onsdag 29 februari 2012

Frisyrer och glass

Sverige vann träningslandskampen mot Kroatien. Jag funderar starkt på att göra ett sånt där frisyrkollage med Leonard och Zlatan som jag gjorde med Leonard och Puyol, ni minns?

Ja, det blev en kompdag på Scottdagen idag. Skönt för själen.

Jag tänkte väldigt hårt på att köpa en glass i vårvädret idag.


Published with Blogger-droid v2.0.4

tisdag 28 februari 2012

Ett brev till mina barn

Hej Leonard, Signe och Henry,

Ni kan ju inte läsa, men jag ville ändå bara skriva ett litet brev till er.
Jag tycker så väldigt mycket om er.
Det är inte så roligt att vara magsjuka, det förstår jag på er. Ni är tappra, det ska ni veta.
Ni är väldigt roliga.
Leonard, du med dina klurigheter och snällheter som du fixar runt med. När du springer runt och tänker - jag gillar det verkligen! Blir du aldrig anfådd?
Henry, din energi. Jag hoppas att du har kul här hos oss.
Signe, du fantasirika. Jag tror du kommer klara allt.

Sen vi då. Er mamma och jag. Vi försöker så gott vi kan. (Hon är en väldigt bra mamma, eran mamma - det har ni märkt va?)
Jag är bara väldigt trött emellanåt. När ni leker och stojar så är det som om ljudet blir pilar som skjuts in i mina öron, min hud är så tunn.
Henry - du vill ju bara göra grejer som är lite utmanande. Förlåt mig för att jag säger nej så ofta. Du är världens finaste. Dina pigga ögon.
Leonard - dina frågor tjatar hål på min hjärna. Sluta aldrig fråga, jag vill orka svara dig som en pappa ska försöka kunna. Jag är stolt över dig.
Signe - din envishet gör mig galen. Fortsätt så, du kommer gå långt med den. Du är världens bästa på att kramas.

Jag vet inte riktigt varför jag mår såhär. Varför jag ena dagen är världens "bästa" pappa för att nästa sekund bli en tråkfarsa utan nån humor.
Bara så ni vet så försöker jag komma på vad det är för nåt som gör det så, och jag vill också att det ska bli bra snart. Jättesnart.
För jag vill att ni ska ha en bra pappa som orkar med. Som vill leka, som vill laga mat med er, som vill måla och kladda med er, som vill gå ut i skogen tillsammans med er, som vill ta med er till slalombackar och badhus, som vill vara med er. Som pappa.
En som ni kan komma till om ni funderar nåt. En som kan försöka hjälpa er.

Så vill jag bara säga att ni inte ska ta på er nån skuld för hur jag mår.
Aldrig.
Jag tycker om er.

Kram Pappa

måndag 27 februari 2012

Ett gammalt vanligt inlägg

Idag gjorde min kompis Marcus mig glad när han skickade den här bilden. Jag fattar inte hur han gjorde det, men han gjorde det.
Jag har fortsatt skrivkramp i min hjärna och det beror på en hel massa grejer. Osäkerhet på vad jag kan dela, dålig självkänsla som är helt obefogad, tankar på att det kanske inte är så himla intressant att läsa om vad jag har att säga.

Och så vidare.

Emellanåt så mår jag fint, känner mig glad och stark. Nästa sekund - verkligen NÄSTA SEKUND, så är det tråk och låghet. Jag vet att det gråa gör att färgen syns bättre, det har min smarta kompis sagt, men det är ändå alltid roligare att skriva i pastell. Att göra saker i pastell.

Det går liksom inte att hindra det här heller. Men jag försöker härda ut skrivkrampen och bergochdalbanan och så kanske det glimtar till ibland här på Kavelmora Ink.
För det finns glädjeämnen också. Som att vi bor i paradiset, till exempel. Och får vi bara slippa den här magsjukan så kan vi ju räkna oss som friska (nåja) också.
Och ibland så kommer det ju en bild skickad på twittern, och då blir man ju glad.

söndag 26 februari 2012

Summering

Skrev precis ett halvt inlägg som jag suddade.

