En fråga

Hej och ursäkta,
Det har skrivits ca 40000 miljarder inlägg på den här internetsidan det senaste året av varierande längd (ping Kepsmannen) och kvalitet. Så många så att jag själv knappt kommer ihåg allt som skrivits, och det väcker en fråga hos mig: Är det någon av dig som har läst alla mina inlägg?
Om det är så vore det kul att veta vem du är och om du har någon favorit bland alla inlägg. (Jag fattar att du kanske inte vill hänga ut dig här på internet, men det går bra att maila mig om du inte vågar skriva i kommentarsfältet.) (fredrik.timeus@gmail.com)

Ja, det var bara det den här gången.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Dagens ungdom

Vilodagen.
Sovmorgon till halv nio - gjorde inte så ont nånstans. Vem är det som har sagt att det tufft att ha småbarn?

En vanlig söndag med obligatorisk och mycket uppskattad lunch hos svärföräldrarna. En bonus idag var att en Kransk familj hängde med (minus Kransmannen) och gladde upp tillställningen något.
Leonards kompis hade med sig ett pussel med 48 bitar. Men det var inte bara ett pussel! När man byggt ihop det så blev det *voila* en bilbana!

När en annan var ung så fick man ju leka med kottar.

Svar på frågan. !!Spoiler Alert!! Men ändå, svar på frågan.

Min fru och jag har ett par barn. (En rolig sak med min fru är att hon bloggar för en lokaltidnings lördagsbilaga, och idag var det en "puff" i tidningen där det stod att hon har börjat träna...)

Men nu går vi vidare. (Men läs gärna det hon skriver, du kommer inte bli besviken.)

Nåväl. Vidare.

Våra barn har under sina första år kollat en del på TV. Vissa tycker det är förkastligt att låta sina barn titta på TV - JAG tycker det är briljant. Sen kan det vara dåligt också, men så får det vara.
Oftast tittar de på barnprogram, och oftast tittar de på Teletubbies.
Det är inte så många föräldrar som gillar Teletubbies, och det kan jag förstå. Själv väljer jag att göra nåt annat när Teletubbies går igång - men varje gång undrar jag över en sak:

Spelas Teletubbies in utomhus eller i en studio?

Det finns Internet här i Kavelmora, men jag har till idag inte kunnat hitta svar på min fråga...förrän idag!
Jag läser en blogg som jag tipsat om förut. En briljant blogg som idag tog upp det här med Teletubbies och dess fäbless att repetera allt till döddagar vilket jag brukar undvika med att spola framåt på våra fyra inspelade avsnitt.
Jag tog min chans och frågade i kommentarsfältet om Fredrik Backman eller någon av hans läsare visste svaret på min fråga - och Lo and Behold - det var det! JGradus tipsade om en länk och Julia Uppviglerskan hade en massa matnyttig information som verkligen gav svar på min fråga!

Om Ni, JGradus och Julia Uppviglerskan skulle läsa detta - Jag är evigt tacksam! Verkligen, true story (*helt oironisk för en gångs skull*) och om jag kan återgälda detta på nåt sätt - säg bara till. Jag bjuder er gärna på fika om det är nåt värt..

Men så alltså. Om du är redo för sanningen om Teletubbies, klicka här.

Det här med autografer

Jag har inget autografblock.
Men jag tycker det är fränt med kända människor, och det finns några som det vore kul att träffa och kanske be om deras autograf.

Nu är det ju sportlovstider här i Mellansverige. Eftersom vi har barn som bara går i Livets skola än så länge, så påverkas vi inte nämnvärt av det här med sportlov annat än att det kanske kommer komma mer stoff till Caféskolan nästa vecka...

