Ett biktinlägg. Typ.

Här sitter jag och önskar mig fler läsare. Utan att ha någonting att skriva om.
Här sitter jag och oroar mig för hur det skulle se ut om jag skulle vilja märkas. Få ta plats.

Här sitter jag och tänker på att  några av de mest omtyckta blogginläggen på Kavelmora Ink har handlat om sura tanter, mina barn eller bara hittepå.
Här sitter jag och tänker att jag skulle vilja kunna skriva en låt. Då skulle jag skicka den till min kompis Daniel för hans nya projekt.

Allt jag ska göra egentligen är att försöka vara lite provokativ, säger Terran. (Terran är Kavelmoraslang för Terapeuten.) Men det är lite svårt att vara det när man inte riktigt vågar.

Våga sticka ut hakan.
Tänk om jag gör det och inte kan leverera. Det jag är minst sugen på är åh-men-fredrik-du-kan-ju-så-mycket-och-är-ju-så-bra-kommentarer för det kanske verkar som att jag är ute och fiskar efter såna. För det är jag inte.
Är rädd att alla såna här tankar som jag skriver ska framstå som sådana fiskerier. För det är det inte.
Är rädd att folk på mina bra dagar ska fundera varför jag skriver sånt här när jag verkar normal, live.

Skulle vilja göra det jag gör idag och även prata i radio.
Skulle vilja skriva något i en tidning. Kanske till och med klippa ut artikeln och spara den.
Skulle vilja hjälpa, bara.

Här sitter jag och tänker på att jag skulle vilja skaffa/få en nyare självbild. Och texter som fler skulle vilja läsa.



(Plus självförtroendet att våga säga allt det här också.)