måndag 30 december 2013

Kavelmora Inks Årskrönika

Förra årets årskrönika önskade att 2013 skulle bli ett bättre år än 2012.
Så blev det väl egentligen inte.

2013 bjöd på sämsta våren någonsin. Fick förklaringar på varför jag mått som jag mått men det gav ändå inte några svar på varför.

2013 gav mig i och för sig den bästa sommaren någonsin. Sol is da shit, tror jag.

2013's höjdpunkter rent faunamässigt var älgjakten med en liten skjuten ko som garant för lysande grillkvällar 2014 samt det faktum att jag faktiskt fick se en livs levande varg i Morbygden. Det blir nåt att skriva om i memoarerna.

2013 har inte imponerat på mig. Alls. Jag har säkert lärt mig en hel massa när jag ser tillbaka på det om hundra år men just nu är jag mest glad att det kommer ta slut snart.

Vi önskar väl att 2014 kan bli lite bättre än det här året. Om nu inte det är att jinxa det, igen.

Gott nytt år. *Hoppas*

tisdag 1 oktober 2013

Sju år

Jag tycker det är overkligt att jag har varit pappa i sju år.
Overkligt och roligt.

onsdag 11 september 2013

Älgjakt 2013

Idag sköt jag en älg. 
Det var sjutton år sen sist jag gjorde det. 

Nu lär det väl dröja sexton år till nästa gång om trenden håller i sig. 

söndag 1 september 2013

Sju år. En utvärdering

Idag är det sju år sedan vi köpte vårt hus.
Då var Helena höggravid, solen sken och vi firade köpet med en princess-stubbe i Hökviken med Helenas föräldrar. Vår granne hade hissat flaggan.
Idag var jag skengravid, solen sken och vi firade med pizza i granngården. Min fru hade hissat flaggan.

Sju år är en ganska lång tid. Det hinner hända ganska mycket.
Till exempel så kan man hinna bli föräldrar till en om en månad sjuårig son. Det kan också slumpa sig så att man får tvillingar ett par år efter det första barnet som renderar i att man inte bara får se om sitt hus utan även kanske bygga ut det med en tredjedel.
På sju år så hinner man även ibland att byta jobb ett par gånger tills man hittar ett fast jobb på kortast möjliga pendelavstånd. Sju år är ganska lång tid.

Det har varit sju år av både ljus och mörker. De ljusa tiderna har varit fler och längre, det ser jag. De lyckliga tiderna har varit väldigt lyckliga och jag märker att det har gått att härda ut de där mörka tiderna också. Med nöd och näppe ibland.

Vi har flaggat och firat ganska många gånger här i huset. Vi hoppas och tror att vi kommer få göra det fler gånger.

Och oddsen att vi kommer glömma ta ner flaggan innan solens nedgång vid de tillfällena också är ganska låga.

Vi går ut och halar den nu.

tisdag 20 augusti 2013

En tisdag 2013

Idag började vår äldste son första klass.
Det går att skriva spaltmeter om såna händelser men jag vill bara skriva att jag är stolt över honom.

Och att det roligaste idag var när vi satt vid middagen och pratade med islänningar. Då kommer han fram, den här skolpojken vi har numer, knackar mig på axeln och säger "Ursäkta om jag avbryter men jag vill bara tacka för maten." Sen gick han.

Och han går i första klass.


tisdag 13 augusti 2013

Den här sommaren, del II

Vi har pratat om badandet och bärplockandet och allt det där.
Men det finns mer: idag städade vi garaget och tömde det på skräp. Mycket skräp. Sådär gammeldags mycket så att hälften hade varit nog.
Och sen for vi till tippen. 
Inget konstigt med det, kanske du tycker.
Men då vet du inte vilka aversioner jag känt för denna institution. Denna plats som inte har skänkt nig nån glädje, någonsin. Denna gudsförgätna plats som bara gett mig ångest och illamående. Soptippen.

Men idag hände nåt. Jag kände ingen oro när vi tömde garaget. Obehagskänslan som brukar komma när jag drar åt spännbanden över presenningen uteblev.
Det gick bra att åka till tippen. Jag till och med pratade med en av sopproffsen där uppe utan att flacka med blicken - det var en underbar känsla!

