Igår sa jag till en kund att "...jag har hört att det är nån som skriver om det på nån blogg på internet..."
Och så var det mig som jag pratade om. Fast det sa jag inte.
Var det:
1. Bra
2. Dåligt
3. Konstigt
Motivera gärna
torsdag 5 maj 2011
onsdag 4 maj 2011
Tankesmedjan goes språkskola! Om uttal på pålägg
Vad har hänt med den häringa publica servicen som Kavelmora Ink stod för? Får man inte lära sig nåt på den här internetsidan numera? kanske du frågar dig. Lite med rätta.
Så här kommer en liten lektion/tankesession i hur många alternativ det finns på att uttala ordet och pålägget SALAMI
På det fik som jag jobbar så serverar vi olika smörgåsar. En klassisk Ostochskink-baguette (som för övrigt har många uttal även den - bugett, bokett, bugatt, baguschett, bagutt med mera, mera).
Vi serverar en creamcheesemacka som består av philadelfiaost och en massa hemliga ingredienser och om man säljer den till någon som inte gillar kyrkor så kan man med fördel avväpna deras argument med att man själv har en pastorssonsbakgrund. Det brukar funka.
Sen har vi 2000-talets Ostochskinkmacka. Den med Salami och Brie.
Ordet salami består av fem bokstäver. Ja, kontrollräkna gärna och finn att det är fem.
Även fast det är så få bokstäver kan ordet uttalas på nästan oräkneliga sätt, och jag tänkte lista ett par av dem.
1. [sala mí:] uttalas med snabba a:n och ett långt i, nästan som om det vore två stycken. Relativt ovanligt.
2. [sá: lami] uttalas med ett långt första a, nästan som om det vore två stycken. Ganska ovanligt, men lite vanligare än alternativ 1.
3. [salá: mi] uttalas med ett långt andra a och ett kort i. Absolut det vanligaste alternativet.
Jag säger inte att något av dessa alternativ är rättare eller felare än det andra, jag tycker bara att det är lite roligt att det finns så många uttalsalternativ på samma ord.
Känner vi till något annat ord som har samma mängd uttal?
Och till sist, kom ihåg att man kommer hur långt som helst med en trevlig attityd. Oavsett uttal.
Så här kommer en liten lektion/tankesession i hur många alternativ det finns på att uttala ordet och pålägget SALAMI
På det fik som jag jobbar så serverar vi olika smörgåsar. En klassisk Ostochskink-baguette (som för övrigt har många uttal även den - bugett, bokett, bugatt, baguschett, bagutt med mera, mera).
Vi serverar en creamcheesemacka som består av philadelfiaost och en massa hemliga ingredienser och om man säljer den till någon som inte gillar kyrkor så kan man med fördel avväpna deras argument med att man själv har en pastorssonsbakgrund. Det brukar funka.
Sen har vi 2000-talets Ostochskinkmacka. Den med Salami och Brie.
Ordet salami består av fem bokstäver. Ja, kontrollräkna gärna och finn att det är fem.
Även fast det är så få bokstäver kan ordet uttalas på nästan oräkneliga sätt, och jag tänkte lista ett par av dem.
1. [sala mí:] uttalas med snabba a:n och ett långt i, nästan som om det vore två stycken. Relativt ovanligt.
2. [sá: lami] uttalas med ett långt första a, nästan som om det vore två stycken. Ganska ovanligt, men lite vanligare än alternativ 1.
3. [salá: mi] uttalas med ett långt andra a och ett kort i. Absolut det vanligaste alternativet.
Jag säger inte att något av dessa alternativ är rättare eller felare än det andra, jag tycker bara att det är lite roligt att det finns så många uttalsalternativ på samma ord.
Känner vi till något annat ord som har samma mängd uttal?
Och till sist, kom ihåg att man kommer hur långt som helst med en trevlig attityd. Oavsett uttal.
Dagens Caféskola. Om val av replik
"Tja, det får väl duga…" sagt med lite lagom arrogans och spydighet när man fått en annan macka för att man inte varit nöjd med den första, är inte en bra replik att använda.
Det kan göra att Baristan blir lite avogt inställd mot dig som kund och det är väl onödigt?
Det kan göra att Baristan blir lite avogt inställd mot dig som kund och det är väl onödigt?
