Dagen efter födelsedagen är alltid lite tom.
Presenterna ramlar inte in i samma takt, grattishälsningarna är inte lika många (även om det är några senkomihågare som vågar säga grattis dagen efter - starkt vågat till er!) och tårtan ÄR ju faktiskt inte lika stor som igår.
Men den här dagen var ändå en toppendag. För mig, åtminstone.
Vaknade en minut innan klockan ringde och huset sov. Solen gick upp.
Jag fick ett brev av min vän. Det gjorde mig mycket glad.
Jag gick till bilen och passade på att träffa min granne vid postlådan. Det gjorde mig mycket glad.
Samtalade med en kund som bad mig faxa honom på hans adress fornamn.efternamn@falun.se. Det gjorde mig mycket glad.
Stressen jag känt på jobbet de senaste dagarna försvann idag, om än så bara för en stund, så ändå. Det gjorde mig glad.
Spatserade ner på stan och köpte en ny skjorta. Det gjorde mig mycket glad.
Fick jobba med att servera middag till ett gäng glada pensionärer som klappade händerna i otakt till musiken. Det gjorde mig mycket glad.
Tappade en bordskniv på en av tanterna. Det gjorde mig inte så glad. Men hennes respons när jag bad om ursäkt gjorde mig glad.
Solen sken varmt idag. Så varmt så jag kvart över åtta kunde stå ute i trädgården i shorts och t-shirt utan att svalkas. Det gjorde mig mycket glad.
Har kommunicerat med fina människor ikväll. Det har gjort mig mycket glad.
Och tårtan från igår, den gjorde mig också glad.
Men nu är det tack och lov tomt på ena tårtfatet. (Bara en kvar, men det är ju en dag imorgon också.)
onsdag 23 maj 2012
tisdag 22 maj 2012
söndag 20 maj 2012
Ett till inlägg om att lära sig cykla
Jag måste ändå få försöka beskriva hur det var.
För ett drygt halvår sedan fyllde han fem år. Vi hade gömt cykeln under ett lakan och han blev glad.
Sen kom vintern och cykeln stod i garaget. Med våren kom den fram igen och han började försöka cykla med hjälp av sina stödhjul.
Jag var en usel cykelcoach, tack vare mitt låga tålamod (med mig själv), och kom ofta på mig med att inte vilja föreslå att vi skulle ut och cykla bara för att jag visste att jag skulle bli arg.
Arg på att han försökte lära sig cykla. Arg på att han försökte lära sig hitta balansen. Arg på att han inte ville lyssna på mina opedagogiska råd. Arg på att han som femåring borde fatta.
Vi fick låna en stödpinne, en sån där som man sätter under sadeln med ett handtag så att man som cykelinstruktör kan hålla koll på balansen utan att böja sönder sig. Men stödhjulen satt kvar. Och jag fortsatte att bli irriterad på våra korta cykelträningar, till ingen vinning.
Så en dag, så tog jag bort stödhjulen. Bara sådär. Eller ja, det var ju kanske inte "bara sådär" - jag var ju tvungen att låna en superhylssats av Mästersnickaren, men med dens hjälp så gick det åtminstone ganska lätt. Vi körde lite små cykelturer och modet hos grabben växte och balansen började komma. Så smått.
Igår gick vi ut på förmiddagen, och hör och häpna så var alla på bra humör! Vi (läs Leonard) rullade ner för backen och han satt stabilt på sadeln. Mitt grepp om balanspinnen var ganska lätt, kände jag, och jag blev glad. Vi cyklade bort genom skogen, mot sjön och solen värmde genom ett litet molndis. Jag vågade inte släppa greppet helt om pinnen, men jag kände att han hade kontroll över sin balans.
Nere vid sjön hälsade vi på sommarstugefirare och åretruntboende, och Leonard förklarade för farbrorn i huset ner mot sjön att man med fördel kunde lägga lite extra balans i cykelkorgen om man ville.
På vägen tillbaka kände jag att han hittade balansen.
Jag släppte taget och tänkte på min bror, som lärde mig att cykla, och så tog jag det här kortet. Varken min bror eller Leonard hade en aning om att jag släppte taget, och känslan var för mig härlig.
