lördag 30 april 2011

Ett öppet inlägg till dig som envisas med att beställa negerbollar. Lite Caféskola över det hela.

Nu räcker det.
Jag har fått nog. Det kanske bara är jag - men jag har fått NOG!

Det är inte okej att säga, med lite emfas att "jag vill ha en negerboll.. hehe" och sen skylla på att "... men jag har alltid sagt så, det är för sent för mig att lära om mig."

DET ÄR INTE OKEJ!

Jag blir så arg när någon säger det. Inte arg-så-att-jag-tänker-slå-näven-i-framskärmnen-arg, men arg. Och upprörd.

Och jag tänker inte be om ursäkt om du som kund känner dig utpekad när jag reagerar när du säger "negerboll", för det tycker jag inte att jag ska behöva. Okej att vi har yttrandefrihet i vårt vackra land - men nån gräns på ignoransen måste det väl ändå finnas?
Det sitter en väldigt lång stubin på mig, men när det kommer till såna här grejer så brinner den av på EN GÅNG! Det är inte okej.

Självklart vill jag respektera DIG och det gör jag. För det ska man. Och det gör jag.
Men skärp till dig lite ändå, är du snäll. Det är inte coolt. Inte idag.

Det är inte för sent. Du kan lära om dig. Jag sa negerboll när jag var yngre och det går jättebra att kalla det för något annat. Till och med jag har lärt mig det - då kan även DU göra det. Jag tror på dig!

Varför jag blir så upprörd? Varför det spelar så stor roll?
Tja, jag tror att det kan bero på att det under de senaste åren använts som ett nedvärderande skällsord till människor som är lika mycket värda som dig och mig. Sagda av personer som med fula knep utövat makt. Det är inte okej.
Tycker jag.
Och det spelar roll. Stor roll. För mig. Och för ganska många andra.
Särskilt när det är sagt med illa dolt förakt och med ett uns av känsla "att det iallafall är legitimt på fik när man beställer en viss slags bakverk."

Så mitt förslag är att du slutar med det nu. För jag vet att du kan, det är inte svårt.

Det heter numera chokladboll.
aka kokosboll.

torsdag 28 april 2011

Min äldste son. Ett inlägg av en stolt far.


Det här är en av Kavelmoras finaste killar.
Det är vår äldsta kille. Jag är lite partisk, men jag tycker han är jättefin.

Vi har hängt idag. Han, jag och hans småsyskon. De är också fina (basånivet).
Frukosten var fenomenal. Jag börjar misstänka att han på kortet börjar fatta det här med att stava, och ett fadershjärta blir ganska sprickfärdigt när sonen visar tendenser att kunna grejer. Jag vet inte hur eller varför, men så är det i alla fall.
Hans tankar, broderade i ord är det en fröjd att ta del av. Det är ganska många tankar och ofta hinner man inte riktigt med - men det gör inget. Han pratar ändå.

Och så helt plötsligt frågar han:
"Pappa, huj tyckej du om mig? Baja älskaj du mig ellej äj det sådäj att du vill äta upp mig?"
Ja. Båda delarna. Om man tänker efter.

Han är fin, våran storebror. Mot sina syskon, när han delar med sig av sitt påskgodis till dem. När han blir rädd och hojtar till när han märker att lillebrodern sätter iväg åt nåt håll - kanske mot en grind som inte är stängd.
Den senaste tiden har han testat hur det är att vara blyg. En ganska lång period har det varit så, och vi har inte kunnat påverka det - och vi har heller inte velat påverka det.

Han är som han tycker.

Ikväll så var vi på ett kalas i en park. Det var personer där med dreadlocks, personer med ljus hy och andra med hy mörk som en härlig kopp kaffe. Det bjöds på grillat och vädret var fint. Inte svettvarmt men vi behövde inte ta på oss jackorna direkt när vi kom dit vid femtiden. Det var skönt.

För två veckor sen så hade vi haft tre plåster runt oss, men idag så vågade vår son gå iväg själv. Han vågade gå fram till födelsedagsbarnets pappa och beställa korv - men innan han fått korvarna kom han tillbaka till oss - han tänkte ju att han inte skulle kunna bära tje kojvaj. Sant, såklart.

En av födelsdagsbarnets polare skulle dra lite tidigare än de andra, och helt plötsligt kom Leonard springande till oss. Polaren som både pratade ett annat språk och hade ett ovanligt utseende med dreads och chokladfärgad hy kom fram till mig och Leonard för att liksom kolla att han inte hade skrämt Leod av nån anledning som jag inte sett.
För två veckor sen hade vår son gömt sitt ansikte i mitt knä och inte ens vågat kolla på personen som kommit fram till oss.
Idag så tog han polarens hand. Han ryggade inte undan när polaren tog vid hans hår och föreslog att Leonard skulle skaffa dreads. Han till och med vågade känna på killens grymma dreads. Innan han sa hejdå.

Han är fin, vår son.

Ikväll fick han en ny pyjamas efter han hade duschat. Tydligen hade han velat visa mig den, men han hann somna innan jag nattat hans syskon klart och jag fick inte prata med honom om hans pyjamas.
Men jag kan gå och kolla på den nu.

Och jag ska få äta frukost med honom imorgon. Då kommer vi snacka. Det vet jag.

En dag i Kavelmora Ink's liv

Jag vaknade med ett litet "brev" i min mobil i morse. Från en syster. (Inte ett riktigt brev, men ett facebookmeddelande som man kan låtsas är ett brev.)
Det var ett skönt uppvaknande med en liten uppdatering om påsken, livet och lite annat. Hon beskrev så att jag var där, och det gillar jag. Hon undrade bland annat om vi kommer över ytan ibland, och jag svarade lite snabbt att vi gör det. Ibland.

Sen var det bara att jäkta iväg till jobbet. Där finns det fina människor. Löken och Hjärtat, bland många andra. De frågade hur läget var och hur vi mår, här i vårt hus på landet i Kavelmora. Jag svarade som jag brukar och kanske var det lite rosa med silverkant fast med en sann touch av grått - lite som det ser ut just nu för tiden.
Att då bli inbjuden på fika framöver, så att vi ska få se hur andra familjer har det mitt i livet, känns ju toppen. Det är det man vill. Se att andra också har det bra/tufft och att man kan klara av saker - även om det känns surt just då.

Och att sen få åka från jobbet till en annan familj med samma invånarantal som våran - bara lite yngre barn - och kanske få visa på hur det kan se ut när Sig/Hen och Leod faktiskt KAN leka utan att bara klänga på mödrenet, det är ju toppen. Att också få njuta av stekt grillkorv med bröd gör ju inte det hela sämre, direkt.

Det här är också som en liten uppdatering mitt i livet. Mitt skrivande här.
Just nu är det bra och jag laddar för en ledig dag imorgon.

Eller ja, ledig är väl kanske att ta i.

För övrigt längtar jag efter mina syskon.

onsdag 27 april 2011

tisdag 26 april 2011

Primus inter pares. Första delen i "Skola och allt därikring"

Kan det vara så att vi alla som hänger här på Kavelmora Ink har gått i skolan?
Jag har det, ända sen första klass tills studenten och så lite till.

