fredag 31 december 2010

Nyår

Kalas hos kepsmannen och hans fru. Känns top notch so far - och det kommer nog bara öka under kvällen.
För hundra år sen brukade jag, maopa åka till umeå och äta pizza på nyårsafton och det brukade vara grymt.
Pappa tankade alltid när vi kom tillbaka till lse - ska man göra det på nyårsafton?
Imorgon kommer en krönika - nu säger vi bara gott slut och Gott Nytt År!
Published with Blogger-droid v1.6.5

torsdag 30 december 2010

Många strängar på min lyra

Caféskola, Körskola och tydligen en Uppfostringsskola! Hur mycket måste man ta ansvar för här i världen egentligen? Hur ska jag hinna allt det här? Och var ska jag börja egentligen?
Published with Blogger-droid v1.6.5

Nyårspepp

Om jag spontant ska nämna den bästa nyårsmaten jag ätit säger jag tveklöst Bulgurotto och oxfilé som Modedoktorn bjöd på för ungefär 200 år sen. Sent var det jag åt maten för jag hade jobbat på Tällmans på kvällen - men maten var divinsk!
Imorgon ska jag oxå bli bjuden, av kepsmannen och hans fru. Jag är sjukt spänd på vad det kan bli… men av erfarenhet måste jag inte oroa mig.
Ska jag vara inblandad på nåt vis i matlagningen? Ja, det kan man säga. Jag ska ta med stektermometern. So there!
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 29 december 2010

Dagens Caféskola. Bland annat om brickhantering.

Körskolan verkar folk läsa. Tack igen Tjejen i den blå Volvo S80 som svängde in så fint till höger när jag kom susande (i lagom takt). Jag hann i tid till jobbet, bara tack vare din manöver!

Men Caféskolan däremot verkar ha få elever, så vi får fokusera där.
Tänkte vi skulle prata lite om hur man hanterar brickor när man är på fik, eftersom det verkar vara så ohyggligt svårt!
1. Brickborttagning
Man FÅR ta med sin bricka till brickvagnen när man har fikat klart. Ibland tänker jag att uppryckelsens tid har kommit för folk verkar ha dött från sina brickor. Bara lämnat dem där. Som om de har flugit upp till himmelen (eller kanske nån annanstans...) och bara sluppit ansvaret för sin bricka. SKULLE det vara så att brickvagnen är fullsmockad med andra brickor eftersom baristorna (baristasarna?) har lite fullt upp och inte har hunnit ta undan brickvagnarna, så är det okej att lämna brickan på bordet. MEN INTE ANNARS.
2. Brickpackning.
 - De flesta brickvagnar har ett statiskt avstånd mellan de här plåtskenorna som man hasar in brickan på. Det går inte att varken pruta eller skarva till det avståndet - det är som det är. Därför är det viktigt att du när du lastar din bricka för att ställa in den i brickvagnen kollar så att disken inte bildar ett för högt torn, för då kommer brickan som sätts in ovanför välta det som står på brickan under och så kommer förmodligen nån stressade barista tvingas moppa upp utspillt kaffe eller än värre - utspilld cola.
 - Tänk även på att det även är viktigt att ta ur långa skedar ur latteglas, eftersom de också orsakar samma skada som det ovan. Latteglas har även en tendens att gå i miljarders bitar, och det är tidsödande och ganska jobbigt att sopa upp glassplittret.
 - Det går jättebra att stapla fat och koppar på brickan (förutsatt att det inte blir ett för högt torn) men blanda helst inte servetter och kladd och fat och skräp och annat om vartannat, utan försök separera dessa så långt det går. En viktig detalj i detta är främst riktad till småbarnsföräldrar: tryck helst inte ner våtservetter i barnmatsburken! Det blir sjukt kladdigt och mycket mer jobb när man ska diska burken för att kunna återvinna den - så vi vore mycket tacksamma om Ni kunde hjälpa oss med detta.
3. Smitning från punkt 1.
Om det är så att du och ditt sällskap plockar av från brickan och ställer undan brickan - säg mot väggen eller på ett annat närliggande bord - så rättfärdigar det inte att inte ta tillbaka brickan, packa på disken och bära den till brickvagnen. BRICKAN FINNS ÄVEN OM DU STÄLLT BORT DEN MOT VÄGGEN, 40 CM FRÅN DIN RYGG! This is frowned upon bland de flesta baristas jag känner.
4. Tuggummi och snus.
Vi har tagit upp det här förut, men tydligen måste det tas upp igen. Vänligen, lägg inte färdigtuggade tuggummin eller färdigsnusade snusar på brickan. Vira in det i en servettbit (inte nödvändigtvis 400 servetter, utan ett litet hörn brukar räcka) och se gärna till att den inte vecklas upp alltför lätt. Det är inte svårt, jag lovar.

