måndag 30 maj 2011

En dag för sent

Förra året skrev jag det här. Igår fast ifjol.
Igår skrev jag inte nåt sånt där, och det kommer jag att gottgöra. När hon minst anar det. Men skvallra inte, okej?

söndag 29 maj 2011

yr.se

Mina föräldrar, min syster Berníí och jag åkte ibland på semester. En gång åkte vi via Duved och Karolinermonumentet där över till vårt västra grannland, bilade längs den här dalen ni vet och till slut, via en vilsegångning i Oslo så kom vi fram till Liseberg. Nöjesfältet.
Det var en grå dag och det var inte högsäsong.
Min fyra år äldre syster och jag fick varsitt åkband och började nästan springa till karusellerna och bergochdalbanorna.
Vi hade så sjukt kul. Vill jag minnas.
Eftersom det inte var några köer den här dagen så kunde vi åka alla grejer i stort sett obegränsat antal gånger. De första gångerna höll åtminstone jag i mig i loopen, men fjärde-femte gången så vågade jag släppa händerna och sträcka upp (eller ner) dem i skyn.
De hade en virtuell bergochdalbana där man satt i stolar och såg åkturen på en filmskärm. Stolarna man satt i rörde sig som om man satt i tåget och det var VÄLDIGT high tech och fascinerande de första fyra gångerna. Sen, not-so-much.

Men gosse i min låda vad vi åkte grejer den dagen. Valuta för pengarna som våra föräldrar slösat på oss? You bet.
Vi kom hem på kvällen till vår stuga på campingen, och jag somnade klockan 20.00 och vaknade inte förrän klockan nio nästa morgon.

Jag har aldrig mått så kymigt sen den kvällen efter den mastodontåkdagen. Inte förrän idag.
När vi var i lekparken i Aspeboda och jag åkte en karusellkopp som står på en pinne. I kanske 20 varv.

Jag trodde jag skulle dö idag.

Dagens Tankesmedja. Om trickfilmning

Ni vet scenen när Tommy, Annika och Pippi leker "Inte nudda mark". När Tommy hoppar över till spisen och börjar gå armgång längs röret.

Tror ni att han gör det av egen kraft eller är det någon "under bilden" som lyfter honom?
Published with Blogger-droid v1.6.9

Ett inlägg om godis

Nu är det strax dags för godisstopp igen. Vi tar och firar det med att karaktärslista olika godissorter tycker jag, och här är din medverkan oerhört viktig.
Skriv i kommentarsfältet en godissort och vad du får för associationer till den och så får vi se hur mycket vår godispåse kommer väga när vi scannar in den i kassan.

Jag kan börja: Marianne är en så kallad "mormorsgodis". ('Mormor' är här samlingsnamnet för äldre damer som ALLTID har en påse Marianne i sin sekretär.)

Så, nu är det bara att ta sleven och lasta in godis här i kommentarsfältet!
Published with Blogger-droid v1.6.9

fredag 27 maj 2011

Vete fåglarna vilken dag det är i dag.

Men det var en grå dag.
Som bjöd på grannbesök. Som tog med kakor. Och lämnade de vi inte åt upp.

En grå dag som blev lite ljusare när vi fick annat besök av både vänner och familj. Vänner som tog med paj.
Familjebesöket är en bror som gör en glad. Men som inte vet att vi har katt. Fast det gör en också glad.

Imorgon kan vad som helst hända.

Nu pratar Leod i sömnen så nu måste jag nog gå och lägga mig.

Färgen på dagen har ändrats under kvällen.

torsdag 26 maj 2011

En dag man kan vara stolt över när man skriver om den i sina memoarer. Eller på en internetsida som den här.

Skulle du vilja testa på att uppleva en liknande dag som jag haft idag, är det mest bara att göra såhär:

Vakna av barnhojt från grannrum. Vänta på att frun ska höra detta från sitt gemak "Tvättpaviljongen" och komma och lyfta ur skrikarna eftersom du är lite trött. Inse att hon inte hör denna tvåstämmiga ljudmatta och att du antingen måste ignorera ett ljud som är jämförbart med att bo granne med en dagisavdelning eller gå upp.
Välj det tidigare och använd dina bästa ignorerarknep tills frun kommer hem. Eftersom hon varit på en morgonpromenad. Vilket du har glömt.
Somna om. En stund. Tills frun MÅSTE åka till jobbet.
Ligg kvar i sängen, lita på att inga barn gör nåt bus. Fast gå upp och se när en av sönerna tar på sig foppacrocs och eskorterar din fru till grinden, iklädd grön pyjamas och överfull nummer1-blöja.
Ät sen frukost och njut av din ledighet. Inkl påtår.

Stäm sedan träff med en trevlig föräldraledig frände på ett köpcenter i en medelliten och grå stad. Köpcentret bör vara format som ett bröst, men det är inte nödvändigt.
Se gärna till att du och din trevlige kompis kommer fram till köpcentret samtidigt, det underlättar enormt mycket. Väntetider förminskas och risken att barn tröttnar ur minimeras.
Sen är det bara att gå in i en cool klädesbutik, söka upp Jeansansvarig på plats och berätta att du vill ha likadana jeans som honom. Prova gärna jeansen en gång innan du betalar dem - men det är inget tvång. Påminn sedan Jeanschefen att maila dig med ett gästbloggsinlägg vid tillfälle, eftersom du har gjort din del av överenskommelsen (att köpa ett par jeans för att få ett gästbloggsinlägg).
Strosa sedan runt en stund med den öppna förskolan som du och din tvåbarnsförälderkompis startat för dagen.
Besök gärna en snabbmatsrestaurang och njut av en kaffe och paj, men det är inget tvång.

Åk sedan hem, se till att några barn somnar i bilen så att du och äldste sonen kan släntra över till en granne och snacka lite.
Ta gärna på dina nya jeans av japansk denim och känn hur sköna de kommer bli.

