Blogg 100. Del LIV. Mek

Om man slår upp händig i ett uppslagsverk så ser man inte en bild på mig.

Jag är inte helt värdelös och jag diskvalificerar mig lite för ofta när det kommer till praktiska saker. Jag jobbar med det. Min spetskompetens är nåt annat, så kan vi säga. Oklart vad, men att meka med bilar är det inte.

Därför är det stort för mig att åka till en reservdelsbutik och låtsas vara lite kunnig och säga att jag vill ha en H4-lampa och ett par bultar att skruva fast hjulen med, för sånt är viktigt nämligen. 

Kanske ett litet steg för mänskligheten, det här, men tänk om det i framtiden kommer finnas en wikipediasida om F. Timeus där det skrivs om hur bra han var på att fixa med sina bilar.

Hoppas det står att han hade en Volvo Amazon också. 

Ljus i tunnel

Det är nog ett av mina favoritljus.
Jag tror banne mig att det finns ett sånt. Jag anar det.

Barnen är barn och vinterhängiga och glada. Bestämda och medgörliga. Jag bara visslar, just nu.

Visslar och skruvar ihop skridskoskydd och lära-sig-åka-skidor-bindningar och espressokvarnar. Jobbar och står i. Andas i botten, utan hyperventilering. Kikar upp över gropkanten.
Väntar på att åka till en stuga halvlångt borta.

Vågar ändra mig och säga nej. Tänker på mig. _Mig_.
Känner självförtroende och självkänsla komma tillbaka.

Det är tack vare fusk och hjälp och lite hårt arbete, men det gör inget. Just nu är det bra och det är bra.

Ljus i tunnel är verkligen ett av mina favoritljus.

Ett inlägg om ett skåp

Den här dagen kan vi väl kalla stora själavårdsdagen.
Idag har jag lärt mig att man mår som man mår, och det är inget fel med det. Är man glad så är man, är man ledsen så får man bli glad igen.
Det går att vinna tävlingar och det är ganska roligt att göra det. Och att då få fira med en torr bulle till tvåfikat - win på så många plan. Och man behöver inte skämmas för att man vinner.
Sen så ska vi som skriver här på Kavelmora Ink, alltså mest vi ordinarie - gästbloggarna har nog inte samma problem - bygga oss ett utrymme inombords där allt fint som sägs kan lagras.
Tydligen kan, bör och ska man göra det.
Det är inget fult att säga "Tack, vad snällt sagt" när nån säger nåt snällt till en. Till exempel om man gjort nåt bra eller så.
(Eftersom jag lärde mig detta först idag så tänker jag att det kanske är fler som inte vet, och därför skriver jag det här inlägget.)

Så nu tänkte jag inreda ett litet utrymme inombords. Eller litet och litet förresten, det är ju dumt. Lika bra att göra det stort så att jag kan försöka skotta in alla fina ord som ni som läser här (eller inte läser här för den delen) har sagt till mig genom tiderna.
Tänkte att det kanske skulle vara snyggt att göra det som ett vitrinskåp.

Tur att jag ändå sparat många av era fina ord i fickan.
Blir lite enklare att fylla upp skåpet.

Ett inlägg om infravärme och deppighet

Det är jättetrist att skriva om när man är deppig.
Därför har Kavelmora Ink och jag hållit klaffen i en vecka. Man vet ju aldrig vem som kanske läser och blir irriterad på att man fläker ut sitt inre och så. Så tänker man.

Men så helt plötsligt så sitter man och dricker kaffe med en granne och känner att hoppet återvänder. Att skrivlusten kommer tillbaka, att man mår lite bättre. Om så än bara för en liten sekund. Och så struntar man i vem som läser för det är nog ändå ingen som bryr sig om hundra år.

Och när man får den här inspirationen så kan det medföra att man går hem från grannen med en skruvdragare och fyra skruvar i fickan. Dessa ska användas till att sätta upp en infravärmegrej som man haft liggande i sju år, utan att ha blivit uppsatt. Alls.

Och sen tar man allt sitt mindervärdeskomplex och alla sina tvångstankar och stoppar upp dem nånstans och sätter upp den där infravärmesgrejen. Som funkar och kommer komma i funktion.

