Bernice

Hon heter Johanna i andranamn, jag heter Johan.
Det är fyra år mellan oss. Såklart är hon äldre än jag, eftersom jag är yngst. Det är nog henne jag har spenderat mest tid med under vår uppväxt, och mycken tid av denna har varit rolig.
Jag var verkligen en dryg lillebror, vill jag minnas. Det kanske man ska vara? Jag vet inte.

En gång klättrade vi upp på taket på Backens Skola i Sorsele. Stegen satt på baksidan, och uppe på taket fanns en lucka in på ett kryploft med sågspån.
Vi åkte till min bror tillsammans, med rälsbussen. Det har jag redan berättat, men det tåls att berättas igen. Periskopet hon gav mig i present blev jag jätteglad för, även om jag sen förstod att jag nog fått det för att hon tyckte att det var för kort och att det passade som present till hennes lillebror.
En av de finaste presenterna hon gav mig var ändå cykeln Forever Young som hon köpt för 250:50 på en auktion i pingstkyrkan i Sorsele. Jag minns när hon ledde ut mig, ögonbindelförsedd, och satte min hand på cykelstyret. Det var en röd cykel med böjd stång och limpsadel. Den var tvåväxlad, med bromsväxel. Forever Young. Den hette så, det stod på framskärmen.

Hon har inte bara gett mig fina presenter, min syster. Hon har även varit en som tagit med mig på saker, låtit mig hänga på. Inte alltid, men ofta.

Ingen kan ha en tommare kyl än min syster. När jag brukade hälsa på henne i Umeå så fanns det sällan mer än en kaviartub, lite smör, kanske en gnutta tomatpuré och typ inget mer.

Min syster bor långt borta, i ett annat land. Vi pratar inte varje vecka, hörs inte på facebook särskilt ofta. Men jag tänker på henne varje dag.

Det är väldigt roligt när hon och hennes familj kommer på besök. Då kan man få höra konversationer mellan grabbar i femårsåldern som låter ungefär såhär:
- Are these your cars, Leonard?
- Nej, det är inte Karlsson på taket. Det äj mina bilaj.


Hon är arkeolog, min syster. Det brukar jag skryta om för det är bland det coolaste jag vet. En syrra som är arkeolog, det har ju inte vem som helst. Men jag har det, och det brukar alla få veta.
(Hon har en brorsa som är mötesvärd, men det tror jag inte hon skryter om. Men jag vet inte. Kanske?)

Vi har fått vår mammas hårfäste.

**

Jag skulle kunna skriva bloggmeter om mina syskon. Jag kanske skriver om dem igen.
Jag tycker om dem men jag säger det alldeles för sällan.
Nu finns det på pränt.
Mina föräldrar fick en kudde en gång. Den var formad som ett hjärta, rött såklart. Ett sånt där kärlekshjärta, inte ett sånt man har i kroppen.
Fastsydda på det stora hjärtat fanns fem små tyghjärtan i olika färger, dessa skulle symbolisera oss syskon. Jag trodde alltid att vi hade funnits i mammas mage, alla samtidigt, och sen liksom hade det bara blivit att nån av oss kommit ut. Nu vet jag mer.

Jag vet till exempel att den här bloggserien var som en liten present från mig. För att jag tycker om er.

Fredrica

När jag berättar för folk om mina syskon så tycker de flesta att det är lite festligt med våra namn. Christina - Christian. Fredrica - Bernice. Och så jag, Fredrik.
Alla namnen hör ihop, lite som i ett pärlband av fina.

Idag är det mittenpärlan som Kavelmora Ink ska handla om. Eller om en av mina tre favoritsystrar, som jag brukar beskriva henne.
Hon med mest likt namn. Fredrica.

Fredrica var fartfylldast. Hastigast. Central, inte bara i syskonskaran utan även i livet. Min syster.
Hon var cool, (är cool) och jag var (är) alltid lika stolt när hon presenterar mig som hennes bror.

Hon flyttade till Lycksele i gymnasiet och det var en fröjd att åka och hälsa på henne. Sitta på fiket Duvan med henne och hennes coola kompisar. Som en like, även om jag alltid var sju år yngre.
Fredrica flyttade hem till vårt hus och bodde i grannrummet. Jag var nog en ganska störig lillebror. Hon gjorde alltid som hon ville, och det fascinerade mig. Fascinerar mig fortfarande.