För ett drygt halvår sedan fyllde han fem år. Vi hade gömt cykeln under ett lakan och han blev glad.
Sen kom vintern och cykeln stod i garaget. Med våren kom den fram igen och han började försöka cykla med hjälp av sina stödhjul.
Jag var en usel cykelcoach, tack vare mitt låga tålamod (med mig själv), och kom ofta på mig med att inte vilja föreslå att vi skulle ut och cykla bara för att jag visste att jag skulle bli arg.
Arg på att han försökte lära sig cykla. Arg på att han försökte lära sig hitta balansen. Arg på att han inte ville lyssna på mina opedagogiska råd. Arg på att han som femåring borde fatta.
Vi fick låna en stödpinne, en sån där som man sätter under sadeln med ett handtag så att man som cykelinstruktör kan hålla koll på balansen utan att böja sönder sig. Men stödhjulen satt kvar. Och jag fortsatte att bli irriterad på våra korta cykelträningar, till ingen vinning.
Så en dag, så tog jag bort stödhjulen. Bara sådär. Eller ja, det var ju kanske inte "bara sådär" - jag var ju tvungen att låna en superhylssats av Mästersnickaren, men med dens hjälp så gick det åtminstone ganska lätt. Vi körde lite små cykelturer och modet hos grabben växte och balansen började komma. Så smått.
Igår gick vi ut på förmiddagen, och hör och häpna så var alla på bra humör! Vi (läs Leonard) rullade ner för backen och han satt stabilt på sadeln. Mitt grepp om balanspinnen var ganska lätt, kände jag, och jag blev glad. Vi cyklade bort genom skogen, mot sjön och solen värmde genom ett litet molndis. Jag vågade inte släppa greppet helt om pinnen, men jag kände att han hade kontroll över sin balans.
Nere vid sjön hälsade vi på sommarstugefirare och åretruntboende, och Leonard förklarade för farbrorn i huset ner mot sjön att man med fördel kunde lägga lite extra balans i cykelkorgen om man ville.
På vägen tillbaka kände jag att han hittade balansen.
Jag släppte taget och tänkte på min bror, som lärde mig att cykla, och så tog jag det här kortet. Varken min bror eller Leonard hade en aning om att jag släppte taget, och känslan var för mig härlig.
På den plana sträckan, genom ängen som vi har nedanför vårt hus, släppte jag taget helt om balanspinnen och sprang upp jämsides med min nu cyklande son.
Jag har aldrig sett ett lyckligare barn. Han fattade att han cyklade och leendet han bjöd mig på sträckte sig verkligen från öra till öra. Han var överlycklig och jag precis snäppet under i lyckoskalan. Tydligen hördes det över nejden att han var glad. (Källa: den Ömma Modern som stod uppe vid huset.)
Han hade knäckt cykelkoden.
Nu kan han gå hur långt han vill, lite snabbare. För nu kan han cykla.
Ett inlägg om det faktum att Leonard har lärt sig att cykla
Idag fick jag vara med då min äldste son Leonard lärde sig att cykla.
Glädjen i hans ögon när kan insåg vad han gjorde går inte att beskriva. Jag har aldrig sett honom så glad.
Jag blev glad.
Published with Blogger-droid v2.0.4
fredag 18 maj 2012
Ett inlägg om vädret
Imorse vaknade jag av att solen sken in lite genom fönstret.
Eller så var det sig/hens konversation i grannrummet som väckte mig, jag vet inte riktigt.
Vaknade gjorde jag i alla fall och det var ljuvligt. Morgonkaffet smakade sådär gott som man gillar det och allt flöt på.
Jag var i harmoni. Bergochdalbanan var sådär härlig att åka, hirandet i magen kändes skönt. Kände mig smart och rolig, på samma gång.
Vi skulle åka till en lekpark i en annan stad idag. Med svärföräldrarna, och det är lite som att fuska. När de är med så blir det så lätt.
Plötsligt var välmåendet som bortblåst. Inte pga svärföräldrarna, utan bara som vanligt bortblåst. Utan förklaring, som vanligt. Lagom till avfärd. Väldigt dålig timing.