Och så känner man lite stolthet över sig själv och att man faktiskt kommer fixa grejer framöver. Och så hoppas man att det kanske finns nån liten mening med att man ibland får må lite såhär dåligt, för kanske kan det hjälpa någon annan. Också.

Och helt plötsligt så är det roligt att skriva igen.

Ett inlägg om att fokusera rätt

Det svåraste jag vet är att fokusera på de positiva delarna, istället för de negativa.
Om jag får en komplimang, så väljer jag hellre att fokusera på mina tankar på att den som ger komplimangen kanske inte egentligen menar vad han eller hon säger.
Det är jättejobbigt och det är något som jag jobbar med.

Det går faktiskt jättebra att jobba med det här just nu.
Jag lär mig att inte alla behöver tycka om mig, och att jag inte behöver tycka om alla.
Jag gör fel, hela tiden. Det är för att jag är människa.
Jag försöker lära mig, ibland tar det tid. Det är för att jag är människa.
Jag är en bra pappa som skäller på mina barn ibland. Ibland för att jag har rätt, ibland för att jag har fel. Har jag fel så ber jag om ursäkt. Har jag rätt så kramar jag mina barn om de blir ledsna.

Det går alltid att lära sig nytt, det är aldrig för sent att bryta upp gamla mönster och skapa nya, bättre varianter.
Det är inte fel att ändra sig.

Jag behöver mycket träning i det här, jag kommer nog trilla ner i brunnen av depp igen. Nu har jag däremot sett att det finns en stege och vetskapen om att man kan klättra upp ger mig ytterligare kraft.

En kollega sa att man blir starkare av motgångar och det är sant. Smärtsamt, men sant.

Jag fick en komplimang härom dagen. Nån sa att jag skrev bra.
Det får jag försöka fokusera på.

Nu har jag semester.

Ett inlägg om semester

Jag behöver semester:

- så jag kan uppskatta att min bror och pappa är här och hjälper oss med huset
- så jag kan förstå att uppskatta den fantastiska kaffemarinerade älgsteken jag lyckades perfekt med till middagen ikväll
- så jag kan se hur underbart det är när Henry får på sina jobbarbyxor och med sina tre skruvar i fickan kan "hjälpa" sin farbror och farfar att bära de där pinnarna i garaget
- så jag kan njuta av Signes saktfärdiga prat med perfekta omvärldsanalyser lite bättre
- så att jag kan se Leonards utvecklingsfas utan att bli frustrerad och irriterad hela tiden
- så jag kan se det undersköna i hur tre krabater under femochetthalvt kan samarbeta i sandlådan i mer än 45 minuter medan solen går ner
- så jag kan förnimma rhododendrons färg mot det solstänkta gröna
- så jag kan höra göken
- så jag kan vara den pappa och make jag vill vara
- så jag kan orka tänka klart mina tankar.

Helst nu på en gång.

Ett inlägg om namn

Nya Terran får vi kalla för Terrje tycker jag.
Och glöm inte att det går att bygga om neurologiska motorvägar.

Ett inlägg om glass

Vi var på konferens idag.
Det var i en annan stad, som jag helst inte vill nämna vid namn.
Receptionisten hette Fredrik och konferenskoordinatorn skötte sig fint. Det coolaste var att de hade en glassmaskin och en smartboard och jag låtsades såklart att jag var expertkommentator på nåt idrottsevenemang. Rit-Timeus hade jag kallat mig själv, om jag finge chansen.

Jag mår egentligen inte så bra just nu. Det är väldigt tråkigt.

Bossen pratade på en hel massa och det kändes ibland som att man gick i skolan. Jag antecknade för fullt och höll nästan på att räcka upp handen när jag skulle säga en sak, men jag hann hejda mig.
Han sa en grej som jag skrev upp och det var det här: "Om man ska göra något så kan man lika gärna göra det riktigt bra." 

Det låter egentligen ganska enkelt. Men så tänker man att man är mitt i livet, mitt i deppet. Det känns som att man inte kan nånting. (Självklart har man fel när man tänker så, men det fattar man inte. Med man menar jag jag.) Hur ska man göra något som känns så utmanande och svårt riktigt bra?

