En spännande historia. Fortsättningen. Och slutet.

Ni kommer ihåg förra delen av histoien?
Här kommer fortsättningen.

Det var Fredag. Mannen hade klätt sig i sin bästa skrud, en mörkblå skjorta och lite gråa byxor. Han hade lyckats få låna ut sina barn till sina svärföräldrar och han var nervös.
Han skulle på återintervju.
Solen sken och det var sommarvarmt i luften. Mannen parkerade bilen på parkeringen och drog sitt betalkort för att inte åka på böter. Han ville inte riskera några onödiga utgifter, han var ju fortfarande arbetssökande och inkomstbefriad.
Mannen välkomnades av en chef, en annan kvinna och en annan kvinna. De mötte mannen med leenden och nervositeten släppte något.
- Vill du ha kaffe? undrade bossen och mannen tackade ja.

De gick in i restaurangdelen och började samtala. Tiden flög förbi och plötsligt tackade chefen för mötet och mannen fick ta på sig sin något för varma jacka och åka hem. Till svärföräldrarna. Där frågades det hejvilt hur det hade gått, och mannen kunde bara svara att det hade känts bra. Men att besked skulle dröja.

Mannen och hans fru satte sig i bilen för att åka till affären. Det fanns ju ett kalas att handla till!
Plötsligt ringde mannens mobil. Han trotsade trafiksäkerheten och svarade med sin telefonsvararröst. Det var chefen som han nyss träffat som ringde.
- Ja, vi kör med snabba ryck som du märker! skrattade chefen.
- Hja, det har du rätt i! svarade mannen medans han körde in på affärens parkering. Han valde en plats i solen.
- Har du ens hunnit hem?
- Nej, inte riktigt. Men det gör inget.. svarade mannen så nonchalant men ändå intresserat som det gick.
- Jo, vi har pratat lite och vi skulle gärna se att du började jobba hos oss på måndag. Kan du börja klockan sju?
- Ja, det kan jag, svarade mannen med ett ganska stort leende på läpparna.

Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut.

En spännande historia. Mannen som sökte jobb

En morgon vaknade en familj i en liten by utanför en lagom stor stad.
Frun i huset, hon som var den försörjande personen, tog sitt pick och pack och åkte till jobbet.
Mannen och barnen, som inte hade lika bråttom, drog sig lite i sovrummet framför filmen Shrek. Pappan småslumrade, men insåg efter en sons ihärdiga önskan om "Nam" att det kanske var dags att gå upp för att äta frukost.
Mitt under frukosten ringde mannens telefon. Han skyndade upp till sovrummet där telefonen låg och noterade att det var ett oinlagt nummer som ringde. Han svarade.
- Hallå?
- Hej, det här är kvinnan på rekryteringsfirman som du träffade igår. Hur står det till?
- Jo tack, det står bra till, svarade mannen och försökte harkla upp sig där han stod i sina vardagsjeans och sin lite begagnade t-shirt.
- Kan det vara så att du har ett speciellt telefonabbonemang, tro? undrade kvinnan lite småskrattande. Jag försökte nämligen nå dig hela eftermiddagen igår, men jag kom aldrig fram.
- Eh... halvstammade mannen, Ehh.. jo, det har jag. Och vi har det även på vår hemtelefon.
- Haha, vänligskrattade kvinnan, jag anade nästan det. Jo, jag ringde nämligen eftersom jag fick veta att jobbet du har sökt skulle vilja träffa dig. Om typ en timme. Hinner du?

Mannen svarade, inte helt sanningsenligt, att det säkert skulle gå utan problem. Vad han inte berättade var att de tre barnen fortfarande var klädda i sina sovsärkar och fortfarande satt och sörplade o'boy och youghurt. Men han skulle hinna. Svarade han så övertygande som han bara kunde.

Okej barn, nu måste ni samarbeta! hojtade mannen in till sina barn i köket. Sätt lite fart - nu är det påklädningsdags! Och du äldste sonen, skynda dig att gå på toaletten - och börja inte tänka på något nu för då hinner vi aldrig!!
Mannen rusade omkring lite som en yr höna med tre små virriga kycklingar runt fötterna. Den ene iofs körandes en Bobby Car, den andra lekandes med kattungen och den tredje sittandes mitt i hallen i full färd (!) med att så långsamt som det går försöka ta på sig ett par strumpor. Och ta på sig byxorna bakochfram.

Han kastade på sig sina egna kläder, som han kvällen innan INTE hängt in i garderoben. (Var det ett omedvetet förutseende?) Han valde ett par rosa strumpor, för tur, och fräschade till sig med lite go'lukt. Frisyren ville inte riktigt samarbeta, men han lät inte det bekomma honom utan han förlitade sig på att hans vita skjorta, bruna kavaj och svarta jeans skulle dölja alla stighelmrar som stack upp ur frisyren.

Mannen förmådde att borsta allas tänder och lyckades även få dem att ta på sig stövlarna själva, och han kände att han nog skulle hinna. Men än var det inte över. Han skulle lämna över barnen i pedagogers trygga händer, och det momentet var lite kritiskt.
Men det förlöpte utan dramatik. Kanske lite tråkigt för den här historien, men mannen var ändå mycket glad över det resultatet.

När mannen hade lämnat barnen i Bystugan kände han att det faktiskt skulle kunna gå vägen. Och det gjorde det.

Så långt att han hann i tid till intervjun, fick träffa en trevlig chef, och fick veta att han skulle få besked inom kort.

Och där är vi nu.
Forts. följer...