Sammanfattning:
Alltså, gå Caféskolan. Gör rätt så kommer det här fungera jättebra. Det är inte svårt att gå på fik, det är supertrevligt! (Om alla gör rätt, vill säga.) Hur skulle du vilja att det såg ut på det fik där du jobbade? är en grundfråga som du kan ställa dig om du blir osäker och inte har tillgång till Kavelmora Ink's Caféskola - då blir du aldrig rådlös.
Så, det var väl en enkel lektion? Frågor på det?

Barn är inte till salu

Du lyssnade väl på Musikhjälpen i P3 härom veckan? 6 dagar i en glasbur utan mat sände tre personer radio och vi fick önska låtar och skänka pengar så att barn inte ska vara till salu.
Det är ett fruktansvärt viktigt ämne det här med att barn inte är till salu - på riktigt alltså.

Det är däremot också så att vissa barn KAN vara till salu. Jag har två små blonda till övers om det är nån som är spekulant.
För när de inte vill sova på kvällen och det enda man egentligen vill göra är att åka till Killen med tidningar för att äta godis och kolla på film så är det inte så roligt när de bara skriker. För att de har bestämt sig för det. Och inte vill sluta.

Det är så jag upplever det.

Just ikväll hade vi rea på dem, köp båda men betala bara för en. 20 spänn hade räckt.

Fast nu sover de och jag fick åka till Killen med tidningarna och Modedoktorn (eftersom min fru är grymt bra och stod ut med skriket bättre än mig) och jag har ätit godis så jag nästan spricker och de är väldigt söta när de ligger i sina sängar så jag ska nog ta bort annonsen från blocket. Och Tradera. Och e-bay. Och KVD.

Och borde jag inte sova nu så skulle jag vilja gå in i deras rum och bara okynnesskrika lite. Sådär så att de vaknar. Bara för att. Men jag kanske gör det när de blir typ 16... Kan du inte påminna mig då?

tisdag 28 december 2010

Körskolan, utvärdering del I

Den verkar fungera, Kavelmora Ink's körskola.
Tack lilla bilen med trasigt extraljus på taket som svängde in till vänster när jag kom åkande. En guldstjärna får du av oss på Kavelmora Ink's körskola. Keep up the good work!

måndag 27 december 2010

Eldkorg, del I

Om jag hade haft ström i min mobil och inte glömt säga till min fru att min laddare satt i väggen hemma hos mina svärföräldrar så hade du fått se en bild på min eldkorg.

Men eftersom det här är "Eldkorg, del I" så kanske du kan förstå att det kan komma "Eldkorg, del II" en annan gång.

Jag jobbar mycket med följetånger märker jag. Eller heter det följetänger? Eller följetångar? Språkpolischefen, ryck in nu är du snäll...

Vår duschhörna

Det här är ett inlägg som har väntat på att få skrivas. Varje gång jag duschat har jag tänkt skriva det här, och nu ska det skrivas.
Vi har en fin duschhörna, med välvda glasdörrar som bildar ett litet rum när man för ihop dem. Jag brukar duscha varmt och det gör att det immar igen ganska friskt på duschdörrarna. Då brukar jag tänka på en sak:

Jag har gått på skola i USA. North Central University in Minneapolis, United States of America.
Där bodde vi på internat och jag bodde på Four Central. På min våning så fanns det ett gemensamt duschrum med små duschbås utrustade med draperier. Inte så flashigt som vår duschhörna, men duschade man varmt så brukade det nästan imma igen på plasttyget!
Jag hade ett ganska dåligt schema med flera morgonlektioner och därför brukade jag duscha ungefär samma tid varje morgon. Ett av båsen var alltid upptaget.

Vi svenskar är nog relativt vana (åtminstone vi som kommer från Lycksele och brukade spela innebandy på fredagsmorgnarna) att dela duschrum med andra människor, men det är inte amerikanarna. I alla fall inte alla.

Vår duschhörna är 80x80cm, alltså inte så stor.
Duschbåsen på skolan i Minneapolis var inte större än så utan alltså snarare mindre.

