Läget?

Inget nytt under solen.
Jag jobbar.
Längtar tillbaka.
Vill framåt. Uppåt.

Snart.

Ett inlägg om humor

Förr i världen skrev jag om humor här på den här bloggen.
Det var kul.
Jag har alltid tyckt att humor är det roligaste som finns.
Jag har skämtat och skojat om vartannat till mångens förtret, och kanske till någons glädje.
Men så har ju saker och ting ändrat sig lite. Jag har blivit lite allvarsammare, åtminstone för mig själv. Jag har märkt att jag slutat skratta åt saker som jag förr tyckte var hysteriskt roliga. Jag har fått kämpa med att hålla upp min egen skämtnivå - så att folk inte tror att jag tappat konceptet helt.
Det har varit trist att märka att saker och ting inte är roliga längre. Jag har sörjt min humor lite.
Mitt eget skämtande har inte ens roat mig som det i alla fall gjorde förr i tiden.

Ikväll hade jag förmånen att jobba. Jag gjorde det med glädje trots att det var första avsnittet av På Spåret på TV för jag skulle får träffa en personlig favorit. En komiker, en av landets roligaste.

Såklart blev jag lite star struck när jag mötte honom i foajén. (Varför han presenterade sig förstår jag fortfarande inte.) Vi hälsade och jag började leda honom mot trappen upp till sceningången.
Jag frågade om hans rosa rullresväska var tung och om han behövde ta hissen varpå han svarade, lite tyst: "Nä den är inte tung, den är bara rosa."

Jag skrattade men jag vet inte om han märkte det.
Sen hade jag förmånen att få lyssna på delar av föreställningen och jag försökte pinpointa det roligaste skämtet i repertoaren, och det fanns många att välja mellan.

Men det roligaste var ändå det om väskan.

Och det ger mig lite hopp om att min humor inte är borta.
Tack och lov.

Ikväll har jag...

.. druckit kvällskaffe med två pensionärer inne i Falun.
Det kostade 1500 kronor men då ingick två skorpor och en kaffemaskin.
Skorporna åt jag upp och maskinen tog jag med hem.

Så vem vill smaka?

Platå.

Endera dagen kommer jag säga att jag inte bloggar längre.
Det är som ett knep för mig att få tillbaka skrivlustan. För nästa dag skulle jag vara där igen, skrivande och tänkande. Och delande.
Det är verkligen inte det att det inte händer något. Det händer nåt hela tiden.
Roliga grejer på jobbet, som det här med att skämta med föreläsare om Nakna Pistolen och headsets.
Tråkiga grejer hemma, som det här att man skäller och bråkar över småsaker. När man skriker åt barnen att de ska vara tysta. Såna grejer händer hela tiden.
Trevliga saker man gör. Sånt händer hela tiden. Typ som att åka till Säter på ett helt galet kalas. (Ja, det är ungefär den här nivån på humor som jag håller.)
Nya jeans. Sånt kan man kanske egentligen skriva om.

Hoppas jag inte slutar blogga innan dess bara.
Och att det fortsätter hända grejer även när jag är på den här platån av oskrivlust.

Ett inlägg om ett disco

När min gode vän och kompis som har den här bloggen frågade om jag skulle skriva om det här discot på Kavelmora Ink ikväll så visste jag inte riktigt hur jag skulle svara.
Jag visste nämligen inte riktigt hur jag skulle förmedla känslan av att vara i en klassisk, lite halvsliten föreningslokal med ett par andra föräldrar och ett gäng 6-7-8-åringar med mer eller mindre skrämmande halloweenutklädnader på sig.
Jag visste inte heller hur jag skulle kunna beskriva det här blyga känslan som grabbar och tjejer i den där åldern utstrålar när de upplever nåt de inte varit med om förut.
En till sak som jag var osäker på hur jag skulle skriva om det var det här med att ha sin fine son sittandes i ens knä nästan hela kvällen. (Så att ens ben domnade bort.)
Hur skulle jag med ord beskriva hur snabbt en påse med popcorn för fem kronor faktiskt kan inmundigas av en sexårig grabb iklädd en Spidermandräkt?
Och det här om hur fint det är när två till vardags kompisar inte riktigt vågar ta kontakt. Fastän de sitter två meter ifrån varandra och det bara osar av längtan efter att få prata. När ingen vill vara den som går över till den andre. Det är svårt att göra den iakttagelsen rättvisa genom en torftig beskrivning på nån blogg.

