Ett inlägg om kaffeelitism

Köpte ett paket finkaffe häromdagen.
Tydligen tog det på krafterna eftersom jag inte har bloggat ens från innan dess.

Det är ingen hemlighet att jag dricker kaffe. Jag är ingen nörd som kan känna bönors rostning eller från vilken liten gård i etiopien som just de där bönorna är plockade, eller vilken jordmån som plantorna vuxit ur. Ej heller har jag, eller kommer att kunna, räkna ut vilken temperatur som bönorna har torkats i för att maximera fylligheten och fruktigheten.
Jag vet att det finns bönor som heter Robusta och Arabica. Sen gillar jag att dricka mitt kaffe svart.

Det finns en kaffebutik i en stad nära den byn som jag bor. Där "brukar" jag köpa kaffe när jag har råd och tid. Jag gick in där i fredags. Det var lite mulet ute, jag hade ätit lunch utan sällskap.
Inne i butiken var Chefen och en medarbetare. Inga andra kunder, nästan.

Jag gick till kaffehyllan för att välja vilket kaffe jag skulle köpa den här gången. Mitt mål var att köpa ett kaffe som jag kunde ge bort, men också ett kaffe som jag kunde behålla åt min egen familj. Chefen för kaffeaffärn kom fram för att prata, och jag stålsatte mig för ett sales pitch av Guds nåde. (Det brukar nämligen bli det. En gång försökte Chefen på kaffeaffärn att sälja ett kvarts kilo kaffe för 350 spänn åt mig, innan barnbidraget hade kommit in på kontot. Argumentet var att - jamen, det blir ju ungefär 30 kronor per kopp, och det har du säkert betalat på nåt café nån gång för lite blaskigt gamm-bryggt kaffe. (Ordet gamm-bryggt är mitt eget, reds anm.)

Den här gången blev det två paket för en knapp nittiokrona stycket, även om Chefen försökte pracka på mig ett limited edition för 130 pix.

När jag stod i kassan för att betala sa Chefen för kaffeaffärn nåt som störde mig. Som jag skulle vilja ta upp här, med er.
Chefen sa nämligen: "Ja, numera så tackar jag inte ens ja till en kopp kaffe, om jag inte vet att det är nymalet och bra. Enda undantaget var när min gamla mormor bjöd mig, då drack jag för att hon inte skulle bli besviken."

De här orden gjorde mig ledsen. Kaffeelitism. Så får det inte vara, tycker jag.

Ibland har jag hört att folk nästan inte har velat bjuda mig på kaffe för att jag en gång i tiden jobbade på kafé och ordnade så internet fick en Caféskola, och det har varje gång gjort mig lite ledsen.
Kaffe får för mig gärna vara gott, gärna bryggt på nymalda bönor från nån liten kaffegård i Långbortistan men det får också gärna vara (i det närmaste) odrickbart - om det är i ett sammanhang i gemenskap med vänner.

Nu kanske jag får kaffekonnässörerna på mig, men det är jag beredd på.

För kaffeelitism är inget jag ställer upp på. Om du bjuder mig på pulverkaffe med ljummet vatten och trevligt sällskap - då är jag inte den som tackar nej i första taget.

Jag har halva paketet finkaffe kvar. Vem vill komma och smaka?

Repris, repris, sport, sport,

Jag repriserar mig, jag vet. Mitt liv är sådär att jag tydligen gör samma saker gång efter annan, år ut och år in. Men sån är jag.

Idag har jag, precis som förr om åren, bytt däck. Jag konstaterade förut idag att det måste vara höjden av moment 22, det här med att byta däck. Ska man eller ska man inte? Om man inte gör det kommer det ju garanterat snöa på tisdag, byter man så kan man ju vänta sig en värmebölja in i november. Sånt bara vet man.
Jag har lurat systemet och bytt på ena bilen.

Sen har jag även idag varit och sett mitt kära Modo. I nån liten hall i nån gästrisk stad som är mest känd för sitt kaffe. Det var inte Classic i kopparna där i hallen, om man säger som så. Men jag tog mig påtår, även om det var lite svagt.

