Livet. Osminkat, ganska.

Man vill egentligen bara skriva om det rosa. Det som är fint, glatt, kul. Barnen som leker med sina stjärnögon. Lagom högljudda. Solens strålar. Glädjen.
Om att man mår bra. Att bilen rullar. Att det bara snöar på vägen så man slipper skotta uppfarten och att det aldrig slaskar. Att man får vara pigg och alert.

Det är lite skämmigt att erkänna att det inte bara är tiptop hela tiden. Även om jag fattar att det är få (om ens någon) som alltid har det toppen.

Jag brukar ha en ganska tjock fasad. En glädjens fasad. Som jag har valt själv, för jag tänker att den funkar. Det gör den också.
Men ibland, bakom fasaden, så är det lite oglatt. Jag grubblar mycket. Har extremt dåligt självförtroende. (Emellanåt.) Kanske provocerar jag någon med att skriva det här, men jag gör det ändå. Jag kanske provocerar mig själv? Jag vet inte.

För det ser så fint ut. Vi bor bra. Har fina barn. Jobb. Hela tjottaballongen. Vi gillar varandra, min fru och jag. Och det finns ändå en grå, trist sida. En liten del av insidan. Ofta orkar jag inte med att vara tålmodig här hemma. Skyller på barnen. Är tråkig, sur och tråkig. Det är det aldrig nån som får se det. Knappt så att jag vågar skriva det här, för internet är ju öppet så folk kan läsa. Har jag förstått.

Men jag vill bara visa en så hel bild som möjligt. Så långt jag vågar. Jag hoppas inte jag stjälper någon, bara. Det är aldrig min mening. Jag vill bara hjälpa. Tänker att det är något jag är bra på.

Känner att lite grubbel lossnar. Glömmer bort hyperstressande virvelbarn med gnällröst. Tänker på luciatåg. Tre barn hand i hand, de lite större dragandes de mindre. Milt. Fyra lucior, 2 av dem tjejer. 2 pepparkaksfigurer. Andra outklädda. Alla fina. Sockerstinna på pepparkakor och lussekatter. Livet.

Det är så det är. Bådeoch. Inget är rättare eller felare än det andra.
Jag fortsätter.

Växelvis

Den ena stunden är man glad som en lärka. Hela solen skiner på en, medvinden är sådär skönt ojobbig, allt funkar.
Nästa sekund blir det grått. Mulet så in i bänken. Tröttman slår till som en slägga och släggan sitter liksom kvar i skallen där den landade för en sekund sedan.

Livet. Säger vissa. Normalt. Säger andra.

Skitdrygt. Säger jag.

Men så är det. Men vad ska man skriva om det? Hur ska man ventilera sina tankar så att en sån här humorbaserad blogg inte skrämmer bort läsare med en massa dysterheter?
När allt verkar så bra. Fasaden visar en familj i ljusrosa. Lockiga barn med stora glada ögon. Ett farsdagskort med två hjärtan för att han som har gjort det tycker om pappan som får kortet så dubbelt mycket. Jobb, mat i kylen (korv och makaroner), svärföräldrar som finns till hands, grannar, vänner och andra fina som bryr sig, tv-kanaler med en massa fotboll på, bilar som inte rostat ihop helt ännu och två katter som fångar möss mest hela dagarna.
Men så finns det där växlandet. Av humöret. Som inte märks utåt. Annat än här hemma.
Vad gör man åt det?

Jag vet inte, för jag har svårt att tänka. Men jag tänker ändå på det där jag läste häromsistens: "Njut när du kan, härda ut när du måste". Jag tror det var en kvinna som myntat uttrycket, för det är så smart.

Så jag försöker härda ut. För helt plötsligt vänder det. Om en kvart? Nästa vecka? I morgon?
Ingen vet. Inte jag.

Och så tänker jag ändå att det var ett väldans fint kort jag fick idag på farsdag av vår Leonard.
Det kommer hamna på mitt skrivbord på jobbet.

Som en påminnelse att jag har det ganska bra ändå.

Varför inte ett inlägg med gråskala?

Man vaknar upp. Är på strålande humör. Helgen är avklarad och man är ledig. (Med man menar jag självklart jag.) Barnen sitter i sängen och kollar på Bumbibjörnarna och de sitter för en gångs skull stilla.
Man skriver en lite provokativ statusrad med innebörden att det väl ändå går att ha en bra måndag, trots allas klagovisor kring detta måndagsfenomen. Som bör och ska beskrivas i grått. Gärna mörkt, regnhimmelsgrått om det går.
Men man mår fint. Helgen är avklarad och man är ledig.
Frukost avnjuts i harmoni och det enda man egentligen längtar till är att få mala sina kaffebönor till morgonkaffet. Tiden som måste passas känns möjlig att hinna med och kattungarna är till och med redan utfösta i uterummet.
Man går på toaletten.
Och hör uterumsdörren öppnas. Och inser att kattungarna nu är på väg in i huset. Och att man inte kommer hinna i tid till barnbesiktningen på BVC. Och att den här rosaskimrande måndagen som man för en halv morgon sedan trodde sig gå till mötes på ett ögonblick var som bortblåst.
Kvar var bara en grå surdimma med tröttma och arghet som medresenär. Ett onödigt skäll på kattungsinsläpparen gjorde att man kände sig som en strålande förälder. Och med man menar jag jag.
Självklart kom vi inte i tid till besiktningen. Självklart hann jag inte njuta av något nymalet, nybryggt kaffe i lugn och ro. Självklart regnade det när vi gick till bilen. Självklart hann jag inte få ut alla kattungarna i uterummet innan vi åkte.

Måndag. À la deluxe.

Men när en vän (som jobbar som Modedoktor) kommer ut och hälsar på och tar med sig en påse Zoegas Hacienda-bönor att mala så känns livet genast lite mer rosa. Och när frun kommer hem snabbt i vår nyservade bil så känns livet också lite mer rosa. Och när vi får sitta och leka "Gissa Djuret" vid middagen och man får känna sig som ett proffs när man drar hem svåra gåtor som "jujet haj knojj, fyja ben och en näsa som inte sej ut som andjas näsoj" så känns det också lite mer rosa.
Och att sig/hen ändå verkade gå igenom besiktningen med "godkänt" stämplat i baken gör ju inte det hela sämre på färgskalefronten.

Då kan dagen ändå slutar med att man får lägga sig med ett bättre än bra humör.