Ni vet hur det är, va?

Ni vet när man jobbar i en reception där det ibland kommer in kvarglömda artefakter? Typ ringar, glasögon och halsdukar och så vidare.
Och så ringer det nån som kanske har glömt ett par ringar som bland annat ser ut som en slangklämma och undrar om man har hittat hens ringar, och man har det. Då blir ofta den här personen som har ringt glad.

Sen när man börjar prata och den här personen som har glömt sina ringar undrar om det går bra att de ligger kvar, eftersom hen bor lite avsides och inte kommer in till stan särskilt ofta och man svarar att det såklart går bra, för det är ju inte världens största ringar som det handlar om.
Och samtalet fortsätter lite med att hen som har glömt ringarna säger att "Ja, de tar kanske inte upp så mycket plats?" och man då svarar att "Hnej, det är ju inte som den där gången som vi hade en upphittad atlantångare på kontoret ett par veckor innan dom som hade tappat bort den kom och hämtade den" och så blir det liksom tyst ett par sekunder.

Då blir man glad att man har ett jobb där det går att skoja lite med folk ibland. Trots allt.

Mitt kontor

Jag har aldrig haft ett eget kontor. Jag har delat kontor, och det har gått bra.
Nu, på det jobb jag har just nu, där har jag ett kontor. Jag tror inte jag har berättat så mycket om det kontoret, så det är väl dags nu:

Tänk ett akvarium. Ett stort. Större än ett sånt som kan sprängas när lumpenkillar ska leka Crocodile Dundee och fiska med "dynamit". Mindre än ett sånt där akvarium med späckhuggare.
Så ser mitt kontor ut från foajén man kommer in i på mitt jobb.

Det finns två dörrar in till mitt kontor. En ingång och en utgång. Fast båda dörrarna fungerar åt båda hållen, så det spelar egentligen ingen roll vilken man använder.

Det finns två skrivbord på mitt kontor. Ett är mitt och ett är oftast tomt. De är liksom ställda mot varandra med ett mellanrum emellan. I mellanrummet så är det en radda med små, små hyllor med små, små lådor på. I lådorna finns det lite olika pryttlar. Till exempel post-itlappar, gem och pennor.

Jag har en jättestor räkneapparat. En sån där med remsa. Maskinen knattrar nåt enormt när man använder den, även om man inte riktigt vet hur den fungerar. Jag jobbar mest med plus, minus och gånger på den. Ibland dividerat.

Min dataskärm är jättestor. Det hjälper föga då min ena ögonmuskel är lite slö. Jag måste ändå kisa. Men skärmsläckaren är lite rolig för det är som såpbubblor som åker omkring på skärmen. Jag är ganska lättroad. Fönstren ut mot världen är frostade så jag ser inget utåt men fönsternischerna är djupa och rymmer bland annat ett par stora växter. Som jag brukar glömma vattna.

Mitt kontor har en egen lounge. Fyra lite moderna fåtöljer (som jag äntligen lärt mig stava till) och ett lågt bord som står på en fluffig matta i ena hörnet av kontoret. På väggarna hänger såna här "ledsen clown/glad clown-tavlor" och sprider kultur och kreativitet i rummet. Det finns en klocka också, med runda färgglada prickar i stället för siffror. Jag brukar inte använda just den klockan för att se vad klockan är.
I loungen brukar vi fika. Oftast eftermiddasfikorna.

Jag gillar mitt kontor.

En fredag med en clown

Varför berättar jag så lite för er nu för tiden? Va? Skandal. Det måste bli ändring på det nu.

I fredags hade vi en hostig son. Han fick följa med till jobbet. Det var han den yngre. Den med lite krulligare hår. Han som är lite intensivare än vad en trött pappa egentligen klarar av att ta med till jobbet. Men han fick följa med. Han är väldigt hjälpsam och så gillar han att trycka på knappar. Min andra, riktiga kollega, fick jobba i ömsom ljus och ömsom mörkt kontor, men hon sa att det inte gjorde nåt. Jag vet inte om hon talade sanning eller inte.
Han fick låna en räknemaskin. En sån med pappersremsa. Jösses vad han tryckte ut papper, vår son. Jag tror han var i himmelriket för en stund.
Tills han fick fatt på gemlådan. Tusen gem är ganska många, om man säger som så. Lägger man ut dem på bordet så krävs det faktiskt en annan kollega till hjälp för att städa ihop alla. Även om gossen med guldlockarna är en ytterst energisk son med milsvid arbetskapacitet.

Och det är något visst att ha sitt barn med på jobbet.

Och det är något visst att åka till Bystugan och där hitta en ormmålad son och sen få sin hostsjuke son målad som en clown.