Packa en väska med extra tröjor, eftersom du ska ta med din familj för att inkassera ett årsgammalt presentkortsvärde som dina vänner gett dig på Bäsna Handelsträdgård. En av Dalarnas mysigaste platser. Alla kategorier.
Åk dit och möt upp med dina vänner. Tajma gärna på samma sätt som med din föräldralediga kompis, men det är inget tvång.
Njut av att dina barn tar dina kompisars händer utan blygsel så att du kan slappna av och bara strosa runt, lite lagom. Köp (eller få) kaffe och glass alternativt pelargonkaka och sätt dig i en berså.
När du varit klart på den här trevliga platsen, åk gärna på picnic med samma vänner. Gärna på en vacker plats, typ vid en älv och om det finns en ångbåtsbrygga så är det direkt top notch. Beställ gärna uppehållsväder och om du lyckas få pastasallad så har du verkligen lyckats. Kolla gärna så att det finns en hejdundrandes gräsmatta runt picnicbordet så att dina barn kan springa så fritt som möjligt, men det är inget tvång. Fast det underlättar.

Sen, när du är mätt och belåten och har njutit så du nästan spricker så passar det bra att åka hem.
För då har du haft en bra dag.

Om du vill ha lite bilder som inspiration, ifall mina ord och instruktioner varit otydliga, så kommer det här nedanför.
Lycka till med att ha en bra dag, du också!


Mina nya Denim Demon Jeans. De är så nya så de nästan blänker.


Kezia och Jerka. (Kezia under Jerka)
Glass i Bäsna Handelsträdgård. Eller Pelargonkaka om jag hade fotat mitt fat.
Picnic med Tells. Sig gömmer sig bakom en av farbröderna på bilden. En trevlig plats. Med trevliga människor.

onsdag 25 maj 2011

Saker som gör mig nervös

Jag hade tänkt skriva nåt om att det här med att man tror att världen kretsar kring en, men så kom jag på att det inte är så. Så klart. Det finns ju andra, viktigare saker som saker kan kretsa kring än mig!

Men jag blir i alla fall lite nervös ibland. Här kommer en lista:
  • Om jag har skickat ett sms och det inte kommer nåt svar. Varför kommer inte svaret? Är det för att personen jag skickat till har tröttnat på mig? Är det för att smset inte har levererats och personen som kanske väntar på ett sms från mig tror att jag är stroppig och så vet inte jag om det och så blir det fel.
  • När jag ser en polisbil när jag är ute och kör. Men så kommer jag på att jag aldrig kör full och då kan det ju på sin höjd bli typ böter. Fast i går såg jag två polisbilar i en korsning när jag skulle svänga och då blev jag inte nervös.
  • Jag blir nervös när jag inser att jag inte har så mycket roligt eller bra att dela med mig av här.
Men det kanske löser sig. Allt handlar väl ändå inte om mig? För då blir jag nervös.

tisdag 24 maj 2011

Dagens ljudfrågor och återkoppling till en tidigare läsarsynpunkt

Varför gnisslar mina skor?? Mest den ena, men typ hela tiden så det känns som att det är båda. Nån som vet?

Jag hade tänkt ha en till ljudfråga, men den kom bort ur tankarna. Ungefär på samma sätt som när jag äntligen hittade ett gammalt inlägg. Varför hade jag letat rätt på det?
Jo, efter en stund kom jag på varför:

Min gode vän Daniel som idag ger bort sånger ifrågasatte i mitt inlägg om Målbrott huruvida min syster hade kommit till stationen med rälsbuss eller inte.
Nu har jag pratat med henne och hon minns det som om hon kom med rälsbuss till LSE station. Hon var inte hundra procent säker, men hon kom i alla fall ihåg att hon åkte från LSE station med rälsbuss.

Det finns säkert någon som vet när rälsbussarna slutade gå i Lapplands inland, och om ni vet - tveka inte att höra av er! Ni vet var jag finns, eller hur?
Och om ni vet varför mina fina skor gnisslar går det också bra att höra av er.

måndag 23 maj 2011

Hell Week

Den här veckan hade jag kallat Hell Week på mitt förra jobb.
Inte för att det känns som att jag har hamnat där (helvetet alltså) - för det har jag inte. Jag brukade säga så till mina stackars medarbetare när jag hade schemalagt dem i typ två veckor i streck för att vi hade en massa jobb att göra.

Det är en lång vecka. Jag brukar vara ganska dagvill per automatik, men nu är det nästintill löjligt.
Men på torsdag så är jag ledig igen. I fem dagar. Då blir det som en Weekend in Heaven Deluxe, och det känns ju ganska bra. (Läs väldigt.)

Fast jag är glad. Det är en bra hell week. Roligt på jobbet. Fina kollegor. Födelsedag. Sol. Regn. Grillning x3 hittills. Tankar. Förhoppningar. Mer tankar.
Man (läs jag) har ju blivit äldre. 33 år. Då börjar man väl tänka lite mer tror jag.

När man är 33 ska man väl ha åstadkommit något. Gjort intryck eller avtryck.

Andra hade ju gjort en hel del vid den åldern, sägs det. Och det har jag också gjort, jag vet. Men det känns inte så när man har lågt självförtroende, för stunden.
Men det vänder säkert. Det brukar göra det.

Nu spelar Hellsongs i mina lurar en ljuv låt och jag tackar för idag.

Det är snart helg. Jag går dit i lagom fart, och när jag är där kommer vilan. Kanske.

BLOMBUD!

Till mig.
Från Den långe och vackre och hans förtjusande Körskollärare.

Det var mitt allra första blombud, nånsin. Och jag är glad så jag spricker.

Normalt sett brukar jag tycka att blombuketter inte doftar så gott. Den här var ljuvlig. På riktigt.
Jag gillar att bli ombevisad. Och blombud.


En gång skulle kompisar och jag åka till några tjejer i Norsjö. Då stannade vi till vid en sån här stor krukgrej bredvid vägen och försåg oss. Jag hoppas att vi jordade av "buketten" innan vi lämnade över den.

söndag 22 maj 2011

En födelsedag

Frukost på säng.
Paket.
Jobb.
"En salami/brié (obs uttal på brie) och kokosboll med pärlsocker" i samma kund. Som ville ha en rolig kaffe så jag kastade ner lite roliga historier bland mjölken. Hon skrattade måttligt.
Varma bananer som min kompis Bettan bjöd på.
Hemfärd med solglasögon på.
Flagga hissad.
Vänner hemma.
Grill tänd.
Korvkorg i överraskningspresent från andra vänner.
Invigning av stekpincett.
Middag med familj.
Samtal från familj. SMS från pappa och syster.
Hälsningar. Tankar.
Till mig. På mig.