Men det har varit en bra helg. 3 av 5 Kavelmoringar.

torsdag 23 februari 2012

Ett kort inlägg som med ett klick blir längre

Idag har jag bjudit Hans Rosling på kaffe och så har jag skrivit brev till en kille som heter Fredrik.

onsdag 22 februari 2012

Allmän information

När det kommer till ens kännedom att folk kanske inte tycker att man är rolig utan kanske till och med lite elak, då blir man lätt lite ledsen. (Med man menar jag jag, såklart.)
Att jag har fått instruktioner förut att jag skojar för mycket, det har har jag väl vant mig vid och det kan jag leva med.
Men jag blir ledsen om det är så att jag har sårat någon, bara genom att jag har varit mig själv.

Jag skämtar mycket. Inte alltid, men ofta. Jag är ingen narr som man inte kan lita på, vill jag tro åtminstone.

Jag skämtar aldrig för att vara elak. Någonsin. Ibland retas jag, men jag hoppas att du förstår att det alltid finns kärlek bakom. Jag tycker ibland att Internet är en lite hård och karg plats, och det här inlägget kanske är lite för ohårt och okargt, men det är så jag vill att det ska vara.
Därför skriver jag det här.

Och det är inga fotbollslag av människor som har mailbombat mig med med klag på att jag är en otrevlig stövel, så ni kan slappna av om ni blir upprörda å mina vägnar. (Vilket jag har märkt att ni kan bli.)

Det är bara det att jag, på det här sättet, vill säga att jag har oelakhet i mina skämt. Ni kan lita på det. Jag vet inte hur jag ska förmedla det tydligare bara, så om ni har nåt tips så får ni gärna säga till.

För jag vill inte vara elak.

måndag 20 februari 2012

Ett kort inlägg om tre grejer

Några snabba grejer så jag inte glömmer:
  • Igår, när jag skrev om en av de roligaste, så glömde jag att länka till honom. Jag gör det nu i stället. Klicka >>>> här <<<< eller/och >>>> här <<<< för att liksom komma i kontakt med honom.
  • Det här med Stefan som jag har skrivit om på internet idag. Det är ju verkligen synkronicitet att Stefan Einhorn störde mig i lunchen plus att budbilskillen hette Stefan och att mina vänner brukade kalla mig för Stefan hemma i LSE. Förlåt att jag tjatar, men det är ju bara så fränt.
  • Visst räknas det som en kvällspromenad när man går ner till grannen och hjälper honom att lyfta/dra en presenning över virket?
Har jag glömt nåt?

söndag 19 februari 2012

En helg som ett manuskript

Fredag:
Scen 1
Jag åker till djursjukhuset med Scott. Han ska bli kastrerad, vaccinerad och tatuerad. Skriver ett tweet om att "han inte har en aning vad som väntar". Får tillbaka ett roligt tweet av en av Sveriges roligaste: "Han lär ju märka det när han ska komma till skott."
Ridå.

Scen 2
En man kommer in på mitt kontor. Han har ett paket som han ger till mig. Jag ger honom en kram.
Ridå.

Scen 3
Min fru skickar ett meddelande. Jag får åka och hämta vår son. Han blir min assistent för resten av dagen.
Ridå.

Scen 4
På Spåret-final. En resa handlar om stan där vi hade vår bröllopsfest. Sista resan tar jag på tio poäng. Knappt 30 poäng. Under eftertexterna äter jag och min fru upp det som var i paketet från scen 2.
Ridå.

Lördag:
Scen 1
Grått. Vi får besök av Nigge med son. Fina samtal utspelas och glada barn stimmar omkring. Vi äter pannkakor.
Ridå.

Scen 2
På eftermiddagen lämnar Nigge med son Kavelmora och Killen med den stora hallen kommer. Han har sin familj med sig. Barn börjar leka, vuxna börjar prata - stämningen bibehåller den lätthet som Nigge bidrog till under förmiddagen. Mat äts och Mästersnickaren kommer in och blir bjuden på finkaffe.
Barn läggs.
Ridå.

