Den sena timman har varit min skrivtimma.
Jag har valt om lite, för att försöka sova lite mer, och då har skrivtimman blivit lidande. Kanske nån har märkt det, kanske inte. Jag har märkt det.
Bergochdalbanan fortsätter.
Imorgon ska jag på konferens. Berättade för en härlig vän vad vi kommer göra på konferensen imorgon och hon var mycket imponerad. Tills hennes kille frågade om hon verkligen trodde på vad jag sa. Jag förstår inte varför det lät orimligt att vi skulle hinna med Aqua Nova, lasergame, lerduveskytte, besök på framtidsmuseet, lite bowling och en biofilm innan lunch, men tydligen kanske det lät lite orimligt.
Jag tänker att det ska bli spännande att gå på konferens. Det gör jag ju inte så ofta...
Men jag kanske vågar berätta imorgon om hur det var? Om ni vill?
måndag 14 maj 2012
söndag 13 maj 2012
Andningspaus
Det vore toppen med ett uns av Per Morbergs självkänsla och självförtroende.
Vi åkte på kalas idag.
Där sa han som fyllde år att hans fru brukar läsa den här Kavelmora Ink, och att det är en så bra blogg.
På slutet har den inte varit det, tycker jag. Men man får tycka olika, det har jag all respekt för.
Jag hoppas att det kommer bli bättre, framöver.
Tills dess så läser jag lite kokböcker. Eller nåt.
Ni får läsa gamla inlägg eller så går ni ut och njuter av våren tills vi är på banan igen.
Ska bara samla lite kraft. Hoppas det går fort.
Vi åkte på kalas idag.
Där sa han som fyllde år att hans fru brukar läsa den här Kavelmora Ink, och att det är en så bra blogg.
På slutet har den inte varit det, tycker jag. Men man får tycka olika, det har jag all respekt för.
Jag hoppas att det kommer bli bättre, framöver.
Tills dess så läser jag lite kokböcker. Eller nåt.
Ni får läsa gamla inlägg eller så går ni ut och njuter av våren tills vi är på banan igen.
Ska bara samla lite kraft. Hoppas det går fort.
lördag 12 maj 2012
Kavelmora Ink. The uncut version
Det finns så mycket som jag inte vågar tänka högt.
Av rädsla för att skriva fel, att såra, att skrämma bort.
Samtidigt tänker jag: "vem bryr sig?"
Jag, uppenbarligen.
Det finns clowner som gråter.
Jag är ingen clown, jag är bara jag.
Mitt starkaste är inte att gråta, har inte gjort det på hundra år.
Helst skulle jag gömma mig i en liten grop, typ nere i källaren.
Det går inte.
Välkommen till Kavelmora Ink. The uncut version.
Vi får se vad morgondagen bjuder.
Av rädsla för att skriva fel, att såra, att skrämma bort.
Samtidigt tänker jag: "vem bryr sig?"
Jag, uppenbarligen.
Det finns clowner som gråter.
Jag är ingen clown, jag är bara jag.
Mitt starkaste är inte att gråta, har inte gjort det på hundra år.
Helst skulle jag gömma mig i en liten grop, typ nere i källaren.
Det går inte.
Välkommen till Kavelmora Ink. The uncut version.
Vi får se vad morgondagen bjuder.
torsdag 10 maj 2012
Ett inlägg så ni inte tror att Kavelmora Ink har gått ur funktion
Drömmer som så ofta att komma på nåt att skriva.
Nåt roligt, nåt intressant, nåt tänkvärt.
Vill egentligen bara få vara den jag är, men är ibland inte modig nog att vara det. Det är den inre kritikern och en massa annat som spökar. Ni är många som läser och uppmuntrar, det gillar jag skarpt.
Jag skulle vilja skriva om alla för-syns-skull-skämt jag velat dra idag. Jag skulle vilja skriva om alla roliga grejer våra barn säger och gör. Jag skulle vilja skriva om knasiga kunder och gäster på jobbet. Jag skulle vilja skriva om ... ja, allt.
Men det får bli en annan gång.
Nu tänker jag spela Angry Birds och sen önska stålars för allt vabbande.
Nåt roligt, nåt intressant, nåt tänkvärt.
Vill egentligen bara få vara den jag är, men är ibland inte modig nog att vara det. Det är den inre kritikern och en massa annat som spökar. Ni är många som läser och uppmuntrar, det gillar jag skarpt.
Jag skulle vilja skriva om alla för-syns-skull-skämt jag velat dra idag. Jag skulle vilja skriva om alla roliga grejer våra barn säger och gör. Jag skulle vilja skriva om knasiga kunder och gäster på jobbet. Jag skulle vilja skriva om ... ja, allt.