Det är det vi gör. Allihop.
Vi lever våra liv så bra som vi bara kan och vi är jätteduktiga på det.

(Egentligen tror jag inte på vad jag själv skriver, men jag vet att det är sant.)

Och jag vet att jag en gång i tiden, när jag jobbade på Duvan hemma i LSE var grym på att göra mjukglass. Det påmindes jag om idag.
(Sen att glassbilen fick stå utanför huset med tre barn trånande i dörröppningen utan tillåtelse av sina stränga föräldrar att gå och köpa glass, är en annan glasshistoria.)

Ett inlägg om den inre kritikern

Precis innan jag sätter mig vid datorn har jag allt klart för mig - jag vet precis vad jag ska skriva.
Sen lägger jag fingrarna till rätta på tangenterna, och så är allt som bortblåst.

Jag hade tänkt skriva nåt självutlämnande, nåt terapeutiskt, nåt otramsigt. Jag tänker försöka.

Vi var på restaurang igår, min fru och jag. Vi hade lånat ut våra barn och skulle utnyttja presentkort. Det var länge sen vi var på restaurang, bara vi. Jag var konstigt nog nervös.
Det har varit ett par ganska bra veckor. Jag har mått bra, varit glad. Det är så jag gillar det, men livet är inte så hela tiden. Inte för nån, tänker jag. Inte för mig, i alla fall.

Min fasad är otroligt tjock, vill jag i alla fall tro. Jag ser lugn ut, trevlig och glad. (Ser väl också lite tjock ut, när jag tänker efter. Man är ju sin fasad, eller?)
Ofta är jag det också - glad alltså - så jag spelar inte - om du nu nån gång skulle springa på mig eller träffa mig på facebook - men det virvlar också under ytan.
Det är inte skryt när jag säger att jag har en dålig självkänsla, att mitt självförtroende ibland är på botten. Så är det säkert för många, så det är inget speciellt med mig.

Eller så är det nåt speciellt med mig. Det handlar ju om mig.

Jag har enormt många inre kritiker. Kritiker som pratar jättehögt och ofta lyckas överrösta mitt eget förnuft. Det stör ganska mycket.

När jag och Helena hade varit ihop ett tag så började jag bli nervös för vad jag skulle prata med henne om när vi sågs. (Varför jag oroade mig för det är ju egentligen helt koko - när man är ny-ihop behöver man ju inte snacka, då ska man ju pussas. Jaja, jag har aldrig sagt att jag är ett geni.)
Det var nån inre kritiker som förmodligen sa till mig att jag inte hade nåt att bidra med i samtalet och att det säkert skulle bli pinsamt tyst, bara för att jag inte hade nåt att säga. Den inre kritikern lyckades alltså sudda ut det faktum att jag var ihop med en av universums bästa konversatörer, duktigt av den.

Såna här inlägg är faktiskt inte ute-med-tycka-synd-om-mig-håven-inlägg, även om det verkar så. Såna här inlägg är de värsta att skriva, och snart hoppas jag slippa.

Jag säger just nu, med det här inlägget, "håll klaffen" (eller egentligen "håll käften") till de inre kritiker som tycker att jag inte ska skriva sånt här.

För jag är också en väldigt bra konversatör. En konversatör som hade en trevlig kväll igår med min fru.

Ett inlägg om självinsikt

Jag glömmer inte bort Kavelmora Ink.

Jag tänker mycket.
Lite för mycket, ibland. Jag mår bra, men tvivlar ändå. Min dröm är att vara äkta, men det får man väl inte säga i det här landet för då blir man väl falsk.
Såg på fotboll med lite grannar igår. Insåg att jag verkligen har svårt för en spelare i ett av lagen som möttes, och jag kom på mig själv med att skratta till när nån råkade tackla till honom. Inget jag är stolt över, men tydligen har jag sånt i mig också. Jag vet ändå att jag är en omtänksam och ärlig person.

Jag kan bli väldigt besviken på dubbelmoral. Jag blir så otroligt störd när jag ser människor som rider på höga hästar, som ser flisan i andras ögon men inte timmerstocken i sitt eget. Jag är sjukt rädd att jag är en sån, själv, (så om ni märker det så kan ni väl säga till?)