På morgnarna på skolan i Minneapolis brukade jag zombielikt gå in i duschen, duscha, torka mig och sen klev jag ut ur duschbåset. Väl ute i duschrummet klädde jag på mig och "fixade" i ordning mig. I ett stort utrymme, som kallas rum.
Sen var det ett bås som alltid var upptaget. Det var upptaget när jag kom in i duschrummet och ibland var det fortfarande upptaget när jag gick tillbaka till mitt rum.
Men en morgon så fick jag se det mest häpnadsväckande man kan se. Eller åtminstone nåt ganska roligt. Eller åtminstone nåt lite halvmärkligt. Och lite roligt.
En av de andra grabbarna på våningen klev ut ur duschbåset. Fullt påklädd, frisyrfixad och nyrakad. DIREKT FRÅN DUSCHBÅSET!

Hur gjorde han det? Han var förvisso ganska smal, men ändå? Hur gjorde han med kläderna så att de inte blev blöta av vattnet? Duschbåsen var ju lika stora varandra - och som jag minns det så fanns det inga hemliga lönnskåp bakom slangen där man kunde gömma sin skjorta och sina chinos! Och eftersvettningen från en varm dusch, hur löste han det?

Jag vet inte. Och varje dag jag duschar i vår fina duschhörna brukar jag tänka på det här.

söndag 26 december 2010

Dagens Caféskola. Bland annat om uppförande

Är det verkligen två dagar sen jag var här och kladdade på Kavelmora Ink?
Hur mycket har inte hänt på de två dagarna? Berätta!

Okej. Om ingen annan gör det så börjar väl jag:
Jobb. Igår och idag.
Man bör vara sugen på att möta människor när man jobbar med det jag jobbar med. Det är inte alla dagar jag är det, om man nu ska vara ärlig. Jag tror på ärlighet, det är bara det att jag ibland brukar gömma ärligheten under en liten filt och kanske inte öppna den där vänstra fliken på filten förrän jag är själv i rummet.
Men nu kör jag.
Det är lite jobbigt ibland att möta människor som kommer och ska köpa en kokosboll med pärlsocker och så är de även på energitjuvarstråt! De köper inte bara fika, de snor av min värdefulla energi också! Som jag kämpar för att spara ihop till så att det ska bli kul för både mig och mina medmänniskor - och så bara snor de den av mig.

Fräckt.

Men då brukar jag försöka sno tillbaka, bara på pin kiv. (Förresten, Chefen, om du läser det här - jag nämner inga namn på kunderna. Och jag ser alltid till att försöka sälja så mycket som möjligt till dem så att vi tjänar så mycket som möjligt. Bara så du vet.)
"Hej, har ni expressokaffe?"
En sån gång önskar man att man vore lite elak och kunde hånskratta dem rätt upp i ansiktet!
Men det gör jag inte. Jag skrattar med stora bokstäver inombords och säger med ett straight face:
"Absolut."
Sen kiknar jag inombords när de ber om "en dubbel expresso och en enkel expresso".

Och så skriver jag av mig här. På det här sättet så snor jag tillbaka energin som (kanske inte just de kunderna med expressokaffet) kulturtanter utan specificerad storlek på kläderna som inte säger hej när jag hälsar, stekiga farbröder med flottfrilla och dålig andedräkt som tittar nedlåtande på mig (nyklippt och fin) medan de frågar efter grädde till kaffet eller tuggummituggande tjejer med överblekt hår och piercade ögonbryn som försöker pruta på pannkakorna tagit från mig - helt utan att jag gjort något för att förarga dem.

De gör att det inte bara är kul att jobba.
Tills man kommer på att det är dem det är synd om.
Det är de som har ont i magen, bara fick dubletter av tomten av grejer som de inte önskade sig, hade cement i sandlådan, de som inte fick bort isen ordentligt från vindrutan, de som kanske inte fick nån kram i morse.

Antingen kan man tycka synd om dem eller så kan man skratta åt dem.
Jag gör båda.
Det kanske inte gör mig till nån toppenkille och jag kanske borde putsa lite på glorian efter ett sånt här inlägg och jag ska nog göra det.
Men det är så jag överlever. So sue me.

fredag 24 december 2010

God jul!

Julbord.
Gick och köpte tidningen.
Sig/Hen blev rädda för tomten som enligt Leod hade likadana skor som Fjedjik.
Paket en mass. Eldkorg, radio, zlatanbok och tattoobok - bra skörd när vi inte skulle ge varandra nåt.

Nu väntar julefrid.
Om Hank vill somna nån gång.

torsdag 23 december 2010

Röstning avslutad

Ja, ni som ville läsa ett inlägg om frukt och sugdon fick som ni ville. Det var klart den största omröstning Kavelmora Ink har haft och det gick bra tycker jag. Alla nöjda?
Min tanke är att vi kör julen först och så heads upar jag när inlägget kommer. Funkar det?
Ja, nu är det väl dags att börja säga God Jul. Vi möts snart igen.
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 22 december 2010

Kavelmora Ink startar Körskola

Det finns redan en caféskola eftersom det verkar behövas en sådan.
Det verkar finnas behov för en Körskola med tanke på hur folk kör ute i trafiken - så då får Kavelmora Ink starta en sån!