Den här sommaren fortsätter att slå mig med häpnad.
Och jag gillar det.

lördag 10 augusti 2013

Den här sommaren

Den här sommaren har inte varit som andra somrar.
Jag har badat i östersjö, fjällsjö och hemmasjö. Flera gånger. Så många gånger och så ofta att ibland har knappt badbyxorna torkat ordentligt mellan gångerna. Så många gånger att jag förmodligen kommer behöva köpa nya badbyxor eftersom de jag haft den här sommaren snart är utnötta.

Vi har varit på semester och för första gången så var inte den första veckan på semestern kass. Humör har hållits uppe och tålamodet har räckt. Ofta. 

Idag har jag plockat bär också. Senast jag gjorde det var nästan den där gången i lågstadiet då vi allla skulle bidra med ett par dl lingon till skolans lingonsylt. Var det kanske en dl vi skulle plocka? Vet knappt, men jag vet att min mamma hjälpte mig och hon plockade nog den största delen av min skörd.
Idag gjorde jag det själv. Utan mamma. Och jag tyckte det var trevligt.

Den här sommaren har varit lite annorlunda och jag gillar det.

torsdag 11 juli 2013

Ett inlägg om vänner

Vi har haft besök i två dagar.
Av såna här riktigt fina vänner. Gammeldags goda vänner. Kompisar från förr som har blivit ens vänner nu.
Det är trist att dom behövde åka vidare på sin turné men lyllos dom som får träffa dom nu.

Jag ger fem toasters av fem möjliga till det att sitta i ett stearinljusupplyst uterum med god mat, god dryck och goda samtal.
Att jag haft träningsvärk i magen igår och idag gör ju att jag undrar varför jag inte knappade in det här med besök i runkeeper-appen så att all sån magträning och livsförlängning pga hjärtliga skratt registrerades på nåt sätt.

Om det fanns en extra lång skala som sträckte sig ovanför fem toasters av fem möjliga så skulle samtalen när det hade mörknat kvala in där.

Ibland önskar jag att det fanns något bra sätt att berätta för såna här vänner hur mycket dom betyder för en men det kanske är för mycket begärt. Tekniken finns säkert och ligger nog bara där och väntar på oss men jag vet inte riktigt hur jag ska få tag på den.
Jag får hoppas att dom vet ändå.

Två dagar är ibland för kort tid.

söndag 7 juli 2013

Herrens år 2013. Sjunde juli

Idag har jag badat. 
Jag är lika chockad som jag låter. Folk i min närhet kunde inte tro sina ögon även om de såg det med sina egna ögon. 
Idag var en bra dag. 
Imorgon är semestern slut. Eller åtminstone satt på paus. Det gör inte så mycket, faktiskt. Jag är ju ganska bra på att jobba. 

Det är skönt när finvädret stämmer överens med sinnesstämningen. 

torsdag 4 juli 2013

OBS!

Vilken dag som helst kommer det ett inlägg här på Kavelmora Ink.
Håll utkik.

Kommer eventuellt att använda den här sidan som en form av anteckningsblock snedstreck dagbok.

Om du har feedback att komma med så är kommentarsfältet öppet.
Välkommen åter.

onsdag 19 juni 2013

Onsdagen den 19 juni

Idag sa min psykolog åt mig att det var dags att göra nån liten form av revolt. 
Han sa också att alla har samma rätt att få tycka saker och det tyckte jag också var intressant. 

Sen for jag, Signe och Henry på fotbollsträning. Deras första. Det är med varm hand som jag rekommenderar att du läser den här på min kompis Popskolabynigges blogg. Han beskriver det väl. 

Sen fick jag ett sms från en av de bästa av vänner och tillsammans med henne skrev jag ett telegram. Ett sånt där telegram som jag för en liten stund sen inte hade vågat skicka iväg. 

Men ska man göra nån slags revolt så passar väl det här tillfället så bra som något. 

söndag 2 juni 2013

Ett inlägg om mina betyg

I nian fick jag en fyra i bild.
Mina systrar är extremt duktiga på att rita och skapa. Min bror är också duktig på att rita och hans händighet när det kommer till snickrande är något som jag avundas. Väldigt mycket.

Jag skulle ge mig själv en knapp trea i bild idag. Ja, jag vet att jag är ganska snäll mot mig själv.

Hela livet har jag haft ganska dåligt självförtroende när det kommer till såna här saker. Har varit väldigt bra på att diskvalificera mig i väldigt många såna här fall men det är en ganska usel spetskompetens.

