Ett inlägg om mina betyg

I nian fick jag en fyra i bild.
Mina systrar är extremt duktiga på att rita och skapa. Min bror är också duktig på att rita och hans händighet när det kommer till snickrande är något som jag avundas. Väldigt mycket.

Jag skulle ge mig själv en knapp trea i bild idag. Ja, jag vet att jag är ganska snäll mot mig själv.

Hela livet har jag haft ganska dåligt självförtroende när det kommer till såna här saker. Har varit väldigt bra på att diskvalificera mig i väldigt många såna här fall men det är en ganska usel spetskompetens.

I nian skulle vi göra ett slags examensprojekt på bilden. Vi fick göra vad vi ville; Jojja programmerade ett trafikljus (och idag är han VD för ett it-företag i en trevlig liten stad i norra Sverige) och själv bestämde jag mig för att göra en replika av en timmerstuga med blompinnar.
Förberedelserna gick jättebra. Det fanns inte google på den tiden så jag fick leta bilder i böcker och sånt, men det fanns en del. Jag försökte rita en liten ritning, men ska sanningen fram så satt jag mest och prokrastinerade. Pratade med klasskompisarna och låtsades gå framåt med projektet. Men jag kände hela tiden att jag inte visste riktigt vad jag gjorde, och jag vågade inte testa mina vingar.

Dagen innan jag skulle lämna in timmerstugereplikan så hade jag ännu inte börjat. Det såg inte så ljust ut, om en säger.
Jag kröp till ett litet kors och pratade med min pappa.
Min pappa är finsnickare och en curlingpappa. Han sa "jamen då hjälper jag dig då" och så gjorde han hela timmerstugereplikan åt mig där på kvällen innan inlämningsdagen. Han gjorde den finaste lilla timmerstugereplikan du kan tänka dig med både snickarglädje och perfekt positionerade knutar.

Den blev superfin. Jag gjorde ingenting annat än att jag bar den från bilen in till bildsalen. Kanske bar jag också upp den från källaren och pannrummet där pappa hade byggt den, men jag är inte säker.
Jag fick ett toppenbetyg för den och självklart var jag glad för det. Men det var egentligen inte mitt betyg.

Min fina pappa gjorde en jättebra grej genom att hjälpa mig och rädda mig ur en knipa.
Men såhär 20 år senare när min klasskompis är VD och jag sitter och jobbar med mig själv så önskar jag att jag hade fått lära mig att försöka själv. Jag önskar att jag hade varit bättre på att våga göra saker själv, även om de inte hade blivit lika fina som om min bror eller systrar hade gjort dem.

Idag så äger jag ett hus tillsammans med min fru. Ingen timrad stuga i alpstil men väl en tillbyggd västkuststuga från slutet av 70-talet och jag vågar nästan inte göra nåt i huset, för jag tror att jag inte kan. Jag väntar på att min pappa, 76 år gammal, ska köra de 70 milen som det är mellan oss för att hjälpa mig att fixa trädgården eller nån gammal list som inte är fastspikad. Eller skruvad, vad vet jag? Mitt extremt dåliga självförtroende när det kommer till sånt här är inte så roligt att ha som det låter, och särskilt inte när det finns grannar som är så sjukt händiga och kunniga grannar precis runt varenda knut på vårt lilla hus.

Jag faller ofta tillbaka till min lillebrorsroll som jag alltid varit i, även nu när jag är en vuxen man, pappa och hela tjottaballongen. Det är extremt frustrerande. Men så svårt att bryta upp.

Idag har jag försökt lite grann. Kommit ett myrsteg framåt. Vilket är ett gigantiskt kliv för mig. Jämförbart med första månpromenaden ni vet. Fast hemma i Kavelmora.