Första lektionen kommer handla om hastighet.
När du kör din bil på en väg så är det viktigt att kolla i backspegeln med jämna mellanrum. Du är oftast inte själv på vägen utan det kommer garanterat att finnas medtrafikanter som kanske har bråttom till jobbet.
Om det är så att du inte är van vid den vägen som du kör och du känner för att köra lite sakta så är det EXTRA viktigt att du kollar i din backspegel med väldigt jämna mellanrum. Skulle det vara så att det kommer en bil farande i lagom takt (kanske något snabbare takt än din) så gör det inget om du vid bästa möjliga tillfälle svänger ut till kanten (förslagsvis på en parkeringsficka eller dylikt) så att bilen bakom kan få fritt fram att köra förbi.
Det är inte heller så trevligt om du väljer att köra ganska långsamt mitt på vägen så att det VERKLIGEN INTE går att köra förbi. Detta kan förarga dina medtrafikanter enormt mycket.

Ja, det här var första lektionen. Sammanfattningsvis kan vi alltså säga:
1. Kör aldrig FÖR långsamt.
2. Håll till höger och sväng gärna åt sidan för att släppa fram medtrafikanter.
3. Ser du en grå opel, vänligen AKTA DIG.

Frågor på det?

tisdag 21 december 2010

Efterlysning

Det finns för få bloggare här i världen.
Eller så är det att jag saknar ett par stycken som jag anser borde skriva bloggar.

Jag tänker närmast på tre personer. Listan kommer utvidgas när jag kommer på fler - men det här är de som jag tänker på just nu. Om du som läser kommer på fler som saknas, skriv en kommentar så kanske tomten kommer med just det vi önskar oss till slut!
  • En person som i dagsläget skriver en fantastisk resedagbok. Om du känner dig träffad (om du nu läser detta) så ser jag mycket fram emot att läsa din blogg. Som jag hoppas handlar ungefär om det som din resedagbok handlar om...
  • En person som jag vet själv inte läser bloggar, så länge det inte är bilder med. Han är rolig (jag skriver han eftersom jag inte tror han läser) och lite klurig och jag tror att han skulle kunna underhålla mig med sin humor sina berättelser från the road.
  • En person som jag tycker bara skulle skriva ordvitsar på sin blogg. Det är nämligen det han (jag tror inte heller han läser Kavelmora Ink) gör bäst!
Ja, det här var de som jag tycker skulle starta bloggar. Just nu.

15 minutes

Om ens namn nämns i Dalaradion - måste man räkna av det från sina fifteen minutes?
Published with Blogger-droid v1.6.5

måndag 20 december 2010

Smale och snygge Fredrik och korte och tjocke Fredrik

Jag drömde att vi var vänner.
Vi hade hajfajvat varandra och gett varandra knuckles - vi var på samma fest.
Du gick ut ur rummet och jag lämnade detsamma.

Utanför stod din radarpartner. Jag trodde jag kände honom också, och slog följe med honom.
Han sa att det var lite kyligt mellan er, och jag minns det som att han liksom viskade det till mig.
Vi gick upp för trapporna och kom upp på taket.
Han klättrade upp på staketet och försökte hålla balansen. Det var smala plankor att kliva på och det var långt ner till marken.
Han föll.

Hårt.

***

Fredrik, om du läser detta vill jag berätta att Filip föll. Jag tror han slog sig rejält.
Om du behöver en ny sidekick så kände jag att vi fick bra kontakt. Vi hajfajvade och knucklade som om vi var vänner.
Jag har jobbat med Fredrikar förut, och jag var redan då den "korta och tjocka". (Inte för att Filip är kort och tjock, men det kan ju bli svårt att ha program ihop när vi heter samma sak - då kan det ju vara bra att köra med de synliga attributen så folk kan skilja oss åt.)

Men hur roligt det än skulle vara så hoppas jag min dröm inte var sann. Jag tror inte den var det.

söndag 19 december 2010

Ett tribute. Eller en tribute.

Det här kan uppfattas som ett sånt där sliskigt inlägg. Lite smörigt kanske. Men det måste skrivas:

Jag har världens bästa fru.

Egentligen skulle jag kanske inte behöva skriva mer än så, men jag kan utveckla.
Först och främst skulle jag säga att hon är "out of my leauge" så att säga. Den som har sett mig och henne förstår vad jag menar.
Sen så är hon begåvad med norra europas största tålamod, eftersom hon står ut med mig varje dag.
Idag har hon även rensat garaget så att vi kan ställa in bilarna där - och det gjorde hon inte för att hon är min fru utan bara för att hon är bra.

