Frisyrer och glass

Sverige vann träningslandskampen mot Kroatien. Jag funderar starkt på att göra ett sånt där frisyrkollage med Leonard och Zlatan som jag gjorde med Leonard och Puyol, ni minns?

Ja, det blev en kompdag på Scottdagen idag. Skönt för själen.

Jag tänkte väldigt hårt på att köpa en glass i vårvädret idag.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett brev till mina barn

Hej Leonard, Signe och Henry,

Ni kan ju inte läsa, men jag ville ändå bara skriva ett litet brev till er.
Jag tycker så väldigt mycket om er.
Det är inte så roligt att vara magsjuka, det förstår jag på er. Ni är tappra, det ska ni veta.
Ni är väldigt roliga.
Leonard, du med dina klurigheter och snällheter som du fixar runt med. När du springer runt och tänker - jag gillar det verkligen! Blir du aldrig anfådd?
Henry, din energi. Jag hoppas att du har kul här hos oss.
Signe, du fantasirika. Jag tror du kommer klara allt.

Sen vi då. Er mamma och jag. Vi försöker så gott vi kan. (Hon är en väldigt bra mamma, eran mamma - det har ni märkt va?)
Jag är bara väldigt trött emellanåt. När ni leker och stojar så är det som om ljudet blir pilar som skjuts in i mina öron, min hud är så tunn.
Henry - du vill ju bara göra grejer som är lite utmanande. Förlåt mig för att jag säger nej så ofta. Du är världens finaste. Dina pigga ögon.
Leonard - dina frågor tjatar hål på min hjärna. Sluta aldrig fråga, jag vill orka svara dig som en pappa ska försöka kunna. Jag är stolt över dig.
Signe - din envishet gör mig galen. Fortsätt så, du kommer gå långt med den. Du är världens bästa på att kramas.

Jag vet inte riktigt varför jag mår såhär. Varför jag ena dagen är världens "bästa" pappa för att nästa sekund bli en tråkfarsa utan nån humor.
Bara så ni vet så försöker jag komma på vad det är för nåt som gör det så, och jag vill också att det ska bli bra snart. Jättesnart.
För jag vill att ni ska ha en bra pappa som orkar med. Som vill leka, som vill laga mat med er, som vill måla och kladda med er, som vill gå ut i skogen tillsammans med er, som vill ta med er till slalombackar och badhus, som vill vara med er. Som pappa.
En som ni kan komma till om ni funderar nåt. En som kan försöka hjälpa er.

Så vill jag bara säga att ni inte ska ta på er nån skuld för hur jag mår.
Aldrig.
Jag tycker om er.

Kram Pappa

Ett gammalt vanligt inlägg

Idag gjorde min kompis Marcus mig glad när han skickade den här bilden. Jag fattar inte hur han gjorde det, men han gjorde det.
Jag har fortsatt skrivkramp i min hjärna och det beror på en hel massa grejer. Osäkerhet på vad jag kan dela, dålig självkänsla som är helt obefogad, tankar på att det kanske inte är så himla intressant att läsa om vad jag har att säga.

Och så vidare.

Emellanåt så mår jag fint, känner mig glad och stark. Nästa sekund - verkligen NÄSTA SEKUND, så är det tråk och låghet. Jag vet att det gråa gör att färgen syns bättre, det har min smarta kompis sagt, men det är ändå alltid roligare att skriva i pastell. Att göra saker i pastell.

Det går liksom inte att hindra det här heller. Men jag försöker härda ut skrivkrampen och bergochdalbanan och så kanske det glimtar till ibland här på Kavelmora Ink.
För det finns glädjeämnen också. Som att vi bor i paradiset, till exempel. Och får vi bara slippa den här magsjukan så kan vi ju räkna oss som friska (nåja) också.
Och ibland så kommer det ju en bild skickad på twittern, och då blir man ju glad.

Summering

Skrev precis ett halvt inlägg som jag suddade.

Men det har varit en bra helg. 3 av 5 Kavelmoringar.

Ett kort inlägg som med ett klick blir längre

Idag har jag bjudit Hans Rosling på kaffe och så har jag skrivit brev till en kille som heter Fredrik.

Allmän information

När det kommer till ens kännedom att folk kanske inte tycker att man är rolig utan kanske till och med lite elak, då blir man lätt lite ledsen. (Med man menar jag jag, såklart.)
Att jag har fått instruktioner förut att jag skojar för mycket, det har har jag väl vant mig vid och det kan jag leva med.
Men jag blir ledsen om det är så att jag har sårat någon, bara genom att jag har varit mig själv.

Jag skämtar mycket. Inte alltid, men ofta. Jag är ingen narr som man inte kan lita på, vill jag tro åtminstone.

Jag skämtar aldrig för att vara elak. Någonsin. Ibland retas jag, men jag hoppas att du förstår att det alltid finns kärlek bakom. Jag tycker ibland att Internet är en lite hård och karg plats, och det här inlägget kanske är lite för ohårt och okargt, men det är så jag vill att det ska vara.
Därför skriver jag det här.

Och det är inga fotbollslag av människor som har mailbombat mig med med klag på att jag är en otrevlig stövel, så ni kan slappna av om ni blir upprörda å mina vägnar. (Vilket jag har märkt att ni kan bli.)

Det är bara det att jag, på det här sättet, vill säga att jag har oelakhet i mina skämt. Ni kan lita på det. Jag vet inte hur jag ska förmedla det tydligare bara, så om ni har nåt tips så får ni gärna säga till.

För jag vill inte vara elak.

Ett kort inlägg om tre grejer

Några snabba grejer så jag inte glömmer:

• Igår, när jag skrev om en av de roligaste, så glömde jag att länka till honom. Jag gör det nu i stället. Klicka >>>> här <<<< eller/och >>>> här <<<< för att liksom komma i kontakt med honom.
• Det här med Stefan som jag har skrivit om på internet idag. Det är ju verkligen synkronicitet att Stefan Einhorn störde mig i lunchen plus att budbilskillen hette Stefan och att mina vänner brukade kalla mig för Stefan hemma i LSE. Förlåt att jag tjatar, men det är ju bara så fränt.
• Visst räknas det som en kvällspromenad när man går ner till grannen och hjälper honom att lyfta/dra en presenning över virket?

Har jag glömt nåt?