Blogg 100. Del C. Le Grand Finale

Hundra dagar går ju jättesnabbt.

Eller?

Tiden är en cirkel, som Nietzsche och Rust Chole från True Detective brukar säga. Allt är rutin, mer eller mindre. Så även livet som denna blogg hämtar sitt stoff ifrån.

Förr bloggade jag jättemycket. Skrev 400+ inlägg på ett år och lyckades tänka högt på den här skärmen som vi läser på. Humor och vemod, om vartannat. 

Sen tog inspirationen slut. Min syster sa en gång "Sluta aldrig skriva" men jag höll på att svika henne. Men så utmanade min kompis Niklas mig. Han tyckte att det var dags att jag började skriva igen och hade jag haft lite mer mod hade jag sagt nej till honom. Jag var totalt osugen på att börja skriva igen - vad skulle jag skriva om?

Hans blogg är jättebra. Han brukar lägga ut puffar för sin blogg på diverse sociala medier och jag har likeat nästan alla, för de har varit så bra. (Kommer ni ihåg att det var jag som fick honom att blogga förr i tiden? Varsågoda för det.)

Jag har inte tyckt att min blogg har varit bra på sistone. Ja, jag vet att jag har ett dåligt självförtroende när det kommer till att gilla mina egna grejer och jag försöker få hjälp att förstå att jag kanske behöver tänka om, men jag har ändå tyckt det. Det har varit fantasilöst emellanåt och inte särskilt underhållande. Inte ens för mig.

Men en del inlägg har jag varit nöjd med. Faktiskt. Även om inspirationskällorna har sinat ibland.

Jag kommer kanske fortsätta att blogga. 

Det hundrade inlägget borde ju vara ett bombastiskt inlägg, typ som en årskrönika som till exempel Rapport på SVT har där alla viktiga händelser staplas upp i ett långt led. En fin resumé eller nåt riktigt spektakulärt.

Men som sagt, hundra dagar går så snabbt.

Och jag verkar inte ha hunnit förbereda nåt hundrade inlägg.

Vilken Grande Finale.

Blogg 100. Del LXVIII. Det bortglömda inlägget

100 inlägg är ganska många.

Sådär många så att den som skriver inlägg ibland blir glada när det nästan är över. Inte för att jag tycker att det är tråkigt att ni sju som läser läser, utan mer för att jag tycker lite synd om er sju som läser som måste läsa alla dessa inlägg jag skriver. Därför var jag glad att dagens inlägg skulle bli nummer hundra.

Men så var det såklart inte. Jag hade missat inlägg 68. Lätt hänt, såklart. Tack och lov att inga större skador har skett - hoppas jag - och det är ju inget som inte går att ordna såhär i efterhand. Tack och lov för den digitala världen där allt är retuscherbart.

Idag fick jag sovmorgon till halv tolv och sen åkte vi på tioårskalas i Säter. Helt galet! (Ja, man måste skämta så annars dör en kattunge.)

Sen åkte vi hem och jag la kycklingarna på grillen. Inga kycklingar som Taxen Ida har bragt om livet utan andra. Indirekt grillning är mitt nya. Älskar det, även om det tar lite tid. Kommer den här sommaren se till att jag kommer slå längdrekord i grillningstid. Siktar på timmar, minst.

Det blev gott. Nästan lika gott som det efterföljande samtalet med vår vän S. 

Sen fick jag läsa Barna Hedenhös med min äldste son. Boken om Urlympiaden. Jag tog chansen att lära honom att det är ocoolt att använda n-ordet och att alla är lika mycket värda, oavsett hudfärg. Han fattar, smart som han är.

Nu njuter jag av vårt uterum. Världens bästa uppfinning, om du frågar mig. Perfekt rum att sitta i och  kontemplera över vad inlägg nummer C ska handla om. 

Blogg 100. Del XCIX. Nationaldagen

Idag var det den sjätte juni.

