22 maj. Min födelsedag

Idag fyller jag 35 år.
Det är ingen ålder på en häst, jag har ju ändå trettio år till pensionen.
Även fast jag har fyllt ett par år genom tiden så slår det mig varje gång att jag verkligen är kass på att fylla år. Jag tycker nästan att det är pinsamt. Ändå ser jag fram emot det. Och skäms för det hela dagen.
Ja, jag vet. Det är helt kookoo att tänka så.
Ändå gör jag det, år efter år.
Vet inte när jag på slutade gilla att fylla år. Det är inte att jag har nån åldersnoja för det bryr mig nada att jag är femton år äldre än en del kollegor.
Men nån gång slutade jag att gilla att fylla år.

Vår sexåring har sprudlat som en lagom skakad sockerdricksflaska idag. För att jag fyller år. Han klev upp på första vakningsuppmaningen, och det har inte varit supervanligt på sistone.
Han gillar att jag fyller år och han pratar om sin födelsedag ofta. Planerar vilken sorts kalas han ska ha och nu lutar det åt labyrintkalas eller nåt annat som jag inte har lyssnat ordentligt på när han har berättat det.
Han har ju en sund inställning till sin födelsedag. Det är ju den bästa dagen ever, för det var ju på den dagen han kom till oss!

En kompis till mig sa till mig på min kanske tjugoandra födelsedag ungefär så. Jag hade nog redan då börjat ha svårt med att fylla år, och då sa han att det var ju faktiskt värt att fira att jag hade blivit född där på slutet av sjuttiotalet, uppe på Umeå Lasarett.

Jag hörde vad han sa, men det gick liksom aldrig riktigt ända in i min insiktshjärna. (Det är svårt att komma in där, tyvärr.)

Idag ringde min telefon mer än den har ringt sen jag köpte den förra sommaren. Familj och vänner har hört av sig. Det har plingat tweets, whatsapps, meddelanden och me-messages hela dagen. Och facebook har svämmat över av grattis.
Till mig. Som har blivit rörd.
Ikväll kom familj, grannar och vänner och firade mig med både tårta och presenter. Och jag gillade det, först lite i smyg. Sen lite mer.

Nu är den här dagen snart slut. Och innerst inne längtar jag nog redan nu till nästa födelsedag. För det är ganska kul att fylla år. Och jag är ju ändå bäst i världen på att fylla år.





ps. Tack Helena för att du antar utmaningen. ds.

Knack knack.

Är den här på?

Kavelmora Ink har inte missbrukats den sista tiden.
Det har inte funnits särskilt mycket att berätta och det lilla som har funnits att berätta har jag inte känt har varit värt att berätta.
Då är det svårt att ha en blogg och skriva på den.

Den mest frekventa färgen som har målats med har varit grå.
Ganska feta streck och självklart de dystra nyanserna, de lite mörkare.
Väldigt få gula strimmor har synts och de som flashat förbi har varit snabba som blixten.

Sa nån gång att jag tänkte skriva mina memoarer här framöver.
Konstaterade att åren 2011-2013 nog skulle bli sjukt tunga att läsa om. Därför har jag lyckats att inte skriva så himla mycket för då slipper jag minnas allt.
Istället kan jag ta med de här glättiga facebookstatusarna där barnen kläcker ur sig roligheter eller man kommer på nåt lite smart skämt som kan ackompanjera grillbilder och vackra solnedgångar i memoarerna.

För vem vill läsa tråkigheter?

Eller ja, det finns väl de som gillar sånt också. Det är bara det att jag inte gillar att skriva sånt.

Jag vill ju hellre ha en blogg som såna som han som har en popskola i grannbyn har där puns och klurigheter samsas som ett lyckligt, gift par.
Jag vill ju hellre ha en blogg där jag kan lägga upp bilder på fina vespor som jag skulle vilja önska mig i födelsedagspresent.
Eller så vill jag ju ha en blogg där jag kan berätta om hur bra det går med mitt kafferostarprojekt och där jag kan skriva smarta tankar som jag har.

Men det verkar inte funka just nu.

Är den här bloggen verkligen på? Nån som vet?


Hallå..?

Själströttman

Det var länge sen.
Sen jag skrev. Sen jag på riktigt orkade.

Själströttman tär extremt mycket. På mig och på dem runt omkring mig.

Förut kunde jag se nåt positivt i nästan alla situationer, oavsett.
Nu är det nästan omöjligt.
Det är enormt frustrerande.

För mig och för andra.
Mina nära och kära.

Om en del av allt grått bara kunde ha lite färg i sig. Färg som jag kunde se.
Det hade varit kul.

En film som heter "Hurrven"

När man sitter framför skärmsläckarn och den här kommer upp. Då behöver man inte skriva så mycket mer.

Fyra år

En gång hade jag en kund när jag jobbade på ett café.
Det kom fram att hon var tvillingförälder, precis som jag. Vi.
Hennes tvillingar var i tolvårsåldern och jag var fortfarande nybörjare. Jag frågade lite lättsamt om det var något att tänka på som tvillingförälder, och hon log.
"Första fyra åren minns jag inte så mycket av, det var mest en lång, svart tunnel. Men sen släppte det."
Hon betalade för sina pastasallader och snickerskakor och gick.

Idag fyllde två av världens finaste fyra år. Jag har väntat på den här dagen. Jag har längtat efter slutet på tunneln.
Det har varit som en tunnel. En mörk. Men jag ser slutet. Det hade varit en tunnel även om vi inte blivit givna gåvan vi fick.

Idag hade vi ett fint kalas. Fiskedamm, glass ock hela alltet som ska vara på ett kalas. Och ett litet bryt på slutet. Ett av barnen, vårt barn, med postfeber i kroppen blev trött och lät oss veta det.
Som det ska vara.