I nian skulle vi göra ett slags examensprojekt på bilden. Vi fick göra vad vi ville; Jojja programmerade ett trafikljus (och idag är han VD för ett it-företag i en trevlig liten stad i norra Sverige) och själv bestämde jag mig för att göra en replika av en timmerstuga med blompinnar.
Förberedelserna gick jättebra. Det fanns inte google på den tiden så jag fick leta bilder i böcker och sånt, men det fanns en del. Jag försökte rita en liten ritning, men ska sanningen fram så satt jag mest och prokrastinerade. Pratade med klasskompisarna och låtsades gå framåt med projektet. Men jag kände hela tiden att jag inte visste riktigt vad jag gjorde, och jag vågade inte testa mina vingar.

Dagen innan jag skulle lämna in timmerstugereplikan så hade jag ännu inte börjat. Det såg inte så ljust ut, om en säger.
Jag kröp till ett litet kors och pratade med min pappa.
Min pappa är finsnickare och en curlingpappa. Han sa "jamen då hjälper jag dig då" och så gjorde han hela timmerstugereplikan åt mig där på kvällen innan inlämningsdagen. Han gjorde den finaste lilla timmerstugereplikan du kan tänka dig med både snickarglädje och perfekt positionerade knutar.

Den blev superfin. Jag gjorde ingenting annat än att jag bar den från bilen in till bildsalen. Kanske bar jag också upp den från källaren och pannrummet där pappa hade byggt den, men jag är inte säker.
Jag fick ett toppenbetyg för den och självklart var jag glad för det. Men det var egentligen inte mitt betyg.

Min fina pappa gjorde en jättebra grej genom att hjälpa mig och rädda mig ur en knipa.
Men såhär 20 år senare när min klasskompis är VD och jag sitter och jobbar med mig själv så önskar jag att jag hade fått lära mig att försöka själv. Jag önskar att jag hade varit bättre på att våga göra saker själv, även om de inte hade blivit lika fina som om min bror eller systrar hade gjort dem.

Idag så äger jag ett hus tillsammans med min fru. Ingen timrad stuga i alpstil men väl en tillbyggd västkuststuga från slutet av 70-talet och jag vågar nästan inte göra nåt i huset, för jag tror att jag inte kan. Jag väntar på att min pappa, 76 år gammal, ska köra de 70 milen som det är mellan oss för att hjälpa mig att fixa trädgården eller nån gammal list som inte är fastspikad. Eller skruvad, vad vet jag? Mitt extremt dåliga självförtroende när det kommer till sånt här är inte så roligt att ha som det låter, och särskilt inte när det finns grannar som är så sjukt händiga och kunniga grannar precis runt varenda knut på vårt lilla hus.

Jag faller ofta tillbaka till min lillebrorsroll som jag alltid varit i, även nu när jag är en vuxen man, pappa och hela tjottaballongen. Det är extremt frustrerande. Men så svårt att bryta upp.

Idag har jag försökt lite grann. Kommit ett myrsteg framåt. Vilket är ett gigantiskt kliv för mig. Jämförbart med första månpromenaden ni vet. Fast hemma i Kavelmora.

Jag vågade låna den ena grannens åkgräsklippare och trimmer och tog hand om vår tomt, och jag gjorde ett bra jobb. Helena som alltid är den mer drivande personen i såna här projekt fick lite utmaning idag, faktiskt. Det låter inte så fränt, häftigt eller rockstjärneaktigt när jag beskriver det såhär men jag tycker faktiskt att det var det. (Jag har förstått att man inte ska hänga ut sina dåliga sidor på internet för det kommer bara bita en i svansen så småningom men jag testar att strunta i det. Jag vill bli bättre, och därför behöver jag skriva det här.)(Tur att ingen läser.)

Om jag hade gjort timmerstugereplikan själv kanske jag hade fått en svag trea.
Och jag hade nog ändå inte varit VD för ett dataföretag idag.

Dagen idag hade lätt gett en fyra. Och VG.

onsdag 22 maj 2013

22 maj. Min födelsedag

Idag fyller jag 35 år.
Det är ingen ålder på en häst, jag har ju ändå trettio år till pensionen.
Även fast jag har fyllt ett par år genom tiden så slår det mig varje gång att jag verkligen är kass på att fylla år. Jag tycker nästan att det är pinsamt. Ändå ser jag fram emot det. Och skäms för det hela dagen.
Ja, jag vet. Det är helt kookoo att tänka så.
Ändå gör jag det, år efter år.
Vet inte när jag på slutade gilla att fylla år. Det är inte att jag har nån åldersnoja för det bryr mig nada att jag är femton år äldre än en del kollegor.
Men nån gång slutade jag att gilla att fylla år.