Han behövde ingen peruk.

Från och med idag då?

Heltid.

Ett inlägg om femton sekunder. Max.

Det här är ju som en dagbok, det har vi ju redan konstaterat. Mest för att jag ska kunna gå tillbaka om hundra år och sammanställa nåt till mina memoarer men även så att du som läser ska kunna göra det om du vill.

Ni vet ju att jag gillar det här med humor. Väldigt mycket. (Alltså, ni kanske inte vet det väldigt mycket men jag gillar humor och om ni vet det så gillar jag det också.)
Jag har ju ett jobb också. På en lokal där det kan hållas föreställningar.
Idag var det en sådan som gick av stapeln. (Jag har precis fått veta att min tystnadsplikt inte begränsar att jag skriver sånt här, så ni behöver inte vara oroliga.)

En känd komiker skulle komma och underhålla hela Falun. En sån där komiker som jag också tycker är rolig. Han var rolig i Morgonsoffan, han brukar vara rolig på Parlamentet, han brukar vara rolig när han sommarpratar.
Och så träffar man kompisar i foajén som också är roliga, och då känns det så lyxigt. Att jag kan ha ett jobb där jag får chansen att lyssna på roliga underhållare och att jag har kompisar som också är roliga, även om jag inte är på mitt jobb! Nigge och Byaffie. Ni också gjorde min kväll.

Men det är inte slut där! Jag fick vara med i showen! I ett av skämten behövde de en statist och jag fick spendera 15-20 sekunder av min tid i rampljuset till att gå fram till scenen (inte upp på den, utan i gången nedanför), vända ryggen till publiken som satt i en mörk salong, sträcka mig upp mot stjärnan med en grej och sedan raskt stega ut ur lokalen. Jag kan känna att det här var mitt stora break.
I eftermötet med artisten, roddarna, scenmästaren, crewet, entouraget, mina chefer och alla andra inbjudna så sa ljusteknikern att jag hade haft bra timing. Jag kan känna att det är dags att boka biljetten till LA nu.

Synd bara att jag ska vara så tråkig i verkligheten.


(Och han sa faktiskt att jag hade timing. Fast det var mest i enrum som han sa det, han ljusteknikern.)

Ett utan slut

Att jag har jobbat på Duvan i Lycksele är väl ingen hemlighet. På vandrarhemmet, bland annat. En fantastisk skola som lärt mig mycket om det mesta. Till exempel var det där jag lärde mig att det är gott med glasswienerbröd, att räksallad är bland det godaste man kan ha på en tekaka alt baguette (läs baguschette) och att det kan vara roligt när folk busringer.

En dag när jag satt i receptionen så ringde telefonen. Såklart.
Det var en äldre herre. Han ville boka rum.
Självklart, sa jag, det går jättebra, ty vi har lediga rum. Jag sa nog inte "ty".

Han började prata med mig om rummet, om det gick att få frukost på rummet (vilket jag i redan då sjuklig serviceanda svarade ja på), hur mycket det kostade extra med städning och så vidare, och så vidare. Jag svarade artigt på varje fråga, som sig bör, men började bli lite mer och mer fundersam om det måhända var ett skoj som nån spelade mig allteftersom frågorna började spåra ur.

När mannen till slut frågade om det gick bra att ha dambesök på rummet så visste jag inte vilket ben jag skulle stå på, men i min yrkesroll vågade jag inte ifrågasätta hans grad av sans. Så jag spelade med.

Det här med att blogga är ibland lite svårt. Man har en jättebra idé och egentligen en klockren story - och så vet man inte hur den där berömda säcken ska knytas ihop.

Så jag gör ett experiment. Och ber dig avsluta den här "historien". Hur tycker du att den ska sluta?

Mañana, mañana

Det här med att jag BÖRJAR jobbet klockan 06.00 imorgonbitti gör att jag kanske måste berätta imorgon om att Sverige vann över sur-holland, att jag rostade kaffe för första gången och att solen sken idag även fast jag behövde skrapa rutorna i morse.

Står ni ut med att vänta?


Sen det här att jag somnade framför Hjärnkontoret i kvällst och att det har gjort kaoz med min sömnkalibrering. Det räcker nog att vi konstaterar det såhär bara.

En kanske ny skola?

Dag tre på mitt nya jobb.
Dag ett och två resulterade i huvudvärk framåt kvällen pga tröttma och överstimulans av hjärna. Ja, det behövs inte så mycket, jag vet. Idag verkar jag ha botat huvudvärken med att sova en kvart på kökssoffan efter middagen. Det draget får fem kavelmoringar av fem möjliga.