Men det får bli en annan gång.
Nu tänker jag spela Angry Birds och sen önska stålars för allt vabbande.
söndag 6 maj 2012
Ett inlägg om den inre kritikern
Precis innan jag sätter mig vid datorn har jag allt klart för mig - jag vet precis vad jag ska skriva.
Sen lägger jag fingrarna till rätta på tangenterna, och så är allt som bortblåst.
Jag hade tänkt skriva nåt självutlämnande, nåt terapeutiskt, nåt otramsigt. Jag tänker försöka.
Vi var på restaurang igår, min fru och jag. Vi hade lånat ut våra barn och skulle utnyttja presentkort. Det var länge sen vi var på restaurang, bara vi. Jag var konstigt nog nervös.
Det har varit ett par ganska bra veckor. Jag har mått bra, varit glad. Det är så jag gillar det, men livet är inte så hela tiden. Inte för nån, tänker jag. Inte för mig, i alla fall.
Min fasad är otroligt tjock, vill jag i alla fall tro. Jag ser lugn ut, trevlig och glad. (Ser väl också lite tjock ut, när jag tänker efter. Man är ju sin fasad, eller?)
Ofta är jag det också - glad alltså - så jag spelar inte - om du nu nån gång skulle springa på mig eller träffa mig på facebook - men det virvlar också under ytan.
Det är inte skryt när jag säger att jag har en dålig självkänsla, att mitt självförtroende ibland är på botten. Så är det säkert för många, så det är inget speciellt med mig.
Eller så är det nåt speciellt med mig. Det handlar ju om mig.
Jag har enormt många inre kritiker. Kritiker som pratar jättehögt och ofta lyckas överrösta mitt eget förnuft. Det stör ganska mycket.
När jag och Helena hade varit ihop ett tag så började jag bli nervös för vad jag skulle prata med henne om när vi sågs. (Varför jag oroade mig för det är ju egentligen helt koko - när man är ny-ihop behöver man ju inte snacka, då ska man ju pussas. Jaja, jag har aldrig sagt att jag är ett geni.)
Det var nån inre kritiker som förmodligen sa till mig att jag inte hade nåt att bidra med i samtalet och att det säkert skulle bli pinsamt tyst, bara för att jag inte hade nåt att säga. Den inre kritikern lyckades alltså sudda ut det faktum att jag var ihop med en av universums bästa konversatörer, duktigt av den.
Såna här inlägg är faktiskt inte ute-med-tycka-synd-om-mig-håven-inlägg, även om det verkar så. Såna här inlägg är de värsta att skriva, och snart hoppas jag slippa.
Jag säger just nu, med det här inlägget, "håll klaffen" (eller egentligen "håll käften") till de inre kritiker som tycker att jag inte ska skriva sånt här.
För jag är också en väldigt bra konversatör. En konversatör som hade en trevlig kväll igår med min fru.
Sen lägger jag fingrarna till rätta på tangenterna, och så är allt som bortblåst.
Jag hade tänkt skriva nåt självutlämnande, nåt terapeutiskt, nåt otramsigt. Jag tänker försöka.
Vi var på restaurang igår, min fru och jag. Vi hade lånat ut våra barn och skulle utnyttja presentkort. Det var länge sen vi var på restaurang, bara vi. Jag var konstigt nog nervös.
Det har varit ett par ganska bra veckor. Jag har mått bra, varit glad. Det är så jag gillar det, men livet är inte så hela tiden. Inte för nån, tänker jag. Inte för mig, i alla fall.
Min fasad är otroligt tjock, vill jag i alla fall tro. Jag ser lugn ut, trevlig och glad. (Ser väl också lite tjock ut, när jag tänker efter. Man är ju sin fasad, eller?)
Ofta är jag det också - glad alltså - så jag spelar inte - om du nu nån gång skulle springa på mig eller träffa mig på facebook - men det virvlar också under ytan.
Det är inte skryt när jag säger att jag har en dålig självkänsla, att mitt självförtroende ibland är på botten. Så är det säkert för många, så det är inget speciellt med mig.
Eller så är det nåt speciellt med mig. Det handlar ju om mig.
Jag har enormt många inre kritiker. Kritiker som pratar jättehögt och ofta lyckas överrösta mitt eget förnuft. Det stör ganska mycket.
När jag och Helena hade varit ihop ett tag så började jag bli nervös för vad jag skulle prata med henne om när vi sågs. (Varför jag oroade mig för det är ju egentligen helt koko - när man är ny-ihop behöver man ju inte snacka, då ska man ju pussas. Jaja, jag har aldrig sagt att jag är ett geni.)