Glada nyheter.

Känner mig yr. Känner mig 33.
Men ändå samma.

Gillar.

lördag 21 maj 2011

Dan före Dan (och då pratar jag varken om nån svåger eller kusin eller kompis)

Ska sova som en räv!
Published with Blogger-droid v1.6.8

torsdag 19 maj 2011

Apropå radiolyssning i morse om björnrånare

Jag lyssnar en del på radio där jag jobbar. Ibland bjuds det dansband ur bergsprängaren, men oftast är det radio. Det är där jag hämtar min kunskap.

Idag pratade de på Morgonpasset i P3 om TV-programmet Efterlyst. Där skulle de tydligen berätta om en som hade klätt ut sig till björn som gick in och rånade en bank.
Det här satte igång tankarna hos mig. På flera plan.
Dels mindes jag min gode vän som brukade planera bankrån när han cyklade hem på kvällarna och dels så mindes jag en historia - som jag inte är hundra procent säker på om den är sann - om en snubbe som sprang omkring på Globen iklädd ap-kostym och delade ut reklamblad.

Är det nån som har hört talas om den storyn?

Jag har för mig att han såg ut som en gorilla och det var på nån ungdomskonsert av nåt slag, så många ungdomar var samlade där på Globen. Tydligen ska han ha sprungit omkring och skrämt en massa folk som INTE väntade sig se en lurvig apliknande gestalt där på fredagskvällen.
Visst var det så att det hade bussats en massa folk från hela Sverige typ? Har hört nån gång att folk ska ha blivit väldigt förvånade när apan kommit upp till några och överräckt reklamen med att säga personens namn. Typ såhär: "Här *** har du en lapp".

Är det nån som har hört det här eller har jag drömt det?

Trafikstockningen

Eller hur?
Published with Blogger-droid v1.6.8

onsdag 18 maj 2011

Appendix till kvällens lektion ur ett domestiskt perspektiv.

När min fru läste inlägget så undrade hon hela tiden när det skulle komma information om hur mycket jag själv jobbar med telepati.

Och som vanligt har hon rätt. Men det tänkte jag att hon visste?

Dagens Caféskola. Om telepati.

Ni kanske tror att baristas (baristor?) är smarta människor som har lite övernaturliga krafter. Så är inte fallet. Vi är vanliga. I alla fall jag.

Nu vet jag ju att ni som går den här skolan (ikväll Marcus och kanske nån annan om hon fått barnvakt) är smarta elever, men jag känner ändå att det är dags att lyfta ett ämne som tydligen hamnat i skymundan något.
Kommunikation.
Det finns så många sätt att kommunicera. Man kan använda sociala medier, verktyg såsom telefoner eller brev och så kan man vara lite oldfashion och köra med ord. Det är nog det vanligaste.

Men vissa människor tror även att det finns ett sätt till: Tankeöverföring.

Låt mig utveckla:
Exempel I.
Idag kom en trevlig herre in på fiket. Han ville ha en chokladkaka med vispgrädde att ta med, och det ansåg Baristan självklart inte vara något problem. Kakan packades in på en plastfolieöverklädd papptallrik och Baristan började ta betalt för kakan.
Då plötsligt reagerade mannen (inte på ett otrevligt sätt) och sa att han hade tänkt att köpa TVÅ kakor för att ta med.
Han hade tänkt det. Men inte sagt det.
Jättesvårt för en vanlig barista att förutspå.

Exempel II.
Idag kom en annan kund med ett annat kön än den första mannen (jag vill inte röja några identiteter pga Baristans Code of Silence) som vi pratade om i Exempel I.
Hen sa att hen ville köpa "Pannkakor med sylt".
Inga problem, tänkte Baristan och lastade in två pannkakor i mikrovågsugnen. Han tänkte att "hen säkert hade nåt barn som skulle äta pannkakorna..." och började förbereda portionstallriken med sylt.
När pannkakorna var klara ställde Baristan tallriken på brickan och log sitt baristaleende och önskade kunden en smaklig måltid.
Då plötsligt reagerade hen *lite onödigt nedlåtande* och frågade om hon inte skulle få grädde till pannkakorna också.
Låt oss gå tillbaka ett par rader och kolla på vad hen beställde.
Jo: "Pannkakor med sylt".
Inget mer. Ingen grädde efterfrågades. Alls. (Nu finns det inga vittnen till händelsen men The Barista Code of Honor förpliktigar baristas (baristor?) att alltid (?) sprida ett sant budskap.
Jättesvårt för en barista att förstå att hen ville ha grädde också, även fast det ordet aldrig uttalades.

Nu har jag aldrig sagt att det ska vara ett lätt jobb att vara barista, men när man måste kunna telepati så börjar det nästan bli löjligt.

Men hur ska man göra då? kanske ni två som eventuellt läser detta undrar, och svaret på det är jätteenkelt: 1. Prata med fullständiga meningar och ta inte för givet att baristan kan telepati ty det är jätteovanligt. Även på landsortsfik.
2. Kom ihåg den trevliga attityden. Den kommer att ta dig långt som kund på café.

Frågor på det?

Ps. Tänk på att en del baristas (baristor?) ibland väljer att, när det kommer ett sällskap på säg tre personer, bara skoja med den sista i kön när de andra gått iväg så att de tror att baristan är en tråkmåns medans den sista i kön kanske går och sätter sig skrattande. Oftast är det ett tecken på att baristan får ett infall och vill testa lite sociala mönster - live. Inga rön visar på att det är ett bra beteende. Ds.

tisdag 17 maj 2011

Dagens Tankesmedja. Fritt översatt.