Hur matchen gick?
Korven var god och sällskapet var mycket trevligt och bilresan till och från gick smidigt och nu tar vi och gör kväll. Och kollar lite la liga.

Gotländsk humor

När man åker från Gotland till Dalom för två anledningar.
Den ena vara att träffa sitt barnbarn.
Den andra vara att köpa en snickerskaka på ett fik i en gammal fabrik i en liten ort mitt i skogen.

Och bli så upprörd att det inte finns snickerskakor att köpa så Baristan på fiket inte vet om det skojas eller allvaras på andra sidan disken.

Men med tanke på att alla Gotlänningar Baristan känner så var det nog på skoj. Att hon verkade så arg.


Hoppas Baristan.

HON HAR KOMMIT HEM!

Och Wilfa har också kommit hem.

Jag tror Julafton kom tidigt i år.

Kavelmora Ink Kahawa

"När frun är borta tycker ibland vissa söner att det är tråkigt att sova". (Ett helt nytt ordspråk.)

Men annars går allt bra. Lite näsblod bara, annars har det varit lugnt. Eller ja, lite gråt då vid sänggångningen. Men inget nytt under solen som vi brukar säga. Nil nove sub sole. Om man talar latin.

I övrigt så är jag sjukt peppad på att det kommer komma en kvarn om ett par dagar. Så peppad att jag tror jag ska starta ett eget rosteri (kanske till och med odla egna bönor) och göra ett eget kaffe.
Ska jag det?

Idag har jag...

Beställt en kvarn. Att mala kaffebönor med.
Jag har beställt den från Te & Kaffehuset och det är den här kvarnen som kommer bli min till helgen. Han som tipsade mig om att köpa just den kvarnen är den här killen och han skriver mycket bra om kaffe och har ett litet säkerhetstänk med i dagens blogginlägg.

På tal om säkerhetstänk och Skåne så är det så att min fru ska åka dit imorgon. Till Skåne alltså. Jag är mest orolig för två grejer:
Den ena är att hon inte ska klara språket.
Den andra är att jag kommer råka försäga mig till Leonard och berätta att "Mamma minsann sitter på ett flygplan just nu och sen ikväll så kommer hon bo på hotell och kanske äta en lyxig middag helt själv utan att behöva hålla koll på er tills imorgonkväll" och att han då säkert kommer bli besviken.

Men det är nog bara det jag är orolig för.

Kaffe. Name your fave, konnässör style.

Jag är ingen konnässör av kaffe. Jag bara gillar det.
Vi var som trogna bloggläsare vet på Johan & Nyström i söndags, min syster och jag. Där hade de en liten kaffeprovning. Man fick en sked, lite djupare än en standardsked och så skulle man sörpla förstod jag. Första gången jag såg den här kaffesmakarmetoden var när jag jobbade på selecta 1999 och vi gjorde ett studiebesök på Arvid Nordqvist Kafferosteri i Sundbyberg - där gjorde bossen så. Alltså bossen på rosteriet. Jag förstod inte då, och jag förstod inte i söndags.
Är ingen konnässör. (Jetekonstig stavning, jag vet. Men jag har googlat.)

Men det var trevligt i söndags. Kaffet var gott. Jag försökte sörpla men kände mig lite konstig så jag mest smådrack lite ur skeden. Jag hade ingen aning om vilken världsdel bönorna var rostade i eller vilken jordmån de hade vuxit upp ur eller om de var handplockade för hand eller per maskin som hade byggts av händer så att det ändå var som att de var handplockade.
Är ingen konnässör.

I morse öppnade jag ett nytt kaffepaket här hemma. Jag var laddad, det kändes som att kaffet hade potential att göra dagen lite ljusare. Solen sken, det var varmt som i en bakugn, men det var inte sol i mitt sinne. Jag behövde kaffe.
Min syster som vi besökte i helgen hade ett mörkrostat kaffe från Zoégas. Det var väldigt otroligt gott. När jag handlade i tisdagskväll (trogna läsare vet vad jag tycker om att handla) så blev jag tvärsnål och struntade i att köpa det där röda paketet som min syster hade visat, utan köpte i stället ett annat. Billigare. Men ändå mörkrost och jag tänkte att det borde kunna smaka gott.
Är ingen konnässör.
Men gillar kaffe.