Vår sexåring har sprudlat som en lagom skakad sockerdricksflaska idag. För att jag fyller år. Han klev upp på första vakningsuppmaningen, och det har inte varit supervanligt på sistone.
Han gillar att jag fyller år och han pratar om sin födelsedag ofta. Planerar vilken sorts kalas han ska ha och nu lutar det åt labyrintkalas eller nåt annat som jag inte har lyssnat ordentligt på när han har berättat det.
Han har ju en sund inställning till sin födelsedag. Det är ju den bästa dagen ever, för det var ju på den dagen han kom till oss!

En kompis till mig sa till mig på min kanske tjugoandra födelsedag ungefär så. Jag hade nog redan då börjat ha svårt med att fylla år, och då sa han att det var ju faktiskt värt att fira att jag hade blivit född där på slutet av sjuttiotalet, uppe på Umeå Lasarett.

Jag hörde vad han sa, men det gick liksom aldrig riktigt ända in i min insiktshjärna. (Det är svårt att komma in där, tyvärr.)

Idag ringde min telefon mer än den har ringt sen jag köpte den förra sommaren. Familj och vänner har hört av sig. Det har plingat tweets, whatsapps, meddelanden och me-messages hela dagen. Och facebook har svämmat över av grattis.
Till mig. Som har blivit rörd.
Ikväll kom familj, grannar och vänner och firade mig med både tårta och presenter. Och jag gillade det, först lite i smyg. Sen lite mer.

Nu är den här dagen snart slut. Och innerst inne längtar jag nog redan nu till nästa födelsedag. För det är ganska kul att fylla år. Och jag är ju ändå bäst i världen på att fylla år.





ps. Tack Helena för att du antar utmaningen. ds.

tisdag 21 maj 2013

Knack knack.

Är den här på?

Kavelmora Ink har inte missbrukats den sista tiden.
Det har inte funnits särskilt mycket att berätta och det lilla som har funnits att berätta har jag inte känt har varit värt att berätta.
Då är det svårt att ha en blogg och skriva på den.

Den mest frekventa färgen som har målats med har varit grå.
Ganska feta streck och självklart de dystra nyanserna, de lite mörkare.
Väldigt få gula strimmor har synts och de som flashat förbi har varit snabba som blixten.

Sa nån gång att jag tänkte skriva mina memoarer här framöver.
Konstaterade att åren 2011-2013 nog skulle bli sjukt tunga att läsa om. Därför har jag lyckats att inte skriva så himla mycket för då slipper jag minnas allt.
Istället kan jag ta med de här glättiga facebookstatusarna där barnen kläcker ur sig roligheter eller man kommer på nåt lite smart skämt som kan ackompanjera grillbilder och vackra solnedgångar i memoarerna.

För vem vill läsa tråkigheter?

Eller ja, det finns väl de som gillar sånt också. Det är bara det att jag inte gillar att skriva sånt.

Jag vill ju hellre ha en blogg som såna som han som har en popskola i grannbyn har där puns och klurigheter samsas som ett lyckligt, gift par.
Jag vill ju hellre ha en blogg där jag kan lägga upp bilder på fina vespor som jag skulle vilja önska mig i födelsedagspresent.
Eller så vill jag ju ha en blogg där jag kan berätta om hur bra det går med mitt kafferostarprojekt och där jag kan skriva smarta tankar som jag har.

Men det verkar inte funka just nu.

Är den här bloggen verkligen på? Nån som vet?


Hallå..?

lördag 23 mars 2013

Själströttman

Det var länge sen.
Sen jag skrev. Sen jag på riktigt orkade.

Själströttman tär extremt mycket. På mig och på dem runt omkring mig.

Förut kunde jag se nåt positivt i nästan alla situationer, oavsett.
Nu är det nästan omöjligt.
Det är enormt frustrerande.

För mig och för andra.
Mina nära och kära.