Hon kämpar på med våra barn varje dag, och det gör att hon är värd en eloge. Hon vet att hon gör det bra, men jag är lite för dålig på att säga det - så då gör jag det här så har jag åtminstone ett vittne!

Min fru skriver bra också. Kolla bara här, det senaste hon knåpade ihop.

Ja, det var det jag ville ha sagt idag. Min fru är bra.
Om du har en fru eller nåt liknande som du gillar så är mitt tips att berätta det för henne. Eller honom, om du har nåt liknande. Har du varken eller så kan du ta nån valfri.

Och om du undrar varför jag är uppe så här sent och skriver så är det för att min fru lät mig ta en tupplur på soffan idag.

Lördag

Jag har varit ledig idag. Jag återkommer.
Om du väntar på svar på kommentarer så kommer de att komma nån kommande dag.
Published with Blogger-droid v1.6.5

torsdag 16 december 2010

Geografi

Och jag är väldigt glad att Finland finns med på min läsarkarta igen!

Visdomsord

Förr i världen, när folk åkte häst och vagn, så var det självklart att ta en paus och låta hästen vila ut när de hade kommit upp för en backe.
Nu för tiden, när vi åker mest bil, så pausar vi aldrig.

Men människan är inte en maskin. Vi är mer som hästar. Och jag har ungefär samma frisyr som en häst. Snart.

Men tänk på liknelsen, inte på min frisyr. Det är viktigt.

onsdag 15 december 2010

Dagens Caféskola. Om servetter och sockerbitar

Vet inte folk hur många sockerbitar de kommer att behöva till sitt kaffe eller te?
Kan inte folk bedöma hur kladdiga de kommer bli runt munnen av sin kokosboll med pärlsocker?

Dagens läxa blir till dig att nästa gång du går på café beräkna hur många sockerbitar du kommer behöva och strunta i att ta sockerbitar om du inte brukar använda det och sen kanske du inte behöver ta så pass många servietter så att du eventuellt kan torka upp en mindre sjö inne på fiket du besöker.
Jag vet, det var en lätt läxa. Men jag tror du kan fixa det!

Frågor på det?

tisdag 14 december 2010

Regel

Bara så att du förstår att förrförra inlägget inte kommer vara typiskt för den här internetplatsen så vill jag bara skriva att det inte kommer vara så.
Men ibland kanske.
Fast mest så kommer jag skriva andra saker.
Bara så ni vet.

Nu ikväll undrar jag bara vad alla andra bloggskrivare gör. Skulle vi vara lediga ikväll? Har jag missat nåt? Hallå?

Glassbilen

Nu kör vi igen, här på Kavelmora Ink.
Det finns ju så mycket att berätta, allt roligt som händer på dagarna. (Och tråkiga saker får också hända, självklart.)

Men det här är lite kul att tänka på.
Du har väl märkt att det är vinter här i Sverige. Nu har jag tydligen haft läsare i Argentina, USA och Spanien (men du har ju åkt hem till Finland igen) så för er kanske jag måste berätta att det är vinter nu.
Svenska vintern är ju lite av det svalare slaget, nu sen the global warming satte igång igen.

I Kavelmora är det typ -20 idag. Och vilken bil är det som stannar till här utanför och trudeluttar? Du gissade nog rätt.

En kompis till mig, en av mina tre kompisar från åttan, som jag helst inte vill kalla vid namn men som vi för sakens skull kan kalla Mima körde en gång en glassbil.
På sommaren.
Som jag förstår det så åker de som kör glassbil långa sträckor ibland, särskilt om man har ett distrikt i den norra delen av Sverige.
Ett sånt distrikt hade min kompis, och som jag förstod det på hans berättelse som jag tänker dela här så hade han precis stannat för att sälja glass till några kunder.
Jag har för mig att det gick bra men att det sen ville sig så illa att han klämde sitt ena finger. Det kan ha varit i bildörren, och ont gjorde det.
Åh vad det gjorde ont! berättade Mima för mig.
Och det enda han kunde tänka på var hur han skulle kunna få tag på is att kyla ner sitt klämda finger...

Hoppas inte glassbilschauffören här utanför klämde sig idag.

måndag 13 december 2010

Ett undantag, en skitdag med guldkant som denna

En varning för detta inlägg.
Tycker du att det är tråkigt att läsa klagomeddelanden, och allra helst från småbarnsföräldrar, bör du sluta läsa nu. Eller fortsätt. Och inse att det du gör härnäst är JÄTTEKUL i jämförelse med att läsa det här inlägget. För det kommer skrivas.