Om ni hade kunnat få välja vad jag skulle skriva om idag hade ni kunnat få lite olika alternativ:

1. Om när flaggan hissades

2. Om mitt dåliga självförtroende 

3. Om när vi åkte till Sågmyra för att barnen skulle få vara kepsfotomodeller och hur fina de var

4. Om hur god den indirekt grillade fläskfilén blev tillsammans med den provensalska potatissalladen på recept från Ica.

5. Om hur bedrövligt dålig filmen vi såg på kvällen var

6. Om när, eller bara om, flaggan kommer halas

Nu har ni dessvärre inte möjligheten att välja så jag tar mig friheten att avsluta inlägget såhär.

Och egentligen är det redan den sjunde juni när det här inlägget skrivs, och flaggan är inte halad än.

Blogg 100. Del XCVIII. Utvecklingssamtal

Idag var det utvecklingssamtalsdags på bystugan.

Egentligen inget att vara orolig för eftersom det handlade om att få höra hur ett par femåringar har det på sitt jobb, men ändå så pirrade det till lite extra när jag körde längs 293:an från mitt jobb till deras.

Självklart var allt fullständigt normalt och jag gick därifrån med tankar om vad jag skulle få för omdömen om mitt föräldraskap utvärderades. Förmodligen ganska bra, men ändå. Det är så dumt att ens behöva fundera.

Men jag försöker intala mig att det är bra att fundera lite över hur man är lite sådär i allmänhet. Mitt mål är att hamna på en nivå där jag inte överanalyserar livet och förutspår både troliga och otroliga framtidsscenarion, för det är bara dumt. 

Mina egna utvecklingssamtal är på väg att ta slut. Kanske inte nåt att vara orolig för, de som varit har ju bara handlat om hur jag har det i mitt liv.

Fast lite pirrar det.

Blogg 100. Del XCVII. Butchers pappa

Idag var det fotbollsträning igen. 

Jag var åskådare då den ordinarie tränaren var på plats. (Enligt spelare var förra veckans träning, då min kompis Niklas och jag höll i träningen, den roligaste gången hittills. Tränaren sa att hon inte hörde vad barnet sa, men jag gjorde det klart och tydligt. Några av de andra föräldrarna också, jag kontrollfrågade.)

Övningarna var kanske något mer avancerade idag. Det är inte så himla lätt att hålla bollen på den vita linjen runt planen ska ni veta men barnen gillade det. Oklart om de gillade övningarna snäppet mer än förra veckan, men det låter vi vara oskrivet. Spekulationer är ibland av ondo.

Sen blev det dags för två-mål. En av mina grabbar hade med sina jobbarhandskar och var självskriven målvakt första delen av matchen. Den andra grabben stänkte in ett mål i krysset och jag fylldes av stolthet. Sådär som en pappa kan bli fylld av stolthet när hans barn verkar gilla det de gör.

Efter ett tag så byttes positioner i lagen och min dotter hamnade i det ena målet. Hon räddade ett skott och jag fortsatte vara stolt. Försökte att inte låta det märkas för mycket inför de andra föräldrarna, men det gick säkert sådär.

Sen hände något märkligt. Barnet som hade sagt att förra veckans träning var den roligaste hittills kom spiringande med bollen över mittplan. Min dotter stod i målet. På uppvärmningen hade barnet ifråga skjutit ungefär lika hårt som SuperMac i Buster gjorde på sin tid och jag hann tänka "Tänk om min dotter får ett sånt där hårt skott som sköts på uppvärmningen rakt i ansiktet..."

Det fick hon. Exakt sekunden jag tänkt klart tanken avlossades skottet och en halv sekund senare träffade bollen min dotters näsa. Hon hann inte upp med händerna, alls. Det var som att Lucky Luke hade utmanat henne på duell och hon vann inte.

Nu hände nåt märkligt.

