En morgon vaknade en familj i en liten by utanför en lagom stor stad.
Frun i huset, hon som var den försörjande personen, tog sitt pick och pack och åkte till jobbet.
Mannen och barnen, som inte hade lika bråttom, drog sig lite i sovrummet framför filmen Shrek. Pappan småslumrade, men insåg efter en sons ihärdiga önskan om "Nam" att det kanske var dags att gå upp för att äta frukost.
Mitt under frukosten ringde mannens telefon. Han skyndade upp till sovrummet där telefonen låg och noterade att det var ett oinlagt nummer som ringde. Han svarade.
- Hallå?
- Hej, det här är kvinnan på rekryteringsfirman som du träffade igår. Hur står det till?
- Jo tack, det står bra till, svarade mannen och försökte harkla upp sig där han stod i sina vardagsjeans och sin lite begagnade t-shirt.
- Kan det vara så att du har ett speciellt telefonabbonemang, tro? undrade kvinnan lite småskrattande. Jag försökte nämligen nå dig hela eftermiddagen igår, men jag kom aldrig fram.
- Eh... halvstammade mannen, Ehh.. jo, det har jag. Och vi har det även på vår hemtelefon.
- Haha, vänligskrattade kvinnan, jag anade nästan det. Jo, jag ringde nämligen eftersom jag fick veta att jobbet du har sökt skulle vilja träffa dig. Om typ en timme. Hinner du?
Mannen svarade, inte helt sanningsenligt, att det säkert skulle gå utan problem. Vad han inte berättade var att de tre barnen fortfarande var klädda i sina sovsärkar och fortfarande satt och sörplade o'boy och youghurt. Men han skulle hinna. Svarade han så övertygande som han bara kunde.
Okej barn, nu måste ni samarbeta! hojtade mannen in till sina barn i köket. Sätt lite fart - nu är det påklädningsdags! Och du äldste sonen, skynda dig att gå på toaletten - och börja inte tänka på något nu för då hinner vi aldrig!!
Mannen rusade omkring lite som en yr höna med tre små virriga kycklingar runt fötterna. Den ene iofs körandes en Bobby Car, den andra lekandes med kattungen och den tredje sittandes mitt i hallen i full färd (!) med att så långsamt som det går försöka ta på sig ett par strumpor. Och ta på sig byxorna bakochfram.
Han kastade på sig sina egna kläder, som han kvällen innan INTE hängt in i garderoben. (Var det ett omedvetet förutseende?) Han valde ett par rosa strumpor, för tur, och fräschade till sig med lite go'lukt. Frisyren ville inte riktigt samarbeta, men han lät inte det bekomma honom utan han förlitade sig på att hans vita skjorta, bruna kavaj och svarta jeans skulle dölja alla stighelmrar som stack upp ur frisyren.
Mannen förmådde att borsta allas tänder och lyckades även få dem att ta på sig stövlarna själva, och han kände att han nog skulle hinna. Men än var det inte över. Han skulle lämna över barnen i pedagogers trygga händer, och det momentet var lite kritiskt.
Men det förlöpte utan dramatik. Kanske lite tråkigt för den här historien, men mannen var ändå mycket glad över det resultatet.
När mannen hade lämnat barnen i Bystugan kände han att det faktiskt skulle kunna gå vägen. Och det gjorde det.
Så långt att han hann i tid till intervjun, fick träffa en trevlig chef, och fick veta att han skulle få besked inom kort.
Och där är vi nu.
Forts. följer...
torsdag 29 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ser fram emot spännande fortsättning med lyckligt slut.
SvaraRaderaÅh, hoppashoppashoppas! Be dem läsa ovanstående om de tvekar. (Hallå! VARFÖR skulle de tveka?)
SvaraRaderaVilken rafflande historia! Ska bli intressant att följa fortsättningen till vad jag tror blir ett lyckligt slut! /Mamáooo
SvaraRaderaCalle: Att du läser min blogg på din födelsedag känner jag är stort! Jag hoppas som du att det blir ett glatt slut.
SvaraRaderaModedoktorn: Ja faktiskt, varför skulle de tveka? Och jag hoppadhoppadhoppas också!
Mamàaooo: Tror du det? Ja, jag hoppas och tror det också.
Snacka om cliffhanger!! Jag blir ohyggligt nyfiken men samtidigt är jag väldigt säker på att du kommer att jubla på K.I inom kort. Jag säger i alla fall till dig, detsamma som Westman sa: Lycka till!!!/Ordpolisen
SvaraRaderaHallå Ordpolisen! Jag blir också nyfiken, men mest på denne Westman. Är jag för trög eller är det nåt annat som är fel? Fast det hen sa är ju roliga och bra ord. Tack!
SvaraRaderaJag blir lite förvirrad av alla jobbintervjuer. Vilket hoppas vi mest på? När får vi veta?
SvaraRaderajag är som på nålar
Daniel - vi hoppas på ett jobb just nu och det är samma hela tiden. Förlåt om det verkar virrigt.. Men de verkar vilja gå över mig med lupp, och det kanske de gör rätt i. Hoppas nålarna inte sticks för mycket.
SvaraRadera