Och så smakade det rävens. Besvikelsen var total. Jag blev inte på bättre humör, utan snarare tvärtom. Och med tanke på att jag inte var på nåt toppenhumör från början så blev det ganska trist stämning här hemma.
Jag var så besviken så jag till och med struntade i att dricka kaffe efter maten. Så besviken.
Nämnde min besvikelse på Facebook och många av mina vänner kom med förslag på sina kaffefavoriter, så jag tänkte att vi kan öppna det här kommentarsfältet och dela med oss av våra kaffefavoriter, okej?

Men ändrades mitt humör nåt under dagen då?
Jo, tackar som frågar. Ett besök hos bloggläsaren och gästbloggaren Nigge i grannbyn inkl en utsökt kopp Zoégas och kladdkaka plus glass och lite kompislek barnen emellan hjälpte humöret att klättra upp ett par pinnhål. (Börjar ana att mitt dåliga humör mest handlar om när jag är typ själv...)
Blixtar och dunder senare så åkte jag och mötte upp med våra barns moder på stan, och vår dotter och jag drog en repa längs med gågatan. I söndags, på Johan & Nyström så tipsades jag om att det hade öppnat ett nytt kaffehak i min favoritlokal så jag gick dit och hälsade på. Att dricka en dubbel espresso gjord i en manuell maskin från 1961 bättrade också på mitt humör - och ska man fika nån annanstans i falutrakten förutom i en by som heter sågmyra, så ska man gå till Falu Chocolat.

Men även om den där espresson var god, så hjälpte den inte mig att hålla mig vaken under nattningen av Sig/Hen. Fast jag tog ju bara en dubbel å andra sidan.
Och jag hade ju inget efter-lunchen-kaffe i mig heller.

_____________________
Men det gör ju inget - för nu ska vi samla kaffeförslag!
Skriv in ditt favoritkaffe. Gärna sånt som går att köpa, helst färdigmalt eftersom jag inte har hunnit samla ihop till en ordentlig kvarn ännu. Men det är inget krav.
För att alla tedrickare inte ska känna sig utanför, så går det självklart bra att också skriva dit sina favorittesorter!
Alla är välkomna!

Och om ni vill läsa ett annat bra blogginlägg om kaffe, läs det här. Han som skriver ska jag bjuda på glass nästa gång jag ser honom.

Första april. En dialog om humor

Första april är min favoritdag. Alla kategorier. Bättre än julafton? kanske du frågar. Bättre än din födelsedag? kanske du frågar.
Jag svarar "Nej, okej, inte alla kategorier."
Men den är helt i klass med semmeldan och klart bättre än Lucia och Midsommarafton - lätt.

Varför då? kanske du undrar.
Jo, det ska jag berätta för dig.
Den första april är den dagen då man får skoja hej vilt och sen skratta den man skojat med rakt i ansiktet!

Jag brukar inte ljuga, för det är ofint. Men jag brukar skoja. Det tycker jag är fint.
Ibland skojar jag på jobbet också. Ibland går det bra, ibland inte. Jag ska ge dig ett exempel från idag.

Jag: - Hej, var det bra med de där böckerna? Inget fika till?

Sur tjejkund: - Ja. Det var bra. Så.

Jag: - Men vill du ha en påse till böckerna?

Sur tjejkund:: - Nej, jag lägger de i den jag har. (Suckar och himlar lite med sina ögon.)

Jag: - Du vet vad det betyder, när du har plats att lägga böckerna i påsen uppifrån butiken?

Sur tjejkund:: - ? (Visar tydligt ointresse.)

Jag: - Jo, det betyder att du har köpt för lite kläder! (Väntar på den här badabing-trumgrejen som brukar komma när ett skämt levererats.) (Den kommer inte.)

Sur tjejkund: - (Går.)

***

Det här var en beskrivning på när det inte funkar med skämt, men läs gärna det här exemplet som visar hur det också kan gå bara fem minuter senare:

Jag: - Jaha, var det bra så med de där böckerna?