Om en del av allt grått bara kunde ha lite färg i sig. Färg som jag kunde se.
Det hade varit kul.

tisdag 5 februari 2013

En film som heter "Hurrven"

När man sitter framför skärmsläckarn och den här kommer upp. Då behöver man inte skriva så mycket mer.
video

lördag 2 februari 2013

Fyra år

En gång hade jag en kund när jag jobbade på ett café.
Det kom fram att hon var tvillingförälder, precis som jag. Vi.
Hennes tvillingar var i tolvårsåldern och jag var fortfarande nybörjare. Jag frågade lite lättsamt om det var något att tänka på som tvillingförälder, och hon log.
"Första fyra åren minns jag inte så mycket av, det var mest en lång, svart tunnel. Men sen släppte det."
Hon betalade för sina pastasallader och snickerskakor och gick.

Idag fyllde två av världens finaste fyra år. Jag har väntat på den här dagen. Jag har längtat efter slutet på tunneln.
Det har varit som en tunnel. En mörk. Men jag ser slutet. Det hade varit en tunnel även om vi inte blivit givna gåvan vi fick.

Idag hade vi ett fint kalas. Fiskedamm, glass ock hela alltet som ska vara på ett kalas. Och ett litet bryt på slutet. Ett av barnen, vårt barn, med postfeber i kroppen blev trött och lät oss veta det.
Som det ska vara.

Det är både kalas och gråt, det här livet. Det är som tunneln på en berg-och-dalbana, kanske. Och jag gillar såna. Nu är det kanske nedförsbacke ett tag.
Pax för att åka i samma vagn som de här.


fredag 1 februari 2013

En slags dagboksanteckning

Idag har jag jobbat. Det gick bra.
Jag gillar mitt jobb de flesta dagarna. Särskilt de dagarna då jag känner att jag är bra på mitt jobb.

Jag fick ett paket idag. Ett paket med ett nytt ångrör till espressomaskinen. I paketet låg också en bonus, ett paket kaffe.
Jag gillar kaffe. Min kollega konstaterade häromdagen att det ju är min hobby. Hon kanske har rätt.
Det är kul med kaffe. Jag har alltid tänkt att jag ju är så himla autodidakt när det kommer till kaffe och då känns det lite fel att kalla sig intresserad när så många andra är så mycket bättre.
Jag har aldrig sagt att jag är särskilt smart alla gånger.
Men jag gillar kaffe. Bär på en dröm att en gång kanske få ha ett eget litet rosteri med tillhörande café. Nån gång kanske.
Ikväll har jag knåpat på sånt jag tycker är kul; etiketterna som ska sitta på påsarna.
Jag är ganska autodidakt på photoshop också, men jag tycker att det är kul.
Och man blir bättre ju mer man övar.

Därför tänker jag fortsätta lära mig att göra snygga latteart-mönster, få till en bra rostning på bönorna jag har, fortsätta uppmuntra mig själv att jag kan och bara göra.

Imorgon är det vab för Henry. Det brukar jag också vara ganska bra på.

lördag 26 januari 2013

Ett inlägg om den här dagen

Det här var en sån där dag som man känner att man vill dela med sig av.
Även om livet inte alltid är så enkelt och man har sparat dystra inlägg i utkast till fördärvelse så kommer såna här gulddagar ibland. Då får man njuta och berätta om det.
Började med lugn frukost. Utan stress, allt smakade bra och kaffet blev fint.
Fortsatte med lån av skoter från grannen. En Arctic Cat, precis sådär grön som den ska vara. Alla barn ville åka och jag fick uppleva det där härliga när en snygg tjej bakifrån kramar om ens mage alltmedan farttårarna rann under integralhjälmen med igenimmat visir.