  • Varför parkeras alla bobby-cars med släp utanför toaletten, i den trängsta (trångaste?) passagen i hela huset?
  • Hur många hårdbrödmackor med smör behövs det för att döva ett sötsug?
  • Varför har jag så sällan pendlarkompisar i min bil?
  • Hur dum känner man sig när man oavsiktligt spammar sina kompisars facebook med exakt samma statusrad tre gånger för mycket?
  • Varför hittar man ingen musik på hela Spotify?
  • Visst är Facebook en tävling där flest statusar vinner?
  • Hur kommer det sig att det ofta (läs jätteofta) känns som om alla är smartare än en själv?
  • När kommer internet tillbaka till grannbyn egentligen?
  • Hur många dagar är det kvar till nästa torsdag?
Ja, här har ni några att bita i. Varsågoda, jag ska inte uppehålla er längre.

måndag 16 maj 2011

En grå ledig.

Det här med lediga dagar.
Det här med att man kan bli så trött. Efter jobb. Efter sömnbrister. Så trött att man får huvudvärk.
Det här med att man tror att det kan bli en toppendag, och så skiter det sig totalt. Ena sekunden är allt tiptop - och nästa så är man bara sur.
Om jag talar av egen erfarenhet? Färskare erfarenhet än en nyponros (när nu de brukar komma fram ur buskarna). Hela dagen, världens suraste pappa.

På våra fina barn. På mig själv. På vädret. På ordsvador utan betydelse. På typ allt.

Det här med att jag skulle vilja vara ledig. Ta semester från, kanske det mesta. Bara stämpla ut ett tag och dra.
Så får man inte tycka egentligen. För det är så många som skulle ge högra tummen för det som vi välsignats med. Men jag tycker så. Ibland. Idag.

Men mitt kontrakt är inte skrivet med en massa klausuler. Det är inget fängelse, absolut inte!
Men jag skulle ändå vilja ha permission ibland. (Mest från min egen surhet).
Och om jag nån gång fick semester från det här livet, så vet jag att jag skulle längta tillbaka DIREKT!
För så funkar det. Och nästa sekund älskar jag livet igen. Tills nästa, när surheten kommer igen. Och det är bara mig själv som jag kan skylla på.

Det här med att det här var ett grått inlägg som halkade igenom censurapparaten. Från verkligheten.

söndag 15 maj 2011

Dagens Caféskola. Om relationer.

Våren är här. Eller ska vi sträcka oss till att sommaren är här?
Hursomhelst så märks det att det är sommar i luften. Man kan till och med märka kärleken som brukar spira den här tiden på året, och det är så härligt.
Men vi på Caféskolan märker att det finns en osäkerhet hos vissa som är ny-ihop med varandra. Vi på Caféskolan ser såna saker och vi tar vårt ansvar att ge tips på hur man kan göra saker och ting rättare, och idag ska vi prata om hur nya relationer kan frodas på caféer.

Det är så underbart när unga och äldre kommer in för att fika ihop. Sen den här härliga, tafatta, fumliga hålla-handen-attityden som är sådär pirrande - är den inte priceless?

Men så kan det bli lite känsligt. (Jag brukar hålla en låg profil, så det är inte mitt fel den här gången att det kan bli lita märklig stämning på andra sidan disken.)
Tänk så här:
Tjejen eller killen står längst fram i ledet av människor. Den som denne person tycker om står precis bakom. Den första personen beställer vad han eller hon vill ha och Baristan lastar upp det på brickan. Personen bakom beställer också vad han eller hon vill ha - och nu kommer ett problem upp.

Betalningen.

Det är tydligt att turturduvorna inte har gemensam ekonomi. (Vi Baristas ser sånt.)
Den som står först i kön vet inte om han eller hon ska bjuda sin älskade vän på fikat och vänder sig lite osäkert till den som står bakom och frågar om han eller hon ska bjuda på fikat.
Naturligtvis så säger den som står bakom i kön att: "Nej, nej, inte behöver du göra det! Jag kan betala själv..." och så växer problemet. Helt i onödan.

Varför växer det? kanske du undrar.
Jo, det växer eftersom han eller hon som står först i ledet av männsikor nu måste välja om han eller hon ska betala ändå varpå hon eller han bakom i kön kanske säger "..Mäh, jag sa ju att JAG kunde betala för mig.." och det är ju inget man vill höra.
Om han eller hon väljer att inte betala så kan det ju verka som om han eller hon är lite snål och glad att slippa pynta för den person som han eller hon kanske kommer att bilda familj ihop med. (Ja, Baristas brukar dra slutsatser lite raskt ibland..)

Finns det nån lösning på problemet då?
Har vår yngre son krulligt hår? Kör jag ibland en grå bil? Gillar min fru choklad mer än livet självt?
Ja.
En jättelätt lösning, och varsågoda - här får ni den gratis (eller om ni vill betala för den så går det bra att posta lite pengar till mig):
Du som står först i kön, fråga inte om du ska betala din älskade väns fika eller inte. Bara gör't. I nio fall av tio så blir den personen bakom dig i kön glad och oddsen ser ju ganska säkra ut då, så våga chansa. I det tionde fallet av tio så kanske han eller hon blir sur men då kan du alltid säga att han eller hon bjuder nästa gång.
Win-Win.

Känns det klart så? Ni är alltid välkomna med frågor, det vet ni väl?

fredag 13 maj 2011

Ett inlägg om Älgar

Varje dag hoppas jag att det ska hända nåt kul så jag kan skriva om det. Nån rolig felsägning av en kund. Nån rolig rättsägning av en son. Nåt som triggar minnesbanken.
Men nä.

Idag har inget egentligen hänt annat än att jag på twittret fick en hejarns massa låtar om älgar.
Och jag gillar älgar.

Så tänk att det här var ett bra blogginlägg om älgar. Lite roligt och fyndigt.
Som om det vore skrivet av nån bra, riktig bloggare.

En sån bloggare skulle jag vilja vara. Som kunde skriva om nåt kul.
Published with Blogger-droid v1.6.8

onsdag 11 maj 2011

Tips från nån annan än coachen

Jag brukar jobba med att efterfråga blogginlägg. Men så kanske man inte får göra?
Den senaste veckan har jag uppdaterat min gReader i mobilen GANSKA många gånger och ofta har det funnits bra inlägg, men ett inlägg har jag saknat.
Flera gånger har jag övervägt om jag ska höra av mig till bloggaren, liksom för att påminna lite - men jag har inte gjort det. För jag har inte velat tvinga fram nåt - jag vet ju inte om bloggaren kanske inte är så skrivsugen eller så kanske det har funnits viktigare saker att göra, än att blidka mitt bloggläsarbehov.