Scen 3
Melodifestivalen sätts igång och jag längtar efter Sherlock.
Till slut tar eländet slut och Sherlock börjar. Jag sitter i fåtöljen och de andra sitter i soffan. Då hörs steg och en av gossarna från den andra familjen trippar in i rummet.
Ridå.

Scen 4
I hallen kläs barn på. Inte Timeusbarn, utan barn från familjen med den ännu större hallen kläs på under båd klagan och tystnad. Så vips, 22.05, går jag ut för första gången den här lördagen då jag försöker hjälpa till med att bära ut ett av pojkbarnen de har med sig.
Bilen med vännerna vinkas av och vi återvänder till Sherlock.
Ridå.

Söndag:
Scen 1
Barn vaknar och jag kliver upp. Något trött, men soluppgången lyser och hjälper upp humöret något. Vi avnjuter bolibompa och frukost, och jag märker att man verkligen behöver en kaviartub om man ska äta en äggmacka.
Ridå.

Scen 2
Vi packar in oss i bilen för att åka till Svärfarsch. På vägen dit blir det lite komik när jag glömmer bort att svänga på ett ställe, så vi måste vända - barnen i baksätet vill bara åka till Mojmoj och så är kaoset igång. Lite sådär charmigt och knasigt.
Vi anländer Hökviken och kliver ur bilen.
Ridå.

Scen 3
Väl inne är det härligt kaos. Tre kusiner rumstrerar omkring. Ett glas har gått i kras och Scott är rädd för dammsugarn så han springer omkring och tokar sig. Det är liv och rörelse och vi sätter oss för att ge barnen mat. Sen fortsätter scenen in i lunchen och vi äter gott. Tårta till dessert då två av personerna i huset har fyllt/fyller år. Gott.
Jag går och sätter mig framför TV'n med yngste sonen som är nyvaken. Det är fotboll på.
Ridå.

Scen 4
Jag sitter och småslumrar framför fotbollen. De andra ska gå ut. Jag sitter kvar i fåtöljen och min svägerska sitter i soffan och följer fotbollen med brinnande intresse (?). Jag slumrar som sagt till och vaknar väl egentligen inte till ordentligt förrän de andra kommer in.
Ridå.

Scen 5
Jag är tydligen spöke och Henry och Signe är Rorri Racerbil och Cissi. De skrattar så de kiknar och jag tänker att all energi som töms ur dem är bra energi.
Vi packar till slut på dem deras kläder och sen säger vi hej då till alla.
Ridå.

Epilog
Vi kommer hem och lägger barnen. Värmer köttfärspajen från igår och kollar på Kontoret. Jag går iväg och startar datorn och hon kollar på Så ska det låta.
Ljuv, lite melankolisk musik och sen panorerar kameran över ett mörkt men vackert Kavelmora.
Eftertexterna börjar rulla.
Publiken lämnar salongen.

torsdag 16 februari 2012

Släpper sargen. Igen.

Jag lider av så mycket tankar.
Just i dagarna har det varit oglada tankar. Inte farliga tankar, men väl tärande tankar som stör mig enormt.
Det är som att tankarna inte ens kan fastna på den här skärmen - de fladdrar bara.
Jag tänker att jag inte kan något riktigt bra. Alls. (Vilket du som läser kanske misstycker med, men så känner jag.)
Jag tänker ofta att folk har tröttnat på mig. (Vilket ni säkert inte har.)
Jag tänker ofta att jag är rätt värdelös. (Vilket jag ofta är ganska säker på att jag är.)

Jag vet att det jag vill är att hjälpa andra.
Att bidra med positiv energi. Att kanske vara en kreativ drivkraft.

Och det är väldigt svårt att vara det när man, som jag just nu, är ganska låg.

Jag vill så ofta ha ett bättre självförtroende, men jag vet bara inte hur jag ska få tag på ett sådant.
Egentligen vågar jag inte skriva sånt här, för jag vill vara en tramsrolig kille som man blir glad av. (Imorgon kanske jag är det.) Sånt här säger jag ju bara till Terran, nån syrra och till frun. På sin höjd.