Precis när hon träffats av bollen bestämde jag mig för att klippa lite i navelsträngen som fortfarande löper mellan min dotters och mitt hjärta. Jag stod ett tjugotal meter från planen och kollade på när tränaren sprang fram till henne och klungan av barn som samlats kring den slagna hjältinnan. Jag förstod att även om barnet som hade skjutit skottet sköt hårt för sin ålder så hade det såklart inte skett nån större skada, men jag blev lite kall ändå. Inombords, för utombords märktes det nog inte. (Jag tror ganska högt om mina skådespelartalanger, som ni märker.)

Jag hörde gråten och min ene son kom springade för att hämta mig. Jag släntrade ner mot målet, med ambitionen att verka cool. Vet inte varför, egentligen, men jag gjorde så. 

Tränaren kom bärande på min dotter och blodet rann från näsan ner över munnen och det såg otäckt ut. Jag skyndade på stegen och tog min dotter i famnen. Kollade att allt verkade helt och satte mig ner med henne i knät. 

Jag är ganska dålig på att gråta. Det var nämligen ett tag sen och jag vet inte riktigt hur man gör.

Men där och då, med henne i famnen, var det nära. Det är ju mitt jobb att skydda mina barn, men samtidigt behöver de rustas för livet. Jättekonstig ekvation, åtminstone för den här pappan. 

Kommer jag nånsin att lära mig?

För att göra en kort historia lite längre kan jag berätta att tröjan är tvättad och näsblodet avtorkat, både från kinder och mina glasögon. Barnet som sköt har fått veta att allt gick bra och att olyckor händer ibland. Det blev inte mål utan näsräddningen gjorde att de gula vann matchen. (Vet egentligen inte om det blev så men jag friserar lite för att bättra på storyn.)

Och avslutningsvis kan vi fundera på ett par saker: 

1. Hur kände sig Terry Butchers pappa när hans son blödde ner minst två fotbollströjor den där matchen England spelade? Hur cool var han?

2. Gick blodfläckarna på de tröjorna bort i tvätten?

Blogg 100. Del XCVI. Hamburgerdressing

Idag spontanbjöd vi in oss hos vänner.

De hade hämtat ett litet barn som tillhör oss och vi tänkte hämta hem det och göra kväll. Dock kom vi inte särskilt långt eftersom barnen som bor där i huset är typ de allra bästa vännerna som våra vänner har. Det är inte så lätt att hämta barn då, om en säger..

Så vi blev bjudna på mat. Mat är gott, om man nu gillar det som bjuds. Ibland gillar inte barn mat men jag gillade det som bjöds. Närproducerad köttfärs ihopstekt i fina hamburgare med lite kvalitativa strips till. Mums.

Och så bjöds det på hemmagjord hamburgerdressing. Ni vet sån där rosaaktig dressing som brukar finnas i lite rosaaktiga tuber? Den vi fick idag var bättre. Mycket bättre. Han som gjorde dressingen, alltså min kompis, har nämligen en bakgrund som hamburgerdressingsmakare. Det är inte alla som har det på sitt CV kan vi kosta på oss att konstatera, men min kompis har det. Eller borde ha det om han inte redan har det nedskrivet på sitt CV. Han har iofs ett bra jobb så han kanske inte har uppdaterat sitt CV på sistone? Jag vet inte.

Men jag vet att hans dressing är gudomlig. Senapig, ketchupig, majonäsisk, lökig och bostongurkig - helt fenomenal. 

Han, min kompis, har berättat om när han brukade göra dressingen i en tiolitershink. Tänk vilket paradis att få jobba på ett ställe där man får göra god dressing i tiolitershinkar! Helt fantastiskt. Tänk vilka gigantiska mått man skulle få använda för att lägga i alla ingredienserna och vilken rejäl visp man måste få använda för att blanda ihop allt. Wow.

Men idag räckte det med en liten skål.

Det var mer än trevligt ändå.