Glad damkund: - Ja, det var det. (Kvittrar lite medans hon pratar)

Jag: - Inget fika till läsningen?

Glad damkund: - Haha, nej, det behövs inte. Men tack ändå. (Kvittrar liksom fortfarande)

Jag: - Nänä, men önskar du en påse till dina böcker?

Glad damkund: - Åh, jag behöver nog ingen påse. Jag kan lägga dem i den jag fick uppe i butiken.

Jag: - Du vet vad det innebär när du har plats för böckerna i påsen, va?

Glad damkund: ? (Fortfarande kvittrande)

Jag: - Det betyder att du har köpt för lite kläder! (Väntar på trummandet)

Glad damkund: - Oh, hahaha. Det var roligt! (Och då kommer trumzodogashen)

***

Ja, så här olika kan det gå när man skojar på jobbet - med fem minuters mellanrum.
Om jag har tråkigt på jobbet? Nej, absolut inte.
Man har ju inte roligare än man gör sig - och jag gör det så roligt som jag klarar av det. Till vissa kunders förtret...

Idag skojade jag mest om att vi hade slutat med vaniljsås. Jag hade nog kunnat få minst tre grabbar att inte köpa äppelpaj på det skämtet.
Sen skojade jag om att Leonard hade klippt sitt hår.
Det har han inte gjort.

Sen är jag nöjdast med att inte min hustru har lurat mig idag.
Det brukar hon göra på Första april - och det är för att hon brukar lyckas lura mig som inte den här dagen kan bli den allra bästa dagen på året.

Svacksalveri

Okej, såhär va.
1. Vad har hänt med den här internetsidan egentligen?
2. Hur tänker jag?
3. Vart vill jag komma?

Åh, vilka svåra frågor. Jag är jätteglad att jag har den här bloggen och förmodligen är det väl bara en liten (läs djup) formsvacka (och det har ju tom Zlatan ibland) som har drabbat mig.

Härom kvällen var jag hemma hos en av mina fd läsare - ni känner honom som Huvudbonadsmannen aka Kepsmannen aka Mössmannen, och han berättade att han inte läser här så ofta längre.
Varför? frågade jag honom och han svarade, ärlig som han är, att det inte hände så mycket här på Kavelmora Ink längre - att det var lite "same old, same old" över det hela.

Det jag nu undrar över (och nej Daniel, det här är inte ett sånt däringa missionärskandidatsinlägg) är hur han menar med det? Fast egentligen förstår jag vad han menar, men jag vet inte vad jag ska göra åt det!
Hans fru, God bless her, sa att det förmodligen var något som händer alla författare (jag, författare? - ha!) och att det bara ÄR så - men jag tycker det är så trist.

Men vad var det som gjorde Kavelmora Ink till den internetsida som det var? Från början?
Och hur har det blivit såhär?
Och varför kommer de här svackorna så ofta nu för tiden? Är det ute med sociala medier?

Ja, jag vet att det kanske inte är superkul att läsa om Timeus formsvackor - men jag tror att det kommer ordna upp sig. Häng gärna kvar om du orkar - annars tack för att du läst.

Och som svar på mina frågor:
1. Kanske inte så mycket.
2. Det vete Gudrun.
3. Framåt och uppåt.

Dagens möte.

- Jaha, varför har du det här jobbet då? Är det du som är chef eller?
- Ehh, nej.
- Så du är bara en vanlig knegare då?
- Mhm..
- Eller är det nåt du fått genom arbetsförmedlingen?

En till måndag

Drack kaffe med min son idag. Vi åt delicato och han berättade att han gillade kaffe med skum bättje.
Jag gillade att sitta och fika med honom - jag kan inte sticka under stol med det.

Det gäller att njuta när man kan och härda ut när man måste.
Det där är så visa ord, så de kan jag inte ha kommit på själv - och det har jag inte heller. Jag har snott dem från en blogg och jag har för mig att bloggskribenten hade fått orden från nån annan.
Men orden är bra, oavsett vem som har sagt dem.