Vad ska grannarna tänka?
Min gode vän (hoppas jag såklart att han är även om jag i mitt depp tänker att han inte orkar med mig) skrev på ett socialt medie att man kan släppa sargen, för det är ändå ingen som bryr sig om hundra år vad man skriver.

Så jag provar igen att släppa sargen.
Och så går jag till sängs och försöker sova bort ledsnet.

onsdag 15 februari 2012

Ni får bygga ett eget

Dagens inlägg är liksom inställt för att jag är och kollar på fotboll hos Kepsmannen tillsammans med Mästersnickaren.

Men det jag har tänkt på idag är ett kul besked från en vän, att jag har onödigt dåligt självförtroende och att jag har varit portad från Facebook.

Så ni kan, om ni vill, dikta ihop ett eget litet inlägg kring de här tankarna.

Nu är snart första halvlek slut. Kepsmannens fru bakar v ä l d i g t gott bröd. Hoppas Robinho byts ut.


Published with Blogger-droid v2.0.4

tisdag 14 februari 2012

Minnen eller déjà vu?

Ni vet när man sitter i sitt akvarium till kontor och bara knappar på sin dator och stämplar med sina stämplar och ringer på sin telefon och det väller in en massa tonåringar i foajén utanför?
Och bäst när man sitter där och kollar på de där ungdomarna som tydligen ska på en teaterföreställning, precis när de får instruktioner om att stänga av sina mobiler - så börjar det tjutas och hojtas bland kidzen!! Höga, förfärade ljud, som voro de skrämda av monster.

Du, som sitter bakom ditt pansar av glas, ser då plötsligt hur det stojar omkring fullvuxna gorillor bland ungdomarna, spridande kaoz och misshag - allt medan teaterledarinnan tycker att allt är fullkomligt normalt då hon är iklädd en kostym av khaki. (Med hatt och allt.)

Då är det lätt att minnas tillbaka...

Det var en mörk höstkväll i en huvudstad i ett avlångt land i norden.
Folk hade vallfärdat från (verkligen hela landet. till och med från Lycksele) hela landet för att besöka en egendomlig byggnad, formad som en "boll" för att lyssna på konserter en hel natt.

En gorilla hade smitit in i lokalerna. (Eller egentligen var det väl en halvung man som hade gått in genom en entré och tagit på sig en kostym som skulle se ut som en gorilla, men jaja.) Han hade fått i uppdrag att informera deltagarna på festivalen om ett informationsställ på andra våningen och i sin hand hade han även en del pamfletter att dela ut. Han var stum.

Förutom att han kunde vråla. Som gorillor gör.

Han smög runt och roade sig med att skrämma slag på folk, lite till höger, lite till vänster. Men höjdpunkten var, by far, när han fick syn på två pojkar och tilltalade dem med deras namn. Som om han kände dem. Vi kan kalla dem Marcus och Johannes.

Sånt är det lätt att sitta och minnas tillbaka till när man sitter i sitt akvarium.



(Och för rätta déjà vu-känslan kan man läsa den här gamla skåpmaten.)

måndag 13 februari 2012

Ett dagboksinlägg. Igen.

Hallå bloggen.

Jaa, en vanlig dag på jobbet. Måndag och allt det där som är som vanligt.

Och inget att skriva om heller.
Kanske imorgon då. Om du inte har tröttnat på mig då, vill säga.

Hej på rej.

söndag 12 februari 2012

Tacktal II

En till person att tacka.
Min fru.

Kalaset, den här helgen, det här livet - hade inte blivit så mycket utan dig. Inget alls faktiskt.
Jag är kass på att säga det, det vet jag. Men jag tänker det så ofta.

Tretton år and counting har du stått ut med mig. Du behöver mer än guldstjärnor för det.
Önskar att jag kunde ge dig en knippe guld och ett par gröna skogar, men just nu är jag lite kort om just dom grejerna.
Vad jag i dagsläget kan ge dig är nå mycket mindre än vad du förtjänar, men jag jobbar på det.

