Blogg 100. Del XCIX. Nationaldagen

Idag var det den sjätte juni.

Om ni hade kunnat få välja vad jag skulle skriva om idag hade ni kunnat få lite olika alternativ:

1. Om när flaggan hissades

2. Om mitt dåliga självförtroende 

3. Om när vi åkte till Sågmyra för att barnen skulle få vara kepsfotomodeller och hur fina de var

4. Om hur god den indirekt grillade fläskfilén blev tillsammans med den provensalska potatissalladen på recept från Ica.

5. Om hur bedrövligt dålig filmen vi såg på kvällen var

6. Om när, eller bara om, flaggan kommer halas

Nu har ni dessvärre inte möjligheten att välja så jag tar mig friheten att avsluta inlägget såhär.

Och egentligen är det redan den sjunde juni när det här inlägget skrivs, och flaggan är inte halad än.

Blogg 100. Del XCVIII. Utvecklingssamtal

Idag var det utvecklingssamtalsdags på bystugan.

Egentligen inget att vara orolig för eftersom det handlade om att få höra hur ett par femåringar har det på sitt jobb, men ändå så pirrade det till lite extra när jag körde längs 293:an från mitt jobb till deras.

Självklart var allt fullständigt normalt och jag gick därifrån med tankar om vad jag skulle få för omdömen om mitt föräldraskap utvärderades. Förmodligen ganska bra, men ändå. Det är så dumt att ens behöva fundera.

Men jag försöker intala mig att det är bra att fundera lite över hur man är lite sådär i allmänhet. Mitt mål är att hamna på en nivå där jag inte överanalyserar livet och förutspår både troliga och otroliga framtidsscenarion, för det är bara dumt. 

Mina egna utvecklingssamtal är på väg att ta slut. Kanske inte nåt att vara orolig för, de som varit har ju bara handlat om hur jag har det i mitt liv.

Fast lite pirrar det.

Blogg 100. Del XCVII. Butchers pappa

Idag var det fotbollsträning igen. 

Jag var åskådare då den ordinarie tränaren var på plats. (Enligt spelare var förra veckans träning, då min kompis Niklas och jag höll i träningen, den roligaste gången hittills. Tränaren sa att hon inte hörde vad barnet sa, men jag gjorde det klart och tydligt. Några av de andra föräldrarna också, jag kontrollfrågade.)

Övningarna var kanske något mer avancerade idag. Det är inte så himla lätt att hålla bollen på den vita linjen runt planen ska ni veta men barnen gillade det. Oklart om de gillade övningarna snäppet mer än förra veckan, men det låter vi vara oskrivet. Spekulationer är ibland av ondo.

Sen blev det dags för två-mål. En av mina grabbar hade med sina jobbarhandskar och var självskriven målvakt första delen av matchen. Den andra grabben stänkte in ett mål i krysset och jag fylldes av stolthet. Sådär som en pappa kan bli fylld av stolthet när hans barn verkar gilla det de gör.

Efter ett tag så byttes positioner i lagen och min dotter hamnade i det ena målet. Hon räddade ett skott och jag fortsatte vara stolt. Försökte att inte låta det märkas för mycket inför de andra föräldrarna, men det gick säkert sådär.

Sen hände något märkligt. Barnet som hade sagt att förra veckans träning var den roligaste hittills kom spiringande med bollen över mittplan. Min dotter stod i målet. På uppvärmningen hade barnet ifråga skjutit ungefär lika hårt som SuperMac i Buster gjorde på sin tid och jag hann tänka "Tänk om min dotter får ett sånt där hårt skott som sköts på uppvärmningen rakt i ansiktet..."

Det fick hon. Exakt sekunden jag tänkt klart tanken avlossades skottet och en halv sekund senare träffade bollen min dotters näsa. Hon hann inte upp med händerna, alls. Det var som att Lucky Luke hade utmanat henne på duell och hon vann inte.

Nu hände nåt märkligt.

Precis när hon träffats av bollen bestämde jag mig för att klippa lite i navelsträngen som fortfarande löper mellan min dotters och mitt hjärta. Jag stod ett tjugotal meter från planen och kollade på när tränaren sprang fram till henne och klungan av barn som samlats kring den slagna hjältinnan. Jag förstod att även om barnet som hade skjutit skottet sköt hårt för sin ålder så hade det såklart inte skett nån större skada, men jag blev lite kall ändå. Inombords, för utombords märktes det nog inte. (Jag tror ganska högt om mina skådespelartalanger, som ni märker.)

Jag hörde gråten och min ene son kom springade för att hämta mig. Jag släntrade ner mot målet, med ambitionen att verka cool. Vet inte varför, egentligen, men jag gjorde så. 

Tränaren kom bärande på min dotter och blodet rann från näsan ner över munnen och det såg otäckt ut. Jag skyndade på stegen och tog min dotter i famnen. Kollade att allt verkade helt och satte mig ner med henne i knät. 

Jag är ganska dålig på att gråta. Det var nämligen ett tag sen och jag vet inte riktigt hur man gör.

Men där och då, med henne i famnen, var det nära. Det är ju mitt jobb att skydda mina barn, men samtidigt behöver de rustas för livet. Jättekonstig ekvation, åtminstone för den här pappan. 

Kommer jag nånsin att lära mig?

För att göra en kort historia lite längre kan jag berätta att tröjan är tvättad och näsblodet avtorkat, både från kinder och mina glasögon. Barnet som sköt har fått veta att allt gick bra och att olyckor händer ibland. Det blev inte mål utan näsräddningen gjorde att de gula vann matchen. (Vet egentligen inte om det blev så men jag friserar lite för att bättra på storyn.)

