Minnesgåva, Del II

"Åh, en tågbana! Det haj jag önskat mig hela mitt liv!"

Det var vad Leonard sa i morse när vi "väckte" honom med sång och paket på säng på hans hittills härligaste dag i sitt liv.

Har du varit med om en redig skyltsöndag någon gång? Ni vet, sådär som skyltsöndagar var förr i världen när affärerna inte var öppna på helgen efter klockan 13 på lördagen och då skyltfönstren faktiskt var övertäckta sista veckan innan skyltsöndagen (som inföll typ runt första advent) och då ALLA gick man ur huse för att ta sparken ner på samhället för att träffa varandra, dricka lite glögg och prata om ... ja, vad man nu pratade om på skyltsöndagar.
Jag har upplevt skyltsöndagar, säkert hundratals, men jag minns en särskilt.
Jag var nog 6 eller 7 år gammal. Vi bodde i Sorsele och höstens höjdpunkt var då vi fick gå på skyltsöndag, och just den här gången skulle jag få gå med min tio år äldre storebror. Det var lycka det, för en 6-7åring. Skyltsöndag OCH med storebror - jag höll på att få dåndimpen.

Vi bodde på Lillgatan 6, på andra sidan älven från där affärerna var. Vi tog sparken, och jag fick åka. Den roligaste affären var Järnaffärn, för där fanns det lite leksaker i skyltfönstret. Och inte vilka leksaker som helst insåg jag - det fanns en superfrän bilbana, med lastbilar som kunde backa och köra framåt med hjälp av två rattar.
Jag ville inte gå därifrån och jag sa med all säkerhet flera gånger till min bror att  "...den där bilbanan önskar jag mig i julklapp!" Jag minns inte vad han svarade.

Det som var roligt med Järnaffärn var att man kunde gå in där, och hade man tur så fick man provköra bilbanan.
Jag lyckades övertala min storebror att vi skulle åka dit och kolla på bilbanan.

När jag växte upp så fanns det inte överdrivet mycket cash i vårt hus. Vi hade det vi behövde, men inte så grymt mycket mer. Mamma var hemmafru och Pappa var pastor, och det var ju kanske inte det mest välbetalda yrket dåförtiden..
Jag önskade mig den här bilbanan. Jag visste nog innerst inne att det inte skulle bli något med den, men jag tänkte att jag i alla fall kunde åka ner till Järnaffärn och provköra bilbanan, för det kostade ju inget.

Men bilbanan var borta. Såld. Gone.

Jag blev så sjukt besviken, för jag ville verkligen leka med den - om så bara för en liten stund tillsammans med min bror på Järnaffärn.
Vi fick åka hem igen. Jag minns inte vad min storebror sa till mig för att trösta mig, men det var säkert nåt i stil med att "...men tänk vad glad den killen eller tjejen som kommer få det kommer bli!"
Troligt att jag kunde känna empati för den lycklige pojken eller flickan - JAG ville ju ha bilbanan!

Men han hade rätt, min bror. Pojken som fick bilbanan blev jätteglad!

Leonard har önskat sig ett tåg som de har på Barnens Hus i Blge. Ett Briotåg med lok som kan köra själv och med en tunnel som tutar när tåget kör igenom den. Han har pratat om det här tåget och önskat sig det i flera månader.

Jag var på jobbet idag och ikväll, så jag fick inte se hans överlyckliga miner och glada tjut när han insåg att han fick EXAKT det han hade önskat sig!
"Jag kan inte tjo att det äj sant!!" ska han ha sagt när han öppnade paketet från mormor och morfar, och det hade jag gärna varit med och hört/sett. (Jag hade också gärna sett när han satt på toaletten och pratade med fastrar, farbror och kusiner berättandes om sin födelsedag men man kan inte få allt...)

Men jag minns hur glad man blir. Jag tjodde inte hellej att det vaj sant med min bilbana.

Grattis Leonard, min fina pojke på din fyraårsdag. Det ska bli kul att köra tågbana med dig.