Jag är en ganska glad person med en positiv syn på livet. Tänker att man kan göra mycket tråkiga saker roliga bara med tankens hjälp, bara man bestämmer sig för det.
Sen tycker jag själv att det kan vara ganska tjatigt att läsa om alla som klagar på sin vardag, och jag brukar tänka "jamen gör nåt åt det då!" och så försöker jag tänka positivt på vår egen situation - för det är väl det enda JAG kan göra?
Det finns vissa saker som man inte "får" klaga på här i världen. Sina barn till exempel eller better yet, det faktum att man har fått barn. Det finns så många som drömmer om barn och kämpar för att FÅ barn, och då ska de som HAR barn vara väldigt tacksamma att de har gåvan redan.
Och det är jag. Vi.
Men jag måste få ur mig lite saker för att kunna gå vidare till nästa nivå.
Jag älskar våra barn, mer än livet självt. Inte tu tal om saken.

Sen får man helst inte klaga på att man är sjuk eller trött heller. För det vill ingen höra.

Men det är jag. Trött och sjuk. Mycket trött och lite sjuk.
Jag brukar få frågan "hur är det?" och det är väl inte alltid som jag svarar sanningsenligt. Jag svarar nästan aldrig 100% ärligt (förlåt att jag ljuger), för jag vet att folk kommer bli så förvånade och förmodligen illa till mods.
Min kära fru, som jag idag har varit tillsammans med i tolv år (en skitdag med guldkant således), är mycket bättre på att svara ärligt och på att be om hjälp. Helena, jag håller på och lär mig av dig. Jag är bara mycket trög.

Medmänniskor har det också tufft i sina vardagar, det vet jag. Det är därför jag inte brukar släppa fram de här tankarna utan gömmer dem bakom humor och snabba kommentarer, och det har hjälpt mig.

Men så blev jag förkyld. Och besviken.
Och då kände jag hur trött jag är.

Jag skriver inte det här för att få en massa kommentarer från dig med "åhh, stackars dig..." för det är inte det jag är ute efter. Jag uppskattar stöd och uppmuntran, men jag fiskar inte efter det idag. Det räcker med att du läser det här och kanske vill le mot mig nästa gång vi ses. Och kanske vill fortsätta läsa kommande inlägg, som jag inte vill ska vara såhär grå och mollstämda.

Att skriva här har varit som en terapi för mig. Men det har också sugit musten ur mig lite.
Medmänniskor har frågat hur vi hinner blogga, Helena och jag, och jag har hunnit på kvällarna. Efter att alla har lagt sig. Efter att jag borde ha lagt mig också...
Men det har hjälpt mig att få skriva av mig om tankar som rusat omkring i skallen på kvällen och jag kommer fortsätta göra det hädanefter också.
Du som läser ger mig energi - tack.

Det finns alltid de som har det värre, det vet jag också. Men idag kände jag såhär, på den här skitdagen. Med guldkant.
För det finns alltid nåt kul att tänka på - bara man har snuddat botten ett litet tag och är på väg uppåt igen.

Hoppa du vill fortsätta läsa Kavelmora Ink och skratta med mig. Annars tackar jag för att du varit här i alla fall, det har betytt mycket.

Status update I

Lunchen avklarad, uppstekt pannkaka. Barn nöjda, pappa nöjd.
Barnen, de små, sover i vagnar. Äldste son har ätit klubba (nöjd son, nöjd pappa.)
SMSat syster och fru om himmel och pannkaka (typ) och har redan fått bra svar av fru nu: "… det blir ju inte en så tråkig jul i år, vi får ju två dyra hjulklappar i alla fall!"
Nu visas drömmarnas trädgård och jag ligger i soffan. Under en filt.

Återkommer.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Som min kompis brukar säga

Det här kan bli en riktig skitdag.

Jag håller dig uppdaterad. Om du vill.

söndag 12 december 2010

Namnblindhet

Ibland så blir jag så osäker på vad folk heter.
Det kan vara folk jag jobbat med, gamla bekanta eller kompisars fruar - alltså sådana jag VERKLIGEN borde veta vad de heter!
Har jag blivit som Malou eller är det nåt allvarligare?
Jag börjar bli lite rädd… är det nån som kan hjälpa mig?

lördag 11 december 2010

Här kommer surprisen:

Jag har startat en ny omröstning!
Här på Kavelmora Ink!
Vill du läsa ett inlägg som kommer handla om ett sugrör, en apelsin och lite olika sporter?