Minns du hur det var när du kom till de häringa delmålen i skollivet? När du bytte från förskolans lokaler och började i Ettan? När du slapp lågstadiet och började Fyran? När Sexan var klar och du kanske fick börja en ny skola - Högstadieskolan? Och Nian sen - kommer du ihåg när du tog examen från den (och någon kanske hängde nån lite rosor i inslagningssnören runt halsen på dig)?
Och gymnasiet... kommer du ihåg hur det var runt studenten?

Jag tänker att vi ska ha en liten inläggsserie i det här ämnet - "Skola och allt därikring" ska det heta.

Idag ska vi tala om alla dessa klasströjor man hade. Minns du dina? Vad hade din klass för slogan?

I gymnasiet hade vår klass "Primus inter pares". Såhär i efterhand så känns den lite fel, åtminstone för mig. För mina klasskompisar så stämde det absolut på pricken, men det visste vi redan.

Så alltså: Ge mig dina bästa klasströjslogans!

Den som gav mig inspirationen idag var en 9B-tröja:
Ingen hjärna, men ändå stjärna.

måndag 25 april 2011

Statistik och semesterkänsla

Hallå, vem är på Dominikanska Republiken och läser det jag skriver om?
På riktigt, det kan du göra när du kommer hem. Vem du än är.
Det gäller att prioritera. Det viktiga. (Och i sammanhanget så är inte Kavelmora Ink det viktiga.)

Det är kul, det här med bloggning

Jag har jobbat idag. Som vilken annandag som helst. (Pun intended, sorry.)

Efter man har trivts på jobbet är det lite som slår att åka hem till en familj och där se grillen stå på gasolning och tjuvkolla på korvarna som ligger i flera våningar - snart färdiga att avnjutas. I värme varm som sommaren, dessutom.

Win.

Tydligen hade frun i huset pratat en del med min fru, och det passade sig väl toppen. De är ju snacksaliga båda två och då ser jag ju det som nåt bra att just de fick mötas i talets forum, utan att jag var där och störde.
Tydligen hade de pratat om mig och min fru också.
De, eller kanske främst frun i huset, hade konstaterat en kul grej och det var det här:
Kavelmora Ink kan man läsa för underhållningen och så kan man läsa Mammamind för sanningen.
Inget konstigt med det, jag håller med till 90%. (Jag är på riktigt osäker på om "underhållningen" är hela läsvärdet, men det kanske har med mitt dåliga självförtroende att göra?)

Fast vi skriver rätt olika, min fru och jag. Även om man nu ska vara "ett" när man är gift (ref allt som har med giftermålsargument att göra).
Jag har hört det här förut, att vi kan skriva om ungefär samma saker på en dag - men mitt inlägg har ett visst skimmer över sig medans det andra, mer kvalitativa inlägget skrivet av frun påvisar något annat.

Varför blir det så?
Många orsaker. Framför allt att vi är så olika. Att jag är räddare att våga beskriva saker fullt ut. Att min fru vågar känna mer än mig. Att jag lär mig. Att hon är tryggare. Att jag är lite fegare.

Och nej, det här är inte nåt sånt där "jag-klagar-och-förminskar-mig-själv-för-att-du-ska-ge-mig-lite-uppmärksamhet-inlägg".
Jag är väldigt glad att du läser här, och jag vill bara göra det så bra som möjligt hela tiden. Även om jag har skrivit här på Kavelmora Ink över ett år så känner jag mig fortfarande som en nybörjare som inte alls vet vad jag ska skriva.

Men jag skriver för att det är kul. Min fru har gåvan att hjälpa folk med sitt skrivande - kanske har även jag det?
Jag hoppas det.
Om inte så kommer jag ändå att fortsätta skriva. För att det är kul.

Och jag tycker du ska lägga in Helenas blogg i din RSS-läsare. För att den har kvaliteten. Och är kul

söndag 24 april 2011

Målbrottet

Våra barn har kanske Sveriges ljusaste röster. Den ena av våra söner har begåvats med ett ordförråd som används ganska flitigt - och hans röst är så ljus!

Häromdagen hade jag en kund som kom kom in för att köpa en snickerskaka. Han, en tidig fjortis, gled in med sin cykelhjälm och lastade upp sin tjuga på disken och beställde med sin spruckna röst: "En snickerskaka, tack."

Jag reagerade på hans röst som alldeles tydligt precis hade bytt karaktär från pojkigt ljus till fortfarande pojkig men ändå sprucken. Jag anade hans försök att kontrollera rösten och jag kunde skönja en liten glimt av lättnad när han insåg att han hade kunnat beställa sin snickerskaka utan att spricka upp i falsetten som målbrottskillar verkligen vill undvika.

Direkt förflyttades jag ca 19 år tillbaka i tiden. Jag hade en grön "amerikansk" jacka av glansplast med grått innertyg och jag hade cyklat ner till tågstationen (eller om jag hade åkt ner med bil tillsammans med min pappa). Vi skulle möta min syster som hade varit iväg på Team Action ett antal månader men som nu var på väg hem för ett besök. Jag gick i åttan och jag hade varit ensam hemma med mina föräldrar den tiden som min syster hade varit borta och jag var mycket glad att hon hade kommit hem igen.
Hon hade berättat om allt kul hon hade varit med och om sina kompisar som gjorde så tokiga saker. Hon hade berättat om en av hennes kompisar, som tydligen var lite skäggig, som innan en fest fått uppmaningen av min syster och de andra att raka av sig sitt skägg. Han hade inte velat det, men så hade nån kommit med förslaget att han ju kunde raka av sig hälften av skägget åtminstone. Så då hade han gjort det. Bokstavligen. Kommer inte ihåg om det var vänster eller höger halva av ansiktet, men det såg för tokigt ut på kortet som hon visade mig.

På stationen hemma i LSE var det en fin morgon. Jag har för mig att jag skulle dra vidare till skolan, men ville i alla fall hinna träffa henne lite innan det var dags att cykla dit.

"Hej." sa jag när hon klivit av rälsbussen.
"Vad konstig röst du har!" sa hon och kiknade av skratt.

Det ÄR konstigt, det här med målbrottet. Varför? Egentligen?

Och våra barn (kanske mest killarna i familjen) kommer också att pröva det här med målbrottet.
Det jag hoppas mest med det är att de röster som de får inte kommer att gnaga hål på mina öron som de röster de har nu gör.

lördag 23 april 2011

Påsk = skoter och fjäll, del II

Nu är det påsk igen.
Om vi har åkt skoter uppe på ett fjäll den här påsken? Nej, inte riktigt - men jag har fått vara ledig idag. Jag gillar att jobba och jag gillar att vara ledig, alltså win på båda.

Eftersom det är påsk så får man ju äta godis (ref att mitt godisstopp är på paus tills på tisdag) och såklart så måste barnen också få äta godis. Det är ju ändå lördag.
Det här roliga med att smyga in på sin äldste sons rum och plantera ett påskägg fullt med godis medans han sover, och sen från tvättstugan bredvid höra hans reaktion när han vaknar...

