Dagens Paddhistoria och Kavelmorabygget, kort II

Antingen är det så att ni har hört den här storyn förut eller så är det första gången. Hursomhelst kommer jag att skriva den här texten som en liten terapitext. Håll till godo.

För många många år sedan var jag på Lapplandsveckan. Jag bodde i tält på Raggarbacken, och ni som bodde med mig vet vilka ni är. Jag tycker fortfarande om er, oroa er inte för det. Den här berättelsen måste ändå skrivas, men jag väljer att inte använda några namn.
En kväll gled vi omkring där på Raggarbacken bland tälten och husvagnarna. Vi var kungar. (Inte jag kanske, men ni som jag bodde med var kungar. Jag hängde mest med.) Jag vet inte hur det hände, men helt plötsligt tog två av er min kudde och började jaga varandra! Ett oskyldigt, lite grabbigt bus mellan två polare, inget konstigt alls. Tills ni kom tillbaka. Sakta gående, kikande ner i mitt kuddfodral kom ni tillbaka och jag anade inga oråd när ni ville att jag skulle kika ner i mitt kuddfodral.

Det skulle jag inte ha gjort.

Nu väcktes en fobi. De talade om fobier på Morgonpasset i P3 igår och jag kunde verkligen känna med Moa som har ormfobi.

Paddan krälade med sina långa ben på min kudde. Jag vände snabbt bort blicken, men den hade etsats sig fast på min näthinna och kommer för alltid att sitta kvar. Huvva.

Jag övertalade mina tältkompisar att ta bort paddan vilket de gjorde. De la den i ett tält med folk från Storuman... och då trodde jag att problemet var över. (Inte för att det var just ett tält med folk från Storuman, men ja... äh, ni fattar va?)

Dagen därpå skulle jag köra tillbaka till LSE på min Crescent Sachs Compact för att jobba på Skogsmuséet. Jag skulle bara hämta mina saker i tältet och ta på mig hjälmen och glida in till stan (en resa på styvt 55 minuter (20 km ca...)), sådär som man gjorde när man var 15-16 år.
När jag kommer in i tältet och vänder mig om plirar två svarta små ögon mot mig och jag hoppar bakåt i skräck!
Är det en orm? Är det ett monster?
Nej på första, ja på andra. Det är en padda. Förmodligen samma stackars padda som redan har varit i mitt kuddfodral och i tältet med Storumanfolk, men jag tycker inte synd om den. Jag tycker synd om mig. Den sitter mellan mig och öppningen av tältet, hur ska jag ta mig ut? Och hur ska jag få ut paddan? Det är en solig dag och förmodligen skulle den ha stekts lite levande om jag inte får ut den ur tältet!

Det tar säkert en kvart för mig att samla så mycket mod att jag vågar ta en toffel från någon av mina tältkompisar för att försöka fösa ut paddan. Det är ett tidskrävande uppdrag eftersom varje gång den rör sig, blir jag så rädd att jag rycker undan handen - varpå paddan inte kommer så långt.
Tillslut, efter många om och men så lyckas jag få ut paddan - och jag har gråten i halsen av skräck hela tiden - och jag kan börja min resa mot Lycksele. Jag är i chock hela vägen i till stan men jag lyckas ändå jobba.

Den här händelsen väckte alltså en enorm paddfobi hos mig. Jag klarar inte deras krälande, deras feta kropp, deras oberäkneliga rörelsemönster eller deras små luriga små ögon som alltid har något lurigt i sig. Jag har tvingats säga "Tvi tvi fläske" varje gång jag sett en padda, bara för att minimera minnesbilderna från den krälande paddan i mitt kuddfodral för 15 år sedan.

Jag har lyckats undvika dem ganska bra. Tills idag.

Jag skulle låsa upp entrén till mitt jobb och jag hade kunder som väntade på att komma in - så jag skyndade mig. Jag hälsade dem välkomna och höll upp dörren för att släppa in dem för att sedan själv gå in för att fortsätta med mina mackor.
Jag stelnade till. En fet, stor, vidrig padda krälade fram - och var nästan på väg in i butiken! Minnesbilderna från Lapplandsveckan kom tillbaka på en gång - men den här gången var jag inte själv! Kunder fanns där, och paddan var mellanden öppnade dörren och ingången så jag kunde inte släppa dörren och springa in och gömma mig, för då hade jag klämt ihjäl den (och säkert tvingats städa upp kladdet...)

Vad gör jag? Jag kan inte ropa på någon kollega, för de är för långt borta. Jag kan inte springa själv, för kunderna tittar på mig och förväntar sig att jag ska lösa problemet. Jag vågar inte röra paddan, som verkar ha brutit ena benet för den trillar liksom omkull varannat kliv - och blir lite extra äcklig eftersom rörelsen blir ännu mer oberäknelig.
Som tur är kommer en av kunderna, min hjältinna, med ett reklamblad för våra jeans som jag kan använda som fösdon.

Jag lyckas få upp paddan på tidningen och den stannar på fösdonet så pass länge att jag kan hiva (försiktigt) iväg den från entrén.

Efter det är jag helt i upplösningstillstånd, får till och med sitta på "gravidpallen" som vi har i vårt kök. (Det är en pall som mina fd och nuvarande havande kollegor använt som viloplats i sina delikata tillstånd.) Till slut lyckas jag samla mig såpass att jag kan fortsätta arbeta, men det var inte bara att sätta igång med baguetterna om ni förstår vad jag menar...

Tillbaka till Morgonpasset i P3 och Moas ormfobi. Tydligen ska man ändra inställning till sina minnen man har av det som man är rädd för, så att de positiva minnena blir fler än de negativa. Problemet med mig och paddor är att jag inte har några positiva minnen att byta plats med alla mina negativa... så jag får väl fortsätta vara livrädd för paddor resten av livet. Såvida inte någon har ett tips på hur man kan göra!

Nog om paddor. Dagens Kavelmorabyggetbild ser ni nedan. Kantblocken är på plats, Big Up för Anders och Gustav som jobbade hela dagen ute i hällande ösregn! En annan fick ju vara inne större delen av dagen...

Nu är det närmare, igen. Hoppas bygget gör att paddorna skräms bort från Kavelmora...