Blogg 100. Del XC. Rättvisan

Nu är det bara tio inlägg kvar på den här utmaningen.

Det gäller att spänna musklerna nu och säga nåt viktigt.

Jag tänker då ta chansen att prata lite om rättvisa.

Ikväll var jag andretränare på barnens fotbollsträning. Den andre tränaren och jag hade diskuterat en text från en tidning där det stod om en femårig tjej som hade haft en bedrövlig första fotbollsträning. Det stod om hur hon hade kommit dit, glad i hågen för att få spela fotboll med de andra barnen, men hur hon och de andra tjejerna hade fått en trist specialbehandling som gjorde att hon inte fick testa på fotbollen ordentligt. 

Den andre tränaren och jag kom fram till att vi absolut inte skulle göra så. Vi skulle försöka att se alla och ge alla samma chans att spela fotboll. Jo, det går faktiskt när de som spelar är fem till sju år. Det behövs bara lite flexibilitet och att man pratar lite med barnen. Och att man är ganska mycket flexibel.

Ikväll gick det ganska bra. Några barn (mina egna) var lite besvikna på att de inte fick stå i mål tillräckligt mycket men jag tänker muta dem med en lite fetare veckopeng på lördag så det borde inte vara några problem. Skoja. De får väl sin vanliga veckopeng, så snart de skaffar Swish. Men tills dess så gav jag dem en kram och försökte förklara att de skulle få stå i mål nästa vecka. Det föll väl i sådär god jord, men barn glömmer ju så lätt. (Skoja, de glömmer aldrig.)

Överlag så gick det alltså bra. Jag var nöjd med att jag såg de barnen som var där och jag hoppas att de kände sig sedda. 

Men jag är väldigt självkritisk i det här ämnet, för jag är ute och trippar på väldigt tunn is. Vet jag ens vad jag håller på med?

En del säger att det bara är att köra med sunt förnuft, så ordnar det mesta sig. Det gör det kanske, men jag vill verkligen bidra till att det blir bättre för mina barn, där de kan känna att de har samma chanser som alla andra och jag vill verkligen inte sabba nåt. Det kanske jag inte kommer göra heller, men jag är extremt ödmjuk inför det här. Jag, en vit priviligerad man i mina bästa (?) år med alla maneger i världen krattade framför mig - vem är jag att komma och säga att jag ska styra upp i den här patriarkala soppan som kokats ihop genom alla tider? 

Jag är nog ingen. Men jag tänker att jag i all ödmjukhet kan försöka, och jag hoppas innerligt att ni som vet och kan det här ger mig lite tips och råd hur jag kan tänka för att inte stöka till allt. 

För det här är viktigt. 

Ps. Och nåde den som kommer och klappar mig på axeln och säger "Men åh vad duktig du är som tar upp det här, du är verkligen en toppenkille". Det kanske är bra att jag tar upp det här men det är inte jag som är bra, det är alla andra som har fått kämpa för såna här saker igenom alla tider som ska ha credit för det de gjort. Hylla dem som hyllas bör. Ds.

Blogg 100. Del LIII. En polisperson

Imorse skjutsade jag min sjuåring till hans morföräldrar.

Det är påsklov och då är man värd lite VIP-behandling. Mellan vårt hem och stan är det ungefär 13 km och en sjuåring hinner säga ungefär 40000000000000 saker och en trettiofemårig pappa hinner stänga öronen ungefär lika många gånger på den sträckan. Ibland är det nämligen nonsens som sägs därifrån baksätet. Faktiskt.

Men ibland så hör jag vad han säger. Till exempel imorse när vi mötte en polisbil och han i baksätet sa "Titta pappa, en polisbil. Jag undrar vart han är på väg. Eller hon, förresten, det kan ju vara en tjej som är polis också. Vad dumt att jag alltid säger att det är en han när det lika gärna kan vara en hon..? Vad konstigt pappa, att det är så."

Och så startade ett fint samtal om genus och cementerade könsroller där i bilen längs Hanröleden. Ett samtal där jag fick klart för mig att min sjuåring har kommit ganska mycket längre i rättvisestänket än vad många av mina jämnåriga har. Och med tanke på att han är sju och redan har ett skönt försprång så finns det kanske hopp för framtiden och kanske kan vårt samhälle bli lite bättre snart ändå.

