Eh, du har nåt i mungipan…

Så att säga.

10 eller 50. Saker som ändå har lite samband

Idag har jag för första gången någonsin varit förlovad i tio år. Det är en ganska skön känsla.

Vi förlovade oss mellan Lappland och Dalarna, på en strand. "Ni borde varit med" brukar man ju säga, men inte den här gången. Det var bara jag och min nuvarande fru. Då fästmö. Och om du inte känner mig så väl så har jag bara gift mig en gång.

Pratade med min Mamma idag. Hon och Pappa är i Skansnäs, vårt sommarställe. Pappas uppväxtplats. Där förlovade de sig, för nästan 50 år sedan. Nu den 19:e är det deras förlovningsdag, och Pappas födelsedag. 75 bast blir han.
Om du som jag är svag på matte kan jag berätta att han var 25 när de förlovade sig, där på backen bakom lagårn. Jag kan tänka mig att det var myggigt.
Min pappa hade lovat min Farmor Inez att vänta tills han fyllde 25 innan han förlovade sig. Varför har jag aldrig frågat om skälet till det? Och om jag frågat och fått svar så har jag glömt.

Vi får tills vidare spekulera om det.

Den här dagen, som min fru och fd fästmö firat som tioårsförlovade har varit varm. Jag skickade ett SMS till henne fastän hon satt i samma hus som mig, bara för att på så vis visa att jag minsann kom ihåg bemärkelsedagen först. För kärlek är ju en tävling, det vet väl alla?
Vi har idag hunnit missförstå varandra, bli lite sura på varandra, prata med varandra, säga exakt samma saker samtidigt till våra barn, skotta grus tillsammans, komma fram till att vi gillar varandra och så har vi njutit av en underbar middag bestående av lite för få våfflor, uppvärmd fläskpannkaka med för lite sylt och mackor.

Men till våfflorna firade vi med färska, nyplockade jordgubbar som vår granne kom upp med.



Min spontana tanke är att köra vidare. Vi är ju snart uppe i femtio. Rekord liksom.

Barn bortskänkes

Nej, det gick inte att tvätta bort. Ens med olagliga lösningsmedel. (Om jag hade haft några.)

Min äldste son. Ett inlägg av en stolt far.

Det här är en av Kavelmoras finaste killar.

Det är vår äldsta kille. Jag är lite partisk, men jag tycker han är jättefin.

Vi har hängt idag. Han, jag och hans småsyskon. De är också fina (basånivet).

Frukosten var fenomenal. Jag börjar misstänka att han på kortet börjar fatta det här med att stava, och ett fadershjärta blir ganska sprickfärdigt när sonen visar tendenser att kunna grejer. Jag vet inte hur eller varför, men så är det i alla fall.

Hans tankar, broderade i ord är det en fröjd att ta del av. Det är ganska många tankar och ofta hinner man inte riktigt med - men det gör inget. Han pratar ändå.

Och så helt plötsligt frågar han:

"Pappa, huj tyckej du om mig? Baja älskaj du mig ellej äj det sådäj att du vill äta upp mig?"

Ja. Båda delarna. Om man tänker efter.

Han är fin, våran storebror. Mot sina syskon, när han delar med sig av sitt påskgodis till dem. När han blir rädd och hojtar till när han märker att lillebrodern sätter iväg åt nåt håll - kanske mot en grind som inte är stängd.

Den senaste tiden har han testat hur det är att vara blyg. En ganska lång period har det varit så, och vi har inte kunnat påverka det - och vi har heller inte velat påverka det.

Han är som han tycker.

Ikväll så var vi på ett kalas i en park. Det var personer där med dreadlocks, personer med ljus hy och andra med hy mörk som en härlig kopp kaffe. Det bjöds på grillat och vädret var fint. Inte svettvarmt men vi behövde inte ta på oss jackorna direkt när vi kom dit vid femtiden. Det var skönt.

För två veckor sen så hade vi haft tre plåster runt oss, men idag så vågade vår son gå iväg själv. Han vågade gå fram till födelsedagsbarnets pappa och beställa korv - men innan han fått korvarna kom han tillbaka till oss - han tänkte ju att han inte skulle kunna bära tje kojvaj. Sant, såklart.

En av födelsdagsbarnets polare skulle dra lite tidigare än de andra, och helt plötsligt kom Leonard springande till oss. Polaren som både pratade ett annat språk och hade ett ovanligt utseende med dreads och chokladfärgad hy kom fram till mig och Leonard för att liksom kolla att han inte hade skrämt Leod av nån anledning som jag inte sett.

För två veckor sen hade vår son gömt sitt ansikte i mitt knä och inte ens vågat kolla på personen som kommit fram till oss.

Idag så tog han polarens hand. Han ryggade inte undan när polaren tog vid hans hår och föreslog att Leonard skulle skaffa dreads. Han till och med vågade känna på killens grymma dreads. Innan han sa hejdå.

Han är fin, vår son.

Ikväll fick han en ny pyjamas efter han hade duschat. Tydligen hade han velat visa mig den, men han hann somna innan jag nattat hans syskon klart och jag fick inte prata med honom om hans pyjamas.

Men jag kan gå och kolla på den nu.