Det var nån inre kritiker som förmodligen sa till mig att jag inte hade nåt att bidra med i samtalet och att det säkert skulle bli pinsamt tyst, bara för att jag inte hade nåt att säga. Den inre kritikern lyckades alltså sudda ut det faktum att jag var ihop med en av universums bästa konversatörer, duktigt av den.
Såna här inlägg är faktiskt inte ute-med-tycka-synd-om-mig-håven-inlägg, även om det verkar så. Såna här inlägg är de värsta att skriva, och snart hoppas jag slippa.
Jag säger just nu, med det här inlägget, "håll klaffen" (eller egentligen "håll käften") till de inre kritiker som tycker att jag inte ska skriva sånt här.
För jag är också en väldigt bra konversatör. En konversatör som hade en trevlig kväll igår med min fru.
torsdag 3 maj 2012
Ni vet hur det är, va?
Ni vet när man jobbar i en reception där det ibland kommer in kvarglömda artefakter? Typ ringar, glasögon och halsdukar och så vidare.
Och så ringer det nån som kanske har glömt ett par ringar som bland annat ser ut som en slangklämma och undrar om man har hittat hens ringar, och man har det. Då blir ofta den här personen som har ringt glad.
Sen när man börjar prata och den här personen som har glömt sina ringar undrar om det går bra att de ligger kvar, eftersom hen bor lite avsides och inte kommer in till stan särskilt ofta och man svarar att det såklart går bra, för det är ju inte världens största ringar som det handlar om.
Och samtalet fortsätter lite med att hen som har glömt ringarna säger att "Ja, de tar kanske inte upp så mycket plats?" och man då svarar att "Hnej, det är ju inte som den där gången som vi hade en upphittad atlantångare på kontoret ett par veckor innan dom som hade tappat bort den kom och hämtade den" och så blir det liksom tyst ett par sekunder.
Då blir man glad att man har ett jobb där det går att skoja lite med folk ibland. Trots allt.
Och så ringer det nån som kanske har glömt ett par ringar som bland annat ser ut som en slangklämma och undrar om man har hittat hens ringar, och man har det. Då blir ofta den här personen som har ringt glad.
Sen när man börjar prata och den här personen som har glömt sina ringar undrar om det går bra att de ligger kvar, eftersom hen bor lite avsides och inte kommer in till stan särskilt ofta och man svarar att det såklart går bra, för det är ju inte världens största ringar som det handlar om.
Och samtalet fortsätter lite med att hen som har glömt ringarna säger att "Ja, de tar kanske inte upp så mycket plats?" och man då svarar att "Hnej, det är ju inte som den där gången som vi hade en upphittad atlantångare på kontoret ett par veckor innan dom som hade tappat bort den kom och hämtade den" och så blir det liksom tyst ett par sekunder.
Då blir man glad att man har ett jobb där det går att skoja lite med folk ibland. Trots allt.
onsdag 2 maj 2012
Bernice
Hon heter Johanna i andranamn, jag heter Johan.
Det är fyra år mellan oss. Såklart är hon äldre än jag, eftersom jag är yngst. Det är nog henne jag har spenderat mest tid med under vår uppväxt, och mycken tid av denna har varit rolig.
Jag var verkligen en dryg lillebror, vill jag minnas. Det kanske man ska vara? Jag vet inte.
En gång klättrade vi upp på taket på Backens Skola i Sorsele. Stegen satt på baksidan, och uppe på taket fanns en lucka in på ett kryploft med sågspån.
Vi åkte till min bror tillsammans, med rälsbussen. Det har jag redan berättat, men det tåls att berättas igen. Periskopet hon gav mig i present blev jag jätteglad för, även om jag sen förstod att jag nog fått det för att hon tyckte att det var för kort och att det passade som present till hennes lillebror.
En av de finaste presenterna hon gav mig var ändå cykeln Forever Young som hon köpt för 250:50 på en auktion i pingstkyrkan i Sorsele. Jag minns när hon ledde ut mig, ögonbindelförsedd, och satte min hand på cykelstyret. Det var en röd cykel med böjd stång och limpsadel. Den var tvåväxlad, med bromsväxel. Forever Young. Den hette så, det stod på framskärmen.
Hon har inte bara gett mig fina presenter, min syster. Hon har även varit en som tagit med mig på saker, låtit mig hänga på. Inte alltid, men ofta.
Ingen kan ha en tommare kyl än min syster. När jag brukade hälsa på henne i Umeå så fanns det sällan mer än en kaviartub, lite smör, kanske en gnutta tomatpuré och typ inget mer.
Min syster bor långt borta, i ett annat land. Vi pratar inte varje vecka, hörs inte på facebook särskilt ofta. Men jag tänker på henne varje dag.