Sen gick vi på promenad. Sjukt varmt, sjukt soligt och sjukt härligt. Vår familj består av fem personer (sex inkl katten) och idag var två typer av jackor ute och gick. I sann Svensson-anda promenixade jag och frugan i identiska softshellsjackor (blå 2117) och barnen hade svarta P&P-jackor varav faktiskt två var samma storlek! Vad är oddsen på det? Egentligen?

Vi gick hit. De hängde kvar men texten på lappen hade bleknat något, men känslan fanns kvar. Vill du uppleva det så klicka på filmklippet här bredvid så får du den pixliga versionen...

Är det påsk så ska man äta lunch också, och var gör man det inte bättre än hos svärföräldrarna? Jag är fortfarande mätt, och med gbghumor så svarar jag ca 1.75 på frågan om "hur?"

Visste ni förresten att man kan vara allergisk mot godis? Det har vi lärt oss idag, och läxan kommer att bli att begränsa intaget för vissa.

Sen har jag tänkt lite på att jag ju faktiskt har en påsktatuering.
Glad påsk.

En till lektion i Reklamskolan

Den femtonde maj går det en toppenfilm på en biograf.
Eller toppenfilm och toppenfilm kanske är att ta i.
Nu är jag ju ingen cineast, men döm själva om ni är sugna att gå för att kolla på den här filmen.
Klicka --> här <-- och scrolla lite neråt.



Mitt tips till annonsören hade varit att skriva lite mer säljande. Men det är å andra sidan jag som tycker det, och jag jobbar ju inte med reklam till vardags.

fredag 22 april 2011

Ett öppet inlägg till valfri annonsavdelning.

Det här Kavelmora Ink verkar bli en sån där bilderblogg. Två inlägg på raken, men så får det vara. Jag brukar säga "som vi brukar säga" att en bild säger mer än tusen ord - och här har vi en bild som säger mer än tusen ord. Tänkte att vi skulle kunna prata om några av de tusen orden...

Stället jag jobbar på ligger i en gammal fabriksbyggnad. Jättegammal känns det som att den är, och ja - det spökar där.
I fabriken vävdes varma filtar och med mera, mera, gjordes där förr i världen. Det var (obekräftade uppgifter aka mina egna gissningar) säkert 1500 pers som jobbade där när det var som aktivast och då levde byn. 

Men så hände nåt och jag kan tänka mig att det var på marknadsavdelningen det började gå snett. Kanske var det en reklamare från stan som kommit till fabriken för att göra sig en karriär, vad vet jag? Kanske var det en praktikant som fick lite fritt spelrum, vad vet jag? Kanske var det en idé som väcktes under inflytande av starka drycker, vad vet jag?
Vad jag vet är att nåt hände och att det gick snett.

Sloganen är det inget fel på. Lyckan är en varm filt. Bra så. Alla har väl varit lyckliga under en varm filt? Den som hade ansvaret för att skriva slogan på fabriken kan klappa sig själv på axeln, för det är axeln värd.

Men den som tog bilden och än värre - den som valde bilden, hade inte riktigt tänkt två gånger på hur det skulle bli.
En bild i en annons bör vara inbjudande, inte skrämmande. Särskilt inte om det handlar om en annons för något mysigt, något varmt och något lyckligt.
Annonsen bör inte återanvända en bild från en skräckfilmsaffisch, det blir bara inte nåt bra av det.
Fotografen borde ha bett flickan på bilden att le litegrann, det hade gjort underverk för annonsen (säger jag som inte ens jobbar med media). Sen blev det också lite fel med att så mycket ögonvita syns under det här mörka i ögonen tänker jag. Det adderar till spookykänslan lite väl mycket.
Katten på bilden hade kunnat skippas. Too creepy.

Fast vänta nu förresten, vem är jag att säga nåt egentligen? En obehörig barista som uppenbarligen inte ens kan byta däck på min egen bil - vem är jag att säga nåt?

Fast jag tror ändå att det hade kunnat gå bättre för fabriken om de satsat lite mer på annonskampanjen.

Detta inlägg är inspirerat av ett mycket trevligt promenadsällskap aka en god vän aka Coach M.

Påsktröttma

Och tycker man inte det här räcker som klantigt så kan man krydda det med bucklan på vänster framskärm (snarlik en högernäve) som uppkom tack vare att däckteknikern inte hade någon stubin eller iq kvar.

Glad påsk!
Önskar Klantpuckot Timeus

torsdag 21 april 2011

Ett besök i Tankesmedjan. Snarnära en lektion i Caféskolan fast mest tankar. Om olika saker.

Det här har jag tänkt på ett par dagar:
  • När du får ett kvitto om du handlar något och tar emot det, men sedan lämnar det på disken bland låt säga kopparna - vad tror du händer med kvittot då? Är det ditt även fast du lämnar det som om det vore en spetälsk papperslapp?
  • Om du har lånat en barnstol med tripptrappfunktion och den nedre "hyllan" lossnar och far i golvet med ett ljud som skulle kunna väcka sovande - varför väljer du inte att försöka sätta tillbaka fotstödet? Argument såsom "att jag märkte det inte" håller inte eftersom folk borta på en jeansavdelning på en annan våning måste ha hört slamret.
  • Varför har vissa vänsterframhjul så himlans svårt att sitta kvar på axeln på bilen? Och varför håller åtdragningarna som föraren gör endast en knapp kilometer innan h*n måste göra om proceduren men om h*n stannar, hissar upp bilen med domkraft, tar av hjulet och monterar på det igen så håller åtdragningarna flera mil (innan det börjar klonka igen)?
  • Varför går fotbollsmatcher så sent så att om de leder till förlängning så kommer den som tittar i säng jättesent? Och varför är det sådana nätter större sannolikhet att nån dotter eller så väljer att hålla föräldern vaken som om det inte fanns någon morgondag?
  • Och varför måste barns nattskrik vara så sjukt genomträngande med bara brutna toner hela tiden?
Ja, det här kan vara sådana grejer jag har tänkt på de senaste dagarna.
Svar eller följdfrågor på det?

tisdag 19 april 2011

En promenad längs minnesavenyn

Kommer ni ihåg hur det var när man gick i lågstadiet och fick åka till en annan stad för att hälsa på sin ena syster som hade flyttat dit för att gå gymnasiet?
När man kom dit så fick man gå med henne på stan, och vara sådär lite lillebrorsblyg som man kunde vara på den tiden. Man kanske fick följa med upp på hennes skola, gymnasieskolan, där alla var så stora och tuffa - men ändå verkade de snälla.
Sen kunde man få följa med på café där de serverade mjukglass i bägare, och man satt i bås tillsammans med henne och hennes stora kompisar - och man sa inte ett ord.
Efter man hade varit på caféet så kanske man följde med henne till hennes kompisar som bodde hemma hos sina föräldrar i nåt villaområde som man aldrig skulle ha hittat ifrån om man blivit lämnad där men som man i framtiden skulle lära sig hitta i som i sin ficka. Där, hos systerns kompis kanske det fanns ett Nintendo 8-bitars och där kanske du kunde spela det där boxningsspelet med din systers kompis lillebror som var i din andra systers ålder men som där och då kändes så oerhört mycket större och äldre än dig.