Men vi åkte och ju närmare utflyktsmålet vi kom, desto mer kom finhumöret tillbaka.
Vi klev ur bilen och satsade på rutschkanorna. Såna där plåtrörsrutschkanor som man brukade klä sig i vct för att åka snabbare i. Enda skillnaden från när man åkte dem iklädd vct var att det nu gjorde ont i varje skarv och att det räckte med två vändor (för mig).
Barnen däremot, de åkte som om det inte fanns en morgondag! (Det tror jag nog det gör, så om du läser detta och blir orolig för att du inte hunnit åka rutschkana ordentligt så behöver du inte fortsätta vara det. Tror jag.) Skrattet från blondlockade barn ekade där i dalen och solen sken.
Tills regnet kom. Mitt i fikat. Som en klassisk svensk sommarfilmsscen. Vi packade ihop oss och sökte skydd uppe på scenen. Fem minuter senare var regnet borta och solen sken från en klarblå himmel.
De åkte och åkte och åkte och åkte och åkte tills de var tvungna att lägga sig ner på marken för att vila. Solen sken.
De bråkade inte ens när vi vuxna bestämde att vi var klara - vi fattade ingenting.
Vi bestämde oss för att stanna till på en pizzeria innan vi åkte hem, det kunde ju vara trevligt.
Och det var det, i ungefär fem minuter. Eller mindre.
De var trötta, våra barn, det måste jag tillstå. Och vi var den här dryga familjen som skulle dela på pizzor och där barnen bara gnällde och vägrade och vi föräldrar var omogna och tålamodslösa och allt sånt där som man som restaurangiär inte gillar. Stackars tanten som åt sin finfredagsmiddag i en kakafoni av gälla röster.
Men till slut. Efter att båda de yngsta barnen skrikit över hela restaurangen att de inte hade bajsat orkade vi andas ut där i bilen.
På väg hem. I solsken. Glada.
Vädret är växlande. Som mitt mående. Just nu, ljuvlig solnedgång. Då orkar man lite mer.
Eller så var det sig/hens konversation i grannrummet som väckte mig, jag vet inte riktigt.
Vaknade gjorde jag i alla fall och det var ljuvligt. Morgonkaffet smakade sådär gott som man gillar det och allt flöt på.
Jag var i harmoni. Bergochdalbanan var sådär härlig att åka, hirandet i magen kändes skönt. Kände mig smart och rolig, på samma gång.
Vi skulle åka till en lekpark i en annan stad idag. Med svärföräldrarna, och det är lite som att fuska. När de är med så blir det så lätt.
Plötsligt var välmåendet som bortblåst. Inte pga svärföräldrarna, utan bara som vanligt bortblåst. Utan förklaring, som vanligt. Lagom till avfärd. Väldigt dålig timing.
Men vi åkte och ju närmare utflyktsmålet vi kom, desto mer kom finhumöret tillbaka.
Vi klev ur bilen och satsade på rutschkanorna. Såna där plåtrörsrutschkanor som man brukade klä sig i vct för att åka snabbare i. Enda skillnaden från när man åkte dem iklädd vct var att det nu gjorde ont i varje skarv och att det räckte med två vändor (för mig).
Barnen däremot, de åkte som om det inte fanns en morgondag! (Det tror jag nog det gör, så om du läser detta och blir orolig för att du inte hunnit åka rutschkana ordentligt så behöver du inte fortsätta vara det. Tror jag.) Skrattet från blondlockade barn ekade där i dalen och solen sken.
Tills regnet kom. Mitt i fikat. Som en klassisk svensk sommarfilmsscen. Vi packade ihop oss och sökte skydd uppe på scenen. Fem minuter senare var regnet borta och solen sken från en klarblå himmel.
De åkte och åkte och åkte och åkte och åkte tills de var tvungna att lägga sig ner på marken för att vila. Solen sken.
De bråkade inte ens när vi vuxna bestämde att vi var klara - vi fattade ingenting.
Vi bestämde oss för att stanna till på en pizzeria innan vi åkte hem, det kunde ju vara trevligt.
Och det var det, i ungefär fem minuter. Eller mindre.