Tack för att du är den du är.

Ett tacktal

Kanske är jag som vanligt klassiskt självförnekande, eller bara verklighetsanpassad - men jag tror aldrig jag kommer behöva skriva ett tacktal.
Förutom det här tacktalet som jag tänker skriva nu:

Igår var jag sjuk. Inte så här mjäkigt ont-i-halsen-diffust-sjuk, utan verkligen 38,5graders-feber-sjuk. Med ont i kroppen som bonus på huvudvärken som inte var av denna världen. Riktigt sjuk. Jag skulle vilja vara en sån där gammeldags tapper kämpe som aldrig klagade, som hade gått till jobbet i timmerskogen med brutet ben (observera GÅTT till jobbet) utan att ens påpeka det till frun vid frukostbordet - sån skulle jag ha velat vara.
Men jag är inte sån. Jag är något klenare.
Låg i sängen typ hela dagen.

Dagen före våra barns treårskalas.

Ja, du som läser det här kanske inte vet - men vi har två treåringar i familjen nuförtiden.
Treårsåldern är en härlig tid. Härlig, sådär på ett dubbeltydigt vis. Härlig, som att man inte vill att den ska ta slut men också "härlig" som att man menar den totala motsatsen och bara önskar att den ska gå över så att dom snart flyttar hemifrån.

Och så ligger man i sängen och kommer inte ur fläcken. Känner sig ynklig och värdelös när ens fina fru kommer med alvedon och coca cola om vartannat. Vet att det är lite som ska fixas inför kalaset nästa dag. (OBS ironi på ordet "lite".)

Då dyker hon upp. Räddarinnan i nöden. Den populäraste figuren som kan sätta sin fot i Kavelmora, till och med före Mästersnickaren A. Blomid (om än det är ett tight lopp dom emellan.)
Svärmor.
Som har ett späckat pensionärschema nuförtiden. Som har skafferier att rensa ur. Som har egen fri tid att äntligen disponera. Som har en make att umgås med.
Men som struntar i allt ovanstående, sätter sig i sin röda bil och styr kosan ut mot landsbygden. Dag efter dag, kväll efter kväll. När vi inte orkar eller är för klena. Då kommer hon och hjälper oss.

Om hon hade en chans att läsa det här innan jag publicerade det så hela internet kan läsa så skulle hon med all säkerhet säga "jamen dom ÄR ju så härliga!" och så skulle hon le lite, och rycka bekymmerslöst på axlarna. Som om hon hade all tid i världen.

Hon dyker upp och leker med barnen så att min tappra hustru, utan att klaga till mig en endaste gång, kan förbereda våra barns födelsedagskalas. Och allt hinns klart utan nämnvärda melt downs av den friska föräldern.

Tror ni att tacktalet är slut här så tar ni fel.

Sen idag då. Vilka dyker upp runt lunch med en påse potatis och ett par kotletter i en frigolitförpackning? Om inte Svärfarsch. (På min dialekt så säger man Svärfarsch och i det ordet innefattas både Svärmor och Svärfar. Reds. anm.)
Dom kokar potatis och bjuder oss på lunch i vårt eget hem och sen tar dom hand om våra barn när vi åker och kokar kaffet till kalaset.
Väl på kalaset så finns dom med som presentöppnarassistenter, kladdkakehämtare och fikasällskap till sina barnbarn.
Och sen börjar dom plocka disk.
Ingen kan diska som min svärfar. Ingen nu levande, åtminstone. Du kan försöka motbevisa mig - jag kommer vinna. Just saying.
Jag dök in i köket och dom schasade ut mig med orden "vi fixar här, gå ut och var trevlig" vilket förvisso kändes som en omöjlig uppgift) och jag dök ut igen. Nästa gång jag kom in i köket var det helt städat och jag kunde gå ut igen.