Men idag damp det in. Och jag blev glad.

Nåt annat som damp in före blogginlägget idag var goda vänner som var ute och övningskörde. Inte båda, såklart. Men de damp in - och kvällen blev ännu bättre! Att sitta ute i uterummet med varsin kopp te och umågs, det är livet på en pinne. En bekväm pinne. Med kuddstoppning av mjukaste kuddmaterial bestående av vänner.

Det har varit en dag med VAB. Leod var sjuk och dottern var eftersjuk. Men det var en bra dag.
Fast jag har inte så mycket ord att skriva så jag kommer tipsa er om bloggar som är så läsvärda så ni måste kolla in dem.
Varsågoda.

Vara Vuxen - En av de bästa bloggarna. På hela internet.
Tankar, åsikter och kaffe - Alltid bra.
Ordproduktion - En blogg man väntar på nya inlägg från.
Norr Went South - Ingen dag är komplett utan den här bloggen.
Daniel på Svängrum - Här får man tänka lite. Det tycker jag är bra.

Om det är så att du som skriver på dessa bloggar läser det här så vill jag här skriva att Ni inspirerar mig. Jag hoppas inte att ni störs av att jag uppmanar folk att läsa era fantastiska bloggar - men de är bara så bra att jag inte kan undvika det här.
Min syster skrev en gång att hon "samlade på leenden, la ner dem i fickan och plockade fram dem när hon behövde det."

Tänk så.

tisdag 10 maj 2011

Varför jag undviker att handla

Det finns saker jag ogillar. En av de värsta grejerna är att handla. Mat. Och sånt.

Varför? Jo, det kan jag berätta om:

1. Kundvagn. Har man nån gång en tia i fickan så att man kan köra kundvagn? Nej. Aldrig, och alltså är man fövisad till korgar. De med hjul är okej, men de brukar vobbla lite mycket och det gillar vi inte.

2. Inköpslista. Att skriva och att följa, det är jättesvårt. Idag hade jag turen att få en smsad till mig (ja, jag är tolv år och helt handlingsförlamad) och som tur var så fanns det bara ett tiotal varor med på listan. Men säg den gång du (läs jag) har handlat utan att glömma något även om jag har haft en lista. Säg.

3. Bröd. Varför finns det så sjukt många brödsorter och vilken ska man välja? Idag tog jag hjälp av twitter för att få tips - och det fick jag. @mojbro och @mar_wie FTW! Men varför måste det finnas så många olika sorter och varför kommer jag aldrig ihåg vilket vi brukar köpa?

4. Att varor inte finns där man tror att de ska finnas. Tex Kaviar. Jag går runt butiken ungefär 4 varv för att leta reda på kaviar och så finns den nån helt annanstans. Jättejobbigt. Och när man har frågat personalen ett par tre gånger så börjar det ju ta emot att fråga igen, om ni fattar vad jag menar.

5. Glömsel A. Att man (läs jag) kommer på när jag är borta vid flingorna att jag har glömt plocka med tomater, som såklart är i andra änden av butiken. När jag väl hämtat tomaterna och gått tillbaka till flingorna så saknas mjölken i korgen, och det vet ju vem som helst att den finns längst in i butiken.

6. Kassakön. Det värsta när man står i kön (eller i samlingen av folk precis framför kön) är att man snart är framme hos kassörskpersonen. Känslan av att man förmodligen har glömt något är inte heller så trevlig, men den går ju inte att göra så mycket åt förrän man kommit hem och inser att man missat nåt - men den finns ju ändå där. En jobbig grej är ju annars det här med särpinnen som man lägger mellan mina och kunden efter/före sig - fast det kan vi ta upp i ett annat inlägg. Om vi kommer ihåg det.

7. Framme hos kassörskpersonen. Här ligger ångesten i huruvida man har pengar på kortet eller inte och om man glömmer att dra ICA-kortet eller inte. Idag var jag på Willy's, och där har vi inget kort och det kändes befriande. (Det fanns även pengar på kortet, så vi kan strunta i den här punkten egentligen.) (Eller så stannar vi till lite och pratar om det här att jag fick tolka kassörskan till en kund. Kunden, som kanske var utbytesstudent från ett annat land hade köpt kanske kyckling för 24 kronor (trodde hon) men det visade sig att man var tvungen att köpa andra varor för minst 95 kronor. Det kunde inte kassörskan förmedla, så då hoppade jag in. Pro bono.)

8. Efter betalningen. Då inser man såklart att man har glömt att ta kassar. Varje gång. En gång på CG så hade jag köpt en hel kundvagn fullsmockad med grejer och så glömde jag kassar. Jag blev så arg på mig själv att jag packade ner grejerna i kundvagnen och körde ut den till bilen, packade in varorna (på lösvikt så att säga) i bilen och fick således när jag kom hem bära in pinal för pinal. Idag fick jag en kasse av kunden bakom fastän jag kanske hade varor för två.

9. Varubandet. Mitt värsta. Det här är varför jag aldrig vill handla mat egentligen. Varför MÅSTE kassörskpersonalen trimma det här bandet så att alla mina varor trycks längst ner i fållan så att det blir som ett råttfällespel av alltihop? Det gör mig så stressad och arg så jag inte vet var jag ska ta vägen. Och personen i kassan kan bara missbruka sin makt och håna mig genom att aldrig stänga av bandet. Aldrig.

Om man läser inlägget ser man att det oftast är jag som är orsaken till att problematisera handlingen. Jag vet. Jag vet också att min fru får handla oftare än mig och det är ju inte rättvist. Jag vet det eftersom hon brukar säga det till mig. Med rätta.
Så mitt mål är att om en tid kunna skriva ett inlägg om hur bra det går att handla mat.
Det är mitt mål.

Men just idag var jag kass på att handla.