Och jag ska få äta frukost med honom imorgon. Då kommer vi snacka. Det vet jag.

Ett obligatoriskt ämne

Published with Blogger-droid v1.6.6

Split second

101010

Det är fint där vi bor.
Vi bor på landet med skogen runt knuten.
Idag var det en fin dag och vi hade planerat att göra något särskilt.

Vi hade ambitionen att få Leonard att sluta med napp idag. Vi tyckte att det var dags för det och vi har pratat om det ett tag. Då det har varit något turbulent här hemma den senaste tiden (typ 1,5 år) har vi inte velat pressa honom till detta, men nu kände vi att det var dags.

Han tyckte också det. Sa han i alla fall...

Vi har ju pratat förut om att vi ska skaffa ett nappträd och det fanns ett ställe. "Stenugnen". Där skulle napparna hängas upp, och så skulle det vara så.

Jag berättade för honom i morse att jag slutade med napp när jag var i ungefär samma ålder som honom, och som jag minns det (har fått det berättat för mig) så gick min napp sönder (för att mamma klippte hål i den) och tillslut så fanns den inte längre!
Leod höll inte med: "Kanse det vaj så att du hade nappen och så glömde du den nånstans och då fick du sluta med napp föj att den inte fanns längje. Kanse vaj det så?"
Ja, eller så var det som jag sa från början att den gick sönder...

Hursomhelst.

Vi packade ryggsäcken med kaffe och mackor och så tågade vi iväg över nejderna. Tur att Stenugnen bara ligger ett par hundra meter bort, för Sig/Hen var inte så promenadsugna...
Solen sken och det var så där höstigt svalt i luften. Tystnaden i skogen stördes bara av... oss. Men det var trevligt!
När vi hittat Stenugnen satte vi oss ner för att börja fika och det är mycket få saker som knäcker att fika i skogen. Kanske inga, när jag tänker efter. Ja, iofs ska det väl helst inte spöregna småspik - då är det mysigare att vara varsomehelst hellre än i skogen, men det var inte nåt problem idag.

Jag var nervös, och Husfrun likaså.
"Du vet väl nu Leonard att vi ska lämna napparna här? Du får ju ingen napp ikväll när du ska sova, kommer du ihåg det nu då?"
"Ja det görj ja. De kommej ju hänga häj! Vid Stenugnen. På napptjädet."

Vi andades ut. Lite. För vi känner vår son. När vi tidigare pratat om att han ska sluta med napp har han först sagt att det är okej, för att nästa sekund (när han insett allvaret) säga att han ska ha napp tills han fyller åtta. Eller för evigt. I hans värld är det väl ungefär lika länge...

Det gick smärfritt. Vi tog våra kort och sen gick vi hem för att äta lunch. Här nedan ser du hur det gick till väga.



Stor ring: Hus.
Liten ring: Stenugn.





Innan cermonin.





Info för arkeologer och svampplockare.



Undra hur länge lappen kommer sitta kvar?

Sen åkte vi på Glada Timmen. Det roligaste, enligt vår äldste son, var Amarillo (en hårig, gul figur) när han berättade att han ätit 20000000 bullar häromdagen. Det tyckte jag var roligt, jag med.

Där, förresten, på Glada Timmen, träffade jag en person som tydligen har läst här förut (Skärmmannen) - och hans kritik var hård men rättvis. Hård för att den var hård och rättvis för att den bara riktades mot mig. Jag tar till mig den kritiken och ber här om ursäkt. Förlåt. Jag ska försöka. Men jag kan inte lova nåt.

En sak till. Bilen är INTE till salu. Eller iofs, det kanske den är...

En sak till. Han somnade. Utan napp.

Pappas pojke

Jag har skrivit i min presentation att jag brukar fastna för olika saker, och så är jag intresserad av de sakerna en tid.
Just nu är jag inne i en denimperiod. Jag lär mig om selvege, raw denim, slitningar och måsvingar och det är så intressant! Tänk bara om man hade ett jobb där det var lättillgängligt med det man är intresserad av...

Vi har ju en son också. Två iofs, men en av dem är äldre. Fyra år faktiskt. Och några dar.
Han är också en periodare. Just nu är han inne i "Pippi på de Sju haven" och det är allt han är. Tänk om han hade ett jobb där han kunde få utlopp för sina intressen...

Jag undrar var han får allt ifrån. Sen kommer jag på...
... och bävar med förtjusning för hur vi ska kunna hänga med i alla nycker.
... att jag nog också har fått lite från min far. Om än inte snickeriets gåva, så i alla fall lite inspiration till att klistra ihop collage. Och att barn gillar bra pappor.
... att barn och katter är störtsvåra att fota med min mobilkamera.


Pappa Fjedjik?



Leonard?



Det veti katten...



Kezia Smilla Timeus



Kanelbullens dag då

"Titta pappa…"

… jag har gjort lite nytta!"

Två karfyllningar

Innan bajsincident

Efter bajsincident

Morgonfrisyr

Ja, så här kan man se ut när man är nyvaken. Märket i pannan är inget kastmärke utan ett resultat av en snubbling på en minimal tröskel bärandes på en skål. Kortet är ett par dagar och märket börjar försvinna. Hon mår efter omständigheterna bra.

Bu!