Ett inlägg om de här deppiga dagarna

De här deppiga dagarna.
När man bara är less, irriterad, ledsen, arg, besviken, frustrerad och deppad.
Då hjälper det inte att tänka på att det finns dom som har det värre. För det finns det verkligen. Jag vet flera exempel på människor, precis som jag, som har det ETTER värre. Som har problem som verkligen är problem.

Det hjälper inte alltid att tänka att det kommer ordna sig, att det finns någon som bryr sig. Även om man vet det så går det ibland inte.
Så har det varit ett par dagar. Jag tycker det är tråkigt att skriva såna här gråa inlägg, men tydligen så kommer dom med jämna mellanrum. Det stör dock.

Men jag tänker att det är jag, just nu. Jag tänker att jag lär mig nåt, även om det är lite oskönt när det här händer.

Jag försöker intala mig att jag duger, att jag kan och får. (Det är dock inte så lätt att höra mig själv intala mig detta eftersom jag överröstar mig själv med nedvärdering hela tiden.)

Så jag skriver det här inlägget, publicerar det och så hoppas jag att den här ventilen funkar.

Och så ber jag en extra bön för dom som faktiskt har det värre än mig.
Det kan jag. De här deppiga dagarna.

Ett inlägg om stafett och räkning

Skriver tydligen väldigt dåligt när jag är frustrerad.
Skulle helst vilja skriva om härskartekniker och väljer att berätta den här historien som kanske är skåpmat vid det här laget för vissa:
Ni vet när man sitter vid fikabordet, halvtrekaffet i koppen (ja, det blev förskjutet idag) och lite halvtrivselkänsla i kroppen och så börjar kollegorna prata stafettvasan. Man lyssnar lite med ett halvt öra, tills bossen börjar räkna in vilka som ska vara med i laget.

Och hoppar över en.

Då känns det i alla fall som att det är en ganska rolig form av härskarteknik, om nu det fenomenet kan vara det. Någonsin.

(Och till protokollet ska väl föras att jag skrattade mig löjlig, den här gången. Tydligen kommer jag att få nån enkel sträcka, om jag är intresserad, nån gång.)

Jag blir lite mindre frustrerad. Väldigt lite, mindre frustrerad. Men snart är det helg.

Ack Värmeland, Du Varma

När jag gick folkhögskola så hade jag en klasskompis.
Markus hette han, och han var (ÄR) en toppenkille. Lite lättskrämd och kittlig, men det var bara bra.
Han var, och är, en av de smartaste jag känner.
Han är otroligt berest, och det var han som lärde mig och våra klasskompisar att "man måste ha gått på mark eller gräs i ett land för att det ska räknas". Därför, har jag fått berättat för mig av tillförlitliga källor, så klev Markus på en bussresa genom USA av på varje hållplats för att få kliva på mark (som inte var asfalt) bara för att kunna säga att han hade varit i den staten. Det skulle inte förvåna mig om han har varit i typ 300 länder i världen vid det här laget.

I helgen var jag också i ett land, för första gången: Värmland.
Vi var bjudna dit på bröllop och landet gjorde skäl för sitt namn - det var JÄTTEVARMT. Trettio grader, minst, och jag ondgjorde mig över att det inte finns nån sval högtidsdräkt för män att ta till på kalas (förutom kilt och det  hade jag inte packat ner någon).
Men det gjorde egentligen ingenting för det var ett fantastiskt bröllop. Gudomlig vigsel + trevlig fest (i AC-sval hembygdsgård) = fantastiskt bröllop, det vet ju alla.

Väldigt mycket hände såklart den här helgen, men ni vet vad dom säger: "What happens in Värmland, stays in Värmland."

Men jag kan bocka av det på min lista av länder i alla fall.
Undra om Markus har varit där?