(Och det finns ungefär hur många ordvitsar man skulle kunna jobba med i det här: Kass - kasse. Mål att handla mat - Handla ett mål mat. Och så vidare. Men jag går inte den vägen ikväll. Varsågoda.)

måndag 9 maj 2011

Dagens sköna

När man mest bara är stressad över att man knappt hinner med att vara småbarnsförälder, så är det enormt skönt att höra från en vis man att man inte behöver hinna med så mycket annat just nu.

Sen att ett av arbetsdagens svåraste beslut var om jag skulle välja en gratisglass som kollegan bjuckade på eller om jag skulle ta tårta som en annan kollega bjuckade på, det var en annan historia.

Och självklart lite annat som hamnade i censurapparaten.
Published with Blogger-droid v1.6.8

söndag 8 maj 2011

Ett verklighetens inlägg

Min gode vän Daniel har en finfin blogg som gör att man tänker till. Med man menar jag jag. I ett av hans senaste inlägg så skrev han om hur vanligt det är att man kanske bara visar sin fina fasad på internets sociala medieväggar och att man inte beskriver verkligheten.

Jag brukar beskriva verkligheten. Men jag har en enormt stor censursapparat som allt jag skriver måste gå igenom innan det hamnar på Facebook, Twitter eller här. Allt går igenom den, och väldigt mycket fastnar. Ibland halkar grejer igenom, och det ber vi här på Kavelmora Ink om förlåtelse för.

Daniel förklarade för mig att det inte är samma sak att klaga som att beskriva verkligheten. Jag har trott att det har varit så, kanske beroende på att jag har kalibrerat censurapparaten lite fel.
Sen ska inte allt skrivas, för det är inte för alla att läsa eller veta.

Det finns så mycket sånt i mitt liv, och helst skulle jag vilja skriva det så att jag får det ur mina system. Men det går inte riktigt.
(Jag brukar ogilla inlägg som bara består av hemliga koder och teasers om sånt som jag aldrig kommer få reda på - och så håller jag på här själv! Skämmes på mig. Förlåt. Ska försöka att det inte blir en vana.)

Det har varit en ledig helg. Från jobb. Folk kommer fråga mig imorgon på jobbet om det var en bra eller dålig helg, och det är alltid lika svårt att svara på en sån fråga.
Heaven and hell. Kommer jag svara.
En kund jag pratade med häromdagen (efter att jag frågat: "Läget?") sa att 'det som är värt att berätta, är bra.'
Lite sant, kan jag tycka.

Men verkligheten handlar också om sånt som inte är värt att berätta. Och att vissa av de sakerna som inte är värda att berätta är rentav fantastiska! Kanske kommer de att beskrivas här eller nån annanstans - annars kan du som läser bara glädjas med oss. (Vi ska inte bli fler. Reds anm.)

Och för att det inte ska bli för rosa för er smak och alltför puttinuttigt så kommer jag fortsätta att kalibrera censurapparaten tills en annan gång så att även annat kan slinka igenom.

lördag 7 maj 2011

Grill igen

Nu är grillsäsongen tillbaka.
Nu är grillfotosäsongen tillbaka.

Här har vi grillat klart.
För den här kvällen.

fredag 6 maj 2011

Upon request


Haircut 2011

Haircut 2011

Ni vet min fobi för frisörer?
Jag tycker det är läskigt, för jag vet aldrig hur jag ska säga till frisören hur jag vill att det ska se ut för jag vet liksom aldrig hur jag vill att det ska se ut.
Så därför bokar jag tid väldigt sällan. Sist jag klippte mig var den 23 december 2010, och det märktes lite att det var ett tag sedan.

Men idag var det dags. Jag har laddat hela veckan och på twittran har jag fått peppningar och facebook har varit mycket generösa med frisyrtips och jag hade lyckats få tid hos samma frisör som klippte mig förra gången. Jag kände mig trygg.
Fast mitt på dagen idag hade salongen ringt och lämnat ett meddelande. Hon, min frisör, hade fått lite tjall på sina bokningar och låg efter i tidsschemat och undrade om det var okej att hennes kollega klippte mig.
Jag frös till. Kanske lite av att det var lite kallt i köket på jobbet, men även lite eftersom jag fick en obehagskänsla i min maggrop.

Jag ville helst få det avklarat utan att gå igenom det.
Jag ville helst att min syster som heter nästan samma sak som jag skulle klippa mig, även om hon ibland kunde slinta till och nagga mig lite i örat.
Jag hade gjort mycket för att låta min syster Berní klippa mig som den gången hon gjorde det sista kvällen på sommarlovet ett år.

Vi satt uppe i mitt rum. Det var sen kväll och våra föräldrar hade gått och lagt sig. Jag hade bestämt mig för att raka bort allt mitt tjocka hår, och min syster skulle göra det.
Hon satte maskinen mot mitt huvud och surret började. Hon körde med rakmaskinen upp från pannan och det fanns ingen återvändo.

Hon började skratta. Hon skrattade så hon kiknade och vek sig dubbel, sådär som man gör när man skrattar riktigt mycket.
Jag minns inte om jag skrattade. Men det gjorde jag säkert.
- Du ser ut som en krigsfånge! sa hon och kiknade igen av skratt.

Morgonen därpå, när jag gick ner till köket där Mamma och Pappa satt och åt frukost möttes jag av Mammas patenterade förvåning:

- Mäh! Hur ser du ut?!

Det var en bra start på det läsåret. Vill jag minnas.

Men jag klippte mig inte så idag. Det blev bara som en vanlig frisyr, lite prydlig och sådär.
Och jag överlevde. Det var faktiskt rätt trevligt att klippa sig.

Ska nog göra det igen i år. #haircut2011B

Ett öppet inlägg till farbröder som behöver skaffa sig bättre argument

Nej men, har det bara gått ett par dagar sen vi rörde upp oss gällande ett särskilt ämne här på Kavelmora Ink? Kanske dags att röra upp oss igen då - det var ju så länge sen sist.

Såhär tänker jag:

Om du som äldre farbror, eller om du är i nån annan demografisk grupp, väljer att säga till dina "kompisar" att "...jamen så stod det i min lärobok, höhö..." när du beställt ett sånt där bakverk, så äR DET INGET ARGUMENT!!!