Blogg 100. Del XCV. Måndag

Vissa dagar i veckan är måndagar.

Idag sammanföll det så att måndagen inföll på en måndag. Även om solen sken så var det inte jättemycket som liksom gick som smort. Vissa dagar är såna.

Nu är den dagen snart slut, tack och lov. Den var kanske i längsta laget, men i och med att den var ganska lång så hann vi ut på en promenad med Taxen Ida nyss.

Och då märkte jag att en frisk sommarkväll med göken galande i öster är en ganska fin avslutning på en dålig dag.

Blogg 100. Del XCIV. Kalas

Idag blev min son bjuden på ett kalas.

Kalaset var idag, alltså. Men vi hann.

Huset, som kunde ha platsats i Aspebodas MTV Cribs var beyond coolt. Jag gillar när man har en rondell framför farstutrappen, men det kanske bara är jag.

Solen sken och barnen skulle ha kalaset nere vid dammen. Där fanns det tydligen jättemånga grodyngel. Eller paddyngel, som det tydligen egentligen var. Jag blev inte mer begeistrad när jag fick äran att veta att det var paddyngel. Ni som fattar varför, fattar.

Paddyngel är ganska söta. Små, svarta klumpar med en liten svans som simmar omkring i vattnet. Varför kan de inte få fortsätta göra så i all evighet?

När det blev dags för fika dukade föräldrarna fram saft, kakor och bullar.

Trots huset, dammen, den minutiöst planerade trätrallen utanför bastun nere vid vattnet, de magnifika hästhagarna som böljade fram runt huset så var det fikastunden som fångade mitt minne mest.

Ett av barnen utbrast "Åh, negerbollar!" och jag höll på att sätta pumpespresson i halsen.

Jag blir så besviken. 

Besviken på föräldrar, upplysta och i min egen generation som lär sina barn att använda ord som är förlegade och laddade med en negativ innebörd.

Vi har en del kvar att jobba med, vänner.

Oavsett om det är på kalas eller annars.

Läs den här fina texten om chokladbollar också.

Blogg 100. Del XCIII. Sudda, börja om

Började skriva ett inlägg.

Gick ut med hunden och kom på att det inte är så roligt att varken skriva eller läsa ett inlägg om hur sur och trött och grinig jag är mot barnen på dagarna när folk inte ser mig så då skriver jag om hur härligt det är att gå ut med hunden istället.

De vackra sommarnätterna, där solen precis gått ner bakom horisonten. När värmen nästan dröjer sig kvar i asfallten och där den medhavda tröjan fyller en funktion, men bara nästan. Det är roligare att tänka på det än på skäll och irritation. Vår hund skäller inte jättemycket när vi går på promenad, men ibland. Jag skäller nog oftare än hon gör, om jag räknar efter. Men det vet nog inte folk.

Det är egentligen ganska lite som vi vet.

Vi vet inte vad det är som pågår i våra barns sinnen och varför det påverkar hur de beter sig. Vi vet inte alltid varför vi reagerar som vi gör (även om sömnbrist och dålig fokusering är lågoddsare om vi skulle gissa oss fram lite) när saker och ting briserar i hemmet.

Vi vet inte vad som kommer hända efter de här hundra inläggen jag skrivit och vi vet inte vad som kommer hända när barnen blir stora och flyttar hemifrån. Vem kommer jag vara då? Kommer det att komma en morgondag ens? Kommer det att bli ett inlägg av alla de här orden eller?

Eftersom vi inte vet så får vi passa på att njuta här och nu, om vi kan. Av sommarnätter, av de ljusa stunderna med barnen, på hundpromenader och bland blogginlägg tills morgonen kommer.

Då vi kanske får chansen att börja om.

Blogg 100. Del XCII. Kroppsarbete

Imorgon kommer jag ha jätteont i kroppen. 

För idag har jag arbetat med precis hela min lekamen. Alla muskler från topp till tå har använts, några kanske mer än andra. Men ändå. 