Jag har en del kvar att lära men jag tänker ta rygg på min son, för han verkar ha koll. 

Blogg 100. Del X. Om könslikheter och lite om sport

På måndagar är det innebandyträning för min sjuåring.

Ja, jag försöker såklart projicera mina egna tillkortakommanden inom idrotten genom mina barn. Jag är inte bara mer än människa.

Men jag tycker det är roligt att han vill spela en sport, även om folk är ifrågasättande ifall innebandy är en riktig sport eller inte. Jag för min del anser nog att den i alla fall är mer sport än till exempel schack men vi får såklart tycka olika. Det är inte det jag vill prata om ikväll.

Jag tänkte prata om det här med hårband och om vad som händer när nån får en lite hårt skjuten boll på smalbenet. För det är lite vad innebandy ofta handlar om. 

Och sen handlar det om genus, tänker jag. Sociala konstruktioner.

Mitt område av expertis är egentligen caféskolor och konferenser och kanske hur en projektor enklast kopplas ihop med en dator, så ta det jag säger här för vad jag försöker mena i all välmening. Om jag är fel ute, tveka inte att säga det till mig. Jag vill nämligen lära mig. Lära mig att tänka rätt.

Igår skrev jag om att jag tänker att vi alla är lika mycket värda.

Idag var jag på innebandyträning. Min sjuårige, lite lagom långhårige son, fick hjälp av mig med sitt hårband. Jag fixade det nämligen bättre än hans mamma, faktiskt. (Och vi vet alla att det är en sanning med modifikation för hon är ju såklart bättre än mig på det, men det hör inte hit. Här försöker vi nämligen rasera lite sociala konstruktioner, okej?) 

Jag brukar inte utåt sett vara särskilt stolt för sånt jag gör, men det här är en sån grej jag faktiskt med en nybörjares entusiasm är stolt över. Det att jag är den som hjälper min son med ett hårband och fixar så att han kan känna sig fin, så som han vill vara. (Min fru gör det också, men det hör inte hit. Här försöker vi ju nämligen rasera lite sociala konstruktioner, okej?)

På innebandyträningen var det en tjej som fick ett skott på benet. Sved säkert till, innebandyskott gör ju gärna det. Det är ju en ganska farlig sport om en tänker efter.

Hennes storebror var där. - Ställ dig upp, ta det som en man, skojropade han åt henne medan hon tappert ställde sig upp.

Där följde ett litet samtal mellan ett par sjuåringar, en femtonårig tränare och en 36-årig farsa som mest satt och twittrade och iakttog det hela. -Ta det som en tjej! -Tjejer är starkare än killar! -Nähä! -Joho! -Alla är lika starka! var meningar som ropades ut på planen. Av både tjejer, killar, tränare och åskådare. 

Och jag började tänka. Redan när barnen är sju år så har de tilldelats roller och beteenden som de ska leva utifrån, för det är så man gör. 

Sju år.

Jag tycker det här är lite ledsamt, men samtidigt känns det som en utmaning. Men ofta känns det mest ledsamt.

Det händer ganska mycket elände just nu i vårt samhälle. Var och varannan dag får vi läsa om kränkningar, hatbrott, härskartekniker, orättvisor och oförskämdheter. Det är lätt att tro att eländet kommer vinna men jag tänker inte ge mig utan kamp.

Många kan mycket mer än mig om såna här saker och jag försöker febrilt lära mig så mycket jag kan under tiden jag lever. Och medan jag lever så kommer jag kämpa för att lära mina barn att de är fina i hårband om de vill vara fina i hårband, att de är tuffa om de kliver upp efter att ha fått ett skott på benet men att det är okej att gråta om man är ledsen. Och att alla är lika mycket värda.

Oavsett om man spelar innebandy eller schack. Eller inget alls.

Inget gör mig gladare om du som vill hjälper mig att tänka i de här frågorna. Kommentarsfältet är öppet och alla är inbjudna.