Sen höll det dock gå på tok.
Vi skulle åka på rally i grannbyn på andra sidan sjön. Det är oklart vem som var mest laddad men om du skulle ha satt en krona på det hade oddsen på mig varit ganska låga.
Det är förresten väldigt svårt att inte köra rally själv när man ska på rally.
Vi hittade till tävlingen men blodsockernivån på barn och fru var låg. En funktionär iklädd gul varselväst informerade om att det fanns en parkering en kilometer bort, precis vid Skogladan. Där vi var fanns dock en korvkiosk så barn och fru hoppade av och jag åkte vidare med orden "vi hörs, jag letar upp er när jag parkerat bilen".
Men ni vet hur det blir: Man parkerar bilen och får instruktion av en annan funktionär i varselväst att "det är bara att följa vägen en bit där bortåt så kommer du fram" och så börjar man gå. Ut i skogen. Utan täckning på mobilen. Med vetskapen att ens fru är med tre, förmodligen lite krävande men ack så söta barn och säkert inte är jätteglad över att man själv är på andra sidan skogen. När det är så går man snabbt. Det gjorde jag.
Mitt ut i rallyskogen.
Jag har aldrig varit på rally. Vet inte riktigt hur det funkar så när jag hörde lite motorljud bakom en kurva så hoppade jag i diket. Sen skämdes jag lite för det var bara en skoter och med tanke att jag precis en timme innan hade åkt skoter borde jag ju ha känt igen frekvensen på ljudet. (Men det var typ en ski-doo så det var inte så himla lätt.)
Jag gick och gick och kom aldrig fram kändes det som. Allt jag kunde tänka på var på hur jag skulle få tag på min familj där ute i skogen och huruvida jag var på rätt väg.
Dristade mig till att lite osvenskt fråga två medvandrare om hur långt det var kvar och de visste lika lite som mig och inte hade de mottagning på mobilen heller.
"DÄR ÄR DU JU FREDRIK HUR TÄNKTE DU EGENTLIGEN??" ropades ut ur en Honda CRV mitt där jag gick och svettades som bäst. Jag kände igen rösten men tänkte att det var så overkligt så jag fortsatte gå tills jag kom på att jag ju hette Fredrik och att det kanske var mig den högt ropade frågan var riktad till.
Det var en vänlig korvförsäljare från första parkeringen som hade förbarmat sig över min familj och skjutsat dem ofastspända hela vägen till där jag promenerade. Lite chockad hoppade jag in i bilen och åkte de 200 meterna (!) som var kvar till tävlingen och man kan väl säga att flytet vände och kom tillbaka i det ögonblicket.
Vi var framme vid rallyt och Helena plockade fram Signes korv med bröd som hon tryckt ner i jackfickan när de fick skjutsen. Nu var vi på rally.
Och det är något speciellt med att se pärliga barnögon som hajar till av baktändande rallybilar som sladdar likt värsta tv-spelet. Det är något speciellt att se dessa familjer som står på granris i sina identiska skoteroveraller alltmedan de grillar korv och dricker både ur termosar och aluminiumburkar. Det är något speciellt med att göra sånt man inte gör varje dag.

Idag var en speciell dag. En sån där dag som man kan stjärnmarkera i hjärtat och tänka på när de gråa dagarna kommer. För de kommer också.
Men inte idag.

söndag 20 januari 2013

En helg vid fjällen

I helgen var min äldsta son och jag i fjällen.
Vi åkte genom ett svinkallt sydnorrland till en varm stuga för att umgås med en man och hans son. För enkelhetens skull har den andre mannen samma namn som mig och om min son haft ett kort smeknamn så hade det rimmat på den andre grabbens namn.
Vi åkte skidor och njöt av vinter. Vinter och sällskap. Min son fick en ny vän och jag fick än vänskap som utvecklades. En vän hade jag redan.
På kvällen när grabbarna hade somnat, trötta av skidåkning och lek, satte vi oss att samtala. Om drömmar, skrivande och roller.
När man träffar en som skriver börjar jag tänka mer i bilder. Hur jag vill beskriva det som händer. Målande ord, vägda på guldvåg, skrivna med ett syfte.
En sån här helg är svårbeskriven. Futtiga instagramfilter kan inte riktigt göra de snötyngda granarna rättvisa. Kan inte förmedla stolthet som pappor känner när deras barn gör nåt för första gången och på en gång lyckas. Samtalen. Värmen från kaminen. Det går inte att beskriva det i en facebookstatus, även om jag har försökt och gjort det så bra jag kunnat.
En sån här helg kan egentligen bara upplevas live.
Det har vi gjort. Och det är vi glada för.

tisdag 15 januari 2013

Ljus i tunnel

Det är nog ett av mina favoritljus.
Jag tror banne mig att det finns ett sånt. Jag anar det.

Barnen är barn och vinterhängiga och glada. Bestämda och medgörliga. Jag bara visslar, just nu.

Visslar och skruvar ihop skridskoskydd och lära-sig-åka-skidor-bindningar och espressokvarnar. Jobbar och står i. Andas i botten, utan hyperventilering. Kikar upp över gropkanten.
Väntar på att åka till en stuga halvlångt borta.

Vågar ändra mig och säga nej. Tänker på mig. _Mig_.
Känner självförtroende och självkänsla komma tillbaka.

Det är tack vare fusk och hjälp och lite hårt arbete, men det gör inget. Just nu är det bra och det är bra.

Ljus i tunnel är verkligen ett av mina favoritljus.