Du har tills dagen före dopparedan på dig att lägga din röst, och självklart går det att rösta flera gånger. Den här omröstningen renderar inget annat pris än att det blir som du vill ha det - antingen ett inlägg om ett sugrör och en apelsin eller så inte.

Vad väljer du? Klicka ditt val här uppe till höger.

Lycka till! Och må bästa val vinna.

fredag 10 december 2010

Surprise!

Ikväll bjuder jag inte på nåt annat än att jag försökt bada bort sjuket efter 2 timmar på jobbet. (Skön sovmorgon.)
Imorgon däremot kommer jag bjuda på en överraskning! Tell your friends, alla är bjudna.

Gnatt..
Published with Blogger-droid v1.6.5

Ps till förra

Jag är alltså han, innan klippningen.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Hårfager

Hade du också den här lilla boken om olika "rekord" från Bibeln när du var liten?
Där stod det bland annat om en kille (inte Simson utan den andre) som klippte sig två gånger om året. Varje gång han klippte sig vägde håret två kilo.

Jag är han.
Published with Blogger-droid v1.6.5

torsdag 9 december 2010

Kvällens tips från en stolt pappa

Låg och läste lite bra bloggar på Leonards säng idag medans han spelade Bamsespelet mot sig själv. (De andra sov.)
Skrattade till lite varpå min äldste son frågade vad jag skrattade åt.
"Lite text bara på internet" svarade jag.
"Fåj jag se?" fjågade han.
Jag visade upp min mobil (där det förmodligen bara syntes svarta krumelurer mot en vit bakgrund i Leonards ögon) och så började han skratta.
Tillgjort. Och ganska mycket, men han höll det ändå trovärdigt. Han kan det här med att skratta socialt, min son. (Det kan även min andre son, men det är en annan story.)

Vad var det han skrattade åt då? Jo, det här. En ny fave. Fredrik Backman. Läs.

Härom veckan lyssnade min äldste son och jag på Mammas Nya Kille på P3. Då skrattade han också, min son. Sen nästa dag, när vi skulle åka till bystugan så ville han inte lyssna på Bamse utan på "pappas pjogjam på jadio".
Då blev jag också lite stolt och glad. Att vi har fått en son med samma typ av humor som mig.

Änglabesök

Idag kom en ängel på besök. Hon ringde iofs först och kollade att jag var hemma - men jag blev ändå störtglad när hon knackade på dörren.
I handen höll hon en kasse med fem matlådor. STORA matlådor.

Undra om hennes skäggige man satt i bilen. Jag tror att det kan ha varit han som lagat maten.
I ett änglakök?

onsdag 8 december 2010

Obs! Snabbt och viktigt meddelande!

Ikväll utgår kvällens inlägg till förmån för att jag ska gå och sitta i en fotölj som vi har ärvt av Modedoktorn och Han med tidningarna.

Tack.

tisdag 7 december 2010

Obs! Viktigt meddelande!

Fick det här tipset ikväll. Ser det som min plikt att dela med mig av denna fantastiska kalender så här i advent. Nåde dig om du inte klickar. oioioi
Varsågod.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Drömmar

Det finns ett par saker som jag verkligen skulle vilja göra.
1. Åka längst fram i ett tunnelbanetåg.
2. Köra en Ferrari (eller Lamborghini)
3. Prata med Sonny Sandoval från P.O.D
4. Gå på fotboll på Camp Nou
5. Sova en hel natt, ostört.
6. Dricka kaffe på Johan & Nyström

Ja, det var väl det. Som jag skulle vilja göra.
Vad drömmer du om?

måndag 6 december 2010

Tjejen med jeansjackan

Idag somnade jag i soffan, och därför har jag lite överskottsenergi just nu. Jag kanske hinner skriva ett kort inlägg innan kvällen blir natt - vad tror du?

Det är lite på samma tema som gårdagskvällens tema. Håll till godo.

Jag har ju gått på High School i Amerika också. I gymnasiet var jag där, i Northern California. Eureka, Humboldt County. Där marijuanan växer som bäst.

Jag läste spanska, hade gymnastik, nåt samhällskunskapsämne som hette Oikos och var lite flummigt, hade Speech, nån annan typ av engelska, krukmakeri och Algebra.
Du som känner mig vet ju att jag inte är den vassaste kniven i lådan när det kommer till matematik och jag vet egentligen inte varför jag valde matte där - men som sagt, jag var/är ju inte den vassaste kniven i lådan. Lite för få ägg i omeletten. För få tegelstenar för att det ska kallas ett helt lass. Saknas några får i fållan.