Välkommen till 2010-talet! Läroböcker från 1800-taletish kanske inte används nuförtiden eftersom saker och ting har förändrats lite här i världen, eller?

Det är inte coolt.

Och Baristan kan reagera. Genom att tänka att han skulle vilja att Modedoktorn vore där för att sparka ut alla dessa trångsynta stackare, som skulle kunna lära sig det enkla att bara kalla det chokladboll.

Eller?

torsdag 5 maj 2011

En undersökning.

Igår sa jag till en kund att "...jag har hört att det är nån som skriver om det på nån blogg på internet..."

Och så var det mig som jag pratade om. Fast det sa jag inte.

Var det:
1. Bra
2. Dåligt
3. Konstigt

Motivera gärna

onsdag 4 maj 2011

Tankesmedjan goes språkskola! Om uttal på pålägg

Vad har hänt med den häringa publica servicen som Kavelmora Ink stod för? Får man inte lära sig nåt på den här internetsidan numera? kanske du frågar dig. Lite med rätta.

Så här kommer en liten lektion/tankesession i hur många alternativ det finns på att uttala ordet och pålägget SALAMI

På det fik som jag jobbar så serverar vi olika smörgåsar. En klassisk Ostochskink-baguette (som för övrigt har många uttal även den - bugett, bokett, bugatt, baguschett, bagutt med mera, mera).
Vi serverar en creamcheesemacka som består av philadelfiaost och en massa hemliga ingredienser och om man säljer den till någon som inte gillar kyrkor så kan man med fördel avväpna deras argument med att man själv har en pastorssonsbakgrund. Det brukar funka.

Sen har vi 2000-talets Ostochskinkmacka. Den med Salami och Brie.
Ordet salami består av fem bokstäver. Ja, kontrollräkna gärna och finn att det är fem.
Även fast det är så få bokstäver kan ordet uttalas på nästan oräkneliga sätt, och jag tänkte lista ett par av dem.

1. [sala mí:] uttalas med snabba a:n och ett långt i, nästan som om det vore två stycken. Relativt ovanligt.
2. [sá: lami] uttalas med ett långt första a, nästan som om det vore två stycken. Ganska ovanligt, men lite vanligare än alternativ 1.
3. [salá: mi] uttalas med ett långt andra a och ett kort i. Absolut det vanligaste alternativet.

Jag säger inte att något av dessa alternativ är rättare eller felare än det andra, jag tycker bara att det är lite roligt att det finns så många uttalsalternativ på samma ord.

Känner vi till något annat ord som har samma mängd uttal?

Och till sist, kom ihåg att man kommer hur långt som helst med en trevlig attityd. Oavsett uttal.

Dagens Caféskola. Om val av replik

"Tja, det får väl duga…" sagt med lite lagom arrogans och spydighet när man fått en annan macka för att man inte varit nöjd med den första, är inte en bra replik att använda.

Det kan göra att Baristan blir lite avogt inställd mot dig som kund och det är väl onödigt?
Published with Blogger-droid v1.6.8

tisdag 3 maj 2011

MILK

Du som känner mig sen förr vet ju att jag var lite knubbig på den tiden. Om jag hade kunnat det här med data så hade jag sett till att lägga in nån bild, men om du kollar på den här fast byter ut glasögonen mot runda så har du en ganska bra bild. (Bra bok för övrigt - läs.)
Du som känner mig nu vet ju att jag fortfarande inte klassas som spinkig, men det gör inte så mycket. Det är inte min rondör vi ska tala om utan om nåt helt annat.

Idag kom det in två grabbar för att köpa fika. Snickerskaka med vaniljsås. Inkl sockerfibrer. De såg lite ut som jag gjorde förr i världen; runda, snälla och mesiga.
De köpte sitt fika och satte sig vid ett bord.

Fem minuter senare kom tjejerna. Två söta, med mjukisbyxor, skateskor och lite halvsportiga jackor.

Då minns jag. Hur jag och min snygge kompis N brukade sitta och fika på Lappis. Han - snygg och populär, jag - knubbig och inte lika populär.
Vi hade några tjejer som vi var lite kära i. Tre stycken, för att vara exakt. (Egentligen så var det fler, men just den här perioden var det tre som var lite extra.) Vi var typ 12 år gamla.
Vi hade en kod. På Lappis så fick man fika gratis (om ens pappa var pastor), och det bestod oftast av en tekaka med ost och skinka och ett litet tetrapak mjölk.
Koden för tjejerna var MILK. Initialerna bildade koden, och vi kunde säga den här koden sinsemellan och ingen förstod vad vi pratade om. Bara jag och min kompis.

Ibland kom två av tjejerna i koden ut till Lappis och då var det lycka. Ibland brukade vi till och med få sitta och fika tillsammans med dem - dubbel lycka. Men vi kunde kolla på varandra, min kompis och jag och säga koden. Utan att de här tjejerna visste att vi var kära i dem. Eller så visste de, jag vet inte. Vi var typ 12.

Den tredje tjejen i koden var en lite äldre tjej - den vackraste i hela skolkatalogen. Henne pratade jag aldrig med, men jag har för mig att hon en gång för ett par år sedan kom till ett hotell som jag jobbade på men jag presenterade mig aldrig. Hon hade man och barn och var fortfarande snygg. Hon kände inte igen mig. Är jag ganska säker på.

Jag blev aldrig ihop med nån i koden. Min kompis blev det säkert.

Idag tänkte jag om de här grabbarna hade nån kod för tjejerna de satt och fikade med.
Och så blev jag glad för att det var så fint att de knubbiga killarna fick fika med de söta tjejerna.

För det gillar knubbiga killar.

Gårdagen

Picknick i en stadspark med Modedoktorn.
#trevligt
Published with Blogger-droid v1.6.8

måndag 2 maj 2011

Mopeder och Synkronicitet

Den här internetsidan verkar inte leverera i realtid. Inte i barcatid heller, så här i El Clasico-tider.
Igår skrev jag om i förrgår och idag kommer jag skriva om igår. Nu vet ni förutsättningarna.