Ett inlägg om en bra dag

Dagen efter födelsedagen är alltid lite tom.
Presenterna ramlar inte in i samma takt, grattishälsningarna är inte lika många (även om det är några senkomihågare som vågar säga grattis dagen efter - starkt vågat till er!) och tårtan ÄR ju faktiskt inte lika stor som igår.
Men den här dagen var ändå en toppendag. För mig, åtminstone.
Vaknade en minut innan klockan ringde och huset sov. Solen gick upp.
Jag fick ett brev av min vän. Det gjorde mig mycket glad.
Jag gick till bilen och passade på att träffa min granne vid postlådan. Det gjorde mig mycket glad.
Samtalade med en kund som bad mig faxa honom på hans adress fornamn.efternamn@falun.se. Det gjorde mig mycket glad.
Stressen jag känt på jobbet de senaste dagarna försvann idag, om än så bara för en stund, så ändå. Det gjorde mig glad.
Spatserade ner på stan och köpte en ny skjorta. Det gjorde mig mycket glad.
Fick jobba med att servera middag till ett gäng glada pensionärer som klappade händerna i otakt till musiken. Det gjorde mig mycket glad.
Tappade en bordskniv på en av tanterna. Det gjorde mig inte så glad. Men hennes respons när jag bad om ursäkt gjorde mig glad.
Solen sken varmt idag. Så varmt så jag kvart över åtta kunde stå ute i trädgården i shorts och t-shirt utan att svalkas. Det gjorde mig mycket glad.
Har kommunicerat med fina människor ikväll. Det har gjort mig mycket glad.

Och tårtan från igår, den gjorde mig också glad.
Men nu är det tack och lov tomt på ena tårtfatet. (Bara en kvar, men det är ju en dag imorgon också.)

22 maj. Aka födelsedag

Typ såhär började min dag. Då förstår ni hur jag har haft det idag, va?

Ett till inlägg om att lära sig cykla

Jag måste ändå få försöka beskriva hur det var.
För ett drygt halvår sedan fyllde han fem år. Vi hade gömt cykeln under ett lakan och han blev glad.

Sen kom vintern och cykeln stod i garaget. Med våren kom den fram igen och han började försöka cykla med hjälp av sina stödhjul.
Jag var en usel cykelcoach, tack vare mitt låga tålamod (med mig själv), och kom ofta på mig med att inte vilja föreslå att vi skulle ut och cykla bara för att jag visste att jag skulle bli arg.
Arg på att han försökte lära sig cykla. Arg på att han försökte lära sig hitta balansen. Arg på att han inte ville lyssna på mina opedagogiska råd. Arg på att han som femåring borde fatta.

Vi fick låna en stödpinne, en sån där som man sätter under sadeln med ett handtag så att man som cykelinstruktör kan hålla koll på balansen utan att böja sönder sig. Men stödhjulen satt kvar. Och jag fortsatte att bli irriterad på våra korta cykelträningar, till ingen vinning.

Så en dag, så tog jag bort stödhjulen. Bara sådär. Eller ja, det var ju kanske inte "bara sådär" - jag var ju tvungen att låna en superhylssats av Mästersnickaren, men med dens hjälp så gick det åtminstone ganska lätt. Vi körde lite små cykelturer och modet hos grabben växte och balansen började komma. Så smått.

Igår gick vi ut på förmiddagen, och hör och häpna så var alla på bra humör! Vi (läs Leonard) rullade ner för backen och han satt stabilt på sadeln. Mitt grepp om balanspinnen var ganska lätt, kände jag, och jag blev glad. Vi cyklade bort genom skogen, mot sjön och solen värmde genom ett litet molndis. Jag vågade inte släppa greppet helt om pinnen, men jag kände att han hade kontroll över sin balans.
Nere vid sjön hälsade vi på sommarstugefirare och åretruntboende, och Leonard förklarade för farbrorn i huset ner mot sjön att man med fördel kunde lägga lite extra balans i cykelkorgen om man ville.

På vägen tillbaka kände jag att han hittade balansen.
Jag släppte taget och tänkte på min bror, som lärde mig att cykla, och så tog jag det här kortet. Varken min bror eller Leonard hade en aning om att jag släppte taget, och känslan var för mig härlig.

 

På den plana sträckan, genom ängen som vi har nedanför vårt hus, släppte jag taget helt om balanspinnen och sprang upp jämsides med min nu cyklande son.

Jag har aldrig sett ett lyckligare barn. Han fattade att han cyklade och leendet han bjöd mig på sträckte sig verkligen från öra till öra. Han var överlycklig och jag precis snäppet under i lyckoskalan. Tydligen hördes det över nejden att han var glad. (Källa: den Ömma Modern som stod uppe vid huset.)

Han hade knäckt cykelkoden.

Nu kan han gå hur långt han vill, lite snabbare. För nu kan han cykla.

Ett inlägg om det faktum att Leonard har lärt sig att cykla

Idag fick jag vara med då min äldste son Leonard lärde sig att cykla.

Glädjen i hans ögon när kan insåg vad han gjorde går inte att beskriva. Jag har aldrig sett honom så glad.

Jag blev glad.

Published with Blogger-droid v2.0.4