Men jag vågar nog tro att jag inte är sådan.

Sen TROR jag att man tjänar på att (försöka) behandla andra som man VILL bli behandlad själv och inte behandla andra som man BLIR behandlad själv.

Vad tror ni? Eller har ni glömt bort Kavelmora Ink?

Ett inlägg om värderingar och skrivkramp

Sitter med en liten härlig skrivkramp.
Igår kom min bror, han jag gillar så mycket. Igår var en bra dag. Därför skrev jag inget igår.

Jag var och träffade Terran. Hon lyssnade på mig när jag pratade på om mina tankar om vem jag är/vill vara och vad jag håller på med, egentligen.

I morse lyssnade jag på Morgonpasset när jag lite försenad åkte till jobbet. Rutan på bilen var lite sådär igendisig som den blir när man har slut på spolarvätska. På radion pratade de om hur bra morgonprogram de var, och med rätta så sa de det. De pratade om att man nog måste vara lite hatad också, för att kunna bli riktigt lyckosam. Man behöver de som älskar också såklart.

Terran undrade om vad mina värderingar. Värderingar är tydligen sånt man tänker att man vill med sitt liv, och sen har man delmål under tiden som ska leda till att man uppfyller sina värderingar.
Sånt tycker jag är intressant. Vad vill jag? Vilken roll vill jag spela?

Jag tänker ofta att det är roligare med positivism. Den andra sidan av myntet finns såklart också, och den behöver man inte skygga för eller undvika eller begrava - den är lika viktig.

Jag hoppas varje dag att jag ska vara omtyckt för den jag är. Att få glädja folk är mitt bästa. Mer kärlek till folket. Jag vill vara mig själv.

Än är jag inte så jättebra på det, men jag lär mig för varje dag. Tänker jag.

Skrivkrampen sitter fortfarande i. Jag måste gå ut och sätta i motorvärmarn och då kommer det vara blidväder imorgon.
Jag är fortfarande kort om spolarvätska i bilen.
Jag har svårt för haters. Hoppas det går bra för mig ändå (eller att mina haters inte berättar så högt för mig att de finns).

:)

Terran* tycker ju att jag ska sticka ut hakan lite emellanåt. Provocera lite. Våga lite.
Det är ju inte min STARKASTE sida direkt. Jag, som har svårt att erkänna för folk att jag kollar på CSI på måndagar för jag vet ju inte om det räknas som fel program, ska alltså säga saker.

Och ett sånt steg tänker jag ta nu.
Jag tänker börja använda smileys. Jag har inte förstått syftet med dem, har tyckt att "man väl fattar om nån är glad?" och lite såna grejer men nu så har jag bestämt mig.
Med rädsla för att vissa människor, som jag respekterar och tycker om enormt mycket, ska sluta tycka om mig. För jag har verkligen inte använt smileys mycket. Men jag har gått och tyckt en massa om dem. Ibland har jag testat på, men det har känts falskt på nåt vis. Jag har hycklat, när jag har använt dem. Så har det känts.

Men nu byter jag kurs. Ändrar mig.

Jag tänker börja med smileys. Har varit rädd att folk inte har förstått att jag varit glad, att de trott att jag varit dryg.
För det är jag sällan. Dryg alltså. (Det vågar jag inte.)






* Ett lite roligare namn på samtalsterapeuten, bara.

Vem i fåglarna är det?

Vet alla ni som läser här vem jag är?
Tänkte att det kanske är på sin plats att berätta. Så att jag själv får veta.

Alla sociala medier (och med alla menar jag typ Facebook, Twitter och Google+) har ett syfte, och det är att man ska berätta om sig själv. Presentera sig. Så är det även här på Kavelmora Ink.
Lite som ett CV. Fast kanske mer som ett personligt brev.

Jag satt i bilen hem från jobbet i lördags. Inte i min bil, för den hade svimmat. Jag fick samåka med två fina grabbar. Vi pratade (tydligen gör man det när man samåker - lite ny info för mig som alltid kör själv och ensam) och jag berättade att jag har läst latin och visste typ vad björn heter på Latin.
De blev förvånade och började kanske undra vad jag var för filur och vad jag hade för dolda egenskaper.
Själv anser jag mig vara en öppen kille som inte känner för att dölja särskilt mycket, och om någon frågar mig så berättar jag självklart. (Om jag inte vill hålla det hemligt av nån anledning.)

