Ni vet när man ligger och kollar på Lewis och bara har det skönt. Man har suttit på trappen till uterummet och pratat med sin fru, gräset är nyklippt och man är nyduschad.
Och så ringer telefonen. Frun svarar.
Så hör man att det är barnens mormor i andra änden som räcker över sin telefon till äldste sonen som är med sina morföräldrar i
Nabban och att pojken i luren har sin ledsna röst på.
Man hör pojkens mamma försöka trösta sin ledsne son, som tidigare i eftermiddags stolt berättade om och försäkrade sig om att mamman skulle berätta för dagmamman att han minsann hade bott på hotell! Hur hon säger att när hon var liten brukade sakna sin mamma, som han nu var hos.
Man hör att han kippratar lite, eftersom han har gråtit en stund. Och hur de kommer överens om att han ska krama Twiga lite extra, och att hon nog går att väcka om hon redan har somnat. (Ni vet ju hur de är, de där tyggirafferna. Somnar ju hela tiden, när man minst vill det.)
Och sen får man själv prata med sin finfina
son. Som har varit på semester i flera dagar. Som har den här härligt gälla rösten, nu med lite darr på.
Och så frågar man hur han mår. Och han svarar att det inte är så bja.
Och så frågar man om vad han har gjort idag, om hur han tyckte det var att bo på hotell.
Men blir avbruten med frågan "och huj äj det med Signe och Hänju då?".
Då när man säger till sin son att han nog ska krama sin mormor lite extra nu så han kan somna, och man märker att han vänder bort huvudet från luren och säger till sin mormor "...nu haj både mamma o pappa sagt att jag ska kjama dig lite extja..."
Och linjen bryts. Och man vet att de kramas.
Då kramar det till lite extra i pappahjärtat.