Jag vågade låna den ena grannens åkgräsklippare och trimmer och tog hand om vår tomt, och jag gjorde ett bra jobb. Helena som alltid är den mer drivande personen i såna här projekt fick lite utmaning idag, faktiskt. Det låter inte så fränt, häftigt eller rockstjärneaktigt när jag beskriver det såhär men jag tycker faktiskt att det var det. (Jag har förstått att man inte ska hänga ut sina dåliga sidor på internet för det kommer bara bita en i svansen så småningom men jag testar att strunta i det. Jag vill bli bättre, och därför behöver jag skriva det här.)(Tur att ingen läser.)

Om jag hade gjort timmerstugereplikan själv kanske jag hade fått en svag trea.
Och jag hade nog ändå inte varit VD för ett dataföretag idag.

Dagen idag hade lätt gett en fyra. Och VG.

22 maj. Min födelsedag

Idag fyller jag 35 år.
Det är ingen ålder på en häst, jag har ju ändå trettio år till pensionen.
Även fast jag har fyllt ett par år genom tiden så slår det mig varje gång att jag verkligen är kass på att fylla år. Jag tycker nästan att det är pinsamt. Ändå ser jag fram emot det. Och skäms för det hela dagen.
Ja, jag vet. Det är helt kookoo att tänka så.
Ändå gör jag det, år efter år.
Vet inte när jag på slutade gilla att fylla år. Det är inte att jag har nån åldersnoja för det bryr mig nada att jag är femton år äldre än en del kollegor.
Men nån gång slutade jag att gilla att fylla år.

Vår sexåring har sprudlat som en lagom skakad sockerdricksflaska idag. För att jag fyller år. Han klev upp på första vakningsuppmaningen, och det har inte varit supervanligt på sistone.
Han gillar att jag fyller år och han pratar om sin födelsedag ofta. Planerar vilken sorts kalas han ska ha och nu lutar det åt labyrintkalas eller nåt annat som jag inte har lyssnat ordentligt på när han har berättat det.
Han har ju en sund inställning till sin födelsedag. Det är ju den bästa dagen ever, för det var ju på den dagen han kom till oss!

En kompis till mig sa till mig på min kanske tjugoandra födelsedag ungefär så. Jag hade nog redan då börjat ha svårt med att fylla år, och då sa han att det var ju faktiskt värt att fira att jag hade blivit född där på slutet av sjuttiotalet, uppe på Umeå Lasarett.

Jag hörde vad han sa, men det gick liksom aldrig riktigt ända in i min insiktshjärna. (Det är svårt att komma in där, tyvärr.)

Idag ringde min telefon mer än den har ringt sen jag köpte den förra sommaren. Familj och vänner har hört av sig. Det har plingat tweets, whatsapps, meddelanden och me-messages hela dagen. Och facebook har svämmat över av grattis.
Till mig. Som har blivit rörd.
Ikväll kom familj, grannar och vänner och firade mig med både tårta och presenter. Och jag gillade det, först lite i smyg. Sen lite mer.

Nu är den här dagen snart slut. Och innerst inne längtar jag nog redan nu till nästa födelsedag. För det är ganska kul att fylla år. Och jag är ju ändå bäst i världen på att fylla år.





ps. Tack Helena för att du antar utmaningen. ds.

Knack knack.

Är den här på?

Kavelmora Ink har inte missbrukats den sista tiden.
Det har inte funnits särskilt mycket att berätta och det lilla som har funnits att berätta har jag inte känt har varit värt att berätta.
Då är det svårt att ha en blogg och skriva på den.

Den mest frekventa färgen som har målats med har varit grå.
Ganska feta streck och självklart de dystra nyanserna, de lite mörkare.
Väldigt få gula strimmor har synts och de som flashat förbi har varit snabba som blixten.

Sa nån gång att jag tänkte skriva mina memoarer här framöver.
Konstaterade att åren 2011-2013 nog skulle bli sjukt tunga att läsa om. Därför har jag lyckats att inte skriva så himla mycket för då slipper jag minnas allt.
Istället kan jag ta med de här glättiga facebookstatusarna där barnen kläcker ur sig roligheter eller man kommer på nåt lite smart skämt som kan ackompanjera grillbilder och vackra solnedgångar i memoarerna.