En gång hade vi satt upp ett tält i trädgården. Hon hade börjat spela fotboll och skulle iväg på första matchen med Betsele IF. Jag sa till henne att jag nog trodde att hon kanske skulle få börja på bänken. Fel av mig. När hon kom tillbaka till tältet så berättade hon att hon hade fått börja på topp. Såklart.

Det var Fredrica som tillsammans med min fru lärde mig att prata om saker.
Vi bodde båda i Stockholm och våra föräldrar var nere på besök. Vi hade ätit indisk mat. Fredrica och jag gick upp på Skinnarviksberget och där förstod jag att man kunde prata om saker. Att man bör prata om saker. (Eller förstod och förstod, jag kanske smakade på att man kan göra det. Sen har det ju tagit ganska lång tid för mig att komma fram till att man verkligen ska och behöver prata om grejer för att göra livet lite enklare. Men ändå.)

Jag hyser en enorm respekt för min syster och jag vet att hon känner lika för mig. Hon säger det när hon peppar mig, vilket hon gör ofta.
Hon är väldigt stark, min syster. Sånt gör mig väldigt imponerad.

Förra veckan hälsade jag på henne, lite i smyg. Alltså, hon visste att jag var där, men inte så många andra. Vi hann prata och jag gillade det.
För jag gillar min syster väldigt mycket.



När jag skriver om mina syskon så är det ganska hyllande, och det kanske verkar suspekt. Som om jag döljer en massa - för alla vet väl att syskon inte BARA har gott att säga om varandra??
Vi är som alla syskon, tänker jag. Men vi har också en historia med syskonfejd i vår släkt, och då passar det ganska bra att vara rädd om varandra.

För jag tycker väldigt mycket om mina syskon, trots alla våra fel och brister.
Jag fokuserar på det festliga med oss syskon.
Typ som det här med våra namn.

Christian

Min tio år äldre bror.
Min idol.
Han som saknade ett kassettband i ett par månader innan jul bara för att jag hade slagit in det med tanke att jag i alla fall skulle ge honom en fin present för en gångs skull, något som han gillade.
Det är honom som jag vill skriva om idag.

Jag pratade med honom på telefon idag. Det var ett härligt samtal.
När jag var liten, och han stor, så var det lycka när han ville leka med mig. Det var han som lärde mig cykla medelst att han släppte taget om pakethållaren när jag trampade på som bäst, i tron om att han höll så hårt som han sa att han gjorde.

Tio år är en evighet när man är 6 år gammal och ens storebror cyklar iväg till skolan, tolkande på sin bästa kompis Patriks moped med vänsterfoten uppe på moppens pakethållare.
Tio år är ingenting när man fyller 30 och får ha fest tillsammans med sin 40-årsbrorsa (och idol).

Jag minns när min syster Bernice och jag tog rälsbussen till Skellefteå för att hälsa på honom när han gick i gymnasiet. Jag minns när jag hälsade på honom i Umeå där han gjorde lumpen. Han delade lägenhet med ett par andra grabbar och jag överdriver inte när jag säger att det var 40 rum i den lägenheten. Vi kollade på wrestling och åkte Ford.
Jag minns när han skulle åka och hälsa på någon söderut. Mamma och Pappa hade önskat att han flög ner, min bror ville köra motorcykel. Han gick med på att flyga och Mammas och Pappas miner när vi såg honom glida förbi i korsningen Vilhelminavägen-Linnévägen i sitt skinnställ och vita solglasögon var... snopna. Och lite upprörda.
Sen flyttade han hem till vårt hus. Han byggde om rummet, tog bort kallgarderoben och satte upp den där ljusgröna panelen. Han köpte video. Filmerna var Coctail, 48-timmars jakten och Tracy's Hämnd. Det Stora Blå. (Den såg jag aldrig klart.)
Han anlitade mig som, tja, assistent. En krona per bäddning av hans säng. Det var en en-och-tjugis-säng som han hade gjort själv (såklart). Jättesvår att bädda, för en elvaåring. Men det var kul att följa med den där morgonen när han skulle leverera ut tidningar.
Han jobbade för ett budföretag i stan vi bodde i. På morgnarna levererade han tidningen, och på dagarna körde han ut paket och kvällstidningar. Jag brukade åka med på dagarna, men en morgon åkte jag med. Aptidigt. Det var en solig morgon och det var spännande att se den där farbrorn i Björksele som tydligen alltid stod ute och väntade på tidningen. Höra min bror morsa på honom och sen gasa hemåt.

Jag minns talet jag höll på bröllopet. Det var nog mitt första offentliga tal.