Published with Blogger-droid v1.6.8
tisdag 3 maj 2011
MILK
Du som känner mig sen förr vet ju att jag var lite knubbig på den tiden. Om jag hade kunnat det här med data så hade jag sett till att lägga in nån bild, men om du kollar på den här fast byter ut glasögonen mot runda så har du en ganska bra bild. (Bra bok för övrigt - läs.)
Du som känner mig nu vet ju att jag fortfarande inte klassas som spinkig, men det gör inte så mycket. Det är inte min rondör vi ska tala om utan om nåt helt annat.
Idag kom det in två grabbar för att köpa fika. Snickerskaka med vaniljsås. Inkl sockerfibrer. De såg lite ut som jag gjorde förr i världen; runda, snälla och mesiga.
De köpte sitt fika och satte sig vid ett bord.
Fem minuter senare kom tjejerna. Två söta, med mjukisbyxor, skateskor och lite halvsportiga jackor.
Då minns jag. Hur jag och min snygge kompis N brukade sitta och fika på Lappis. Han - snygg och populär, jag - knubbig och inte lika populär.
Vi hade några tjejer som vi var lite kära i. Tre stycken, för att vara exakt. (Egentligen så var det fler, men just den här perioden var det tre som var lite extra.) Vi var typ 12 år gamla.
Vi hade en kod. På Lappis så fick man fika gratis (om ens pappa var pastor), och det bestod oftast av en tekaka med ost och skinka och ett litet tetrapak mjölk.
Koden för tjejerna var MILK. Initialerna bildade koden, och vi kunde säga den här koden sinsemellan och ingen förstod vad vi pratade om. Bara jag och min kompis.
Ibland kom två av tjejerna i koden ut till Lappis och då var det lycka. Ibland brukade vi till och med få sitta och fika tillsammans med dem - dubbel lycka. Men vi kunde kolla på varandra, min kompis och jag och säga koden. Utan att de här tjejerna visste att vi var kära i dem. Eller så visste de, jag vet inte. Vi var typ 12.
Den tredje tjejen i koden var en lite äldre tjej - den vackraste i hela skolkatalogen. Henne pratade jag aldrig med, men jag har för mig att hon en gång för ett par år sedan kom till ett hotell som jag jobbade på men jag presenterade mig aldrig. Hon hade man och barn och var fortfarande snygg. Hon kände inte igen mig. Är jag ganska säker på.
Jag blev aldrig ihop med nån i koden. Min kompis blev det säkert.
Idag tänkte jag om de här grabbarna hade nån kod för tjejerna de satt och fikade med.
Och så blev jag glad för att det var så fint att de knubbiga killarna fick fika med de söta tjejerna.
För det gillar knubbiga killar.
Du som känner mig nu vet ju att jag fortfarande inte klassas som spinkig, men det gör inte så mycket. Det är inte min rondör vi ska tala om utan om nåt helt annat.
Idag kom det in två grabbar för att köpa fika. Snickerskaka med vaniljsås. Inkl sockerfibrer. De såg lite ut som jag gjorde förr i världen; runda, snälla och mesiga.
De köpte sitt fika och satte sig vid ett bord.
Fem minuter senare kom tjejerna. Två söta, med mjukisbyxor, skateskor och lite halvsportiga jackor.
Då minns jag. Hur jag och min snygge kompis N brukade sitta och fika på Lappis. Han - snygg och populär, jag - knubbig och inte lika populär.
Vi hade några tjejer som vi var lite kära i. Tre stycken, för att vara exakt. (Egentligen så var det fler, men just den här perioden var det tre som var lite extra.) Vi var typ 12 år gamla.
Vi hade en kod. På Lappis så fick man fika gratis (om ens pappa var pastor), och det bestod oftast av en tekaka med ost och skinka och ett litet tetrapak mjölk.
Koden för tjejerna var MILK. Initialerna bildade koden, och vi kunde säga den här koden sinsemellan och ingen förstod vad vi pratade om. Bara jag och min kompis.
Ibland kom två av tjejerna i koden ut till Lappis och då var det lycka. Ibland brukade vi till och med få sitta och fika tillsammans med dem - dubbel lycka. Men vi kunde kolla på varandra, min kompis och jag och säga koden. Utan att de här tjejerna visste att vi var kära i dem. Eller så visste de, jag vet inte. Vi var typ 12.
Den tredje tjejen i koden var en lite äldre tjej - den vackraste i hela skolkatalogen. Henne pratade jag aldrig med, men jag har för mig att hon en gång för ett par år sedan kom till ett hotell som jag jobbade på men jag presenterade mig aldrig. Hon hade man och barn och var fortfarande snygg. Hon kände inte igen mig. Är jag ganska säker på.