Självklart har jag också funderat ganska hårt på vad vi ska ta upp här på Kavelmora Ink. Vi vill väl att det ska bli nåt bra om det ska till någon skola, eller hur? Och idag kom jag på vad vi ska prata om idag:
Konferenslunchning
Jag har varit på väldigt få konferenser i mina dagar. Lite ironiskt eftersom det är det jag har jobbat med en stor del av min yrkesverksamma tid. Jag har däremot ätit lunch ganska många gånger, men följdaktligen ganska få gånger på konferens. (Därför vill jag bara upplysa om att det går bra att applicera den här lektionen på andra typer av matsituationer om man förslagsvis är ute på lokal och äter.

Hursomhelst.

Idag skulle jag fatservera. Det innebär att man går in till kocken, får ett fat med (idag) lax och så försöker man greppa nån form av verktyg och så ger man sig ut i restaurangen. Vind för våg. (Passande nu när det handlade om lax, don't you think?)
Och så serverar man mat. Kött från vänster, blött från höger. KV - BH.
So far so good. (Största problemet idag var att mitt bälte sögs fast i stolarna som jag försökte tränga mig emellan (och ja, det kan bero på att det har blivit lite för mycket söta saker på sistone, och lättare kommer det inte bli med vaniljhjärtan och så vidare till fikana)).
Men i alla fall. När maten var serverad så skulle porslinet plockas in. Och det är nu vi kommer till något, som jag som total novis på servering, inte har reflekterat över tidigare:

Det är vänligt när gäster försöker hjälpa personalen, men undvik att stapla brödfatet på mattallriken!

Det är jättesvårare att plocka in disk när det ser ut så. Och då är det ju inte så himlans lätt till att börja med! Och don't get me wrong att jag redan nu har börjat lessna ur på gäster som råkar stapla disken i all välmening, men jag tänkte att det kanske kunde komma som en nyhet för vissa att det är såhär. För det var så för mig.

Och en annan sak som slog mig idag var att alla verkligen hade tagit på sig sin bästa gå-på-konferens-attityd! Det ska verkligen uppmärksammas, tycker vi här på Kavelmora Ink.

Sammanfattning på den här "lektionen" blir alltså att inte stapla disk på "restaurang" men allt går om man har en trevlig attityd.
Frågor på det?

Synkronicitet och arbetskläder

Det är som så att jag brukar tänka lite på folk ibland. Fd kollegor, fd kunder, gamla kompisar som jag såg i förrgår eller för 5 år sedan, unga kompisar, syskon och annat löst folk. Det är lite olika vilka det är, och det kan nästan vara vem som helst.

Härom dagen så tänkte jag på en affärsbekant som jag hade när jag jobbade på Tellmans (och för att inte röja hennes identitet kommer jag inte skriva hennes namn - men som ledtråd till vem det var så kan jag säga att hon jobbar på min kompis Mickes favoritbutiks huvudkontor). Det var inga stalkertankar, utan mer liksom "jaha, undra om hon jobbar kvar där eller om de har flyttat nånstans..." och egentligen inget mer än så.

Men så idag, så kom hon för att köpa pastasallad med sina barn.

Hon kände inte igen mig, men det hindrade inte riktigt mig.

"Jag tänkte på dig härom dan..." sa jag till henne medans jag började lasta på sallad i deras skålar.

Ni vet hur folk ser ut när de febrilt letar i sitt minne efter vem det är som står framför dem utan att riktigt kunna placera personen i rätt fack?
Så såg hon ut.
Så jag presenterade mig, och då kom hon på vem jag var.

Och jag kom på vad det var som gjorde att hon inte kände igen mig:
Jag hade inte min gröna väst på mig.

Synkronicitet

Igår blev jag något upprörd över det här med "the N***R-bolls word" och så pratade de tydligen om det på nåt debattprogram på TV igår kväll.

Idag så pratade jag med mina kollegor och de berättade en rolig historia om en fd. kollega som skulle faxa. Då började jag helt oprovocerat berätta en egen faxhistoria från en tidigare arbetsgivare men jag kom inte ihåg poängen alls.

Inatt drömde jag om att jag var på besök i Sorsele. Allt var sig likt, även fast jag åkte gocart genom samhället. Polisen som kollade lite extra på mig vill jag minnas var Vaktmästaren från Tellmans, alltså Stickan.

Ikväll så somnade jag till Bamse medans Sig/Hen käkade välling, och när jag gick för att natta dem så passade Leonard på att somna i soffan till samma barnprogram.

När jag gick i högstadiet så hade jag skåp. På min vänstra sida hade Andreas Persson sitt skåp och på min högra sida hade Fredrik Sjölin sitt skåp. Jag hette Fredrik Persson.

Synkronicitet.