Blogg 100. Del III. Om TV-serier

I morse mötte jag min kompis Niklas.
Han tyckte jag hade en fräsig jacka och uttryckte att jag skulle ägna ett inlägg här på Kavelmora Ink åt den. Det tycker jag är ett rimligt önskemål och mycket talar för att det säkert kommer komma ett sådant inlägg. Det enda kluriga med att skriva ett sådant inlägg är att det kräver en hel del research för att få till ett inlägg om en jacka och därför kan det komma att dröja. Om jag nu ens får tag på allt information som krävs. Vi får hålla tummarna.

Men idag är det måndag. Då brukar min kompis Niklas och jag, och säkert resten av världen, kolla på en väldigt bra TV-serie som heter True Detective. Det är en deckarthriller som gör att den som tittar, bland annat Niklas och jag, sitter på helspänn större delen av måndagen i längtan efter att programmet ska gå att ses.
Men idag har vi alla ett problem. Eller det är mest min fru och jag som har ett problem. Det är att hon inte är hemma ikväll och av respekt för hennes kärlek till TV-serien True Detective så kommer jag att vänta tills hon kommer tillbaka så vi kan se det tillsammans. Så brukar vi göra.
Så istället för att prata om True Detective kan vi ju prata om andra serier som jag inte sett.

• Twin Peaks. Många (i alla fall min kompis Niklas) säger att True Detective liknar Twin Peaks. Jag vet inte eftersom jag aldrig såg den serien. Det enda jag minns är att i en scen, som jag faktiskt såg, så var det en skådis som stack in en penna i en full plastkaffemugg för att statuera nåt. Sen tror jag att hen drog ut pennan och allt kaffe rann ut. Bra minne!
• Breaking Bad. En ganska ny serie. Den liknar säkert nån annan serie som jag kanske eller kanske inte har sett. Ingen vet.
• Shogun. Den där gamla godingen en västerlänning hamnar i nåt hoolabaloo i Japan och de dricker sake och tynger kudde till höger och vänster. Minns ni de? Jag såg den knappt förutom nåt litet brottstycke hemma hos min storasyster men så i högstadiet blev det fränt att läsa tjocka böcker, och då läste jag den. Har för mig att den var på ca 40 000 miljarder sidor men jag läste den i alla fall. Egentligen inget att skryta om. 

Ja. Det var väl det. 

Tänk om det kunde bli tisdag snart så jag hade chansen att få se True Detective nån gång.

Blogg 100. Del II. En liten förklaring

Det här är alltså en blogg. Kavelmora Ink.

Här kan vad som helst skrivas om. Kanske kommer jag skriva om mina barn? Kanske kommer jag skriva om mina innersta känslor och tankar? Kanske kommer jag skriva om glass? Kanske kommer jag skriva om sport? Kanske kommer jag skriva om kaffe?

100 dagar är ganska lång tid. Det är ungefär drygt tre månader. För vissa är det en evighet. Typ dagsländor.

Jag blir såklart glad om du som läser, läser. (Niklas, jag kollar på dig.) 

Däremot kan jag inte garantera att det blir kvalitativa inlägg från morgon till kväll, men några guldkorn kommer säkert att finnas. Om man letar extremt noga, med väldigt finkänsliga instrument. Och om man har ett stort mått fantasi. Och kanske lurar sig själv att det kommer finnas guldkorn.

Nej, jag har inte så bra självkänsla eller tilltro till min egen kapacitet och förmåga. 

Men jag har ett par mål:

1. Få lite bättre tilltro 

2. Bli lite bättre på att skapa lite dålig stämning vid behov

3. Lära mig när jag ska använda de eller dem

4. Övrigt

Det här är alltså lite vad Kavelmora Ink kommer handla om den närmsta evigheten.

Blogg 100. Del I. En mjukstart

Är den här bloggen på?

Den är i alla fall väldigt dammig, det är ett som är säkert. Nästan rostig.