Vi har förberett för en friggebod i Nabban. Grävt, hämtat grus, hejat och stått i. Kroppsarbetat. Vilken grej. 

Ibland är smärta ganska härligt. 

Blogg 100. Del XCI. Alfta

Idag åkte vi till Alfta. 

Det är en av mina favoritorter, av många skäl.

1. Vi gifte oss här

2. Det finns en fin stuga som vi brukar vara i när vi är där

3. Det finns inget dåligt där

Då är det inte så konstigt att jag gillar stället, eller hur? Nä, tänkte väl det. 

Idag har vi grävt för att en till stuga ska byggas på tomten. Jag är ganska otränad och det kommer kännas imorgon när jag ska klättra ner från våningssängen jag sover i inatt. Men det har varit en kul dag. Att jobba med trevliga människor gör en glad. Så glad att en hoppar i sjön efter uträttat arbete, trots svart bälte i badkrukeri.

Den här trakten är mättad av nostalgi för mig. Vi bor på campingen där vi hade vår bröllopsfest. En otroligt vacker plats då, en otroligt vacker plats nu. Jag njuter.

Imorgon ska vi åka till Alfta igen. 

Om jag kommer ner från våningssängen vill säga.

Blogg 100. Del XC. Rättvisan

Nu är det bara tio inlägg kvar på den här utmaningen.

Det gäller att spänna musklerna nu och säga nåt viktigt.

Jag tänker då ta chansen att prata lite om rättvisa.

Ikväll var jag andretränare på barnens fotbollsträning. Den andre tränaren och jag hade diskuterat en text från en tidning där det stod om en femårig tjej som hade haft en bedrövlig första fotbollsträning. Det stod om hur hon hade kommit dit, glad i hågen för att få spela fotboll med de andra barnen, men hur hon och de andra tjejerna hade fått en trist specialbehandling som gjorde att hon inte fick testa på fotbollen ordentligt. 

Den andre tränaren och jag kom fram till att vi absolut inte skulle göra så. Vi skulle försöka att se alla och ge alla samma chans att spela fotboll. Jo, det går faktiskt när de som spelar är fem till sju år. Det behövs bara lite flexibilitet och att man pratar lite med barnen. Och att man är ganska mycket flexibel.

Ikväll gick det ganska bra. Några barn (mina egna) var lite besvikna på att de inte fick stå i mål tillräckligt mycket men jag tänker muta dem med en lite fetare veckopeng på lördag så det borde inte vara några problem. Skoja. De får väl sin vanliga veckopeng, så snart de skaffar Swish. Men tills dess så gav jag dem en kram och försökte förklara att de skulle få stå i mål nästa vecka. Det föll väl i sådär god jord, men barn glömmer ju så lätt. (Skoja, de glömmer aldrig.)

Överlag så gick det alltså bra. Jag var nöjd med att jag såg de barnen som var där och jag hoppas att de kände sig sedda. 

Men jag är väldigt självkritisk i det här ämnet, för jag är ute och trippar på väldigt tunn is. Vet jag ens vad jag håller på med?

En del säger att det bara är att köra med sunt förnuft, så ordnar det mesta sig. Det gör det kanske, men jag vill verkligen bidra till att det blir bättre för mina barn, där de kan känna att de har samma chanser som alla andra och jag vill verkligen inte sabba nåt. Det kanske jag inte kommer göra heller, men jag är extremt ödmjuk inför det här. Jag, en vit priviligerad man i mina bästa (?) år med alla maneger i världen krattade framför mig - vem är jag att komma och säga att jag ska styra upp i den här patriarkala soppan som kokats ihop genom alla tider? 

Jag är nog ingen. Men jag tänker att jag i all ödmjukhet kan försöka, och jag hoppas innerligt att ni som vet och kan det här ger mig lite tips och råd hur jag kan tänka för att inte stöka till allt. 