Sen det här med grabbar som har suttit i hörnet av lokalen med ett par farsor som mest snackat lite fotboll och småtwittrat. De grabbarna, eller den grabben i det här fallet, som går och vinner ett tredjepris i maskeradtävlingen så att hans pappa faktiskt får tårar i ögonen. De. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem och göra det rättvist. Så att alla förstår.

Och sen när kvällen är på väg att ta slut och alla sexorna har haft sina danstävlingar där "alla har varit jätteduktiga" (vilket inte är en lögn) och alla borttappade tiokronor är upphandlade eftersom de hittats och har återbördats till sina rättmätiga ägare och danserna börjar ta slut. Och Spidermangrabben, han som suttit i sin pappas knä och längtat efter att åka hem, äntligen till slut vågar sig ut på dansgolvet. Och ler. Och dansar. Och kommer minnas det här discot, det första discot, som något kul.
Då känns det som att jag har vunnit en miljon på lotto och det är ju alltid lite svårt att skriva om såna saker, har jag erfarit. (För jag har ju aldrig gjort det.)

Men om jag hade vågat försöka beskriva den här discokvällen så hade jag gjort det.

Ett inlägg om morgondagen

Imorgon är det disco för f-klassarna. Jag ska vara med men göra mig osynlig.
Ganska bra att det är ett maskeraddisco, för då kan jag ju klä mig i grått utan att det märks.

Bild kanske kommer.

Stay tuned.

Det här skulle jag vilja berätta om idag:

Idag skulle jag vilja berätta om hur fint det ändå är när sexåriga grabbar ska ta skolfoto. Hur det för åtminstone en är rätt viktigt att frisyren ligger rätt. Och hur glad den här nygroomade killen blev när han fick ha på sig snyggskjortan. Och att han inte ville ha sin keps på sig, för frisyrens skull.
Eller så skulle jag vilja berätta om det här härliga med att gå på utvecklingssamtal för samme gosse som nu går i förskoleklass.
Går i förskoleklass och lär sig bokstäver, siffror och teckenspråk. Där det enda som gör en ledsen mun på utvärderingslappen är matsalen men där han ändå har börjat kunna äta en hel potatis.
Att få höra om hur han har kompisar. Att få höra om att det enda som han egentligen behöver träna på är att rita innanför linjerna. En kunskap som egentligen är ganska oviktig i det stora hela.

Eller så skulle jag vilja berätta om föräldramötet på kvällen. Det för småsyskonen. Det föräldramötet där dagbarnvårdarna bjöd på surdegsbrödsmackor och kvällskaffe från himmelriket och samtidigt med en inlevelse utan dess like berättade om hur mycket de uppskattar våra barn.
Där vi pratade om löss och mask i magen och det enda jag kunde tänka på vad bra det är att lyfta alla möjliga ämnen - de har ju en tendens att bli så ofarliga då. (Undra dock vad de andra föräldrarna hade sagt om jag delat min vetskap om att mask i magen kryper upp till munnen för att andas när deras härbärgare sover. Aja. Det får vi nog aldrig veta.)

Eller så skulle jag vilja berätta om att jag kommer få vara hemma med vår son imorgon. Och att jag, trots allt arbete som ligger i skåpet bakom mitt skrivbord - klent undanstädat bara för att skapa en illusion av kontroll - ser fram emot det nåt enormt.

För jag gillar mina barn. Även om jag skriker åt dem att dämpa rösten. Även om jag njuter av att vara utan dem för en kort stund. Även om jag ibland önskar att den pausen var längre än bara en kort stund.
Ja. Så gillar jag dem.

Det skulle jag vilja berätta, om jag fick.