torsdag 28 april 2011

Min äldste son. Ett inlägg av en stolt far.


Det här är en av Kavelmoras finaste killar.
Det är vår äldsta kille. Jag är lite partisk, men jag tycker han är jättefin.

Vi har hängt idag. Han, jag och hans småsyskon. De är också fina (basånivet).
Frukosten var fenomenal. Jag börjar misstänka att han på kortet börjar fatta det här med att stava, och ett fadershjärta blir ganska sprickfärdigt när sonen visar tendenser att kunna grejer. Jag vet inte hur eller varför, men så är det i alla fall.
Hans tankar, broderade i ord är det en fröjd att ta del av. Det är ganska många tankar och ofta hinner man inte riktigt med - men det gör inget. Han pratar ändå.

Och så helt plötsligt frågar han:
"Pappa, huj tyckej du om mig? Baja älskaj du mig ellej äj det sådäj att du vill äta upp mig?"
Ja. Båda delarna. Om man tänker efter.

Han är fin, våran storebror. Mot sina syskon, när han delar med sig av sitt påskgodis till dem. När han blir rädd och hojtar till när han märker att lillebrodern sätter iväg åt nåt håll - kanske mot en grind som inte är stängd.
Den senaste tiden har han testat hur det är att vara blyg. En ganska lång period har det varit så, och vi har inte kunnat påverka det - och vi har heller inte velat påverka det.

Han är som han tycker.

Ikväll så var vi på ett kalas i en park. Det var personer där med dreadlocks, personer med ljus hy och andra med hy mörk som en härlig kopp kaffe. Det bjöds på grillat och vädret var fint. Inte svettvarmt men vi behövde inte ta på oss jackorna direkt när vi kom dit vid femtiden. Det var skönt.

För två veckor sen så hade vi haft tre plåster runt oss, men idag så vågade vår son gå iväg själv. Han vågade gå fram till födelsedagsbarnets pappa och beställa korv - men innan han fått korvarna kom han tillbaka till oss - han tänkte ju att han inte skulle kunna bära tje kojvaj. Sant, såklart.

En av födelsdagsbarnets polare skulle dra lite tidigare än de andra, och helt plötsligt kom Leonard springande till oss. Polaren som både pratade ett annat språk och hade ett ovanligt utseende med dreads och chokladfärgad hy kom fram till mig och Leonard för att liksom kolla att han inte hade skrämt Leod av nån anledning som jag inte sett.
För två veckor sen hade vår son gömt sitt ansikte i mitt knä och inte ens vågat kolla på personen som kommit fram till oss.
Idag så tog han polarens hand. Han ryggade inte undan när polaren tog vid hans hår och föreslog att Leonard skulle skaffa dreads. Han till och med vågade känna på killens grymma dreads. Innan han sa hejdå.

Han är fin, vår son.

Ikväll fick han en ny pyjamas efter han hade duschat. Tydligen hade han velat visa mig den, men han hann somna innan jag nattat hans syskon klart och jag fick inte prata med honom om hans pyjamas.
Men jag kan gå och kolla på den nu.

Och jag ska få äta frukost med honom imorgon. Då kommer vi snacka. Det vet jag.

12 kommentarer:

  1. Jag tycker han verkar otroligt fin den där Leonard. Klart fadershjärtat spricker av lycka!

    SvaraRadera
  2. Mhm. *ler fånstoltleendet*

    SvaraRadera
  3. MMHHMMMMMM *håller med och snyftler fånstoltleendet*

    SvaraRadera
  4. Killen med tidningarna29 april 2011 22:27

    En fin skildring Fredrik! Tänkvärt och rörande!

    SvaraRadera
  5. Han är god. Som guld. Ni är alla goda.

    SvaraRadera
  6. Tack Modedoktorn. Jättetack.

    S - jag håller med dig *ödmjukt och med lite extra värme i hjärtat*

    SvaraRadera
  7. softis... ;)

    Nå, ska han skaffa dreads?

    SvaraRadera
  8. Han skulle passa i det! Han får bestämma det själv tänker jag...

    SvaraRadera
  9. igen en sån softis.

    Passa på och bestämma nu medans du kan.

    SvaraRadera
  10. Kom just på att Henry faktiskt har en dread! Liten, men naggande god...

    SvaraRadera