Blogg 100. Del LIII. En polisperson

Imorse skjutsade jag min sjuåring till hans morföräldrar.

Det är påsklov och då är man värd lite VIP-behandling. Mellan vårt hem och stan är det ungefär 13 km och en sjuåring hinner säga ungefär 40000000000000 saker och en trettiofemårig pappa hinner stänga öronen ungefär lika många gånger på den sträckan. Ibland är det nämligen nonsens som sägs därifrån baksätet. Faktiskt.

Men ibland så hör jag vad han säger. Till exempel imorse när vi mötte en polisbil och han i baksätet sa "Titta pappa, en polisbil. Jag undrar vart han är på väg. Eller hon, förresten, det kan ju vara en tjej som är polis också. Vad dumt att jag alltid säger att det är en han när det lika gärna kan vara en hon..? Vad konstigt pappa, att det är så."

Och så startade ett fint samtal om genus och cementerade könsroller där i bilen längs Hanröleden. Ett samtal där jag fick klart för mig att min sjuåring har kommit ganska mycket längre i rättvisestänket än vad många av mina jämnåriga har. Och med tanke på att han är sju och redan har ett skönt försprång så finns det kanske hopp för framtiden och kanske kan vårt samhälle bli lite bättre snart ändå.

Jag har en del kvar att lära men jag tänker ta rygg på min son, för han verkar ha koll. 

Blogg 100. Del XLV. Val

Vi har två alternativ.

Antingen får det här i lägget handla om ur snopen och glatt överraskad jag blev i förmiddags när jag kom in på jobbet efter ett ärende på stan för att finna min gamle, gode vän J sittande i en fåtölj i all sin prakt. Jag skulle kunna skriva om hur länge sen det var vi hade setts och hur chockad jag blev och hur härlig den där kramen som han gav mig var och om hur mycket minnen som väcktes, bara sådär.

Eller.

Så får det här inlägget handla om innebandyavslutningen som äldsten och jag var på idag. Jag skulle kunna skriva om hur föräldrar har en förmåga att låtsas kämpa fastän de egentligen bara vill förlora för att se de glada stjärnorna som tänds i barnens ögon när de får vinna. Om jag skriver ett inlägg om innebandyn så kan jag också ta med det här om att en del söner som är i det vinnande barnlaget ger sin medalj till sin pappa, för att pappan "ju var mycket bättre på matchen och då ska ju han ha medaljen" även fast pojken som tränat hela säsongen och kämpat på verkligen förtjänat medaljen. Det skulle jag kunna skriva om, men med risken att det skulle kunna bli så att han som skriver det här inlägget liksom får nåt i ögat och måste torka sig där för att det nästan börjar rinna nåt för att sonens hjärta är så mjukt och fint. Och om jag skulle skriva om innebandygrejen så skulle jag också kunna skriva om sonens klasskompis, sju år, som eftersom han vet att han som skriver den här bloggens son inte riktigt gillar piggelin så mycket, övertalade sin mamma att ta med en annan glass också så att alla skulle bli glada och få glass som dom gillar. Även min son. Och om jag skrev det så skulle jag nog ha med nån liten passus om hur han som hade fixat glassen log till när han fick bekräftat att han hade gjort en bra och omtänksam grej med det här med glassen. Och så skulle jag få nåt i ögat igen, bara för att barn kan vara så fina och omtänksamma.

Men jag vet inte vilket vi ska välja att skriva om.

Det börjar märkas att det är supervalår i år. Även på den här bloggen.

Ett inlägg om ett disco

När min gode vän och kompis som har den här bloggen frågade om jag skulle skriva om det här discot på Kavelmora Ink ikväll så visste jag inte riktigt hur jag skulle svara.
Jag visste nämligen inte riktigt hur jag skulle förmedla känslan av att vara i en klassisk, lite halvsliten föreningslokal med ett par andra föräldrar och ett gäng 6-7-8-åringar med mer eller mindre skrämmande halloweenutklädnader på sig.
Jag visste inte heller hur jag skulle kunna beskriva det här blyga känslan som grabbar och tjejer i den där åldern utstrålar när de upplever nåt de inte varit med om förut.
En till sak som jag var osäker på hur jag skulle skriva om det var det här med att ha sin fine son sittandes i ens knä nästan hela kvällen. (Så att ens ben domnade bort.)
Hur skulle jag med ord beskriva hur snabbt en påse med popcorn för fem kronor faktiskt kan inmundigas av en sexårig grabb iklädd en Spidermandräkt?
Och det här om hur fint det är när två till vardags kompisar inte riktigt vågar ta kontakt. Fastän de sitter två meter ifrån varandra och det bara osar av längtan efter att få prata. När ingen vill vara den som går över till den andre. Det är svårt att göra den iakttagelsen rättvisa genom en torftig beskrivning på nån blogg.