Men jag har haft sportlov.
Och med sportlov kommer läger.
Lägger man ihop det, så blir det sportlovsläger och då kommer jag osökt att tänka på när ungdomarna från LSE åkte till Åre ett par vintrar i streck. Vecka 10 brukade vi ha sportlov på den tiden, men det är inte relevant för det här inlägget.
Vi åkte till Åre. Vi landade i en liten ort utanför Åre som heter Duved, och där fanns det en stugby där vi skulle bo.
Jag hamnade i en stuga med tre äldre grabbar, och vår stuga låg längst bort. Det fanns ett skoterspår som vi fick gå på för att komma till vårt hem, men det skulle nog gå bra.
På måndagen började vi vår skidåkning. Jag var grymt taggad för att åka och vi satte fart ner för Åreskutan. De säger ju att man ska stå över första och sista åket för att minimera risken för skador, och det skulle jag ha lyssnat till.
För typ i sista åket hände det.
Jag åkte med mina polare och det gick hur bra som helst. Vädret var inte på topp, det var lite dimmigt och jag vill minnas att det småsnöade - men jag hade bra kläder och humöret var på topp.
Tills vi skulle hoppa lite.
Ni vet hur det kan bli, när man åker i ett litet spår utanför den preparerade backen och sen svänger in i pisten igen - då kan det bli som ett litet hopp som man kan hoppa i. Vi gjorde det.
De jag åkte med tog ett litet mysigt hopp och skuttade in i backen. Jag valde ett annat hopp.
Under vintern, där i åttan, så hade jag fått glasögon. Dessa gjorde att mitt avståndsbedömande blev lite sisådär och när jag var mitt i hoppet insåg jag att jag hade missbedömt storleken på hoppet kontra min hastighet kontra min förmåga att landa bra vilket resulterade i att jag svävade iväg som en liten twittrande fågel.
Men jag landade på fötterna. Fast jag tappade balansen och föll bakåt.
Den ena staven fastnade i snön och gjorde att min tumme hamnade i en tokig vinkel och det gjorde lite ont. Mina kompisar kom med staven jag tappat och jag åkte ner till liftstugan, med smärtande vänsterhand. Vi tog linbanan upp till toppen igen eftersom jag trodde att det stukningen skulle lägga sig, men det gjorde den inte. (Nu kommer jag inte ihåg om jag åkte med linbanan ner igen direkt eller om jag åkte ner i pisten - men det spelar ingen roll. Ont gjorde det i alla fall.)

När vi kommit ner igen så tog vi bussen till sjukan. Alltså, vi tog hela stora bussen till sjukan och där konstaterades det att jag hade fått en spricka i vänster tumme och som belöning för det så fick jag gips upp till armbågen! Grattis mig!
Jag frågad doktorn om jag skulle få åka nåt mer den veckan, och han tyckte att jag skulle vila på tisdagen så att gipset skulle få stelna ordentligt men att jag kunde åka igen på onsdagen. Om jag höll mig i barnbacken...

Kul. Barnbacken när man är typ 14 och på läger med en massa fräna, äldre tonåringar - det är ju inte det man vill, liksom.
Så jag kom på en plan för att trotsa doktorns rekommendation.
Jag bestämde mig för att åka med min syster och hennes kompisar - eftersom de i mitt tänkande kanske skulle åka lite lugnare än mina omogna kompisar.
Och till viss del så funkade det resonemanget. Ända tills vi hade käkat vår medhavda matsäck och skulle förflytta oss till den andra sidan av liftsystemet och hamnade i den svarta backen. Inte den svarta barnbacken, utan verkligen den svarta backen. Tur att inte doktorn var där...
Eller otur, eftersom mina stålkanter slant mitt i branten och jag sträckte ut knät och det började svida där i stället för vänsterhanden. Eller ja, den sved ju fortfarande - men nu fick jag ont i knät också som grädde på moset!
Fast det som var dumt med det här att jag inte kunde stödja på knät var att vi var så långt upp i backen och att det var så långt ner till botten. Plus att jag hade ont.

Men men.

Jag tog av mig skidorna och hasade mig ner för backen, tillsammans med Marcus och Bengt som var vänliga nog att hjälpa mig ner. När det var typ 250 meter kvar ner till liftstugan så kom en skoter och hämtade mig, och så fick jag användning för mitt motto "Potius sero quam numquam".
Och så tog vi bussen till sjukan igen.
Och jag fick samma doktor igen.

Att ljuga har aldrig varit min starka sida, så jag erkände i skadeformuläret man måste fylla i att jag kanske hade testat nån annan backe än barnbacken också - och doktorn skällde lite på mig och gav mig en krycka.

Sen var det färdigåkt.
Men då fick jag tid för annat, bland annat autografjagande!
På torget där i Åre så höll de på med en TV-inspelning av nåt program med Staffan Ling - och vips så fick jag hans autograf på mitt gips! (Eftersom jag inte hade nåt autografblock då heller.)

Det var på det hela sammantaget ett bra sportlovsläger.

Mission Accomplischt

Åh, jag är helt slut!
Med mina goda vänner Daniel och Marcus har jag haft ett twitterVSfacebook-battle som tog på krafterna ordentligt! Nu sitter jag här, både nöjd och varm.

Vad var det vi battlade om då?

Jo, frågan som vi ville ha svar på var vad hamburgerstället i Storuman som blev Frasses hette innan.
Skulle uppskatta det till att kanske ett hundratal (eller något färre) personer var inblandade i det här dramat som fick sin lösning via Facebook.

Stället hette Grill 79.

Nu tar jag paus.
Nöjd och varm.
Av både det faktum att vi fick svaret och kanske pga att jag har tjocktröja och långkasch fortfarande.

Dagens Caféskola. Bara om påtår.