Jag blev aldrig ihop med nån i koden. Min kompis blev det säkert.
Idag tänkte jag om de här grabbarna hade nån kod för tjejerna de satt och fikade med.
Och så blev jag glad för att det var så fint att de knubbiga killarna fick fika med de söta tjejerna.
För det gillar knubbiga killar.
måndag 2 maj 2011
Mopeder och Synkronicitet
Den här internetsidan verkar inte leverera i realtid. Inte i barcatid heller, så här i El Clasico-tider.
Igår skrev jag om i förrgår och idag kommer jag skriva om igår. Nu vet ni förutsättningarna.
Även om det var vilodagen igår så jobbade jag. (Idag hade jag vilodag, till skillnad mot för flera som tydligen jobbade idag.)
Jag pendlar med bil till jobbet. Det är ca 27 km enkel väg. Sträckan kan variera något beroende på om man har mer eller mindre bråttom till/från jobbet då vägen är mycket kurvig. Igår valde jag att ta med min kära frus bilnyckel till bilen som stod här i Kavelmora även fast jag var på mitt jobb, och det var inte så bra. Tur att jag hittar fram och tillbaka ganska bra nu för tiden.
27 km. I timmen. Kan en moped gå. Då kör man lagligt. I alla fall gjorde man det på min tid om man körde runt 30 km/timme.
Igår tänkte jag på min gamla moped. En Crescent Sachs Compact. En fin gammal moped; såg ut som en grå damcykel med stor sadel och fet ram. Jättefin.
Jag minns när jag köpte den. Den stod under en presenning hemma hos min hockeyspelskompis som brukade kasta tennisbollar i ansiktet på mig, och den bara väntade på mig.
Vi skrev kontrakt. 1500 kronor och 50 öre kostade den. Kontraktet kan ha skrivits med blyerts, jag minns inte säkert men det kan ha varit så.
När jag köpte den var jag för ung. Jag var fjorton försomrar men jag köpte den på våren. Min syster frågade om hon fick låna den av mig, för hon skulle pryda ett skyltfönster nere på stan, bredvid Domus.
Självklart fick hon det.
Men så en dag ringde de från kontoret som hade skyltfönstret. Mopeden luktade bensin, och de undrade om vi kunde flytta på den.
Absolut kunde jag det. Så jag körde hem den. Typ i början av maj.
Jag minns hur vinden fläktade i mitt ansikte, eftersom jag hade lånat en gammal hjälm som bara var hjälm - inget annat. Och jag njöt.
Igår så kom en av våra stamkunder in för att köpa latte.
Som vanligt frågade jag hur läget var och om han skulle göra nåt kul.
- Ja, jag ska åka och hämta en moped, svarade han.
- Jaha, vad då för moped? frågade jag med förväntan i rösten och mycket riktigt.
- Jag har för mig att det var nån Sachs... Compact tror jag?
Vad är oddsen på det? Att jag på morgonen har åkt till jobbet (och hem och tillbaka), tänkt på min gamla moped och så ska den här människan åka och köpa en sån! Skjukt, om du frågar mig.
Tror ni det slutar där?
Nej, just det. Jag har ju en kollega på helgen också.
När jag berättar för henne om den här absurt härliga interaktionen så säger hon sådär nonchalant som vissa bara kan:
- Jamen en sån moped har vi stående i vårt garage hemma hos Mamma.
Skjukt. Och jag stavar fel med flit för att jag får det.
Men ändå helt galet. Igen liksom. Vad är oddsen?
Jag vet inte.
Och på eftermiddagen så kommer Stammisen in och jag frågar om den såg fin ut, och det gjorde den.
Fast det var inte en Crescent Sachs Compact.
Igår skrev jag om i förrgår och idag kommer jag skriva om igår. Nu vet ni förutsättningarna.
Även om det var vilodagen igår så jobbade jag. (Idag hade jag vilodag, till skillnad mot för flera som tydligen jobbade idag.)
Jag pendlar med bil till jobbet. Det är ca 27 km enkel väg. Sträckan kan variera något beroende på om man har mer eller mindre bråttom till/från jobbet då vägen är mycket kurvig. Igår valde jag att ta med min kära frus bilnyckel till bilen som stod här i Kavelmora även fast jag var på mitt jobb, och det var inte så bra. Tur att jag hittar fram och tillbaka ganska bra nu för tiden.