Även om det var vilodagen igår så jobbade jag. (Idag hade jag vilodag, till skillnad mot för flera som tydligen jobbade idag.)
Jag pendlar med bil till jobbet. Det är ca 27 km enkel väg. Sträckan kan variera något beroende på om man har mer eller mindre bråttom till/från jobbet då vägen är mycket kurvig. Igår valde jag att ta med min kära frus bilnyckel till bilen som stod här i Kavelmora även fast jag var på mitt jobb, och det var inte så bra. Tur att jag hittar fram och tillbaka ganska bra nu för tiden.

27 km. I timmen. Kan en moped gå. Då kör man lagligt. I alla fall gjorde man det på min tid om man körde runt 30 km/timme.
Igår tänkte jag på min gamla moped. En Crescent Sachs Compact. En fin gammal moped; såg ut som en grå damcykel med stor sadel och fet ram. Jättefin.
Jag minns när jag köpte den. Den stod under en presenning hemma hos min hockeyspelskompis som brukade kasta tennisbollar i ansiktet på mig, och den bara väntade på mig.
Vi skrev kontrakt. 1500 kronor och 50 öre kostade den. Kontraktet kan ha skrivits med blyerts, jag minns inte säkert men det kan ha varit så.

När jag köpte den var jag för ung. Jag var fjorton försomrar men jag köpte den på våren. Min syster frågade om hon fick låna den av mig, för hon skulle pryda ett skyltfönster nere på stan, bredvid Domus.
Självklart fick hon det.
Men så en dag ringde de från kontoret som hade skyltfönstret. Mopeden luktade bensin, och de undrade om vi kunde flytta på den.
Absolut kunde jag det. Så jag körde hem den. Typ i början av maj.
Jag minns hur vinden fläktade i mitt ansikte, eftersom jag hade lånat en gammal hjälm som bara var hjälm - inget annat. Och jag njöt.

Igår så kom en av våra stamkunder in för att köpa latte.
Som vanligt frågade jag hur läget var och om han skulle göra nåt kul.
- Ja, jag ska åka och hämta en moped, svarade han.
- Jaha, vad då för moped? frågade jag med förväntan i rösten och mycket riktigt.
- Jag har för mig att det var nån Sachs... Compact tror jag?

Vad är oddsen på det? Att jag på morgonen har åkt till jobbet (och hem och tillbaka), tänkt på min gamla moped och så ska den här människan åka och köpa en sån! Skjukt, om du frågar mig.

Tror ni det slutar där?
Nej, just det. Jag har ju en kollega på helgen också.
När jag berättar för henne om den här absurt härliga interaktionen så säger hon sådär nonchalant som vissa bara kan:
- Jamen en sån moped har vi stående i vårt garage hemma hos Mamma.

Skjukt. Och jag stavar fel med flit för att jag får det.

Men ändå helt galet. Igen liksom. Vad är oddsen?

Jag vet inte.
Och på eftermiddagen så kommer Stammisen in och jag frågar om den såg fin ut, och det gjorde den.

Fast det var inte en Crescent Sachs Compact.

söndag 1 maj 2011

Valborg i Smedsbo.

Och så fick jag ur mig en massa arghet igår.
Här.
När jag i stället hade kunnat skriva en massa trevligheter om gårdagskvällen.

Men vem är det som bestämmer när man ska skriva saker eller inte? Jag kanske?
Ja, vi kör på det. Även om det är lite otroligt.

Igår alltså. Vilken afton. Valborgsmässoafton.

Tänk solnedgång. Tänk Dalarna. Tänk lite kylig luft. Tänk att du packar bussen med tre halvspeedade barn iklädda "gå-på-braskolls-kläder" och mössa. Tänk att du kör till grannbyn och parkerar lite halvt på en tomt - lite halvt på en parkering. Tänk att du innan du parkerat har passerat en hel del folk som promenerar mot eldplatsen, med tydlig valborgsstämning i blicken.

Tänk att du lastar ur barnen ur bilen och möter nya kompisar som du besökt tidigare i veckan, över ett parti grillkorv och lite barnlek. Tänk att du stegar ut på ängen som är sådär ojämn som en äng ska vara, och i mitten är kasen.

Tänk att du ser dina grannar parkera ute på vägen. Tänk att du möter dina barns ena dagbarnvårdare och tänk hur glada dina barn blir av att se henne. Tänk att det bara kryllar av trevliga, vårfirande människor med leenden på läpparna.

Tänk att det cyklar omkring barn på ängen. Tänk att du ser jultidningsförsäljande barn på ängen. (Alltså de är lediga nu, det är ju inte säsong direkt.) Tänk att de packar upp snoddas och kaffetermosar på det vita campingbordet i hörnet av ängen.

Tänk att du ser en "öppnaförskolanfröken" från en annan grannbys öppna förskola, men att du inte hinner annat än att hälsa på henne lite flyktigt.

Tänk att du får syn på en annan "bystuge-familj", och att en av dem är en fd Gästbloggare här på Kavelmora Ink och det enda du kan tänka på är hur skönt starstruck man kan bli av sköna människor.

Tänk att elden äntligen tänds. Tänk att det går en kille runt brasan med en vattenkanna och en pinne, och att han trummar på vattenkannan (för att antingen trumma in våren alt hålla oss braskollare alerta på att det inte är lämpligt att gå för nära). Tänk att elden slocknar. Ganska snabbt.

Tänk att dina barn under tiden springer omkring och leker med sina kompisar och bara njuter, skrattar och njuter. Och gråter. Men skrattar igen. Tänk.

Tänk att du har så många trevliga människor att prata med så du nästan inte hinner ställa dig i fikakön för att köpa en korv med bröd och saft till dina barn för tjugan inkl kaffe och snoddas. Men att du ändå lyckas hamna i kön och får köpa ditt fika. I vårkylan.

Tänk att du sen tvingas leja den egentligen lediga dagbarnvårdaren att följa med till bilen för att du överhuvudtaget ska få med barnen till bilen - och att det är hennes förtjänst att du får in dem i den samma.

Tänk sen att du får rulla hem i solnedgång och att dina barn somnar på fem röda när ni väl kommit hem.

Och så kryddar du den här historien lite, så får du en liten svag bild av hur vårt valborgsfirande var i år.