Men så ljusnar det

Efter ett par meddelanden, en kommentar från en fin vän, genom lite sånt där.
Så är jag på rätt köl igen. För nu.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv, egentligen.

Livet. Osminkat, ganska.

Man vill egentligen bara skriva om det rosa. Det som är fint, glatt, kul. Barnen som leker med sina stjärnögon. Lagom högljudda. Solens strålar. Glädjen.
Om att man mår bra. Att bilen rullar. Att det bara snöar på vägen så man slipper skotta uppfarten och att det aldrig slaskar. Att man får vara pigg och alert.

Det är lite skämmigt att erkänna att det inte bara är tiptop hela tiden. Även om jag fattar att det är få (om ens någon) som alltid har det toppen.

Jag brukar ha en ganska tjock fasad. En glädjens fasad. Som jag har valt själv, för jag tänker att den funkar. Det gör den också.
Men ibland, bakom fasaden, så är det lite oglatt. Jag grubblar mycket. Har extremt dåligt självförtroende. (Emellanåt.) Kanske provocerar jag någon med att skriva det här, men jag gör det ändå. Jag kanske provocerar mig själv? Jag vet inte.

För det ser så fint ut. Vi bor bra. Har fina barn. Jobb. Hela tjottaballongen. Vi gillar varandra, min fru och jag. Och det finns ändå en grå, trist sida. En liten del av insidan. Ofta orkar jag inte med att vara tålmodig här hemma. Skyller på barnen. Är tråkig, sur och tråkig. Det är det aldrig nån som får se det. Knappt så att jag vågar skriva det här, för internet är ju öppet så folk kan läsa. Har jag förstått.

Men jag vill bara visa en så hel bild som möjligt. Så långt jag vågar. Jag hoppas inte jag stjälper någon, bara. Det är aldrig min mening. Jag vill bara hjälpa. Tänker att det är något jag är bra på.

Känner att lite grubbel lossnar. Glömmer bort hyperstressande virvelbarn med gnällröst. Tänker på luciatåg. Tre barn hand i hand, de lite större dragandes de mindre. Milt. Fyra lucior, 2 av dem tjejer. 2 pepparkaksfigurer. Andra outklädda. Alla fina. Sockerstinna på pepparkakor och lussekatter. Livet.

Det är så det är. Bådeoch. Inget är rättare eller felare än det andra.
Jag fortsätter.

Nåt roligt var det ja

Jag lovade ju att om någon berättade om sitt roligaste minne/aktivitet/grej så skulle jag också berätta mitt. Nu har det ju varit sån sjuk trafik på kommentarer och inlägg (folk har tillochmed faxat in berättelser) så då är det väl på sin plats att jag berättar också.
Men det finns ett problem. Det som jag gjorde kan innefatta en viss preskriptionstid. Jag är fortfarande provanställd konsult och är något rädd om mitt jobb, så jag kommer berätta som i en rebus. Så att jag har mitt på det torra, så att säga, om någon skulle anmäla det här till någon. Man vet ju aldrig.
Men here goes:
Här till höger ser ni en liten film som heter "zamboni". Kolla på den och addera en kontorsstol så kan ni nog förstå hur roligt jag hade det. (Och kanske någon kollega, men eftersom jag har tystnadsplikt så kan jag inte säga så mycket mer än så.)
Eventuellt så finns det rörliga bilder och om det är någon som minns och påminner oss på Kavelmora Ink någon gång efter nyår så kanske det kan komma upp nån liten film här.

Annars då?
Jo, en toppendag med solsken, bobåkning, femårskalas hos några av Aspeboda sockens trevligaste människor, Glada Timmen (julavslutningsfest) med obligatorisk clementin i godispåse, badvaktning av tvills innehållande ett fynd av en extra, brun leksak skvalpandes, lite fint internettande och nu snart inspelat På Spåret.

Living the dream, som jag kunnat sagt om jag vore rockstjärna.

Växelvis

Den ena stunden är man glad som en lärka. Hela solen skiner på en, medvinden är sådär skönt ojobbig, allt funkar.
Nästa sekund blir det grått. Mulet så in i bänken. Tröttman slår till som en slägga och släggan sitter liksom kvar i skallen där den landade för en sekund sedan.

Livet. Säger vissa. Normalt. Säger andra.

Skitdrygt. Säger jag.

Men så är det. Men vad ska man skriva om det? Hur ska man ventilera sina tankar så att en sån här humorbaserad blogg inte skrämmer bort läsare med en massa dysterheter?
När allt verkar så bra. Fasaden visar en familj i ljusrosa. Lockiga barn med stora glada ögon. Ett farsdagskort med två hjärtan för att han som har gjort det tycker om pappan som får kortet så dubbelt mycket. Jobb, mat i kylen (korv och makaroner), svärföräldrar som finns till hands, grannar, vänner och andra fina som bryr sig, tv-kanaler med en massa fotboll på, bilar som inte rostat ihop helt ännu och två katter som fångar möss mest hela dagarna.
Men så finns det där växlandet. Av humöret. Som inte märks utåt. Annat än här hemma.
Vad gör man åt det?

Jag vet inte, för jag har svårt att tänka. Men jag tänker ändå på det där jag läste häromsistens: "Njut när du kan, härda ut när du måste". Jag tror det var en kvinna som myntat uttrycket, för det är så smart.

Så jag försöker härda ut. För helt plötsligt vänder det. Om en kvart? Nästa vecka? I morgon?
Ingen vet. Inte jag.

Och så tänker jag ändå att det var ett väldans fint kort jag fick idag på farsdag av vår Leonard.
Det kommer hamna på mitt skrivbord på jobbet.

Som en påminnelse att jag har det ganska bra ändå.