Tydligen finns det en utmaning här på internet som handlar om att den som har en blogg får, kan eller måste, skriva minst ett inlägg om dagen i hundra dagar. Den här bloggen har knappt haft ett enda inlägg på hundra dagar så det här blir ju en spännande utmaning. 

En gång i tiden hade den här bloggen ett par glansdagar. Det var under den tiden som jag visste, vågade och kunde skriva om det som jag ville. Det var en blogg som ibland handlade om trams, ibland om hitte-på, ibland om känslor, ibland om bekännelser och ibland om tankar som jag hade. Ibland var det även nån bild med i inläggen.

Det går att säga att jag har glömt bort hur ett inlägg ska skrivas. Jag har tänkt att det ju finns så ohemula mängder briljanta bloggare där ute och att jag ju faktiskt mest har jobbat med syftningsfel och funderingarkring  vilka prepositioner som ska vara på vilken plats i meningar och bisatser och det har väl tagit bort längtan att skriva. Jag har mest tänkt inomhuvuds istället för här som jag vågade göra förut.

Men det passar väl bra att försöka börja skriva lite igen. Folk vill tydligen det. (Himla Niklas till att hålla på och peppa och hålla på.) Så skyll på honom om ni tycker det är dumt att jag har börjat blogga igen.

För det verkar väl som att jag har det. Och det ska bli kul.

Kavelmora Inks Årskrönika

Förra årets årskrönika önskade att 2013 skulle bli ett bättre år än 2012.
Så blev det väl egentligen inte.

2013 bjöd på sämsta våren någonsin. Fick förklaringar på varför jag mått som jag mått men det gav ändå inte några svar på varför.

2013 gav mig i och för sig den bästa sommaren någonsin. Sol is da shit, tror jag.

2013's höjdpunkter rent faunamässigt var älgjakten med en liten skjuten ko som garant för lysande grillkvällar 2014 samt det faktum att jag faktiskt fick se en livs levande varg i Morbygden. Det blir nåt att skriva om i memoarerna.

2013 har inte imponerat på mig. Alls. Jag har säkert lärt mig en hel massa när jag ser tillbaka på det om hundra år men just nu är jag mest glad att det kommer ta slut snart.

Vi önskar väl att 2014 kan bli lite bättre än det här året. Om nu inte det är att jinxa det, igen.

Gott nytt år. *Hoppas*

Sju år

Jag tycker det är overkligt att jag har varit pappa i sju år.

Overkligt och roligt.

Älgjakt 2013

Idag sköt jag en älg. 

Det var sjutton år sen sist jag gjorde det. 

Nu lär det väl dröja sexton år till nästa gång om trenden håller i sig. 

Sju år. En utvärdering

Idag är det sju år sedan vi köpte vårt hus.

Då var Helena höggravid, solen sken och vi firade köpet med en princess-stubbe i Hökviken med Helenas föräldrar. Vår granne hade hissat flaggan.

Idag var jag skengravid, solen sken och vi firade med pizza i granngården. Min fru hade hissat flaggan.

Sju år är en ganska lång tid. Det hinner hända ganska mycket.

Till exempel så kan man hinna bli föräldrar till en om en månad sjuårig son. Det kan också slumpa sig så att man får tvillingar ett par år efter det första barnet som renderar i att man inte bara får se om sitt hus utan även kanske bygga ut det med en tredjedel.

På sju år så hinner man även ibland att byta jobb ett par gånger tills man hittar ett fast jobb på kortast möjliga pendelavstånd. Sju år är ganska lång tid.

Det har varit sju år av både ljus och mörker. De ljusa tiderna har varit fler och längre, det ser jag. De lyckliga tiderna har varit väldigt lyckliga och jag märker att det har gått att härda ut de där mörka tiderna också. Med nöd och näppe ibland.

Vi har flaggat och firat ganska många gånger här i huset. Vi hoppas och tror att vi kommer få göra det fler gånger.

Och oddsen att vi kommer glömma ta ner flaggan innan solens nedgång vid de tillfällena också är ganska låga.

Vi går ut och halar den nu.