Men du kanske inte vet vem jag är så nu kör jag en liten presentation. Om du sen undrar nåt så är det bara att höra av dig. (Självklart kanske jag inte berättar hela historien om mig, för jag vill såklart att du ska hinna läsa klart innan sängdags.)
Fredrik (aka jag) är...

• lillebror. Känner mig ofta som en sådan. Och är en.
• humorbegåvad. Tycker inte alla. Men några, inklusive mig själv.
• ödmjuk. Nästan så det stör ibland.
• och blir uppslukad av grejer. Och då blir jag verkligen uppslukad. Just nu är det mycket kaffe, jeans och tatueringar.
• snäll. No need for explanations va?
• autodidakt. Men skulle gärna gå kurser. Olika kurser. Helst en skrivakurs och baristakurs.
• idrottsintresserad. Lite lagom sjukligt sådär.
• inte men har idag liknats vid Jonas Jonasson. Det tog jag som en komplimang men jag vet inte hur jag ska bemöta det riktigt. Men det gjorde mig glad.
• en som tror på kärlek. Alltså Gud.
• otroligt vanlig. Om du frågar mig alltså.
• jättedålig på att ge vägbeskrivningar. Om du frågar min fru.
• ofta glad.
• ibland jättearg. Jo. Så är det.
• rädd att göra fel och bort mig. Extremt.
• blyg men samtidigt framåt.
• flexibel, men inte ryggradslös.
• mån.

Ja, det är väl jag i ett litet blogginlägg. Men då återstår frågan:
Vem är du?

En bloggare som skriver tills han blir utbytt.

Jag, en bloggare?
Det blev så. Har kommit på att jag måste skriva lite nu och då.

Ibland långt. Jag har ingen twittercoach.
Ibland kort. Jag lider lite av SUA. Social Update Anxiety.

Är räddast för att upprepa mig. Men om jag gör det, förlåt mig.
Vill dela livet. Men är blyg.

Har alltid avskytt ordet "BLOGG". Det låter äckligt.

Läser gärna. Blir glad när det dimper in nåt nytt i RSS:en.
Tycker att Internet behöver vara en positiv plats. Vill bidra till det.

Men är lite för anspråkslös ibland. Jobbar hårt. Har varit lillebror lite väl länge. Fast jag älskar mina syskon.

När Leonard skulle födas ville jag att han skulle heta "Henke Larsson" i mellannamn. Han är en vinnare, han Henke Larsson.
Jag är lite för ödmjuk för att vara den vinnare som behövs för att lyckas i "världen". Men jag ger mig inte. Jag vill vara den jag är.

Och nu är jag en bloggare. Nybörjare, kanske. Men det är sån här jag är.
Henke Larsson älskade också sin lillebror.
Jag har mina syskon kvar.

John Gideon.
Heter han i stället i mellannamn. Det passar honom bättre.

Och jag är bloggare, pappa och nyfiken.
Jag tänker springa tills jag blir utbytt.

Vad säger det här om mig?

Det var inte till de tuffa grabbarna jag räknades när jag var liten. Heller.
Mellanstadiet var en lite ledsam period när jag kände mig ensam. Jag hade vänner, men jag var osäker.

Jag hade inte looksen för mig heller. Jag fick inte barnbidraget av mina föräldrar som en del av mina klasskompisar och jag hade inga Levi's förrän långt senare. Än alla andra. Mina runda glasögon jag fick i högstadiet var inte till min fördel. Alls. Eller ja, de passade liksom perfekt, men de var ju inga chick magnets direkt. Vad jag märkte då.

Högstadiet var bättre, för då fick jag fina kompisar. Vi var inte de hippaste eller fränaste, men vi hade väldigt roligt.
Jag spelade inte hockey som de tuffa grabbarna, tränade inte heller fotboll och jag hade ingen träningsoverall med LIF-tryck.