Idag njöt jag lite och så försökte jag härda ut emellanåt också. Det är så man får göra - simple as that.
Och njutstunderna blir fler och fler och längre och längre och snart är det vår.

Ett till tillkännagivande och Dagens Caféskola, bland annat om köuppförande

Je regrette toût. Nästan som Editht Piaf sa - fast tvärtom.
Jag har bestämt om mig, jag tänker börja skämta igen. Det har ju varit störttråkigt hela dagen när jag har gått omkring i säck och aska på jobbet och inte fått skoja sådär som det är kul att göra! Så jag bestämde bara om mig, för jag tror att jag får göra så. Men om du har invändningar så är det bara att höra av dig till mig per SMS eller nåt.
Det har liksom kommit upp för mig att det kan vara lite svårt att förstå när jag skojar, så hädanefter kommer jag göra ett tecken när jag skojar. Vad tycker du att jag ska göra för tecken? Förslag går att skriva här i kommentarsfältet.
Känns skönt att vara flexibel.

Nu till dagens Caféskola.
Idag tänkte jag lägga upp det lite annorlunda. Istället för att jag föreläser så kommer jag beskriva en situation och så får du komma med förslag på om du tycker kunden agerat bra eller om de kanske hade kunnat göra något annorlunda. Vad säger du om det? Svar går jättebra att lämna in här i kommentarsfältet och så har vi sammanfattning nån dag framöver.

Situation: (Tänk Tiffany Persson från HippHipp i kön på Ica)
En mamma, en pappa och ett barn står i kön på ett fik.
De är uppenbarligen hungriga och lite griniga. Barnet, som kan vara en pojke på ca 4 år vill promt dra kreditkortet men mamman är inte riktigt lika kontent med det.
"Men vi måste ha nån dricka också" säger mamman lite stressat samtidigt som hon försöker få sin son att sluta tjata om kortdragningen. "Du kan väl hämta dricka" säger hon till sin lite tafatte man som går och ställer sig vid drickakylen.
"Vad ska vi ta för något?" undrar mannen med vanlig samtalsröst riktat mot sin fru som fortfarande börjar lessna på sin sons tjat om kortdragningen.
Det står tre personer till i kön mellan mamman och mannen vid drickakylen.
"Ahmen, det kan väl du bestämma!" halvropar mamman med lite högre röst än nödvändigt samtidigt som hon försöker få sin son att inte tjata ihjäl sig om kortdragningen. "Skynda dig, det står ju fler i kön här" säger hon stressat med ännu högre röst samtidigt som hon försöker få sin son att sluta tjata om kortdragningen.
Det står alltså tre personer till i kön.
Mannen kommer till kassan med två cola och en smakis. Som han har vågat välja.
Baristan slår in artiklarna i kassan och pojken får trycka på den gröna knappen samtidigt som mamman snäser iväg sin son till deras vänner som sitter vid ett bord längre in i lokalen.
Mannen tar brickan och de avlägsnar sig från kassan.

Ridå.

Ja, det var en helt hypotetisk situation som kan hända när man går på fik.
Hur tycker du att de hanterade sitt fikaköpande? Gick det bra? Hade de kunnat göra på nåt annat sätt?
Kom med dina reflektioner och var inte blyg. Ju fler som deltar i diskussionen, desto roligare blir det. Du behöver inte vara van fikbesökare för att komma med kommentarer - alla är välkomna.

Och en sak till som du får gratis. Vilken Barista som helst kan tänka sig att göra (nästan) vad som helst för dig om du är trevlig och bemöter henne eller honom på ett bra sätt. Till och med värma pastasalladen kan han tänka sig att göra på ett glatt sätt om du bara ger honom ett leende. Om du inte är särskilt trevlig så finns risken att han värmer pastasalladen ändå men att han gör det utan kärlek. Och då är maten inte lika god.
Tänk på det och spread the word.

Att skoja kan göra en glad.