För det här är viktigt. 

Ps. Och nåde den som kommer och klappar mig på axeln och säger "Men åh vad duktig du är som tar upp det här, du är verkligen en toppenkille". Det kanske är bra att jag tar upp det här men det är inte jag som är bra, det är alla andra som har fått kämpa för såna här saker igenom alla tider som ska ha credit för det de gjort. Hylla dem som hyllas bör. Ds.

Blogg 100. Del LXXXIX. Kvalitet

Den här bloggen har en ganska jämn kvalitet. 

Den jämna kvaliteten är tyvärr ganska låg. Tycker jag.

Jag skriver det inte för att få sympatier utan mest för att jag vill få tankarna ur mitt system. Jag vet att jag jag emellanåt kan skriva och ibland blir det ganska bra.

Så har det inte varit på sistone.

Kalla det kreativ ångest, skrivkramp, frustrerad och låst hjärna eller vad som helst. Alla de grejerna stämmer på mig och Kavelmora Ink för tillfället.

Helst vill jag att det här ska vara en rolig blogg. En som skänker leenden på grund av komik eller fyndiga iaktagelser. Ungefär som Popskolan by Nigge är och många jämte andra hans blogg.

Jag vill gärna att det ska vara en eftertänksam blogg, där tankar och funderingar får rymmas. Just nu bor alla mina tankar i mitt huvud. Jag vågar inte riktigt släppa ut dem än. Och så är ju hjärnan låst också, vilket inte underlättar att tankarna släpps ut.

Egentligen så är det ju jag som skriver som bestämmer hur den här bloggen ska bli, så lite får jag kanske skylla mig själv för att den är som den är.

Men med tanke på hur jag är nuförtiden så är det inte så konstigt.

Det gäller väl bara att få upp den jämna kvaliteten ett par snäpp.

Undra hur.

Blogg 100. Del LXXXVIII. Memoarerna

Den här måndagen kommer det inte skrivas om i min memoarer.

Inget hände förutom att jag höll på att komma försent till samtalet med psykologen, och det känns som en darling som kanske får sätta livet till när materialet till boken ska bantas ner.

Men men. 

Jag får väl kategorisera in den här dagen i kapitlen om alla de här dagarna som det inte hände nåt på. Det kommer bli en rafflande bok.

Blogg 100. Del LXXXVII. Söndag

1. Fästingbett. Mitt första

2. Förbereda Pulled Pork. Första gången

3. Fira mors dag

4. Rösta i EU-valet

5. Äta Pulled Pork. Gott.

6. Se de preliminära valresultaten. Besviken. Dags att börja fortsätta kämpa mot rasisterna och deras värre släktingar nazisterna.

7. Gå och sova

Blogg 100. Del LXXXVI. Champions Leauge

En lördag, som vilken som helst. 

Varmt, soligt, första baddagen för några, grillpremiär och final i Champions Leauge. 

Årets match. 

Tills fel lag, i mitt tycke, förlorade. De osympatiska vann över de sympatiska, stjärnorna vann över kämparna, fel lag vann. 

Egentligen var det en match med två lag som jag inte bryr mig så mycket om och ändå blir jag så frustrerad. 

Just nu är jag ute och promenerar med en tax. Som om det var som vilken lördag som helst. 

Blogg 100. Del LXXXV. Skinnvästar

Ett inlägg om mode.

När jag tänkte att det skulle bli en vanlig det hade jag inte i åtanke att jag på niofikat skulle titta ut ur fönstret och se en herre iklädd blåspräckliga badshorts, en kamouflagefärgad keps och skinnväst. That was it. Ingen skjorta, ingen T-shirt, ingenting. Förutom en överkropp. Tänk Crocodile Dundee fast utan kniv och hatt och med dalmål som dialekt istället för australiensiskan. Men annars var det ganska likt. 