Och avslutningsvis kan vi fundera på ett par saker: 

1. Hur kände sig Terry Butchers pappa när hans son blödde ner minst två fotbollströjor den där matchen England spelade? Hur cool var han?

2. Gick blodfläckarna på de tröjorna bort i tvätten?

Blogg 100. Del XCVI. Hamburgerdressing

Idag spontanbjöd vi in oss hos vänner.

De hade hämtat ett litet barn som tillhör oss och vi tänkte hämta hem det och göra kväll. Dock kom vi inte särskilt långt eftersom barnen som bor där i huset är typ de allra bästa vännerna som våra vänner har. Det är inte så lätt att hämta barn då, om en säger..

Så vi blev bjudna på mat. Mat är gott, om man nu gillar det som bjuds. Ibland gillar inte barn mat men jag gillade det som bjöds. Närproducerad köttfärs ihopstekt i fina hamburgare med lite kvalitativa strips till. Mums.

Och så bjöds det på hemmagjord hamburgerdressing. Ni vet sån där rosaaktig dressing som brukar finnas i lite rosaaktiga tuber? Den vi fick idag var bättre. Mycket bättre. Han som gjorde dressingen, alltså min kompis, har nämligen en bakgrund som hamburgerdressingsmakare. Det är inte alla som har det på sitt CV kan vi kosta på oss att konstatera, men min kompis har det. Eller borde ha det om han inte redan har det nedskrivet på sitt CV. Han har iofs ett bra jobb så han kanske inte har uppdaterat sitt CV på sistone? Jag vet inte.

Men jag vet att hans dressing är gudomlig. Senapig, ketchupig, majonäsisk, lökig och bostongurkig - helt fenomenal. 

Han, min kompis, har berättat om när han brukade göra dressingen i en tiolitershink. Tänk vilket paradis att få jobba på ett ställe där man får göra god dressing i tiolitershinkar! Helt fantastiskt. Tänk vilka gigantiska mått man skulle få använda för att lägga i alla ingredienserna och vilken rejäl visp man måste få använda för att blanda ihop allt. Wow.

Men idag räckte det med en liten skål.

Det var mer än trevligt ändå.

Blogg 100. Del XCV. Måndag

Vissa dagar i veckan är måndagar.

Idag sammanföll det så att måndagen inföll på en måndag. Även om solen sken så var det inte jättemycket som liksom gick som smort. Vissa dagar är såna.

Nu är den dagen snart slut, tack och lov. Den var kanske i längsta laget, men i och med att den var ganska lång så hann vi ut på en promenad med Taxen Ida nyss.

Och då märkte jag att en frisk sommarkväll med göken galande i öster är en ganska fin avslutning på en dålig dag.

Blogg 100. Del XCIV. Kalas

Idag blev min son bjuden på ett kalas.

Kalaset var idag, alltså. Men vi hann.

Huset, som kunde ha platsats i Aspebodas MTV Cribs var beyond coolt. Jag gillar när man har en rondell framför farstutrappen, men det kanske bara är jag.

Solen sken och barnen skulle ha kalaset nere vid dammen. Där fanns det tydligen jättemånga grodyngel. Eller paddyngel, som det tydligen egentligen var. Jag blev inte mer begeistrad när jag fick äran att veta att det var paddyngel. Ni som fattar varför, fattar.

Paddyngel är ganska söta. Små, svarta klumpar med en liten svans som simmar omkring i vattnet. Varför kan de inte få fortsätta göra så i all evighet?

När det blev dags för fika dukade föräldrarna fram saft, kakor och bullar.

Trots huset, dammen, den minutiöst planerade trätrallen utanför bastun nere vid vattnet, de magnifika hästhagarna som böljade fram runt huset så var det fikastunden som fångade mitt minne mest.

Ett av barnen utbrast "Åh, negerbollar!" och jag höll på att sätta pumpespresson i halsen.

Jag blir så besviken. 

Besviken på föräldrar, upplysta och i min egen generation som lär sina barn att använda ord som är förlegade och laddade med en negativ innebörd.

Vi har en del kvar att jobba med, vänner.

Oavsett om det är på kalas eller annars.

Läs den här fina texten om chokladbollar också.

Blogg 100. Del XCIII. Sudda, börja om

Började skriva ett inlägg.

Gick ut med hunden och kom på att det inte är så roligt att varken skriva eller läsa ett inlägg om hur sur och trött och grinig jag är mot barnen på dagarna när folk inte ser mig så då skriver jag om hur härligt det är att gå ut med hunden istället.

De vackra sommarnätterna, där solen precis gått ner bakom horisonten. När värmen nästan dröjer sig kvar i asfallten och där den medhavda tröjan fyller en funktion, men bara nästan. Det är roligare att tänka på det än på skäll och irritation. Vår hund skäller inte jättemycket när vi går på promenad, men ibland. Jag skäller nog oftare än hon gör, om jag räknar efter. Men det vet nog inte folk.

Det är egentligen ganska lite som vi vet.

Vi vet inte vad det är som pågår i våra barns sinnen och varför det påverkar hur de beter sig. Vi vet inte alltid varför vi reagerar som vi gör (även om sömnbrist och dålig fokusering är lågoddsare om vi skulle gissa oss fram lite) när saker och ting briserar i hemmet.

Vi vet inte vad som kommer hända efter de här hundra inläggen jag skrivit och vi vet inte vad som kommer hända när barnen blir stora och flyttar hemifrån. Vem kommer jag vara då? Kommer det att komma en morgondag ens? Kommer det att bli ett inlägg av alla de här orden eller?

Eftersom vi inte vet så får vi passa på att njuta här och nu, om vi kan. Av sommarnätter, av de ljusa stunderna med barnen, på hundpromenader och bland blogginlägg tills morgonen kommer.

Då vi kanske får chansen att börja om.