Kände mig alltid lite sämre. Det gör jag ibland fortfarande, men nu vet jag att det beror på att jag är människa. En operfekt sådan.

Idag mötte jag de andra. De tuffa grabbarna.
Och jag måste erkänna att jag njöt lite när de beställde "en chokladboll med strösocker".

Ändå revansch.

Förlåt. Jag skäms lite. För att jag njuter. Men jag är operfekt.
Och i mitt stilla sinne undrar jag ofta vad de gör, de tuffa grabbarna från den tiden jag minns som en period i gråskala. Jag hoppas de mår bra.

Det är kul, det här med bloggning

Jag har jobbat idag. Som vilken annandag som helst. (Pun intended, sorry.)

Efter man har trivts på jobbet är det lite som slår att åka hem till en familj och där se grillen stå på gasolning och tjuvkolla på korvarna som ligger i flera våningar - snart färdiga att avnjutas. I värme varm som sommaren, dessutom.

Win.

Tydligen hade frun i huset pratat en del med min fru, och det passade sig väl toppen. De är ju snacksaliga båda två och då ser jag ju det som nåt bra att just de fick mötas i talets forum, utan att jag var där och störde.
Tydligen hade de pratat om mig och min fru också.
De, eller kanske främst frun i huset, hade konstaterat en kul grej och det var det här:
Kavelmora Ink kan man läsa för underhållningen och så kan man läsa Mammamind för sanningen.
Inget konstigt med det, jag håller med till 90%. (Jag är på riktigt osäker på om "underhållningen" är hela läsvärdet, men det kanske har med mitt dåliga självförtroende att göra?)

Fast vi skriver rätt olika, min fru och jag. Även om man nu ska vara "ett" när man är gift (ref allt som har med giftermålsargument att göra).
Jag har hört det här förut, att vi kan skriva om ungefär samma saker på en dag - men mitt inlägg har ett visst skimmer över sig medans det andra, mer kvalitativa inlägget skrivet av frun påvisar något annat.

Varför blir det så?
Många orsaker. Framför allt att vi är så olika. Att jag är räddare att våga beskriva saker fullt ut. Att min fru vågar känna mer än mig. Att jag lär mig. Att hon är tryggare. Att jag är lite fegare.

Och nej, det här är inte nåt sånt där "jag-klagar-och-förminskar-mig-själv-för-att-du-ska-ge-mig-lite-uppmärksamhet-inlägg".
Jag är väldigt glad att du läser här, och jag vill bara göra det så bra som möjligt hela tiden. Även om jag har skrivit här på Kavelmora Ink över ett år så känner jag mig fortfarande som en nybörjare som inte alls vet vad jag ska skriva.

Men jag skriver för att det är kul. Min fru har gåvan att hjälpa folk med sitt skrivande - kanske har även jag det?
Jag hoppas det.
Om inte så kommer jag ändå att fortsätta skriva. För att det är kul.

Och jag tycker du ska lägga in Helenas blogg i din RSS-läsare. För att den har kvaliteten. Och är kul

Svacksalveri

Okej, såhär va.
1. Vad har hänt med den här internetsidan egentligen?
2. Hur tänker jag?
3. Vart vill jag komma?

Åh, vilka svåra frågor. Jag är jätteglad att jag har den här bloggen och förmodligen är det väl bara en liten (läs djup) formsvacka (och det har ju tom Zlatan ibland) som har drabbat mig.

Härom kvällen var jag hemma hos en av mina fd läsare - ni känner honom som Huvudbonadsmannen aka Kepsmannen aka Mössmannen, och han berättade att han inte läser här så ofta längre.
Varför? frågade jag honom och han svarade, ärlig som han är, att det inte hände så mycket här på Kavelmora Ink längre - att det var lite "same old, same old" över det hela.

Det jag nu undrar över (och nej Daniel, det här är inte ett sånt däringa missionärskandidatsinlägg) är hur han menar med det? Fast egentligen förstår jag vad han menar, men jag vet inte vad jag ska göra åt det!
Hans fru, God bless her, sa att det förmodligen var något som händer alla författare (jag, författare? - ha!) och att det bara ÄR så - men jag tycker det är så trist.