Det är väldigt roligt när hon och hennes familj kommer på besök. Då kan man få höra konversationer mellan grabbar i femårsåldern som låter ungefär såhär:
- Are these your cars, Leonard?
- Nej, det är inte Karlsson på taket. Det äj mina bilaj.
Hon är arkeolog, min syster. Det brukar jag skryta om för det är bland det coolaste jag vet. En syrra som är arkeolog, det har ju inte vem som helst. Men jag har det, och det brukar alla få veta.
(Hon har en brorsa som är mötesvärd, men det tror jag inte hon skryter om. Men jag vet inte. Kanske?)
Vi har fått vår mammas hårfäste.
**
Jag skulle kunna skriva bloggmeter om mina syskon. Jag kanske skriver om dem igen.
Jag tycker om dem men jag säger det alldeles för sällan.
Nu finns det på pränt.
Mina föräldrar fick en kudde en gång. Den var formad som ett hjärta, rött såklart. Ett sånt där kärlekshjärta, inte ett sånt man har i kroppen.
Fastsydda på det stora hjärtat fanns fem små tyghjärtan i olika färger, dessa skulle symbolisera oss syskon. Jag trodde alltid att vi hade funnits i mammas mage, alla samtidigt, och sen liksom hade det bara blivit att nån av oss kommit ut. Nu vet jag mer.
Jag vet till exempel att den här bloggserien var som en liten present från mig. För att jag tycker om er.
Det är fyra år mellan oss. Såklart är hon äldre än jag, eftersom jag är yngst. Det är nog henne jag har spenderat mest tid med under vår uppväxt, och mycken tid av denna har varit rolig.
Jag var verkligen en dryg lillebror, vill jag minnas. Det kanske man ska vara? Jag vet inte.
En gång klättrade vi upp på taket på Backens Skola i Sorsele. Stegen satt på baksidan, och uppe på taket fanns en lucka in på ett kryploft med sågspån.
Vi åkte till min bror tillsammans, med rälsbussen. Det har jag redan berättat, men det tåls att berättas igen. Periskopet hon gav mig i present blev jag jätteglad för, även om jag sen förstod att jag nog fått det för att hon tyckte att det var för kort och att det passade som present till hennes lillebror.
En av de finaste presenterna hon gav mig var ändå cykeln Forever Young som hon köpt för 250:50 på en auktion i pingstkyrkan i Sorsele. Jag minns när hon ledde ut mig, ögonbindelförsedd, och satte min hand på cykelstyret. Det var en röd cykel med böjd stång och limpsadel. Den var tvåväxlad, med bromsväxel. Forever Young. Den hette så, det stod på framskärmen.
Hon har inte bara gett mig fina presenter, min syster. Hon har även varit en som tagit med mig på saker, låtit mig hänga på. Inte alltid, men ofta.
Ingen kan ha en tommare kyl än min syster. När jag brukade hälsa på henne i Umeå så fanns det sällan mer än en kaviartub, lite smör, kanske en gnutta tomatpuré och typ inget mer.
Min syster bor långt borta, i ett annat land. Vi pratar inte varje vecka, hörs inte på facebook särskilt ofta. Men jag tänker på henne varje dag.
Det är väldigt roligt när hon och hennes familj kommer på besök. Då kan man få höra konversationer mellan grabbar i femårsåldern som låter ungefär såhär:
- Are these your cars, Leonard?
- Nej, det är inte Karlsson på taket. Det äj mina bilaj.
Hon är arkeolog, min syster. Det brukar jag skryta om för det är bland det coolaste jag vet. En syrra som är arkeolog, det har ju inte vem som helst. Men jag har det, och det brukar alla få veta.
(Hon har en brorsa som är mötesvärd, men det tror jag inte hon skryter om. Men jag vet inte. Kanske?)
Vi har fått vår mammas hårfäste.
**
Jag skulle kunna skriva bloggmeter om mina syskon. Jag kanske skriver om dem igen.
Jag tycker om dem men jag säger det alldeles för sällan.
Nu finns det på pränt.
Mina föräldrar fick en kudde en gång. Den var formad som ett hjärta, rött såklart. Ett sånt där kärlekshjärta, inte ett sånt man har i kroppen.
Fastsydda på det stora hjärtat fanns fem små tyghjärtan i olika färger, dessa skulle symbolisera oss syskon. Jag trodde alltid att vi hade funnits i mammas mage, alla samtidigt, och sen liksom hade det bara blivit att nån av oss kommit ut. Nu vet jag mer.
Jag vet till exempel att den här bloggserien var som en liten present från mig. För att jag tycker om er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