Det är inte upp till mig att ifrågasätta hur medmänniskor klär sig men mina ögon berättar en sak för mig som väcker tankar. Idag tänkte jag att det här med att bara ha en skinnväst direkt på övre delen av födelsedagskostymen inte är ett mode som jag kommer vara en del av.

Men det kanske bara är jag.

Blogg 100. Del LXXXIV. 22 maj

Idag har jag fyllt år.

Årets varmaste dag hittills. Inte bara vädermässigt.

Jag brukar skriva om att jag fyller år varje 22 maj vilket är bra ifall jag nån gång skulle behöva gå tillbaka och kontrollräkna nåt. Det kan komma att behövas.

I övrigt finns inget att tillägga, tror jag. 

- Same procedure as last year?

- Same procedure as every year, James.

Blogg 100. Del LXXXIII. Fotbollsträning

Idag samlade jag pluspoäng hos ett av mina barn.

Jag köpte ett par fotbollsskor och den som har sett ett femårigt barn som får ett par nya skor - speciellt fotbollsskor - vet att det i det ögonblicket skon testas tänds stjärnor på himlavalvet på grund av den massiva glädje som utsöndras. Magiskt. (Om man har tvillingar och det ena barnet inte får fotbollsskor exakt samtidigt som det andra barnet så finns risken att stjärnor på himlavalvet släcks på grund av massiva besvikelser. Tyvärr. Idag gick det plus minus noll på stjärnhimlen, så att säga.)

På träningen fick jag äran att vara målvakt. Det gick bra, jag släppte in bollar på löpande band. (Ja, jag hade kunnat rädda vartenda ett (nåja, nästan) av skotten om inte skyttarna hade varit fem år gamla, faktiskt.) Barnen var glada och jag gladdes åt alla glada barn. Det fanns några glada föräldrar också, tydligen. De hade visst skrattat jättemycket när jag målvaktade och det tolkar jag som nåt positivt.

Men jag ska inte sticka under stol med att det känns lite när det blir dags för tvåmål och jag som stått hela skottövningen blir bänkad. Utan förklaring. Bara sådär. För en ungdomsspelare i ett utvecklingslag så kanske det inte är så farligt men för en trettiofemåring med en karriär som står i ett vägskäl - fortsätta eller lägga skorna på hyllan - så kan det vara lite tuffare. Faktiskt.

Var det en stjärna som slocknade där i öster?

Blogg 100. Del LXXXII. Hjältemod

Drömmen är ju att bli ihågkommen.

Kanske bli en actionfigur. En actionfigur med specialvapen som går att ta loss och byta ut. Kanske rörliga leder som gör att actionfiguren kan göra en massa avancerade rörelser eller kanske skulle den kunna flyga.

För att bli ihågkommen och förärad en actionfigur tänker jag att man behöver åstadkomma något exceptionellt. Typ som att rädda ett dussin kattungar ur ett träd med galna, vrålande vargar nedanför. Utan stege, såklart. Och sen när man kommit ner från trädet så skulle man bara göra ett Kung Fu-Panda-grepp på vargarna som åstadkommer en explosion precis som när Po nitar den där onda tigern i slutet av filmen och allla blir lyckliga över att drakkrigaren är tillbaka. Spoiler alert.

Det måste nog till nåt extra för att man verkligen ska bli en actionfigur. Kanske att man förhindrar en massa brott och att man har en cool kostym medan man gör det men när man är vanlig så kanske man har glasögon på sig och ingen mantel eller butler eller nån cool grotta under huset. 

Jag tror inte att man blir en actionfigur om nån på andra sidan vägen tappar kedjan på sin moped och man tillsammans med en av de andra dagispapporna åker hem och hämtar en hylsnyckelsats, åker tillbaka till mopedisten och ställer sig och håller i paraplyet över de andra som får göra själva mekandet.

Det tror jag inte.

Och det vore inte så kul att bara ha ett paraply som sitt specialvapen.