Det här gillar jag.

Public Service at its best.

Här har vi en medmänniska som behöver svar på en fråga, och så får Caféskolan hjälpa till.

Caféskolans svar var på twitter lite korthugget men här kommer ett längre svar för dig som undrar:

Hållbarheten på en påtår kan vara väldigt varierande. Påtåren kan vara giltig allt ifrån 30 minuter till flera timmar, och detta är ofta beroende på vem köparen är.

En vanlig riktlinje brukar vara att så länge köparen befinner sig i lokalen så går det bra att utnyttja sin påtår, men har h*n lämnat densamma så förbrukas påtårsrätten.

MEN.

Om köparen är av det trevligare slaget så kan det vara så att påtårstiden förlängs, ibland med flera timmar. Det kan till och med vara så att köparen har möjlighet att utnyttja sin påtår även om denne har lämnat lokalen för att långt senare komma tillbaka. Sällan går det att utnyttja sin påtår ett annat datum, men det har förekommit vet Caféskolan.

MEN.

En viktig aspekt att ta i beaktning, som köpare när man fiskar efter påtår att de flesta baristas (eller en i alla fall) tycker att en köpare inte ska kräva en påtår utan man bör fråga först. Vissa baristas (eller i alla fall en) kan tycka det är lite störande med köpare som kommer och KRÄVER påtår - detta ska vara mer som en gåva och gåvor kan inte krävas.

Sen är det ur baristans perspektiv viktigt att så långt det är möjligt att alltid erbjuda påtår eftersom det sprider positiva ringar i kaffekoppen - och det är alltid bra.

Frågor på det?

Ps. Självklart går det bra att byta ut kaffet mot te. ds.

Reseminnen från Lapplands inland

Du vet väl att jag åker bil till jobbet?
Jag vet, det är inte så särskilt miljövänligt att göra det men det kommunala transportsystemet här i trakten är ungefär i klass med SL, och med lite färre alternativ.
Jag har räknat ut att jag kört ungefär 250000 mil de senaste sju åren. Det är ungefär lika mycket som 40000 miljarder kilometer, så då förstår du hur mycket jag suttit i bilen.

När man åkt så mycket så börjar man känna igen sig i trafiken och på vägarna. Man börjar jämföra sina vägminnen från förr, och det tänkte jag tänka lite på här på Kavelmora Ink. Det här kommer bli ett sånt här interaktivt inlägg - jag vet ju att du älskar dem - där du gärna får dela med dig av dina vägminnen. Det behöver inte vara från Lapplands inland, just so you know.

Som vanligt börjar jag.

1. Mellan Sorsele och Blattnicksele fanns det ett par minnesmärken, men det som är starkast i mitt minne är den där stenen som var så skjukt stor! Den var så stor så den räckte mer än halvvägs upp längs en björk, och när man körde förbi den så visste man att det var halvvägs till Blattnicksele.

2. Slussfors. Hela Slussfors är som ett vägminne. Slussfors låg (och ligger) på vägen upp till vår sommarstuga, så det "samhället" har passerats ett otal gånger. Det låg en mack där, och ibland så stannade vi till där och fick gå in och köpa en Storstrut eller Top Hat eller nåt annat lyxigt. Det var fest.
När man åkte igenom Slussfors så fanns det ett par hus att kolla på, och några av dem hade alltid skotrar och små fyrhjulingar ute på tomten. Det var enormt viktigt att kolla på de här grejerna, annars så kändes inte resan komplett.
Efter Slussfors så svängde man alltid vänster, mot Dikanäs. Efter bara ett par hundra meter så kom en smal bro som gick över en älv, och det var ca 250 meter ner till vattenytan. Kändes det alltid som. Det kanske var 15, men för en 8-åring så kändes det som 250. Och bron var smal, kändes som den var typ 2 meter bred. Men nu finns det en ny bro. Den brukar jag inte åka över.

3. Kurvan mellan Lycksele och Umeå. Du vet, den där som var typ 90 grader som låg ute på en åker. Finns den kvar?

Ja, det här var tre minnen jag fått under alla mina år på vägarna.
Vad har du för minnen från vägarna? Dela gärna med dig om du vill. Som sagt, det är inte obligatoriskt att skriva om E12an.

Och om du undrar vad som fick mig att tänka på det här så var det när ett litet barn började gråta inne på jobbet idag när de var tvungna att gå ut till bilen och jag tänkte att det kanske berodde på att hon inte fått nån chokladboll och så minns jag hur det kunde vara när vi åkte genom Slussfors utan att stanna på macken och jag inte fick nån glass och så tänkte jag att hon kanske kommer få speciella minnen från det här och kanske kommer att bli färgad för livet av det här. Men jag vet inte.