Men vad var det som gjorde Kavelmora Ink till den internetsida som det var? Från början?
Och hur har det blivit såhär?
Och varför kommer de här svackorna så ofta nu för tiden? Är det ute med sociala medier?

Ja, jag vet att det kanske inte är superkul att läsa om Timeus formsvackor - men jag tror att det kommer ordna upp sig. Häng gärna kvar om du orkar - annars tack för att du läst.

Och som svar på mina frågor:
1. Kanske inte så mycket.
2. Det vete Gudrun.
3. Framåt och uppåt.

Det skrivna ordet...

Det skrivs så mycket nu för tiden.
Det bloggas, twittras och fejsbookas och annat. Artiklar, inlägg, böcker, tidningar, SMS och fax - allt blir skrivet.
Hela tiden!

Jag har börjat skriva lite, har jag märkt. Du har kanske också märkt det?

Varför gör jag det egentligen?
För att jag tycker det är roligt och för att jag gillar att det.

Nu tänkte jag göra en grej som jag inte brukar göra: jag ska berätta vad några har skrivit till mig.
En twitterkompis skrev en gång ungefär nåt sånt här: "Du är helt i klass med svenska ståuppkomiker ju! Lika många followers!"
(Och då tänkte jag helt klart på de braiga svenska ståuppkomikerna.)
Min syster (kanske något partisk och lite storasysterblind) skrev också nån gång nåt i den här stilen: "...sluta aldrig skriva, Fredrik.." och då blev jag glad.

Jag blir glad när folk gillar det jag gör - och uppenbarligen så gillar du lite av det här jag skriver eftersom du brukar klicka in dig här ibland.

Fast jag har ju lite dåligt självförtroende också.

Min fru sa till mig häromdagen att hon fick ett fint SMS av mig, och det fick hon. Tyckte hon. Och kanske jag också, för jag menade vad jag skrev.

När hon sa det insåg jag två saker:
1. Jag är ganska bra på att skriva saker, folk verkar gilla det. Även min fru.
2. Tänk om jag är roligare och trevligare i skrivet format än vad jag är live?

Men då får det vara så.
Jag, en svensk ståuppkomiker. Fast med färre followers.
Eller bara jag.
Som tänker fortsätta skriva...

Ogillalistan the real

När man är hemma och är ledig (med bara småcheferna som bossar) så hinner man tänka ganska mycket. Idag så har jag slipat lite på min ogillalista och här kommer den.

• Jag gillar inte vissa färska blommor eftersom de luktar bajs i min näsa
• Jag gillar inte paddor. Jag avskyr paddor mer än du kan ana. Mer än nån kan ana faktiskt.
• Jag gillar inte korta hörnor i fotboll. Hur många gånger funkar de egentligen?
• Jag gillar inte skitsnack.
• Jag gillar inte falskhet.
• Jag gillar inte Brunchrapporten i P3. Så lite faktiskt att jag inte ens ids länka till dem.
• Jag gillar inte konflikter och bråk. Så gillar jag dem att jag försöker undvika dem så mycket det bara går. Jag vill helst att alla ska vara sams, men det funkar inte så i den riktiga världen har jag förstått - så jag håller på att träna mig att acceptera att konflikter finns.
• Jag gillar inte mobbare men jag är mycket rädd för dem.

Vet du, det är jättesvårt att skriva en ogillalista. "Varför?" undrar du.
Tja, svarar jag - jag tror det handlar om de två sista punkterna.
Jag tycker det är läskigt att säga vad jag ogillar eftersom det kan leda till en konflikt - och eftersom jag vet lite om hur det känns att bli mobbad så vill jag helst inte riskera att bli utfryst.

Det du precis har läst är faktiskt lite historiskt eftersom jag aldrig har skrivit nåt sånt här.
Du kanske inte tycker att jag sticker ut hakan särskilt långt med den här tunna listan, men för mig är hakan så långt utsträckt att du skulle kunna landa ett flygplan på hakan utan att den ens skulle köra vilse i skägget när den kom taxat fram dit.
Så utsträckt.

Jag gör det inte för någon medalj eller en klapp på ryggen för att jag är "så himla modig" utan jag gör det för att utmana mig själv.
Att bli bättre.

Yes, I can. Definitivt.