För vem vill läsa tråkigheter?

Eller ja, det finns väl de som gillar sånt också. Det är bara det att jag inte gillar att skriva sånt.

Jag vill ju hellre ha en blogg som såna som han som har en popskola i grannbyn har där puns och klurigheter samsas som ett lyckligt, gift par.
Jag vill ju hellre ha en blogg där jag kan lägga upp bilder på fina vespor som jag skulle vilja önska mig i födelsedagspresent.
Eller så vill jag ju ha en blogg där jag kan berätta om hur bra det går med mitt kafferostarprojekt och där jag kan skriva smarta tankar som jag har.

Men det verkar inte funka just nu.

Är den här bloggen verkligen på? Nån som vet?


Hallå..?

Själströttman

Det var länge sen.
Sen jag skrev. Sen jag på riktigt orkade.

Själströttman tär extremt mycket. På mig och på dem runt omkring mig.

Förut kunde jag se nåt positivt i nästan alla situationer, oavsett.
Nu är det nästan omöjligt.
Det är enormt frustrerande.

För mig och för andra.
Mina nära och kära.

Om en del av allt grått bara kunde ha lite färg i sig. Färg som jag kunde se.
Det hade varit kul.

En film som heter "Hurrven"

När man sitter framför skärmsläckarn och den här kommer upp. Då behöver man inte skriva så mycket mer.

Fyra år

En gång hade jag en kund när jag jobbade på ett café.
Det kom fram att hon var tvillingförälder, precis som jag. Vi.
Hennes tvillingar var i tolvårsåldern och jag var fortfarande nybörjare. Jag frågade lite lättsamt om det var något att tänka på som tvillingförälder, och hon log.
"Första fyra åren minns jag inte så mycket av, det var mest en lång, svart tunnel. Men sen släppte det."
Hon betalade för sina pastasallader och snickerskakor och gick.

Idag fyllde två av världens finaste fyra år. Jag har väntat på den här dagen. Jag har längtat efter slutet på tunneln.
Det har varit som en tunnel. En mörk. Men jag ser slutet. Det hade varit en tunnel även om vi inte blivit givna gåvan vi fick.

Idag hade vi ett fint kalas. Fiskedamm, glass ock hela alltet som ska vara på ett kalas. Och ett litet bryt på slutet. Ett av barnen, vårt barn, med postfeber i kroppen blev trött och lät oss veta det.
Som det ska vara.

Det är både kalas och gråt, det här livet. Det är som tunneln på en berg-och-dalbana, kanske. Och jag gillar såna. Nu är det kanske nedförsbacke ett tag.
Pax för att åka i samma vagn som de här.

En slags dagboksanteckning

Idag har jag jobbat. Det gick bra.
Jag gillar mitt jobb de flesta dagarna. Särskilt de dagarna då jag känner att jag är bra på mitt jobb.

Jag fick ett paket idag. Ett paket med ett nytt ångrör till espressomaskinen. I paketet låg också en bonus, ett paket kaffe.
Jag gillar kaffe. Min kollega konstaterade häromdagen att det ju är min hobby. Hon kanske har rätt.
Det är kul med kaffe. Jag har alltid tänkt att jag ju är så himla autodidakt när det kommer till kaffe och då känns det lite fel att kalla sig intresserad när så många andra är så mycket bättre.
Jag har aldrig sagt att jag är särskilt smart alla gånger.
Men jag gillar kaffe. Bär på en dröm att en gång kanske få ha ett eget litet rosteri med tillhörande café. Nån gång kanske.
Ikväll har jag knåpat på sånt jag tycker är kul; etiketterna som ska sitta på påsarna.
Jag är ganska autodidakt på photoshop också, men jag tycker att det är kul.
Och man blir bättre ju mer man övar.

Därför tänker jag fortsätta lära mig att göra snygga latteart-mönster, få till en bra rostning på bönorna jag har, fortsätta uppmuntra mig själv att jag kan och bara göra.

Imorgon är det vab för Henry. Det brukar jag också vara ganska bra på.