Vi vet att vi är bortskämda, tro inget annat. Jag skriver inte det här som nåt skrytinlägg för att visa hur bra vi har det - utan jag vill bara säga tack på det här sättet också.
Tack kära Svärmor och Svärfar. Guldstjärnor och så vidare till er för alltid.

lördag 11 februari 2012

Ett lördagsinlägg

Jag kan tydligen inte blogga när jag är sjuk.


Published with Blogger-droid v2.0.4

fredag 10 februari 2012

Hej dagboken

VAB.

Startade starkt men fallerade framåt middagstid.

Man är ju ingen superman, direkt.


Men på det stora hela, for the record och så vidare: En bra dag.


Published with Blogger-droid v2.0.4

torsdag 9 februari 2012

Ett inlägg om nåt onämnbart

Nä, jag kan inte hålla mig. Jag måste skriva lite i alla fall.
Det gör så ont i en förälder när ett barn är sjukt. Idag är det Leonard som har åkt på nån slags magsjuka. Man får inte prata om magsjuka, för då blir den som hör på illamående. Det är lagen.
Magsjuka är det nya spetälska. Pinglor till oss som är i närheten av den.

När han, vår äldste son, var dryga året så åkte han på en jättemagsjuka. Han kunde inte behålla nåt och han blev spak. Ledsen, såklart, men mest bara tom och hålögd. Han som annars var ett livfullt, sprudlande barn satt i sin barnstol och somnade sittande i sin bruna tröja.
Vi, som relativt nyblivna föräldrar visste inte vad vi skulle ta oss till eftersom han inte fick i sig varken vätska eller föda. Vi ringde sjukan och fick rådet att komma in till akuten.
Där fick vi ett eget rum och till slut så kom en sköterska. Hon spritade sina händer och armar och sa att en doktor skulle komma. Leonard satt stilla. Kräktes emellanåt.
Som tur var så hade han ett ganska fint hull att ta av och vi fick rådet att pröva ge vätskeersättning och om det inte funkade, komma tillbaka.

Det funkade. Han drack girigt små sippar vätska och till slut så fick han behålla det. Men han var loj.

Ända tills han en kväll tog upp en leksak och sa "den!"

Ikväll sover han i sin spjälsäng. Jag sitter i hallen här utanför och surfar på Internet.
För en stund sedan hostade han till och jag gick dit.
När han var klar tittade han på mig med sina blanka, sömndruckna ögon och sa med ett tappert leende "jag älskar dig".

Så somnade han om.
Och jag, jag sitter och tänker på alla medmänniskor som har barn, syskon, släktingar eller vänner som är allvarligare sjuka än en märklig liten magsjuka. Önskar att det inte skulle göra så ont när barn var sjuka.

***

Var precis inne hos honom igen. Berättade att jag skriver det här. Han förstår nog inte men han sa att det var okej. Han är smart, vår femåring.
Han sa att han skulle blunda nu också, för då kunde han ju somna.

Dagens inlägg. Inställt


Dagens inlägg utgår pga tröttma och den nya tidens spetälska. Kavelmora Ink beklagar det inträffade och ber att få återkomma.

onsdag 8 februari 2012

Dagens komplimang

"Mer Gattuso och mindre Alsing."

Kanske den finaste av komplimanger man som man i min storlek kan få.
Tack Nigge för att du är så snäll mot mig.

tisdag 7 februari 2012

Ett SMS och sen är det färdigskojat

Idag kom ett sms.
Andemeningen av det var: "Nu är glajjorna klara. Kom och hämta."*

Så nu lär det ju vara slut på såna här roliga glasögonskämt. Men det är ju kul att äntligen kunna se bra ut. Och det är ju alltid kul att de, enligt vår yngste son, är "goola".