De var trötta, våra barn, det måste jag tillstå. Och vi var den här dryga familjen som skulle dela på pizzor och där barnen bara gnällde och vägrade och vi föräldrar var omogna och tålamodslösa och allt sånt där som man som restaurangiär inte gillar. Stackars tanten som åt sin finfredagsmiddag i en kakafoni av gälla röster.
Men till slut. Efter att båda de yngsta barnen skrikit över hela restaurangen att de inte hade bajsat orkade vi andas ut där i bilen.
På väg hem. I solsken. Glada.
Vädret är växlande. Som mitt mående. Just nu, ljuvlig solnedgång. Då orkar man lite mer.
torsdag 17 maj 2012
Ett meddelande från bloggledningen
Idag får man läsa min facebook om man vill ha sig lite text till livs.
Meddelas nästan bara på det här viset.
Published with Blogger-droid v2.0.4
tisdag 15 maj 2012
Ett inlägg om glass
Vi var på konferens idag.
Det var i en annan stad, som jag helst inte vill nämna vid namn.
Receptionisten hette Fredrik och konferenskoordinatorn skötte sig fint. Det coolaste var att de hade en glassmaskin och en smartboard och jag låtsades såklart att jag var expertkommentator på nåt idrottsevenemang. Rit-Timeus hade jag kallat mig själv, om jag finge chansen.
Jag mår egentligen inte så bra just nu. Det är väldigt tråkigt.
Bossen pratade på en hel massa och det kändes ibland som att man gick i skolan. Jag antecknade för fullt och höll nästan på att räcka upp handen när jag skulle säga en sak, men jag hann hejda mig.
Han sa en grej som jag skrev upp och det var det här: "Om man ska göra något så kan man lika gärna göra det riktigt bra."
Det låter egentligen ganska enkelt. Men så tänker man att man är mitt i livet, mitt i deppet. Det känns som att man inte kan nånting. (Självklart har man fel när man tänker så, men det fattar man inte. Med man menar jag jag.) Hur ska man göra något som känns så utmanande och svårt riktigt bra?
Det är det vi gör. Allihop.
Vi lever våra liv så bra som vi bara kan och vi är jätteduktiga på det.
(Egentligen tror jag inte på vad jag själv skriver, men jag vet att det är sant.)
Och jag vet att jag en gång i tiden, när jag jobbade på Duvan hemma i LSE var grym på att göra mjukglass. Det påmindes jag om idag.
(Sen att glassbilen fick stå utanför huset med tre barn trånande i dörröppningen utan tillåtelse av sina stränga föräldrar att gå och köpa glass, är en annan glasshistoria.)
Det var i en annan stad, som jag helst inte vill nämna vid namn.
Receptionisten hette Fredrik och konferenskoordinatorn skötte sig fint. Det coolaste var att de hade en glassmaskin och en smartboard och jag låtsades såklart att jag var expertkommentator på nåt idrottsevenemang. Rit-Timeus hade jag kallat mig själv, om jag finge chansen.
Jag mår egentligen inte så bra just nu. Det är väldigt tråkigt.
Bossen pratade på en hel massa och det kändes ibland som att man gick i skolan. Jag antecknade för fullt och höll nästan på att räcka upp handen när jag skulle säga en sak, men jag hann hejda mig.
Han sa en grej som jag skrev upp och det var det här: "Om man ska göra något så kan man lika gärna göra det riktigt bra."
Det låter egentligen ganska enkelt. Men så tänker man att man är mitt i livet, mitt i deppet. Det känns som att man inte kan nånting. (Självklart har man fel när man tänker så, men det fattar man inte. Med man menar jag jag.) Hur ska man göra något som känns så utmanande och svårt riktigt bra?
Det är det vi gör. Allihop.
Vi lever våra liv så bra som vi bara kan och vi är jätteduktiga på det.
(Egentligen tror jag inte på vad jag själv skriver, men jag vet att det är sant.)
Och jag vet att jag en gång i tiden, när jag jobbade på Duvan hemma i LSE var grym på att göra mjukglass. Det påmindes jag om idag.
(Sen att glassbilen fick stå utanför huset med tre barn trånande i dörröppningen utan tillåtelse av sina stränga föräldrar att gå och köpa glass, är en annan glasshistoria.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
