Ett inlägg om ett tunt mynt och en snögubbe

Igår var dagen då folk verkade reagera på vår bil. Den jag ansvarar för.
Min kollega M kom in och frågade varför jag hade så mycket last osurrad på taket och jag fick ett twittermeddelande av min gode vän Nigge om att han hade långt gångna planer på att bygga en snögubbe av all snö som låg på taket till bilen.
Vi började en liten skämttävling på twittern och såklart avgick Nigge med segern, ordvitsens okrönte (ännu?) konung som han är. Jag nödrimmade nåt om att jag "inte ville ha snö på taket men hellre ett paket". Man fattar ju att han vann, om man säger som så.

Idag var en dag av ömsom vin, ömsom vatten. Grejer på jobbet som gick fel, skämt som gick hem, kassor som misstämde, brev genom cybervärlden, en VAB-hämtning från Bystugan men där Hank fick "Oakacka" infolierad av Dagmammorna att ta hem till mormor, kalas hos en fin vän, ett lagom surt bråk med min fina fru, ganska bra resultat på På Spåret och en massa grejer till.

Ganska blandat.

Men några grejer stack ut och gjorde att den här dagen ändå slutade på plus.
Den sak som stack ut mest var paketet som låg på biltaket strax efter niofikat. Innehållande lite instruktioner.

INSTRUKTION SNÖGUBBE (förvaras kallt, sub zero)

1. Bygg gubbe. Tre snöbollar = gubbes kropp.

2. Applicera morot (i fejset, ej söderöver) (reds anm, det låg en morot i paketet)

3. Placera kottar för syns skull.

4. Next up: stenar för Mr Snowman att hålla god min. (reds anm, stenar i paketet)

5. Som indiebandykille bör du ha ett stabilt förråd av mössor. Snömannen vill gärna ha en på huvudet för att undvika frostskador.

6. Armar? Man kan faktiskt välja. Om du hittar några pinnar som faller dig i smaken kan du armera med dessa.

7. Klart! Grattis, du har skapat din egen Mr Frost!

***

Min bror skrev till mig att det här myntet man är, det med två sidor, är väldigt tunt. Det stämmer faktiskt. Jag är lika nära glädjen som jag är ledsnet.
Men idag, nu när jag lite för sent för mitt bästas skull går och lägger mig, så är det med den glada sidan upp.
Fast det är för kallt att bygga snögubbe i Kavelmora i helgen. Men jag har i alla fall instruktionerna, utifall att.

Ett sedvanligt klagoinlägg på min blogg

Det här med dagbokeriet som en sån här blogg kan vara.
Det är väl lite så jag har tänkt. Att jag ska kunna kolla tillbaka om tusen år och se vad som hände då, och då.

Och så vill jag att det ska vara lite roligt. Både för mig och för andra på internet som har hittat hit. Jag brukar ha såna här dalar emellanåt, och det är ju ganska värdelöst. Åsså får jag prestationsångest. Tänker att det jag skriver nog inte är nåt roligt eller spännande ens för mig själv, som äger bloggen.

Men jag vill inte sluta heller. Så det kommer jag inte att göra.

Och jag ska bara vässa på mitt självförtroende lite, så kommer det här att bli jättebra. Om en stund. Kanske. Hoppas jag.

Medans vi väntar på nåt sånt där bra så kan vi komma ihåg att jag ringde arbetsförmedlingen idag för att avanmäla mig. Han som svarade hette Stefan Karlsson och pratade norrländska. För mig innebar det ganska mycket glädje.
Och det är ändå sånt som gör att det trots allt finns lite positiva strimmor nånstans där bakom gråttet.

Växelvis

Den ena stunden är man glad som en lärka. Hela solen skiner på en, medvinden är sådär skönt ojobbig, allt funkar.
Nästa sekund blir det grått. Mulet så in i bänken. Tröttman slår till som en slägga och släggan sitter liksom kvar i skallen där den landade för en sekund sedan.

Livet. Säger vissa. Normalt. Säger andra.

Skitdrygt. Säger jag.

Men så är det. Men vad ska man skriva om det? Hur ska man ventilera sina tankar så att en sån här humorbaserad blogg inte skrämmer bort läsare med en massa dysterheter?
När allt verkar så bra. Fasaden visar en familj i ljusrosa. Lockiga barn med stora glada ögon. Ett farsdagskort med två hjärtan för att han som har gjort det tycker om pappan som får kortet så dubbelt mycket. Jobb, mat i kylen (korv och makaroner), svärföräldrar som finns till hands, grannar, vänner och andra fina som bryr sig, tv-kanaler med en massa fotboll på, bilar som inte rostat ihop helt ännu och två katter som fångar möss mest hela dagarna.
Men så finns det där växlandet. Av humöret. Som inte märks utåt. Annat än här hemma.
Vad gör man åt det?

Jag vet inte, för jag har svårt att tänka. Men jag tänker ändå på det där jag läste häromsistens: "Njut när du kan, härda ut när du måste". Jag tror det var en kvinna som myntat uttrycket, för det är så smart.

Så jag försöker härda ut. För helt plötsligt vänder det. Om en kvart? Nästa vecka? I morgon?
Ingen vet. Inte jag.

Och så tänker jag ändå att det var ett väldans fint kort jag fick idag på farsdag av vår Leonard.
Det kommer hamna på mitt skrivbord på jobbet.

Som en påminnelse att jag har det ganska bra ändå.

Grisen gal i granens topp

Dagens up:
När vänner får roliga nyheter.

Dagens down:
Att jag är värdo på telefonväxlar.

Kontenta:
Up är roligare.

Published with Blogger-droid v1.6.6