* Obs. Det har framkommit av läsare här i Kavelmora att man kan tro att det faktiskt stod ordagrant så i det SMS som jag fick, och det vill jag härmed dementera. Men det hade ju varit ganska kul.

måndag 6 februari 2012

Träningsdagboken, del I

Minnesgranna läsare kommer ihåg att jag skulle börja "träna".
Måndagar och torsdagar var förslaget.
Idag har det i min kalender varit måndag hela dagen. (En ganska bra måndag, i min bok.) Alltså var det dags för träning, och alla bloggar måste ju ha nån form av träningsdagbok - tänker jag. Så Kavelmora Ink vill inte vara "sämre" utan härmed startar vi en träningsdagbok. Tänker att det kan bli spännande för dig som läser att läsa om hur många kilometer (mil?) jag joggar, hur många kalorier som jag bränt, hur svettbandet har fått göra skäl för sitt uppdrag och så vidare.
Eller hur?

Så nu kör vi:
Idag så hoppade jag över träningen.

Det får man göra om några av ens finaste vänner kommer på besök, nästan från ett annat land. Det har vi på Kavelmora Ink bestämt.

Dom kommer inte förbi så ofta, och när dom hälsar på så blixtrar tiden bara förbi. Och vips så är dom borta, igen. Men dom lämnar en sån där härlig väldoft av omtanke kvar efter sig.


Sån vill man ju vara. I alla fall jag.

Men dom, och många andra av våra vänner, är sådana. Omtänksamma. Osjälviska. Hjälpnödiga, som en annan god vän beskriver sig själv som.

Då kan jag inte bli annat än ödmjuk. Och tänka att jag kan fortsätta träna på att vara en sån medmänniska, en sån som dom är.
För sån som dom vill jag vara.

Snart är det torsdag.

söndag 5 februari 2012

Ett spretigt inlägg

I morse kände jag att jag hade slut på ord, slut på tankar.
Men jag har lovat min syster att inte sluta skriva. Därför kanske inte allt blir toppen, bra, eller ens läsvärt. Kanske kommer det verka som att jag bara strösslar osammanhängande tankar utan mening eller mål.

Ibland humor, ibland nedstämdhet. Ibland substans, ibland luftiga tankar.

Jag är rädd för att upprepa mig. Rädd för att tråka ut.
Men det kanske inte gör något.

Spretigheten. Det kanske är det Kavelmora Ink är.
Och man får ju läsa, bara om man vill.

"Den som skriver blir den som minns. Den som minns blir den som äger historien." /Kristian Lundberg

Imorgon är det måndag. Då får vi besök.

Nu 22:22



fredag 3 februari 2012

Ett klassiskt fredagsinlägg

  • Man vet att det blir en fin fredag när man skrapas av bilen på parkeringsplatsen till höger. (Fast en annan bil). Jag testade att möta den stackars krockaren med lite vänlighet och han verkade gilla det när han bad om ursäkt som bäst. Kul också att han hajade till när jag sa att det var tur i oturen att jag inte hade tagit Ferrarin till jobbet idag.
  • Man vet att det blir en fin fredag när yngste sonens första ord på morgonen är "Cykelrn?" med en längtan i rösten att direkt få hoppa på den omonterade balanscykeln Mojmoj och Mojschaj hade med sig igår.
  • Man vet att det blir en fin fredag när man får dela en semla med en kollega till efterrätt på lunchen.
  • Man vet att det blir en fin fredag när man kommer iväg lite tidigare från jobbet med sin "krockskadade" bil än vad man hade tänkt på morgonen.
  • Man vet att det blir en fin fredag när barnen i Bystugan ropar "Göm oss!!" till varandra när man kommer in innanför dörren. Och det är kul när ens dotter gömmer sig under en pall medans hon ropar "HÄÄÄÄJ" för full hals så att jag ändå ska hitta henne.
  • Man vet att det blir en fin fredag när man hör om äldste sonens kompis som suttit i fönstret för att vänta på sin kompis. Och till och med släckt ljuset i köket för att bättre kunna se Kavelmorabussen komma in på deras gård för att lämna av kompisen. Och visst hade man velat vara med för att se den här sucken av längtanslättnad som sonens kompis uppgav när han äntligen fick dit sin sova-över-kompis?
  • Man vet att det är en fin fredag när man får softa i soffan, framför På Spåret, med morötter och lökdipp utan att mobilen har ringt om hämtning av sonen som ångrat sig. Och att det klockan 21 dimper in ett MMS med två långhåriga grabbar som mimar till en hårdrockslåt med trummor och elgitarr gör ju inte fredagskänslan sämre.
  • Och ni hade velat se MMS:et som kom 22:00 med en gosse sovandes i sin Superhjältepyjamas. Lite roskindad med en bastrumma i bakgrunden. Kramandes sin tyggiraff Twiga. Det hade ni velat se.

torsdag 2 februari 2012

Ett öppet inlägg som alla får läsa. Om träning.