När man hade spelat lite tv-spel kanske det bjöds på te och mackor och du tog te fastän du egentligen inte tyckte om det så mycket, men eftersom det var mycket senare än vad du var van vid att vara vaken så satt du ändå med - trött men lycklig.

Kommer ni ihåg när det var så?

måndag 18 april 2011

Resumé. En födelsedag

Barnmedverkan? Ja, inget hår antändes trots muffin med levande ljus.

Flagga? Ja, filmbevis finns. Halning togs om hand av 34-åringen.

Presenter? Ja, alla föll i god jord. There is a first for everything.

Frukost? Ja, kaffe och lite flärd innan 34-åringens tilljobbetfärd. (obs rim med flit.)

Kontenta och citat av 34-åringen (som kanske inte är ett riktigt citat, utan mer en efterkonstruktion): Vilken härlig dag det här har varit. Jag är så nöjd.

Och det gör mig glad. Plus att jag har bytt till sommardäck.

söndag 17 april 2011

Födelsedagsförberedelser

Imorgon fyller min fru år. Andra bloggare fyller också år och det är så praktiskt att de väljer samma dag - då kommer man lättare ihåg dem!

Men det är ju mer man måste komma ihåg också, när man ska fira nån i familjen.

1. Köpa present tex.
Som den otroligt pedagogiske och tålamodsstinne fadern jag är tänkte jag att det kunde vara kul att köpa present till min fru tillsammans med våra barn. Utan fru. Men jag har bara två händer, och därför valde jag att lämna ett barn som inte fick följa med. (Hon fick vara med sin mamma, don't worry. Vi är inte helt puckade.)
Min fru har önskat sig en MP3. Dessa maskiner finns på elektronikaffärer. Vår ena son har en enorm fäbless för elektroniska prylar, särskilt mobiltelefoner. Han kan inte prata i dem, men han vet hur man ska stå när man pratar i dem.
Detta gjorde mig lite nervös, då han är ganska hastig och lustig emellanåt - men jag tänkte att det säkert kunde gå bra. Vi skulle ju inte kolla på mobiler direkt, även om det hade varit kul. För honom. Och mig.
Vi tog tjuren (inte Leonards låtsaskompis, utan nån annan tjur) vid hornen och gick ner för trappan, in i butiken. Utanför var det varmt och vårhärligt, men inne i affären slog svalkan emot oss och alla elektronikapparater blinkade i takt med varandra. Mina grabbars ögon började också blinka, och jag tror minsann att det undslapp både Henry och Leonard ett "Oj..." när de såg alla prylarna.
Jag tog inte bara tjuren vid hornen, jag tog även grabbarnas händer i varsitt stadigt grepp. Jag ville inte riskera nåt.
Och det gick bra. Vi lyckades smita förbi mobilhyllan, ner till MP3-hyllan och där hade de placerat de billigaste modellerna i lagom Henryhöjd. Han var i sjunde himlen och låtsades att han lekte en sån här gammaldags aktiehandlare, ni vet en sån som har en telefon vid varje öra - och jag log när jag såg hans överlycka.
Det enda orosmomentet var att GPS-hyllan var precis bredvid - och där knappades nog ett flertal adresser in av flinka barnafingrar innan jag till slut valde en fin MP3 och stegade ut med alla mina grabbar.
Punkt 1: Present = check.

2. Frukostpåsängförberedelse
När man har tre barn under fyraochetthalvt så är det inte optimalt att fira en födelsedag med frukost på säng, hur mysigt det än må låta.
Jag tänker såhär - rätta mig om jag är fel ute (du har ca 6 timmar på dig) - att vi går upp och sjunger för vår mammaochfru och bjuckar på presenter och kansken en muffin? Sen får hon äta frukost som vanligt, med oss och så ordnar jag en trevlig förmiddagsfikamacka. Är det en bra idé?
Iofs så fick hon en chokladboll från mitt jobb som förfödelsedagspresent idag, och den ville hon inte spara till morgondagen för att "på-jobbet-fika". Risken finns alltså att hon inte vill ha nån macka med sig, men vi tar risken eller hur?
Punkt 2: Frukost = check imorgon.

3. Flagghissning
Säger sig väl självt? Den svenska flaggan ligger i ett skåp i köket och kommer hissas i morgon. Risken finns att den kommer glömmas kvar uppe i toppen tills efter mörkrets inbrott men ju mer den är uppe desto bättre eller?
Punkt 3: Flagga = check imorgon och kom ihåg att hala

4. Paketinslagning
Jag bor i ett hus med min familj, men jag vet inte var saker och ting finns. Det gör däremot min fru (och om du vill så kan det här innebära att du får vatten på din kvarn vad gäller cementering av könsroller och så vidare) och hon vet verkligen var allt finns.
Det är också så att jag har ett synfel som gör att jag har mycket svårt att hitta saker. Det här är ett ganska svårt handikapp som jag lider lite av, men min fru brukar inte tycka så synd om mig som jag kanske tycker att jag förtjänar.
Men jag är inte dum. Jag är en lurare av rang! Utan att hon märkte det så lyckades jag få ur henne informationen om var inslagningspappret var - och vojla så har jag nu inslagningspapper. (Jag har läst franska på gymnasiet men vet aldrig hur man stavar det franska ordet för "Häpp!" och det är lite pinsamt. Hoppas min franska läsare kan räcka mig en hjälpande hand...)
Punkt 4: Inslagning av paket = check så snart jag har slutat skriva här och hämtat in de i bilen gömda presenterna.

5. Barnens medverkan
Leonard och jag har kommit överrens att det här med att fira mamma är lite av ett "hyschpyscharrangemang". Jag inbillar mig att han gillar det och han är grym på att hålla saker och ting hemliga. Det kan också bero på att han har fått väldigt begränsat med information om vad som gäller, men det han vet håller han tyst om. De andra två grisarna kommer hänga med - och de kommer göra sin roll i det hela klanderfritt. Deras uppgift kommer förmodligen att bestå i att kasta sig på sin mammas mage och på så sätt väcka henne helt till sans efter vår (förmodligen bara min) skönsång (som troligtvis inte kommer vara så skön).
Punkt 5: Barnmedverkan = check att de sover och laddar för fullt

Så, då tror jag att vi har allt under kontroll.
Resultatet kommer redovisas (dessvärre inte via bambuser då vi inte kan garantera evntuella morgonfrisyrer med mera) genom något socialt media.

Tre minuter kvar tills jag skulle kunna gå in säga GRATTIS till min fru. Men jag ger mig till tåls.

lördag 16 april 2011

Dagens Caféskola. Om att stjäla energi och om att ge energi genom uttal

Dagens caféskola kommer beskriva en situation, där namnen och eventuellt kön är fingerade för att inte röja någons identitet. Men allt skulle kunna vara sant.

En man kommer in i butiken. Klockan är nästan stängningsdags på en tex fredagskväll. Baristan märker att det bildas lite kö framför montern, men den något äldre mannen stegar fram mot disken. Vid lite närmare eftertanke så kommer Baristan på att det kan vara samma person som vid ett tidigare tillfälle beställt en Makaronsallad. Detta påkommande gör att Baristan spänner sig lite.