Det är både kalas och gråt, det här livet. Det är som tunneln på en berg-och-dalbana, kanske. Och jag gillar såna. Nu är det kanske nedförsbacke ett tag.
Pax för att åka i samma vagn som de här.

En slags dagboksanteckning

Idag har jag jobbat. Det gick bra.
Jag gillar mitt jobb de flesta dagarna. Särskilt de dagarna då jag känner att jag är bra på mitt jobb.

Jag fick ett paket idag. Ett paket med ett nytt ångrör till espressomaskinen. I paketet låg också en bonus, ett paket kaffe.
Jag gillar kaffe. Min kollega konstaterade häromdagen att det ju är min hobby. Hon kanske har rätt.
Det är kul med kaffe. Jag har alltid tänkt att jag ju är så himla autodidakt när det kommer till kaffe och då känns det lite fel att kalla sig intresserad när så många andra är så mycket bättre.
Jag har aldrig sagt att jag är särskilt smart alla gånger.
Men jag gillar kaffe. Bär på en dröm att en gång kanske få ha ett eget litet rosteri med tillhörande café. Nån gång kanske.
Ikväll har jag knåpat på sånt jag tycker är kul; etiketterna som ska sitta på påsarna.
Jag är ganska autodidakt på photoshop också, men jag tycker att det är kul.
Och man blir bättre ju mer man övar.

Därför tänker jag fortsätta lära mig att göra snygga latteart-mönster, få till en bra rostning på bönorna jag har, fortsätta uppmuntra mig själv att jag kan och bara göra.

Imorgon är det vab för Henry. Det brukar jag också vara ganska bra på.

Ett inlägg om den här dagen

Det här var en sån där dag som man känner att man vill dela med sig av.
Även om livet inte alltid är så enkelt och man har sparat dystra inlägg i utkast till fördärvelse så kommer såna här gulddagar ibland. Då får man njuta och berätta om det.
Började med lugn frukost. Utan stress, allt smakade bra och kaffet blev fint.
Fortsatte med lån av skoter från grannen. En Arctic Cat, precis sådär grön som den ska vara. Alla barn ville åka och jag fick uppleva det där härliga när en snygg tjej bakifrån kramar om ens mage alltmedan farttårarna rann under integralhjälmen med igenimmat visir.

Sen höll det dock gå på tok.
Vi skulle åka på rally i grannbyn på andra sidan sjön. Det är oklart vem som var mest laddad men om du skulle ha satt en krona på det hade oddsen på mig varit ganska låga.
Det är förresten väldigt svårt att inte köra rally själv när man ska på rally.
Vi hittade till tävlingen men blodsockernivån på barn och fru var låg. En funktionär iklädd gul varselväst informerade om att det fanns en parkering en kilometer bort, precis vid Skogladan. Där vi var fanns dock en korvkiosk så barn och fru hoppade av och jag åkte vidare med orden "vi hörs, jag letar upp er när jag parkerat bilen".
Men ni vet hur det blir: Man parkerar bilen och får instruktion av en annan funktionär i varselväst att "det är bara att följa vägen en bit där bortåt så kommer du fram" och så börjar man gå. Ut i skogen. Utan täckning på mobilen. Med vetskapen att ens fru är med tre, förmodligen lite krävande men ack så söta barn och säkert inte är jätteglad över att man själv är på andra sidan skogen. När det är så går man snabbt. Det gjorde jag.
Mitt ut i rallyskogen.
Jag har aldrig varit på rally. Vet inte riktigt hur det funkar så när jag hörde lite motorljud bakom en kurva så hoppade jag i diket. Sen skämdes jag lite för det var bara en skoter och med tanke att jag precis en timme innan hade åkt skoter borde jag ju ha känt igen frekvensen på ljudet. (Men det var typ en ski-doo så det var inte så himla lätt.)
Jag gick och gick och kom aldrig fram kändes det som. Allt jag kunde tänka på var på hur jag skulle få tag på min familj där ute i skogen och huruvida jag var på rätt väg.
Dristade mig till att lite osvenskt fråga två medvandrare om hur långt det var kvar och de visste lika lite som mig och inte hade de mottagning på mobilen heller.
"DÄR ÄR DU JU FREDRIK HUR TÄNKTE DU EGENTLIGEN??" ropades ut ur en Honda CRV mitt där jag gick och svettades som bäst. Jag kände igen rösten men tänkte att det var så overkligt så jag fortsatte gå tills jag kom på att jag ju hette Fredrik och att det kanske var mig den högt ropade frågan var riktad till.
Det var en vänlig korvförsäljare från första parkeringen som hade förbarmat sig över min familj och skjutsat dem ofastspända hela vägen till där jag promenerade. Lite chockad hoppade jag in i bilen och åkte de 200 meterna (!) som var kvar till tävlingen och man kan väl säga att flytet vände och kom tillbaka i det ögonblicket.
Vi var framme vid rallyt och Helena plockade fram Signes korv med bröd som hon tryckt ner i jackfickan när de fick skjutsen. Nu var vi på rally.
Och det är något speciellt med att se pärliga barnögon som hajar till av baktändande rallybilar som sladdar likt värsta tv-spelet. Det är något speciellt att se dessa familjer som står på granris i sina identiska skoteroveraller alltmedan de grillar korv och dricker både ur termosar och aluminiumburkar. Det är något speciellt med att göra sånt man inte gör varje dag.

Idag var en speciell dag. En sån där dag som man kan stjärnmarkera i hjärtat och tänka på när de gråa dagarna kommer. För de kommer också.
Men inte idag.