Igår berättade jag för Terran att jag kallar henne för Terran här och i verkligheten. Hon tyckte det var kul. "Det här kommer jag leva på i flera veckor!" sa hon. Jag tror inte hon är en sån som ljuger.

I hemuppgift hade jag fått uppdraget att fylla i en "värdekarta". Eller kompass? Skit i samma. Jag fyllde i ett papper med lite tankar jag har om värderingar. De värderingar jag har, som är viktigast för mig, är att vara en bra far och make, en person som folk kan lita på och tycka om (om dom vill) och så vill jag gärna glädja folk runtomkring mig.
På det här papperet jag hade att fylla i så fanns det lite olika grejer som jag skulle betygsätta. Hur viktigt jag tyckte att den saken var för mig i tanken och hur jag låg till i dagsläget, i verkligheten.

En punkt var fysisk hälsa. Jag valde att fokusera på den.
Jag är inte i bästa fysiska form, det är väl bara att erkänna. Jag skulle vilja ha en elitidrottares kondition, men jag har nog mer som en stenstatys kondition. Fast en stenstaty med en hejarns massa underhudsfett, that is. Men jag fattar också att det skulle göra en liten sus, om än inte hela susen, med min hälsa om jag orkade lite mer. Typ som att gå upp för några trappor utan att andas som en blåsbälg.

Så jag och Terran kom överens om att jag ska börja träna.
Tydligen ska man berätta för folk om det här också, och då är det ju skönt att ni är så få som läser så jag inte behöver skämmas för så många när jag misslyckas i mitt attempt att börja träna.
MEN för att jag ska minimera risken för att faliera så kommer jag öppna rätt mjukt. Måndag och torsdag klockan 20.00 kommer jag inte att gå att få tag på, för då kommer jag att vara ute i friska luften för att motionera. Jag kallar det att jag ska jogga, men det kanske är att ta i lite väl. Tänk "power walk" så kanske vi närmar oss. Och för att jag inte ska överanstränga mig i början så har jag budgeterat med en halvtimme, give or take.

Så får det bli.

Men idag, torsdag och allt, så blev det inte så mycket motionerande klockan 20.00. Såvida man inte räknar 'äta tårta och glass' som att motionera.

Grattis Signe och Henry.
Innan ni fyller fyra hoppas jag ni har en pappa som orkar gå upp för trapporna till ert sovrum utan att bli andfådd.

onsdag 1 februari 2012

Men så ljusnar det

Efter ett par meddelanden, en kommentar från en fin vän, genom lite sånt där.
Så är jag på rätt köl igen. För nu.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv, egentligen.

Ett inlägg i grått. Om vackra tankar och ältande

Kruxet med att vara jag är att min bästa gren är att älta saker.
Trots en toppendag så väljer jag ÄNDÅ att fokusera på helt felaktiga, negativa saker.

* Jag hade kunnat tänka på att Terran gillade att jag kallar henne för Terran
* Jag hade kunnat tänka på att jag talade sanning när jag sa att jag hade haft rätt kvaliteter när jag fick mitt nuvarande jobb
* Jag hade kunnat tänka på alla fina saker jag fick höra om mig igår
* Jag hade kunnat tänka på alla mjuka pussar jag fick av Signe när vi lekte i eftermiddags
* Jag hade kunnat tänka på att jag vågade ta en skön konflikt idag, som redde upp sig

Alla dom här grejerna hade jag kunnat tänka på.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv.