Talang, 2012

Sitter med tomma rutor.
"Inläggets rubrik" står det högst upp. "Publicera" i orange, "Spara - Förhandsgranska - Stäng" i grått.
En större ruta, helt tom.

Idag har jag varit hes. Haft jättemycket att säga, egentligen, men allt som har kommit ut har varit kraxande ljud. Dumt när mitt jobb är att svara i telefonen. Skönt dock för mina kollegor som sluppit alla mina ord, mitt eviga pladdrande.



Såg precis det här klippet från Britains Got Talent. Det med den otroligt blyge killen som sjunger som en instruktionsbok för operasångare. Fast lite bättre.

Då tänker jag att det är viktigt att uppmuntra varandra. Hans sångpedagog tyckte att han skulle sjunga duett med sin kompis, och med hennes hjälp så övervann han sin blygsel och strök luggen från ansiktet och gick ut på scenen inför hundratals i publiken. Och blev hyllad. Han fick ta platsen.

Jag kan inte likna heshet med att vara med i talang-tv. Jag kan dock känna igen mig med blygsel och dåligt självförtroende - och säkert många med mig.
Då tänker jag att vi lätt kan uppmuntra varandra. Inte uppmuntra våra vänner som kanske inte har talangen att sjunga att gå upp på scenen, men att uppmuntra våra vänner att använda de talanger som de faktiskt har.

Min kompis Daniel har en låtskrivartalang. Han skriver låtar, en i veckan. Det ska han göra i ett år, har han bestämt. Jag tycker att han är väldigt bra och låtarna är väldigt bra. Så nu vet ni.

För ett par dagar sedan hade jag skrivit "Själv fortsätter jag leta efter mina talanger..." lite missmodigt, men jag testar idag att faktiskt skriva det jag tänker.

Tänker att mina talanger handlar om att uppmuntra, att beskriva och att lätta upp.
Plus att jag med min röst lätt skulle kunna ersätta Bengt Magnusson om han vill vara ledig nån kväll.
Så att det inte blir tomt i rutan.

En glasklar iakttagelse

Att först få träffa före detta kollegor och sen gå besök av vår granne M kan bara klassas som Terapi Deluxe.

Om jag hade orden skulle jag..

Nån gång skriva ett inlägg som handlar om folk som erbjuder sig att låna en son på söndagsmorgonen, om kompisar som tar "genvägen" (not really eftersom vi bor på vischan) förbi oss med ett par knippen tulpaner bara "för att", om andra vänner som skickar meddelanden om att de vill bjuda oss på en retreat-weekend här framöver och om andra kompisar som packar matkassarna fulla med hamburgarmaterial och s'mores och kommer ut för att bjuda oss på middag.

Det ska jag skriva om, och så ska jag på nåt vis försöka förmedla hur tacksamma vi är, vi i vår familj för all generositet som bjuds oss.

Det ska jag skriva om. Nån gång. Måste bara hitta orden först.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Olika Cykler

Hade långt gångna planer på att skriva ett memory lane-inlägg om hur det var när min storebror lärde mig att cykla när jag var runt fem, men min kompis Kepsmannen tyckte att mina inlägg varit så föredömligt korta på slutet så jag låter bli.

Nöjer mig med att skriva att jag cyklade på min kollegas SVINDYRA cykel i restaurangen idag på lunchen.

Sen gick jag på livräddarkurs och det enda som kändes tokigt där var att min docka gick sönder under min behandling och fick "gå vidare". Så att säga.

Och tänker jag efter lite grann så känns det kanske inte som att min bror räddade livet på mig när han körde mig cykla, men han fick mig i alla fall att gå vidare. Eller börja cykla, rättare sagt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Ett inlägg om att skriva brev.

Ikväll har jag skrivit brev.
Ett brev kan ni läsa här.

Imorgon kanske jag skriver något annat.

Dagen på en tre-fyra rader

Jag är i ett fönster av må-bra och Undermän är mina nya idoler. Jag är ledsen att Modo förlorade men glad att jag fick gå på date med min fru.
Jag har världens bästa svärföräldrar.

En ledtråd

Läs det här så får ni en ledtråd. Plus att ni får se fina barn.