Nu har jag ju inte jobbat sen ifjol, så det börjar kännas lite avlägset men ett minne dröjer sig kvar.
Det kom en kund som är en skoförsäljerska i grannbutiken. De hade redan packat ihop för året och hon skulle handla lunch.
Vi började skoja lite med varandra och frågade om vi skulle jobba nästa år - och jag sa nåt i stil med: "...ja, vi får väl se..."
En kund längre bak i kön, som brukar komma in och köpa fika av oss (men som inte brukar vara överdrivet pratsam) tittade på mig med lite förfäran i blicken (som jag såg det) och sa:
"Va, ska du inte jobba nästa år? Då måste du ta ett snack med din chef för du kan ju inte sluta, du gör ju så goda lattes!"

Det gjorde mig glad, och jag sa tack.

Dagens Caféskola. Bland annat om uppförande

Är det verkligen två dagar sen jag var här och kladdade på Kavelmora Ink?
Hur mycket har inte hänt på de två dagarna? Berätta!

Okej. Om ingen annan gör det så börjar väl jag:
Jobb. Igår och idag.
Man bör vara sugen på att möta människor när man jobbar med det jag jobbar med. Det är inte alla dagar jag är det, om man nu ska vara ärlig. Jag tror på ärlighet, det är bara det att jag ibland brukar gömma ärligheten under en liten filt och kanske inte öppna den där vänstra fliken på filten förrän jag är själv i rummet.
Men nu kör jag.
Det är lite jobbigt ibland att möta människor som kommer och ska köpa en kokosboll med pärlsocker och så är de även på energitjuvarstråt! De köper inte bara fika, de snor av min värdefulla energi också! Som jag kämpar för att spara ihop till så att det ska bli kul för både mig och mina medmänniskor - och så bara snor de den av mig.

Fräckt.

Men då brukar jag försöka sno tillbaka, bara på pin kiv. (Förresten, Chefen, om du läser det här - jag nämner inga namn på kunderna. Och jag ser alltid till att försöka sälja så mycket som möjligt till dem så att vi tjänar så mycket som möjligt. Bara så du vet.)
"Hej, har ni expressokaffe?"
En sån gång önskar man att man vore lite elak och kunde hånskratta dem rätt upp i ansiktet!
Men det gör jag inte. Jag skrattar med stora bokstäver inombords och säger med ett straight face:
"Absolut."
Sen kiknar jag inombords när de ber om "en dubbel expresso och en enkel expresso".

Och så skriver jag av mig här. På det här sättet så snor jag tillbaka energin som (kanske inte just de kunderna med expressokaffet) kulturtanter utan specificerad storlek på kläderna som inte säger hej när jag hälsar, stekiga farbröder med flottfrilla och dålig andedräkt som tittar nedlåtande på mig (nyklippt och fin) medan de frågar efter grädde till kaffet eller tuggummituggande tjejer med överblekt hår och piercade ögonbryn som försöker pruta på pannkakorna tagit från mig - helt utan att jag gjort något för att förarga dem.

De gör att det inte bara är kul att jobba.
Tills man kommer på att det är dem det är synd om.
Det är de som har ont i magen, bara fick dubletter av tomten av grejer som de inte önskade sig, hade cement i sandlådan, de som inte fick bort isen ordentligt från vindrutan, de som kanske inte fick nån kram i morse.

Antingen kan man tycka synd om dem eller så kan man skratta åt dem.
Jag gör båda.
Det kanske inte gör mig till nån toppenkille och jag kanske borde putsa lite på glorian efter ett sånt här inlägg och jag ska nog göra det.
Men det är så jag överlever. So sue me.

Dagens Caféskola. Om servetter och sockerbitar

Vet inte folk hur många sockerbitar de kommer att behöva till sitt kaffe eller te?
Kan inte folk bedöma hur kladdiga de kommer bli runt munnen av sin kokosboll med pärlsocker?

Dagens läxa blir till dig att nästa gång du går på café beräkna hur många sockerbitar du kommer behöva och strunta i att ta sockerbitar om du inte brukar använda det och sen kanske du inte behöver ta så pass många servietter så att du eventuellt kan torka upp en mindre sjö inne på fiket du besöker.
Jag vet, det var en lätt läxa. Men jag tror du kan fixa det!

Frågor på det?

