Jag var åskådare då den ordinarie tränaren var på plats. (Enligt spelare var förra veckans träning, då min kompis Niklas och jag höll i träningen, den roligaste gången hittills. Tränaren sa att hon inte hörde vad barnet sa, men jag gjorde det klart och tydligt. Några av de andra föräldrarna också, jag kontrollfrågade.)
Övningarna var kanske något mer avancerade idag. Det är inte så himla lätt att hålla bollen på den vita linjen runt planen ska ni veta men barnen gillade det. Oklart om de gillade övningarna snäppet mer än förra veckan, men det låter vi vara oskrivet. Spekulationer är ibland av ondo.
Sen blev det dags för två-mål. En av mina grabbar hade med sina jobbarhandskar och var självskriven målvakt första delen av matchen. Den andra grabben stänkte in ett mål i krysset och jag fylldes av stolthet. Sådär som en pappa kan bli fylld av stolthet när hans barn verkar gilla det de gör.
Efter ett tag så byttes positioner i lagen och min dotter hamnade i det ena målet. Hon räddade ett skott och jag fortsatte vara stolt. Försökte att inte låta det märkas för mycket inför de andra föräldrarna, men det gick säkert sådär.
Sen hände något märkligt. Barnet som hade sagt att förra veckans träning var den roligaste hittills kom spiringande med bollen över mittplan. Min dotter stod i målet. På uppvärmningen hade barnet ifråga skjutit ungefär lika hårt som SuperMac i Buster gjorde på sin tid och jag hann tänka "Tänk om min dotter får ett sånt där hårt skott som sköts på uppvärmningen rakt i ansiktet..."
Det fick hon. Exakt sekunden jag tänkt klart tanken avlossades skottet och en halv sekund senare träffade bollen min dotters näsa. Hon hann inte upp med händerna, alls. Det var som att Lucky Luke hade utmanat henne på duell och hon vann inte.
Nu hände nåt märkligt.
Precis när hon träffats av bollen bestämde jag mig för att klippa lite i navelsträngen som fortfarande löper mellan min dotters och mitt hjärta. Jag stod ett tjugotal meter från planen och kollade på när tränaren sprang fram till henne och klungan av barn som samlats kring den slagna hjältinnan. Jag förstod att även om barnet som hade skjutit skottet sköt hårt för sin ålder så hade det såklart inte skett nån större skada, men jag blev lite kall ändå. Inombords, för utombords märktes det nog inte. (Jag tror ganska högt om mina skådespelartalanger, som ni märker.)
Jag hörde gråten och min ene son kom springade för att hämta mig. Jag släntrade ner mot målet, med ambitionen att verka cool. Vet inte varför, egentligen, men jag gjorde så.
Tränaren kom bärande på min dotter och blodet rann från näsan ner över munnen och det såg otäckt ut. Jag skyndade på stegen och tog min dotter i famnen. Kollade att allt verkade helt och satte mig ner med henne i knät.
Jag är ganska dålig på att gråta. Det var nämligen ett tag sen och jag vet inte riktigt hur man gör.
Men där och då, med henne i famnen, var det nära. Det är ju mitt jobb att skydda mina barn, men samtidigt behöver de rustas för livet. Jättekonstig ekvation, åtminstone för den här pappan.
Kommer jag nånsin att lära mig?
För att göra en kort historia lite längre kan jag berätta att tröjan är tvättad och näsblodet avtorkat, både från kinder och mina glasögon. Barnet som sköt har fått veta att allt gick bra och att olyckor händer ibland. Det blev inte mål utan näsräddningen gjorde att de gula vann matchen. (Vet egentligen inte om det blev så men jag friserar lite för att bättra på storyn.)
Och avslutningsvis kan vi fundera på ett par saker:
1. Hur kände sig Terry Butchers pappa när hans son blödde ner minst två fotbollströjor den där matchen England spelade? Hur cool var han?
2. Gick blodfläckarna på de tröjorna bort i tvätten?