27 km. I timmen. Kan en moped gå. Då kör man lagligt. I alla fall gjorde man det på min tid om man körde runt 30 km/timme.
Igår tänkte jag på min gamla moped. En Crescent Sachs Compact. En fin gammal moped; såg ut som en grå damcykel med stor sadel och fet ram. Jättefin.
Jag minns när jag köpte den. Den stod under en presenning hemma hos min hockeyspelskompis som brukade kasta tennisbollar i ansiktet på mig, och den bara väntade på mig.
Vi skrev kontrakt. 1500 kronor och 50 öre kostade den. Kontraktet kan ha skrivits med blyerts, jag minns inte säkert men det kan ha varit så.
När jag köpte den var jag för ung. Jag var fjorton försomrar men jag köpte den på våren. Min syster frågade om hon fick låna den av mig, för hon skulle pryda ett skyltfönster nere på stan, bredvid Domus.
Självklart fick hon det.
Men så en dag ringde de från kontoret som hade skyltfönstret. Mopeden luktade bensin, och de undrade om vi kunde flytta på den.
Absolut kunde jag det. Så jag körde hem den. Typ i början av maj.
Jag minns hur vinden fläktade i mitt ansikte, eftersom jag hade lånat en gammal hjälm som bara var hjälm - inget annat. Och jag njöt.
Igår så kom en av våra stamkunder in för att köpa latte.
Som vanligt frågade jag hur läget var och om han skulle göra nåt kul.
- Ja, jag ska åka och hämta en moped, svarade han.
- Jaha, vad då för moped? frågade jag med förväntan i rösten och mycket riktigt.
- Jag har för mig att det var nån Sachs... Compact tror jag?
Vad är oddsen på det? Att jag på morgonen har åkt till jobbet (och hem och tillbaka), tänkt på min gamla moped och så ska den här människan åka och köpa en sån! Skjukt, om du frågar mig.
Tror ni det slutar där?
Nej, just det. Jag har ju en kollega på helgen också.
När jag berättar för henne om den här absurt härliga interaktionen så säger hon sådär nonchalant som vissa bara kan:
- Jamen en sån moped har vi stående i vårt garage hemma hos Mamma.
Skjukt. Och jag stavar fel med flit för att jag får det.
Men ändå helt galet. Igen liksom. Vad är oddsen?
Jag vet inte.
Och på eftermiddagen så kommer Stammisen in och jag frågar om den såg fin ut, och det gjorde den.
Fast det var inte en Crescent Sachs Compact.
söndag 1 maj 2011
Valborg i Smedsbo.
Och så fick jag ur mig en massa arghet igår.
Här.
När jag i stället hade kunnat skriva en massa trevligheter om gårdagskvällen.
Men vem är det som bestämmer när man ska skriva saker eller inte? Jag kanske?
Ja, vi kör på det. Även om det är lite otroligt.
Igår alltså. Vilken afton. Valborgsmässoafton.
Tänk solnedgång. Tänk Dalarna. Tänk lite kylig luft. Tänk att du packar bussen med tre halvspeedade barn iklädda "gå-på-braskolls-kläder" och mössa. Tänk att du kör till grannbyn och parkerar lite halvt på en tomt - lite halvt på en parkering. Tänk att du innan du parkerat har passerat en hel del folk som promenerar mot eldplatsen, med tydlig valborgsstämning i blicken.
Tänk att du lastar ur barnen ur bilen och möter nya kompisar som du besökt tidigare i veckan, över ett parti grillkorv och lite barnlek. Tänk att du stegar ut på ängen som är sådär ojämn som en äng ska vara, och i mitten är kasen.
Tänk att du ser dina grannar parkera ute på vägen. Tänk att du möter dina barns ena dagbarnvårdare och tänk hur glada dina barn blir av att se henne. Tänk att det bara kryllar av trevliga, vårfirande människor med leenden på läpparna.
Tänk att det cyklar omkring barn på ängen. Tänk att du ser jultidningsförsäljande barn på ängen. (Alltså de är lediga nu, det är ju inte säsong direkt.) Tänk att de packar upp snoddas och kaffetermosar på det vita campingbordet i hörnet av ängen.
Tänk att du ser en "öppnaförskolanfröken" från en annan grannbys öppna förskola, men att du inte hinner annat än att hälsa på henne lite flyktigt.
