Kalas!

Kalas i Bystugan för Nigge - check.

Byta däck på bussen - check.

Bra dag - check.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Christina

Jag är yngst av fem syskon.
Det är dags för mig att skriva ett inlägg om var och en av dem. Jag har väntat länge nog.
Ingen av dem vet om detta eller har gett sitt godkännande. Det gör det hela lite mer pirrigt.
Det kommer bli min bild av dem, hur jag har upplevt dem. Jag har ju haft dem kring mig i över 33 år och under den tiden hinner man ju samla på sig lite.
Utan inbördes ordning börjar jag med min äldsta syster.

Christina.

Hon är tolv år äldre än jag. Jag minns henne som en omhändertagande storasyster. Kanske världens snällaste. Fastän hon förmodligen tyckte att jag var bortskämd, vilket jag såklart var, så visade hon det aldrig. Någonsin.
Det var till henne jag åkte tåg när jag fyllde typ tio. Hon bodde i Örebro och vi besökte svampvattentornet och en rolig minigolfbana med loopar och udda banor.
Hon skrev alltid vykort till mig. Ofta var det nån frän bil på framsidan - ett favoritkort var på en guldfärgad Corvette. I höstas fick jag se de här gamla vykorten när jag var uppe i sommarstugan, och minnen väcktes.
Christina bodde inte i samma hus som mig särskilt mycket, hon åkte iväg för gymnasiet och högskola. Därför har jag inte så många minnen om hur det var att växa upp i samma hus som henne, men det gör inte så mycket. Jag har ju andra bra minnen.
Jag minns att hon flyttade tillbaka till vår stad, till en lägenhet med kabel-tv. Där fick jag se hockey-VM och Wrestling, sånt som var viktigt när man var fjorton. (Tydligen.)
Det var till hennes lägenhet man flydde när man ville känna sig lite vuxen. Tror inte hon nån gång sa till mig att jag inte var välkommen.
Jag minns när hon berättade att hon skulle få sitt första barn. Det var ett stort ögonblick. Vi satt i köket med våra föräldrar och jag blev glad. Jag är osäker om jag visade det tillräckligt, men jag blev det i alla fall.
Sen flyttade jag och började bli vuxen. Jag blev ganska svag på att höra av mig till henne, jag är det fortfarande.
Vi har mötts på högtider, ett par gånger per år.

Christina har alltid ställt upp. Jag tänker att hon bör få en medalj.

Jag minns när hon och min bror överraskade en annan av våra systrars 30-årsfirande. De körde typ 80 mil och hade en videokamera där de hade filmat resan (har jag i alla fall inbillat mig). Det är ett av mina favoritminnen, hur de kom ner i källarlokalen och var alldeles fnittriga och överraskande.
Hon har varit så sansad, min fina storasyster. Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja prata mer med henne. Stämma av mina minnen, för att se om det verkligen var så som jag minns det.

Nu spelar vi mest wordfeud ihop. Hon vinner såklart. Inga silkesvantar för att jag är lillebror inte, och det gillar jag. (Eller jag gillar ju inte att förlora, men det förstår ni väl.)

Jag undrar också om jag nån gång skrev nåt vykort tillbaka?

Dagens inlägg. Om karens

Dagens inlägg är lite inställt. Inte för att det inte har hänt något idag - jag har ju ändå varit hemma och karensdagat mig efter gårdagens onämnbara sjukdomsupplevelse.
Om jag har varit själv och kurerat mig? Nej, självklart inte! Sig/Hen var hemma också - det gjorde det hela SÅ mycket mer enkelt.
Det är charmigt med tvillingar - för om den ene är nöjd så är den andre oftast missnöjd. Men så byter de, helt plötsligt.

Jaja. Det var mulet ute också, men vi åt glass till mellanmål.

Och så skrev jag ett brev till min brevkompis men nu måste jag sova. Imorgon ska jag ju få betalt för att vara sjuk, och då gäller det ju att vara pigg!
Så därför hinner jag inte skriva nåt inlägg här, hoppas på överseende.