Tänk in i historien att det har varit en mycket lugn kväll med få gäster.

Kunden (på väldigt brett dalmål utan utstrålning): Två äppelkaka.

Baristan: (Ler) Så trevligt. Vill du fika här eller vill du ta med?

Kunden (med lite mindre utstrålning än tidigare): Va?

Baristan: Ehm, jo, vill du ha äppelpajen på fat så du kan ta med eller vill du fika här? (Tänker att det bara är typ 5 minuter kvar innan stängningsdags).

Kunden: Jag vill ha två. Och vi ska inte äta här. Vi ska äta i bilen. Min vän ville ha fika, inte jag. Men hon är lite rörelsehindrad, så jag var tvungen att gå in och köpa. (Inte så nöjt tonfall.)

Baristan: Okej, men då lägger jag det här på två fat. (Öser upp ganska rikligt med vaniljsås och ställer faten på disken. Lägger även in två plastskedar för att underlätta fikaintaget.)

Kunden: Får jag ingen vaniljsås? (Relativt sur ton.)

Baristan: (Andas lite, tänker att kvällen snart är slut och vässar till leendet lite för att försöka sprida lite fredagsglädje.) Jo, jag la det här bredvid pajen på tallriken. Klart du ska få sås - annars blir det väl inget gott? (Försöker blinkskoja med kunden som har mungiporna nere vid hakspetsen)

Kunden: Ska ha kaffe också.

Baristan: (Går runt disken och fyller en kopp med kaffe åt kunden.) Absolut. Ska det vara mjölk i kaffet?

Kunden: Det är inte jag som ska ha kaffet! Jag vet inte. (Tänk fortfarande på att det är dalmål, men inte det där sprudlande och glada som brukar kunna förekomma på film eller i andra sammanhang.)

Baristan: Nehej, men då chansar vi med lite mjölk kanske? (Andas och ler så gott han kan mot kunden och de andra i kön.)

Kunden: Hrmpf. Hur mycket blir det?

Baristan: Det blir 70 kronor.

Kunden räcker över en hundralapp till Baristan. Medans kassaapparaten tänker klart så väljer Baristan att le mot Kunden, som man kan säga blänger tillbaka på Baristan.

Kunden: Vad!?

Baristan: (Som nu kämpar lite med sitt normalt ganska lugna temprament säger med sin vänligaste röst) Jag gav dig bara ett leende. Tänkte att du förtjänade det, så här på fredagskvällen och allt. Det var bara det. Här har du 30 kronor tillbaka. Varsågod.

Här finns det egentligen två alternativ på hur kunden kan gå till väga:
1. Han säger "Så trevligt! Tack. Jag önskar dig nu en trevlig fredagskväll och hoppas vi ses snart igen!"
Eller så gör han alternativ:
2. Tar sitt fika och går ut, utan att egentligen säga någonting.

Så, vad har vi lärt oss här idag då?
Jo, vi har lärt oss att om man verkligen vill stjäla energi från den som står bakom disken så ska man absolut inte alls ge nån som helst positiv respons till den andra interaktören.
Eller så har vi lärt oss att det egentligen inte behöver vara så svårt att gå på fik - det enda man behöver göra är att vara lite osur. Det är allt som krävs.

Eller så kan man beställa saker med lite annorlunda stavning/uttal. Då har du all chans i världen att ge Baristan energi att klara resten av dagen.

Frågor på det?

torsdag 14 april 2011

Jag tänker att det här måste vara ett klassiskt blogginlägg enligt konstens alla regler?

Nu är det dags att rapportera status här i Kavelmora. Tänker att jag kör som ett klassiskt dagboksinlägg, kanske såsom Blogginlägg var tänkta som från början?

Vi mår ganska prima. Hank är förkyld och Leonard har nyst hela dagen. Signe är som vanligt en järnlady med matchande vilja och jag var tvungen att laga lunch iförd hörselkåpor idag.

Barnen sover på nätterna (just nu men det är säkert ingen trend *knackar febrilt på alla trägrejer inom räckhåll*) och det gör att livet sakta har återvänt till oss. Känns det som.
Husfrun sover i tvättstugan.

Vi är lyckliga.

Jag kokar kaffe på dagarna och försöker filtrera runt alla mina tankar och de hamnar lite varstans. Ibland önskar jag att min Överanalysator gick att kalibrera, men det kommer nog aldrig bli så.
Det jag tränar mest på är att tycka saker och samtidigt förmedla med ord vad jag tänker kring detta. Det går framåt.

Om jag hade fått önska en låt i radion så hade jag vetat vilken låt det skulle bli.

Till hösten vet jag inte vad jag kommer jobba med och jag har börjat fundera på det de senaste dagarna. Mer.
Jag vill jobba med möten och jag vill kunna vara kreativ medans jag jobbar med det. Helst vill jag ha kul också, samtidigt.

Tänk om det gick att samla alla människor jag tycker om på samma ställe och att jag där fick chansen att prata med dem och säga att jag gillar dem. Det vore fett.

Nu är sommaren snart här och vi har inget staket. Det oroar. Idag när jag var på väg ut till bilen för att packa den för utflykt märkte jag att det stod en liten pojke med grå mössa i ena hörnet av tomten, spejandes på en slambil hos grannen. Jag hann tänka: "Vad är det där för pojke?" innan jag insåg att det var vår lilla pojke som inte låg kvar i vagnen längre.

Men vi mår bra. Fast ibland är det inte bara kul.
Även om det är roligare då.

onsdag 13 april 2011

Femhunkan

Det står att det här kan vara det femhundrade inlägget här på Kavelmora Ink. Jag ids inte kontrollräkna, utan jag bara köper det rakt av.

Minns min ågren kring inlägg 300 (som jag hade tänkt länka till men som jag inte heller orkar leta rätt på. Det finns nog på internet om du är sugen att kolla upp det) och vad jag skulle skriva om där.

Man vill ju gärna att jubileumsinlägg ska vara nåt bra, eftersom det är du som läser det här!

Men jag river av det här inlägget som ett plåster och trycker "publicera" så har vi prestationsångesten ur världen.
Det blev inte bättre än så här. Femhunkan.

Ta nu en stund och gör nåt skoj. Det ska jag. Jag tänker kolla fotboll.

tisdag 12 april 2011

Öppet brev till alla som skriver

Jag gillar inte när folk inte använder sina sociala mediekanaler för att dela med mig av sina ord. Det är inte för att pressa dem jag skriver det här - jag har bara fått ett behov som bara de kan mätta.

Så alltså. Om du känner dig träffad med att inte ha skrivit nåt på ett tag - känn dig träffad men låt det inte pressa dig att inte skriva om du inte känner för det.

Men jag skulle bli väldigt glad om du tog och slutade upp med att inte skriva. Och kanske uppdaterade lite. Det är väl inte för mycket begärt?