Surprise!

Ikväll bjuder jag inte på nåt annat än att jag försökt bada bort sjuket efter 2 timmar på jobbet. (Skön sovmorgon.)
Imorgon däremot kommer jag bjuda på en överraskning! Tell your friends, alla är bjudna.

Gnatt..

Published with Blogger-droid v1.6.5

Drivkraft, del IV

Men nu måste jag sova! Det blir ett litet appendix till min drivkraftsslogan.

Och gratis påtår. Till alla.

Resumé. Ett klassiskt inlägg?

Det hade ju varit roligare om förra inläggets rubrik hade varit: "Fotbollspep". Men så rolig är jag tydligen inte.

VILKEN FANTASTISK MÅNDAG! En riktig toppendag, och än är den inte slut! *Jinxar saker och ting så mycket det bara går*
Men det var verkligen en bra dag. Trots att det var måndag. (Kanske har det att göra med att jag har råkat vara ledig? Hm.)
Mästersnickarens kompis Pappa är ju här, och det är trevligt. Får lite perspektiv ibland när tre generationer möts och det är skoj.
Vi åkte och köpte kakel. Med alla barn. Sist jag var och köpte kakel med våra barn var det inte bara roligt, men idag så gick det finfint. Leonidas ville helst gå ut i hallen för att kolla på björnen och Hank försökte slita omkull ett par färghinkar - men det är väl ganska okej resultat? Tur att det finns selar i vagnar nuförtiden...

Max gick bra att äta på. Av bara farten så önskade jag en cola till mitt Suprememål, men jag drack inte upp den. Den stod kvar på brickan tills jag hällde ut den! (Fast sen ikväll tog jag ett glas cola - ett halvt ungefär - när Kepsmannen bjöd. Det var inte hans fel, men man säger liksom inte nej till honom. Han gillar ju inte långa inlägg så han har nog redan slutat läsa så det gör inget att jag skriver såhär, men förlåt Claes. Jag tar ödmjukt mitt straff.)

Kaffe med grädde i var gott att dricka. Det borde nog heta Pensionärskaffe (förlåt Pappa), eller? Men gott var det.

Besök av härliga vänner gick bra. Ni vet känslan när man glömt att berätta att ens barn nog har vattkoppor och alla de telefoner man ringer till för att meddela sina kompisar 5 minuter innan ETA inte är påslagna eller går direkt till röstbrevlådan - den känslan. Och så visste de om det! Snacka om att stenar faller från bryggan och gör ett rejält plask...

Dagens bloggtips går till en kille som jag inte känner: Johan Hurtig. Försöker bjuda honom på kaffe, vi får se hur det går.

Middag gick som vanligt. Men det var gott och det blev matlåda - alltid något?!

Barn somnade helt enligt planer även om vissa äldre söner klagade på att tyggiraffer kan bli hungriga och då är det tur att man kan stänga dörrar.

Sen El Clásico. Hade tippat att Barca skulle vinna med 4-1 men det blev 5-0. Under andra halvleken tippade vi som kollade (Kepsmannen och Mästersnickaren) om vem som skulle få rött kort först. Jag garderade ganska friskt och sa ungefär hela Reals spelartrupp men det resulterade ju i att jag fick rätt! En vinst är alltid en vinst, eller?

Men nu är det dags att stämpla ut. Att vara Servicebutler tar på krafterna - tur att jag får vila upp mig imorgon.

Vad sa du?

Det är så härligt att vara ledig. Det har jag varit idag, hela dagen. Eller vad då ledig? Jag har varit servicebutler åt småcheferna, men det har varit en bra dag på jobbet.

"Hände det något roligt då, Fredrik?"
"Tja, det gjorde det väl..."
"Men berätta då!"
"Okej."

Jag åkte och köpte ett dataspel. Inte till mig men till en annan, och det var jätteroligt. Och det var jätteroligt att stå i kön bakom farbrorn som skulle köpa ett boxerkort till sin TV.
"Varför var det så roligt? Berätta."
"Okej."