Ett inlägg om påsken

Jag vill också skriva ett inlägg om påsken, jag har ju gjort det de senaste två påskarna som Kavelmora Ink har funnits.
Inte den här påsken heller satt jag på ett fjäll, nergrävd i en snögrotta iklädd t-shirt, skoteroverall halvt avtagen och knuten om midjan och solglasögon.
Igår åt vi yoghurt till middag, inte ett enda ägg kom över tröskeln till vårt hus. Inte en endaste centiliter påskmust avnjöts - det var som en vanlig lördag.

Det gick bra ändå. Vi matade grannarnas kanin och gick ner till Mästersnickarn och hans bror. Tur de hade olika färg på mössan - annars hade vi aldrig sett skillnad på dem. Vi spelade Mario Kart och kollade på fotboll. (Helena var sjuk, annars hade vi aldrig spelat Mario Kart.) Jag vill naivt tro att det var en bra påskaftonslördag. (Jag kan ha fel.)

Idag däremot var det en klassisk påsklunch i pipe linen. På väg till Hökviken, där lunchen skulle avnjutas, så valde jag att hälsa på alla bilar vi mötte. Inte en enda hälsade tillbaka och det gjorde mig något besviken. Syftet med att jag hälsade på alla bilarna var ju egentligen att de skulle få fundera resten av den här påskdagen vem det egentligen var som hade hälsat på dem, men nu verkade det ju inte som om nån såg det ens. Jaja. Jag får försöka igen.

Äggmålning, sillätning och påskgodisätning. Som det sig bör. Och att vi sen vid hemkomst stekte på lite grillkorvar med tillhörande bröd som yngste sonen ville ha skurna i bitar så att han kunde äta dem med sked - det klassar vi i kategorin som saker som inte riktigt sig bör, men funkar.

Jag tror för övrigt att en annan än mig uppstod för en massa år sedan och så tror jag att jag ska gå och lägga mig nu. Det är ungefär de likheter jag kan komma upp med.
Glad Påsk.

Ett inlägg om en lek

I ungefär två dygn försvann jag in i en retreat. Sa inte till så många vart jag skulle, utan bara åkte.
Själen behövde läkas lite, och då var det tydligen så att jag behövde rymma lite.

Det var otroligt skönt. Så där gammeldags skönt, som det var förr i världen, ni vet. Jag fick bo i en fin lägenhet, fick promenera, dricka kaffe på lokal, andas. Allt sånt där som jag tydligen behövde.

När man är trött i själen, liksom förkyld i hjärtat, så behöver man byta miljö lite. Tydligen. Och ibland så behövs det tydligen bara två dygn för att man ska må lite bättre. (Just nu.)
Vi lekte en lek också, lägenhetsinnehavaren och jag. "Jag är bra på..." hette den leken. Den gjorde ganska mycket för självkänslan, den leken. Det är en mycket svårenkel lek. Det enda man, eller kvinna, behöver göra är att säga: "Jag är bra på..." och så det som man faktiskt är bra på. Och så turas man om. Det måste vara grejer som är positiva - inte grejer som egentligen drar ner ens värde - men det förstod ni väl?

Så mitt förslag till er här nu på påskaftonskvällen är väl att leka den här leken en stund.
Lycka till, berätta gärna för mig vad ni är bra på.

Jag är bra på att äta påskgodis. Så bra så att det nästan är slut.

Ett inlägg om arghet

Gårdagskvällen bjöd på fotboll. Man kan säga att jag brusade upp, lite lagom mot slutet av matchen. Jag upprördes av fuskspel, fulspel och filmningar.
Jag har begåvats med en lång stubin, men vissa saker stör mig nåt så in i norden. Saker som trycker på knappar som gör att jag bli arg. Inte kasta-saker-i-väggen-arg, men lite lagom sådär rosenrasande som man kan bli.
Folk vet nog inte om att jag kan bli arg. Med folk menar jag både vänner, kollegor och familjemedlemmar. (Jag vill i alla fall tro att folk har den bilden av mig, men jag har säkert fel som vanligt - och då ber jag om överseende för det.)
Men jag kan bli det. Jag har blivit så arg att jag  har slagit sönder en hand (dessvärre min egen) när en son jag har inte ville ta på sig sin overall.

Jag är också lite skygg för konflikter. Det har eskalerat den senaste tiden och jag har blivit ännu bättre på att dölja mina känslor. Men det är så skönt att inse att man, i det här fallet jag, är mänsklig. En man som kan, och bör få, bli arg.