Det handlar väl om mitt välmående också? Eller?

måndag 11 april 2011

Dagens tankesmedja. Om tandkräm

Exakt när tar en tandkrämstub slut? Hur vet man att den är slut? Det verkar ju alltid finnas liite, liiiite tandkräm kvar - så när ska man kasta den egentligen?
Published with Blogger-droid v1.6.8

Mickade bollar?

När jag skrev om teknik förra gången så fick jag egentligen inga svar, utan bara en till fråga som jag har gått och grunnat på. Den kommer jag inte att ta upp idag, även om den ständigt är aktuell.

Idag ska vi prata om ett viktigare ämne, som jag fick en påminnelse om igår när jag kollade på fotboll. Jag har en kompis som en gång fick en mössa av mig, och han brukar kolla på fotboll med mig ibland. Han är väldigt snäll, min kompis, och ibland så ger han mig små uppgifter att lösa.
Dessa tar jag självklart på största allvar, men ibland så lyckas jag inte finna svaret på dessa.

Vad kan det vara för frågor? kanske du undrar. Jo, det kan jag berätta för dig och jag tar den viktigaste:
I Champions Leauge (självklart finns det andra ligor) och andra fotbollsligor så spelas det matcher. Med boll.
Man ser ofta att domarna har små mikrofoner på sig, lite som ett headset typ som piloter eller såna som använder Skype har - och jag gissar att det är för att de ska kunna ringa nån vid behov.

Till frågan (eftersom Kepsmannen inte gillar långa och tradiga inlägg):
När man kollar på en del av dessa matcher så är det väldigt ovanligt att man hör spelarna prata med varandra - men man hör fotbollen väldigt tydligt! (Alltså inte att h*n pratar eller så, men den liksom thumpar när den passas mellan spelarna.) Man hör ju inte heller domarna - och det är ju jättemärkligt eftersom de ändå har små headsets.

Hur funkar det? Varför blir det så? Varför hörs bara bollen, och inte spelarna eller domarna?

Det kan ju inte vara så att bollen är "mickad", det tar jag för otroligt. Men vad vet jag? Och om det är så att det finns specialmickar längs mattan - hur funkar de?

Det vore toppen om den här frågan kunde få sitt svar - han Kepsmannen har väntat jättelänge på svar! (Han vet säkert svaret för han är inte nån korkskalle som en annan utan han har säkert bara ställt frågan till mig på skoj - men jag vill gärna kunna svara honom.)

Jättetacksam för all hjälp som kan fås! Det går bra att antingen maila, ringa, sms:a eller twittra mig svaret. Eller skriva det i kommentarsfältet nedan.

En längtan till förra sommaren.

Ibland tänker jag att jag var mycket roligare att läsa i somras. Nu är det ju dessvärre så att vi inte är i tiden för förra sommaren, så vi får väl hålla till godo med det som bjuds.

Dagens tips är att du kollar in lite från då. Om du vill, det är inget tvång.

söndag 10 april 2011

Lugna dagar kräva Lugna morgnar

Nu börjar det glesna mellan inläggen.
En hel dag utan att Kavelmora Ink uppdateras - jag förstår om du börjar bli orolig! Men var inte det utan passa på att njuta när det händer, för det kommer kanske inte höra till vanligheterna.

Men vad har hänt då sedan sist?

Jo, igår, när inget skrevs här på Internet så hade vi en lugn dag. Lugn som i att vi flyttade en grantopp, lugn som i att vi fick besök av Han med tidningarna inkl dotter och lugn som i att vi inte blåste bort.
En lugn lördag, med andra ord.

Den var så lugn så vi var tvungna att ta sovmorgon i morse! 8.20 vaknade jag till av att det var tyst i huset och sen fortsatte det i den stämningen tills klockan var 9.00 då min fru hämtade upp en dotter från mitt grannrum. Jag sov. Sen tog det 20 minuter innan samma fru gick in i samma grannrum för att tvinga upp den (inte sjusovande utan) 9.20sovande sonen så att de kunde få njuta av lite youghurtfrukost. Jag sov. Och det var Gudomligt!

Det kan verkligen rekommenderas, det här med sovmorgon.
Undra bara när det kommer hända nästa gång.

Lite som man undrar när nästa inlägg här på Kavelmora Ink kommer komma.

fredag 8 april 2011

Ett väntat inlägg

Ett lag som jag gillar som det går bra för. Kors i taket.
Jag är glad.
Published with Blogger-droid v1.6.8

torsdag 7 april 2011

Tre grejer bara

1. Jag har inte åkt nån skoter i år. Alls. Nånstans. Nu är snön borta.

2. Jag har inte sett nån Innebandy live i vinter. Alls. Nu är IBF Falun utslagna.

3. Jag är sjukt besviken på mig själv.

Finn ett fel

Typiskt att vi inte behöver en julgran just nu.

onsdag 6 april 2011

Klena nerver

Och så slog nervösman till med full kraft.
Sista omgången kommer avgöra ifall MoDo stannar kvar i Elitserien.

Jag vill VERKLIGEN slippa åka till Leksand för att kolla på matcher nästa vinter - så är det bara.
Published with Blogger-droid v1.6.8

Dagens Caféskola. Om missnöjda kunder.

Medans vi väntar på att Grey´s Anatomy ska ta slut så vi kan kolla lite på fotboll fördröjt passar det väl lite bra med en lektion i Caféskolan?
Är du beredd?

"Kunden har alltid rätt" /Okänt pucko som har jättefel

Ovanstående ordstäv fanns inte med i det här vällästa och välskrivna blogginlägget och tur är väl det - för det borde egentligen inte få skrivas nånstans! Det är bara struntprat att kunden alltid har rätt - för ibland har de fel.

Men kunden kan bli missnöjd, och då gör de med fördel en anmärkning till den tillgängliga personalen och påvisar det som bringar dem missnöje - och så är det upp till Baristan att bemöta problemet.
Antingen gör kunden det vanligaste och (ofta) osakligt bara gnäller och skäller ut Baristan utan ambition att mötas för att lösa problemet. Det är den tråkiga metoden.

Den braiga metoden som uppskattas mest är den andra, när kunden kommer på nåt som den inte gillar och med (kanske) ett leende säger nåt i stil med "det här gillar jag inte riktigt" utan att för den sakens skull bli arg. Det är sällan som Baristor med flit är taskiga eller sabbar - nästan aldrig faktiskt! Det är nog oftare som ansvaret för ogillet ligger på kunden, och då är det skönt om denne eller denna kan ta det ansvaret - och om allt sköts på rätt sätt är nog inte Baristan sen att försöka göra cafébesöket till en trevlig upplevelse trots kundens missnöje.

Men hur ska man göra nu då som fikbesökare, om man är missnöjd med till exempel vispgrädden?
Jo, då kan man (som beskrivet ovan) med trevlig ton påpeka att man är lite skeptisk till tex vispgrädden. Eftersom det inte är något fel på vispgrädden kanske Baristan säger att det inte är något fel på vispgrädden men om det är så att fikbesökaren inte uppskattar vispgrädden så kanske Baristan och fikbesökaren kan komma överrens om en lösning på problemet - som kanske inte ens finns!
Skulle det då vara så att kunden känner att det finns ett problem, med till exempel vispgrädden som han eller hon bara inte tycker om, så är det lämpligt att gå fram till Baristan när det är lite lugnt vid cafédisken och påpeka att den inte smakade som han eller hon trodde/tyckte att den skulle.