Jag minns när jag blev farbror för första gången. Det var stort. Hela min folkhögskoleklass kallade mig Uncle Fredrik. Jag var, och är stolt som en tupp. En farbrorstupp.
Jag minns hur jag blev vuxnare och själv gifte mig.
Hur min bror, och idol, skulle gestalta mig i vår familjs obligatoriska bröllopssketch om mig. Han gjorde ett, som vanligt, bra framträdande.

Jag minns när min bror började ringa till mig. Ringa för att prata om lite tråkigare saker. Hur han, kanske inte bad om råd men ändå, ville dela saker och tankar med mig. Sin lillebror.
Jag minns när han mer frekvent började komma ner till oss för att hälsa på. Alltid på genomresa, och sällan med längre varsel än att jag knappt hann sätta igång kaffekokarn. (Ibland med lite längre framförhållning, men ändå.)
Jag minns hur jag lyssnade på honom. Jag märkte att han uppskattade mitt sällskap, likt jag alltid hade uppskattat och önskat hans.
Vi blev mer som bröder.
Jag frågade honom om råd och han gav mig dem. Vi började prata.

När han ringer nu så säger jag när jag svarar: "Fredrik." Korthugget. Hans replik är lika korthuggen: "Christian". Sen är det en kamp om vem som ska hinna säga "Läget?" först. "Jo, det är bra." 
 Korthugget. Men kärleksfyllt.

Ni kanske inte förstår det men jag uppskattar min bror. Väldigt mycket.
Vi är bröder.
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst.

Christina

Jag är yngst av fem syskon.
Det är dags för mig att skriva ett inlägg om var och en av dem. Jag har väntat länge nog.
Ingen av dem vet om detta eller har gett sitt godkännande. Det gör det hela lite mer pirrigt.
Det kommer bli min bild av dem, hur jag har upplevt dem. Jag har ju haft dem kring mig i över 33 år och under den tiden hinner man ju samla på sig lite.
Utan inbördes ordning börjar jag med min äldsta syster.

Christina.

Hon är tolv år äldre än jag. Jag minns henne som en omhändertagande storasyster. Kanske världens snällaste. Fastän hon förmodligen tyckte att jag var bortskämd, vilket jag såklart var, så visade hon det aldrig. Någonsin.
Det var till henne jag åkte tåg när jag fyllde typ tio. Hon bodde i Örebro och vi besökte svampvattentornet och en rolig minigolfbana med loopar och udda banor.
Hon skrev alltid vykort till mig. Ofta var det nån frän bil på framsidan - ett favoritkort var på en guldfärgad Corvette. I höstas fick jag se de här gamla vykorten när jag var uppe i sommarstugan, och minnen väcktes.
Christina bodde inte i samma hus som mig särskilt mycket, hon åkte iväg för gymnasiet och högskola. Därför har jag inte så många minnen om hur det var att växa upp i samma hus som henne, men det gör inte så mycket. Jag har ju andra bra minnen.
Jag minns att hon flyttade tillbaka till vår stad, till en lägenhet med kabel-tv. Där fick jag se hockey-VM och Wrestling, sånt som var viktigt när man var fjorton. (Tydligen.)
Det var till hennes lägenhet man flydde när man ville känna sig lite vuxen. Tror inte hon nån gång sa till mig att jag inte var välkommen.
Jag minns när hon berättade att hon skulle få sitt första barn. Det var ett stort ögonblick. Vi satt i köket med våra föräldrar och jag blev glad. Jag är osäker om jag visade det tillräckligt, men jag blev det i alla fall.
Sen flyttade jag och började bli vuxen. Jag blev ganska svag på att höra av mig till henne, jag är det fortfarande.
Vi har mötts på högtider, ett par gånger per år.

Christina har alltid ställt upp. Jag tänker att hon bör få en medalj.

Jag minns när hon och min bror överraskade en annan av våra systrars 30-årsfirande. De körde typ 80 mil och hade en videokamera där de hade filmat resan (har jag i alla fall inbillat mig). Det är ett av mina favoritminnen, hur de kom ner i källarlokalen och var alldeles fnittriga och överraskande.
Hon har varit så sansad, min fina storasyster. Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja prata mer med henne. Stämma av mina minnen, för att se om det verkligen var så som jag minns det.

Nu spelar vi mest wordfeud ihop. Hon vinner såklart. Inga silkesvantar för att jag är lillebror inte, och det gillar jag. (Eller jag gillar ju inte att förlora, men det förstår ni väl.)

Jag undrar också om jag nån gång skrev nåt vykort tillbaka?