Tänk att du får syn på en annan "bystuge-familj", och att en av dem är en fd Gästbloggare här på Kavelmora Ink och det enda du kan tänka på är hur skönt starstruck man kan bli av sköna människor.
Tänk att elden äntligen tänds. Tänk att det går en kille runt brasan med en vattenkanna och en pinne, och att han trummar på vattenkannan (för att antingen trumma in våren alt hålla oss braskollare alerta på att det inte är lämpligt att gå för nära). Tänk att elden slocknar. Ganska snabbt.
Tänk att dina barn under tiden springer omkring och leker med sina kompisar och bara njuter, skrattar och njuter. Och gråter. Men skrattar igen. Tänk.
Tänk att du har så många trevliga människor att prata med så du nästan inte hinner ställa dig i fikakön för att köpa en korv med bröd och saft till dina barn för tjugan inkl kaffe och snoddas. Men att du ändå lyckas hamna i kön och får köpa ditt fika. I vårkylan.
Tänk att du sen tvingas leja den egentligen lediga dagbarnvårdaren att följa med till bilen för att du överhuvudtaget ska få med barnen till bilen - och att det är hennes förtjänst att du får in dem i den samma.
Tänk sen att du får rulla hem i solnedgång och att dina barn somnar på fem röda när ni väl kommit hem.
Och så kryddar du den här historien lite, så får du en liten svag bild av hur vårt valborgsfirande var i år.
Här.
När jag i stället hade kunnat skriva en massa trevligheter om gårdagskvällen.
Men vem är det som bestämmer när man ska skriva saker eller inte? Jag kanske?
Ja, vi kör på det. Även om det är lite otroligt.
Igår alltså. Vilken afton. Valborgsmässoafton.
Tänk solnedgång. Tänk Dalarna. Tänk lite kylig luft. Tänk att du packar bussen med tre halvspeedade barn iklädda "gå-på-braskolls-kläder" och mössa. Tänk att du kör till grannbyn och parkerar lite halvt på en tomt - lite halvt på en parkering. Tänk att du innan du parkerat har passerat en hel del folk som promenerar mot eldplatsen, med tydlig valborgsstämning i blicken.
Tänk att du lastar ur barnen ur bilen och möter nya kompisar som du besökt tidigare i veckan, över ett parti grillkorv och lite barnlek. Tänk att du stegar ut på ängen som är sådär ojämn som en äng ska vara, och i mitten är kasen.
Tänk att du ser dina grannar parkera ute på vägen. Tänk att du möter dina barns ena dagbarnvårdare och tänk hur glada dina barn blir av att se henne. Tänk att det bara kryllar av trevliga, vårfirande människor med leenden på läpparna.
Tänk att det cyklar omkring barn på ängen. Tänk att du ser jultidningsförsäljande barn på ängen. (Alltså de är lediga nu, det är ju inte säsong direkt.) Tänk att de packar upp snoddas och kaffetermosar på det vita campingbordet i hörnet av ängen.
Tänk att du ser en "öppnaförskolanfröken" från en annan grannbys öppna förskola, men att du inte hinner annat än att hälsa på henne lite flyktigt.
Tänk att du får syn på en annan "bystuge-familj", och att en av dem är en fd Gästbloggare här på Kavelmora Ink och det enda du kan tänka på är hur skönt starstruck man kan bli av sköna människor.
Tänk att elden äntligen tänds. Tänk att det går en kille runt brasan med en vattenkanna och en pinne, och att han trummar på vattenkannan (för att antingen trumma in våren alt hålla oss braskollare alerta på att det inte är lämpligt att gå för nära). Tänk att elden slocknar. Ganska snabbt.
Tänk att dina barn under tiden springer omkring och leker med sina kompisar och bara njuter, skrattar och njuter. Och gråter. Men skrattar igen. Tänk.
Tänk att du har så många trevliga människor att prata med så du nästan inte hinner ställa dig i fikakön för att köpa en korv med bröd och saft till dina barn för tjugan inkl kaffe och snoddas. Men att du ändå lyckas hamna i kön och får köpa ditt fika. I vårkylan.
Tänk att du sen tvingas leja den egentligen lediga dagbarnvårdaren att följa med till bilen för att du överhuvudtaget ska få med barnen till bilen - och att det är hennes förtjänst att du får in dem i den samma.
Tänk sen att du får rulla hem i solnedgång och att dina barn somnar på fem röda när ni väl kommit hem.
Och så kryddar du den här historien lite, så får du en liten svag bild av hur vårt valborgsfirande var i år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