Här har ju kunden varken rätt eller fel. Hon eller han har ju en åsikt. Och det är bra.
Rent uppskattningsvis utan några som helst belägg skulle vi på Caféskolan nog säga att det är vanligare att Baristan väljer att vara tillmötesgående om kunden ifråga har varit trevlig och inte onödigt otrevlig (som tyvärr är den vanligaste vägen att gå för fiketbesökare (läs surkunder)). 

Så alltså, om du som fikbesökare har något som du är missnöjd över så kom ihåg tre saker:
1. Du har inte alltid rätt.
2. Om du har haft en trevlig ton, även om du "gnäller" så är risken större att du får en lösning på ditt problem.
3. Baristan gillar det jättemycket om du också tar undan din bricka även fast du varit missnöjd.

Frågor på det?

Synkronicitet och arbetskläder

Det är som så att jag brukar tänka lite på folk ibland. Fd kollegor, fd kunder, gamla kompisar som jag såg i förrgår eller för 5 år sedan, unga kompisar, syskon och annat löst folk. Det är lite olika vilka det är, och det kan nästan vara vem som helst.

Härom dagen så tänkte jag på en affärsbekant som jag hade när jag jobbade på Tellmans (och för att inte röja hennes identitet kommer jag inte skriva hennes namn - men som ledtråd till vem det var så kan jag säga att hon jobbar på min kompis Mickes favoritbutiks huvudkontor). Det var inga stalkertankar, utan mer liksom "jaha, undra om hon jobbar kvar där eller om de har flyttat nånstans..." och egentligen inget mer än så.

Men så idag, så kom hon för att köpa pastasallad med sina barn.

Hon kände inte igen mig, men det hindrade inte riktigt mig.

"Jag tänkte på dig härom dan..." sa jag till henne medans jag började lasta på sallad i deras skålar.

Ni vet hur folk ser ut när de febrilt letar i sitt minne efter vem det är som står framför dem utan att riktigt kunna placera personen i rätt fack?
Så såg hon ut.
Så jag presenterade mig, och då kom hon på vem jag var.

Och jag kom på vad det var som gjorde att hon inte kände igen mig:
Jag hade inte min gröna väst på mig.

tisdag 5 april 2011

Ett inlägg om teknik

Det pratas lite för lite om teknik här på Kavelmora Ink. Men nu ska det bli ändring på det!

Varje morgon, när jag börjar tidigt på jobbet, så har jag lite olika arbetsuppgifter som jag måste ta itu med. Jag startar ugnen för att baka bröd, startar igång kaffebryggaren om inte min kollega har gjort det, startar igång diskmaskinen med mera, med mera, mera.

Sen så vispar jag grädde och vaniljvisp.

Vi har en sån här bra hushållsassistent med en bunke och dubbla visphuvuden som gör att det går jättebra att vispa de här grejerna.
Bredvid hushållsassistenten, ca 90 cm bort på en annan bänk, står vår radio. Det är en klassisk "bergsprängare" som det går att lyssna på radio med, kassettband med dansbandsmusik samt cd-skivor av samma karaktär som kassettbanden.
Mottagningen på radiokanalerna är sisådär, men det funkar. P3 är mest frekvent anlitad, men det har även hänt att andra kanaler har ställts in med hjälp av frekvensratten. Men tack och lov brukar det mest vara P3 inställt... förutom när rockabillykanalen är på.

Nu till den tekniska delen av det här inlägget, och med det så kommer jag ställa en fråga som jag gärna tar emot svar på. Det är något jag gått och grunnat på i nästan ett år, så det vore skönt att äntligen kanske få svar på detta!

Alltså:
När jag vispar grädde så funkar mottagningen på radion och jag kan lyssna relativt obehindrat. Iofs så är ljudet på visparen ganska högt, men jag kan höra brottsstycken av Morgonpasset i P3 om jag anstränger mig.
Men.
När jag ska vispa vaniljvispen så stör hushållsassistenten ut radion! Det börjar spraka och knastra och jag kan definitivt inte höra nåt av vad de säger på radion. Kanske tycker du att det låter osannolikt, men jag hälsar dig välkommen på torsdag morgon strax efter 8 så kan du kolla efter själv!!

Så. Vad beror det här på?

Tacksam för svar.

måndag 4 april 2011

Rik som ett troll!

Det här med måndagar verkar vara lite känsligt för en del. En del verkar uppleva det som en dag som borde strykas ur almanackan medans andra bara ogillar den skarpare än en japansk superkniv med typ 40000 miljarder lager stål och vissa bara tycker den är världelös. Och värdelös.

Men den här måndagen var fin. I alla fall i Kavelmora, där jag var.

Vi har det så bra, och jag vill bara berätta varför.
Vi är inte så rika på cash, men vi är ändå så SJUKT rika.

Vi har begåvats med vänner.
Vi har vänner som kommer ut till oss i tid och otid och hjälper oss med allt mellan himmel och jord fastän vi har svårt att hjälpa dem tillbaka. Ni anar inte hur tacksamma vi är, även om vi försöker säga det med ord så går det inte att förmedla hur mycket tacksamhet vi känner!

Vi har vänner som mailar sent på kvällarna också.
Igår fick vi ett mail där det stod att de här vännerna hade lite pengar över som de hade öronmärkt för oss, bara för oss att använda för att sätta guldkant på vardagen. (Det var få som nappade på att köpa vår restskatt i år och det gjorde de rätt i - de som ens funderade på det, så vi fick behålla den.)
De här vännerna har nu alltså bestämt sig för att dela med sig till oss av det de har, bara sådär!

Med sådana vänner känner man sig rik.

Det har kryddat min måndagsfeeling ganska bra.

Tack.

söndag 3 april 2011

Dagens Caféskola. En helgresumé bland annat om kösystem med mera.

Nu är det 64 minuter kvar tills imorgon och mitt mål var att inte ljuga för dig. Har jag teasat om att det ska komma fram nåt här på Kavelmora Ink idag så ska jag göra mitt bästa för att hålla det! Lycka till till mig.

Okej, idag tänkte jag prata om bland annat det här med kösystem.
Jag kanske är väldigt gammaldags och extra solidarisk eller kanske bara fast i rigida ramar - vad vet jag? - men jag tycker att man gärna kan utnyttja kösystemet när det finns. Det blir på något sätt rättvisast för alla, eller hur?
Nej, jag är ingen tävlingsmänniska. Ja, jag har som bästa merit kommit typ på pallen i en B-final i pingis och jag vill minnas att jag slog en kille som heter Payman med 29-27 i skiljeset.
Men jag tycker ändå att man ska köa. Särskilt om det är så att ordningen blir mycket enklare att bibehålla och Baristan får lite lättare att erbjuda rätt fika till rätt kund.
Verkar det oklart? Här får du ett exempel:
Tänk att tiden på dygnet är runt lunch på tex en lördag.
Folk är hungriga, kanske kaffesugna och med ett stort behov att balansera sitt blodsockerinnehav. Det slumpar sig så att det är ganska många som får de här känslorna samtidigt och så även för en av baristasarna som, dödlig som hon är, också är för att stabilisera sitt blodsocker.
Detta leder till att en kö bildas. Ganska naturligt kan tyckas, men ändå festligt eftersom inga skyltar påvisar hur denna kö ska formas eller var den ska börja - den bara uppkommer från tomhet.
Eftersom det nu bara är en barista in action så tar saker och ting lite längre tid. (Kan bero på att han är långsam, men det förtäljer inte historien.) Han "betar" av kund för kund men kön minskar inte eftersom det hela tiden kommer till nya deltagare.