Han hade ingen hörapparat, och det sa han till tjejen som stod i kassan. Hon var väl drygt fjorton år men gjorde ett jättebra jobb. Förutom att hon var en low talker.
Jag tänker att det kanske är bra att höja rösten något när man pratar med någon som inte hör normal samtalston, men det kanske är bara jag som tänker konstigt. Och jag tänker att efter fyra "Vad sa du?" plus ett kupande av handen bakom örat borde hinta om att det kanske är läge att höja rösten något?
Men vad vet jag...

Den här händelsen ledde i alla fall mig in på en tankeresa till Litauen. Hänger ni med?

I Litauen så är folk trevliga, men de är inte världens vassaste på engelska. Men de hör bra.
En dag, den konstigaste dagen i mitt liv, så gick jag och min kompis på torget. Vi hittade strumpor som vi gillade och tänkte köpa dem, när min gode vän frågade på klingande göteborgska:
"Krrymper de här i tvätten, ellar?"
Jag hajade till och frågade varför han inte frågade tanten i strumpståndet på engelska varpå han svarade:
"Jamen de fattarr ju ingen engelska, hellar."

Nej. Men han talade sakta och tydligt, och jag är säker på att hon tanten fattade vad han pratade om.

Fastän de pratade samma språk, farbrorn och tjejen på butiken idag, så fattade han ingenting.
Kontentan blir alltså: T-A-L-A S-A-K-T-A O-C-H T-Y-D-L-I-G-T M-E-D H-Ö-G R-Ö-S-T S-Å B-L-I-R D-U F-Ö-R-S-T-Å-D-D. kanske.

Latte med Kurbits

Det kommer ofta in kunder med fördomar hos oss. Ibland märks de, ibland så döljer de sina fördomar bättre.
Vi har en stamkund som ALLTID köper en kaffe latte. Det är en mycket unik kund och jag är mycket glad att jag får träna på mitt lattebyggande när han kommer in och idag kom han alltså in i butiken. Med sällskap den här gången!
"Aha", tänkte jag, "nu kanske jag får bygga flera lattesar!" men jag förstod snabbt att så inte skulle bli fallet.
"Äh, sån där "kaffe blatte" vill ja' då int' ha" sa mannen som inte brukar köpa latte till mannen som brukar köpa latte.
"Nehej, slipp då", tänkte jag och fortsatte med mitt mjölkskummande.

När man skummar mjölken till en kaffe latte och börjar hälla ner den i espresson så kan det bli så att det blir ett mönster. Jag har inte riktigt förfinat den tekniken ännu, så jag vet aldrig riktigt vad som väntar när jag börjar.
Idag satsade jag på ett löv. Det blev mer som ett hjärta, fast i kurbitsstil.

Det kan vara lite känsligt det där med hjärtan.
Man vill ju inte göra det till vem som helst, för man vet inte hur det kan komma att tas emot! Jag brukar vara försiktig i vissa fall och kanske "förstöra" dem med skeden om det är till "fel" person. (Min primära målgrupp, äldre damer, får aldrig hjärtana förstörda av skeden.)
Idag så blev jag så nöjd med kurbitshjärtat att jag lät det vara kvar. Han som skulle "få" hjärtat är konstnär, och jag tänkte att han nog skulle kunna se nån form av skönhetsestetik i det.

Men han bakom i kön häpnade.
"Va, varför gör du hjärtan?" frågade han och han verkade lite fördomsfull i sitt frågande med en underton av homofobi.

Vi brukar prata ibland, vi kollegor. Vi brukar prata om kunder och stubiner och vad som kan göra oss arga.
Jag brukar inte alltid bli arg, men jag blir irriterad när folk klankar på dem som är utsatta.
Det här är ingen politisk blogg men jag vill i alla fall här ta chansen och säga att jag gillar olika. För alla är lika mycket värda. Oavsett.
Så tyckte jag inte förut, när jag var motvals. Men jag är så glad att jag har kunnat ändra på mig. Jag hoppas att han, den här kunden idag, också kan komma till insikt att alla är bra. På sitt sätt.

Och han som brukar köpa latte, han tyckte det var ett fint hjärta. Ett kurbitshjärta.