Som igår. På fotbollen. Det var lite befriande att få utlopp för adrenalin. Gör man inte det så exploderar man.
Som idag. När jag skulle ringa en kundtjänst för att få igång portomaskinen vi har på jobbet. Låt mig berätta:
Jag ringde och började be om hjälp, som jag naivt tänkte att jag skulle kunna få. Min fråga löd något sånt här: Hej, jag heter Fredrik och jag har en portomaskin som jag skulle vilja ladda med stålars. (Kanske använde jag annnat ord än stålars, men det är inte relevant för historien.) Vet du vad som kan vara fel eftersom jag inte lyckas?

Här hade det varit jättelätt för kundtjänstemannen att på ett trevligt sätt fråga vad jag hade försökt göra, och utifrån den informationen givit mig tips på vad som skulle kunna tänkas vara fel, och på så vis tillsammans med mig komma fram till hur vi skulle kunna lösa problemet.
Men. Istället valde han en annan metod: Att mästra.

"Jo förstår du, jag jobbar ju bara halvdagar men vi får nog in en tre-fyra samtal per dag med såna här fel, och i nästan alla fallen så är det inte maskinen det är fel på, utan användaren."

Så sa  han. Och då, mina läsare, så lyckades han trycka på en ilskknapp hos mig som gjorde att jag närapå kastade min arbetsplats halvglappa telefon i väggen. För jag blev arg. För så säger man inte till en kund, som ber om hjälp.
Sen fortsatte telefonsamtalet i, låt mig inte säga muntra, ordalag (men gudskelov så lyckades jag behålla kylan) tills jag lyckades avsluta, med en extra hård tryckning på smartphonens skärm - som för att markera min ilska.
Sen löste jag problemet genom att sudda ut två prefixnollor och så lyckades jag ladda pengarna. I affekt.

Efter det fick jag vandra runt lite utanför mitt akvarium för att lugna ner mig, samt mina skärrade kollegor som aldrig sett mig lite förargad.
Men jag kunde inte släppa det riktigt så jag ringde tillbaka och berättade för kundtjänstemannen vad som hade varit fel och att han med fördel kunde tänka på sitt bemötande av kunder nästa gång - men det var nog information som han inte var riktigt mottaglig för.

Så vad ska vi lära oss av det här inlägget då? Jo, det är dels att aldrig filma i fotboll eftersom det gör folk arga plus att kundtjänstehens bör, ska och måste åtminstone FÖRSÖKA hjälpa sina kunder om de inte vill bli omskrivna på Internet.

Och sist men inte minst är att man kan få bli arg.

Ett inlägg.

Är hemma med Leonard som är sjuk. Såklart har han den onämnbara sjukan. Det är synd om honom, men han är tapper. Han vill mest spela Mario Kart.

Själv mår jag jag blandat. Ena stunden bra, nästa stund ganska lågt. Det är svårt och jag envisas med att fundera hur andra tänker.
Jag tänker väldigt mycket hela tiden. Den här helgen (och typ ett par år) har jag funderat på min bakgrund, min uppväxt, mina erfarenheter. Jag tänker hur chefer jag haft har påverkat mig, hur klasskompisar jag mött har gjort mig till någon, hur vänner har mejslat mig till att vara mig, hur min släkt och familj har bidragit till att jag är den jag är idag.
Det är lite som en tonårsrevolt. Eller 34-årskris.

Och jag envisas med att tänka på hur andra tänker.

Jag skulle så gärna bara vilja att jag kunde få våga vara den jag är. En glädjande person som också kan ta plats. Jag vill fortsätta vara lugn, inte orolig för minsta lilla som jag är nu.

Min eviga (just nu) teori är att vi människor är liiite för svaga på att lyssna på varandra. Vi är lite för rädda för olikheterna. Vi behöver inte hålla med alla - för gjorde vi det så skulle vi lika gärna kunna ha likadana uniformer och bara gå i raka led utan att titta åt sidan - men vi kan i alla fall lyssna på varandra. Och respektera varandra med ärlighet.

Tills jag kommer dit så får ni väl om ni vill dras med mina varierande inlägg, jag har ju bara ett Kavelmora Ink och här ska tydligen allt rymmas. Trams och allvar. För sån är jag.

Med det sagt så hoppas jag att Leonard vaknar snart så vi får gå och spela Mario Kart.