Kö är bra, säger de som vet. Ibland kan man tycka att det är trist att stå i kö, oftast om man står längst bak. Som tur är brukar ju det ofta komma nån annan och ställa sig bakom så man slipper stå sist - men inte alltid. Förresten, känner du till det här gamla "köfusket" som florerade i alla fall på min skola under uppväxten? Du vet, när man sa till nån såhär: "Om du får stå före mig, får jag stå före dig?" Vips hade man fått in sin kompis i kön och denne slapp stå längst bak, ensam.
Men nu tillbaka till exemplet:

Medans baristan jobbar på med kundernas paninis, lattes, pannkakor, pastasallader, snickerskakor med mera så sticker en kvinna fram en fråga. Eller ja, hon ställer en fråga, om det går bra att betala böcker nere i fiket.
Baristan svarar, medans han knappar in lite priser på kassamaskinen att det går alldeles utmärkt varpå han fortsätter ta betalt.
Då händer något.
Den här damen (beskrivs kanske bättre som tant) tar sin bok om champagne, tar fram de 39:- som boken kostar och liksom tränger sig in i kön för att räcka baristan pengarna och på så vis smita undan att stå i kö i kanske en kvart. Hon har däremot inte räknat med det som händer:
Baristan säger till damen (läs tanten) att han måste scanna in streckkoden på boken för att ta betalt, och självklart frågar damen (läs tanten) om det inte går bra att hon får den hjälpen.
Jovisst, svarar baristan, men vi använder oss av ett kösystem här och det går jättebra att ställa sig i denna så hjälper jag dig när det är din tur!

Nu kan det hända två saker. Eller så var det så att två saker hände:
1. Damen (läs tanten) går iväg med oförrättat ärende, förmodligen lite surare.
2. Baristan, fortfarande förvånad och lite upprörd frågar kunden som står framför om han (baristan alltså) tänkte fel medans han tittar på den ca 40 personer långa kön.

Vad tycker du? Kom gärna med tankar och reflektioner. Om det är så att du lever i en annan kultur, kanske ett annat land - hur gör man där? Caféskolan vill gärna veta.

Det var del ett av den här lektionen.
Del 2 skulle gärna ha kunnat handla om brickhantering, och det ska det göra till viss del:
Varför "kladdar" man mer när man är ute "på lokal" än jag nånsin skulle kunna tänka mig att man gör hemma? Och hur lyckas man kladda ner så mycket på ett bord när man ändå har tagit en bricka?

Caféskolan känner att den jobbar lite i motvind när det gäller vissa frågor - det verkar som om en del elever kanske inte ens har varit inne här på Internet och läst!
Men vi som jobbar med de här frågorna kommer ALDRIG att ge upp, bara så du vet.

Och sen till sist en liten fingervisning till dig som kanske är ute och fikar på lokal:
Det är inte så okej att vara bakom disken på fiket, även om du är på jakt efter en microvågsugn för att värma barnmaten i. Baristorna kan bli förvånade.

lördag 2 april 2011

Teaser om imorgon

Tänker Caféskola. Tänker sura tanter. Tänker café kontra hemma. Tänker att det kanske kan vara viktigt att ta upp.

Hur tänker du?
Published with Blogger-droid v1.6.8

fredag 1 april 2011

Första april. En dialog om humor

Första april är min favoritdag. Alla kategorier. Bättre än julafton? kanske du frågar. Bättre än din födelsedag? kanske du frågar.
Jag svarar "Nej, okej, inte alla kategorier."
Men den är helt i klass med semmeldan och klart bättre än Lucia och Midsommarafton - lätt.

Varför då? kanske du undrar.
Jo, det ska jag berätta för dig.
Den första april är den dagen då man får skoja hej vilt och sen skratta den man skojat med rakt i ansiktet!

Jag brukar inte ljuga, för det är ofint. Men jag brukar skoja. Det tycker jag är fint.
Ibland skojar jag på jobbet också. Ibland går det bra, ibland inte. Jag ska ge dig ett exempel från idag.

Jag: - Hej, var det bra med de där böckerna? Inget fika till?

Sur tjejkund: - Ja. Det var bra. Så.

Jag: - Men vill du ha en påse till böckerna?

Sur tjejkund:: - Nej, jag lägger de i den jag har. (Suckar och himlar lite med sina ögon.)

Jag: - Du vet vad det betyder, när du har plats att lägga böckerna i påsen uppifrån butiken?

Sur tjejkund:: - ? (Visar tydligt ointresse.)

Jag: - Jo, det betyder att du har köpt för lite kläder! (Väntar på den här badabing-trumgrejen som brukar komma när ett skämt levererats.) (Den kommer inte.)

Sur tjejkund: - (Går.)

***

Det här var en beskrivning på när det inte funkar med skämt, men läs gärna det här exemplet som visar hur det också kan gå bara fem minuter senare:

Jag: - Jaha, var det bra så med de där böckerna?

Glad damkund: - Ja, det var det. (Kvittrar lite medans hon pratar)

Jag: - Inget fika till läsningen?

Glad damkund: - Haha, nej, det behövs inte. Men tack ändå. (Kvittrar liksom fortfarande)

Jag: - Nänä, men önskar du en påse till dina böcker?

Glad damkund: - Åh, jag behöver nog ingen påse. Jag kan lägga dem i den jag fick uppe i butiken.

Jag: - Du vet vad det innebär när du har plats för böckerna i påsen, va?

Glad damkund: ? (Fortfarande kvittrande)

Jag: - Det betyder att du har köpt för lite kläder! (Väntar på trummandet)

Glad damkund: - Oh, hahaha. Det var roligt! (Och då kommer trumzodogashen)

***

Ja, så här olika kan det gå när man skojar på jobbet - med fem minuters mellanrum.
Om jag har tråkigt på jobbet? Nej, absolut inte.
Man har ju inte roligare än man gör sig - och jag gör det så roligt som jag klarar av det. Till vissa kunders förtret...

Idag skojade jag mest om att vi hade slutat med vaniljsås. Jag hade nog kunnat få minst tre grabbar att inte köpa äppelpaj på det skämtet.
Sen skojade jag om att Leonard hade klippt sitt hår.
Det har han inte gjort.

Sen är jag nöjdast med att inte min hustru har lurat mig idag.
Det brukar hon göra på Första april - och det är för att hon brukar lyckas lura mig som inte den här dagen kan bli den allra bästa dagen på året.