Sen det här med grabbar som har suttit i hörnet av lokalen med ett par farsor som mest snackat lite fotboll och småtwittrat. De grabbarna, eller den grabben i det här fallet, som går och vinner ett tredjepris i maskeradtävlingen så att hans pappa faktiskt får tårar i ögonen. De. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem och göra det rättvist. Så att alla förstår.

Och sen när kvällen är på väg att ta slut och alla sexorna har haft sina danstävlingar där "alla har varit jätteduktiga" (vilket inte är en lögn) och alla borttappade tiokronor är upphandlade eftersom de hittats och har återbördats till sina rättmätiga ägare och danserna börjar ta slut. Och Spidermangrabben, han som suttit i sin pappas knä och längtat efter att åka hem, äntligen till slut vågar sig ut på dansgolvet. Och ler. Och dansar. Och kommer minnas det här discot, det första discot, som något kul.
Då känns det som att jag har vunnit en miljon på lotto och det är ju alltid lite svårt att skriva om såna saker, har jag erfarit. (För jag har ju aldrig gjort det.)

Men om jag hade vågat försöka beskriva den här discokvällen så hade jag gjort det.

Ett sleep over

Ni vet när man nästan är fem år gammal och ska sova över hos sin bästa kompis för första gången.
Man har fått låna en fin, lila pyjamas och bästisens föräldrar har bäddat med madrass på golvet. Och sovsäck.

Och så äter man pop-kolm till filmen. Och råkar svälja en kärna.

Då vill man inte så gärna stanna kvar på sleep overn.
Men när ens pappa kommer och hämtar en, och han säger att man är världens finaste - då kommer man lätt att tänka på den gången man bodde på hotell med mojmoj och mojfaj och fick en Sigge-ballong. Och att den där fajbjojn på hotellet sa att man var lika fin som ballongen.

Ni vet hur det är, va?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Ett inlägg om bio.

Det var en höstkväll.
Mitt korpinnebandylag hade spelat match, och jag fick låna min systers kompis mobiltelefon för att ringa och kolla hur det hade gått. Vårt lag hette Tvet.
Jag var i Stockholm. På Kungsgatan. Satt vid ett bord med min syster och några till.

Vi skulle på bio. Inte vilken film som helst skulle vi se, utan vi skulle se Sånt är livet.
Kanske inte mitt förstaval vad gäller film, men det blev min förstafilm på bio.
Jag var 18 år.

Ja, man kan tro att jag är amish eller laestadian, men det är jag inte. Eller var för den delen. Jag hade bara inte gått på bio.
Men sen gick det utför. Fyra dagar senare såg jag Independence Day med Will Smith. Det jag minns mest från den filmen är att jag vid ett tillfälle hoppade högt.

Jag var på bio idag också. För första gången den här gången också.
För första gången för vår son och för första gången med vår son.
Vi såg Bilar 2.
Det har varit ganska mycket olika åsikter huruvida det är en bra film eller en kass film, om det är för mycket bilar i den, om det är en bra story eller inte, och så vidare plus.
Jag såg sjukt mycket fram emot att se den. För vi skulle få gå med vår son. Mamao och Morfar skulle vara hemma för att barnvakta de andra kachaowfantasterna här hemma och vi skulle bara få gå; vi tre.
Självklart laddade vi med hamburgare och cola och självklart köpte vi godis. Det är ju ändå måndag.

Det var jättemycket barn i lokalen. Kanske inte en högoddsare eftersom det är en film som riktar sig till en yngre målgrupp än låt säga pensionärer. Jag som aldrig gått på bio med barn visste till exempel inte att man kan få låna en bilkudde av plast så att korta barn får ynnesten att kolla över nån pappas nacke i raden framför. Men det visste Leonards kompis pappa, som tur var.
Och så kom jeklamen. Leonard åt sina små smarties och ögonen började lysa.
Och så kom Woddy och Buzz in på skärmen och bjöd på en förfilm. (Jag hann börja fundera om vi hade gått in i fel salong, men det hade vi inte.)
Och så började filmen. Och jag njöt.

Jag njöt av att luta mig fram lite för att kolla till vänster, dit där Leonard satt. Hans ögon lös från första scenen till sista, och ett leende spelade hela tiden i hans mungipor. (Det var så mörkt i lokalen så det gick inte att fota, men ni har väl begåvats med fantasi? Tänk "lycka" så har ni ett hum om hur det såg ut.)
Jag njöt av att ibland sträcka handen mot Leonard och få en "five" av honom.
Jag njöt av att vara på bio med min son.

Jag försökte fota honom efter filmen, när vi suttit och kollat på alla eftertexter, men han ville inte.
Fast han sa att han tyckte det hade vajit joligt att gå på bio.

Och jag tänker att han kanske också kommer minnas sin första bioupplevelse. Såsom jag gjorde.
Fast jag vill tro att hans upplevelse klår min. Såsom det ska vara.