Men jag hade i alla fall de här matematiklektionerna och jag vet att jag lärde mig en massa där. Min lärare såg ut som Elton John och det roligaste var att hon hade en plansch med honom i klassrummet!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan om mitt överutvecklade luktsinne.

Klassrummet var ett fyrkantigt rum med stolar i rader. Ni vet såna här stolar som sitter ihop med en bänkskiva, som de hade i Beverly Hills 90210, såna. Vi satt alltså inte bredvid varandra utan i rader med klasskamrater framför och bakom oss, och vi hade våra tillägnade platser.
Nästan varje lektion så kände jag en mycket märklig, vass och lite sur doft. Eller kanske man ska skriva stank? Och eftersom jag har ett ruttet självförtroende så trodde jag självklart att det var jag som luktade, så varje dag fick jag göra "självdoftskontrollen". Det är svårt att göra det i en så öppen lokal som det här klassrummet var, och eftersom doften (stanken) var så stark var det svårt att avgöra om det var jag eller inte.
Det här var mycket jobbigt för mig.
Tills jag insåg varifrån doften (stanken) kom.
Det var inte från mig utan från tjejen som satt snett framför mig.
Tjejen i ljusa Wranglerjeans och matchande jeansjacka.

Det var hon som luktade, inte jag. En sten föll från mitt bröst och jag kunde slappna av. Jag minns inte hur jag kom på att det var hon som luktade men jag minns att så fort jag insett varifrån lukten kom - så kunde jag acceptera den.
Storsint va?

Utmärkelse

Det är helt sjukt att jag har fått en utmärkelse! HELT SJUKT! Men jag blir glad.

Jag fick den av min kompis S. Hon kan verkligen blogga, det vill jag lova. Brukar använda hennes blogg lite som en inspirationskälla, bara så ni vet.

Det här är ju första (och troligtvis sista gången) som jag får en sån här utmärkelse så jag kommer suga länge på den här karamellen. Eftersom jag inte har fått nåt sånt här förut så är jag inte riktigt säker på reglerna, så jag pejstar in dem här:

Spelregler för Cherry on top award:



1. Tacka den person du fick den av. Check. Tack S så grymt mycket!
2. Kopiera utmärkelsen till din blogg. Check. Kolla ovan.
3. Dela tre saker som du gillar, med dina läsare. Check. Läs nedan.
4. Skicka utmärkelsen till fem bloggar som du tycker förtjänar denna utmärkelse. Check. Läs nedanför nedan.

Tre saker som jag verkligen gillar:

1. Fotboll på TV
2. Humor, helst Mammas Nya Kille
3. Kaffe. Kanske lite taget, men jag gillar det verkligen!

Spelreglerna för Beautiful blogger-awarden går ut på att lista sju saker om sig själv och skicka uppgiften vidare till andra bloggare.

Okej, sju saker. Det ska jag väl kunna skrapa ihop från mitt simpla lilla liv.

1. Jag har bott i Tanzania.
2. Just nu jobbar jag som Barista.
3. Mitt favoritlag är Modo
4. Ogillar Subarubilar som kör FÖR sakta.
5. Har nummer 50 på min innebandytröja. Som just nu ligger i garderoben.
6. Gillar Filip och Fredrik
7. Hade Bambuser före Patrick Ekwall på min blogg.

Och the nominees are:
Min fru Helena för jag tycker du skriver bra.
Min kompis Lina för att man alltid får smaka på vardagen litegrann när man läser det hon skriver. Om Farsta.
En rolig kille som har en blogg med mycket humor. Han är också lite som en kompis (vill jag i alla fall tro.)
Den här för mig splitternya bloggen tycker jag också ska få en skopa av sleven. "Santa might be late this christmas..." Alltså briljant. Och hon som skriver är bra.
Och jag bara måste: Miriams och Marcus bloggar. De är syskon så de är vana att dela. Tänker jag.

Och tack igen S för utmärkelsen.

Och akta er ni andra som kommer få era utmärkelser nån gång framöver... jag har koll på er!

söndag 5 december 2010

Jag är nu han.

Jag har läst på Stockholms Universitet.
Det kanske verkar otroligt, men det är sant. Lingvistik och Spanska. 37 poäng har jag skrapat ihop - inte illa va?
När jag läste på Universitet så funkade det inte lika bra med mina tidigare studietekniker - att smöra och att skriva av blivande fruar. Så jag fick försöka plugga. Läsa, studera och lära mig saker själv.

Var gör man det lättast?
Jo, på ett bibliotek och helst bland alla böcker - så man verkligen får inspiration!
Det fanns då (finns säkert nu också)  små skrivbord med väggar som man kunde krypa in i för att verkligen koncentrera sig, och det brukade jag göra. Det fanns en lampa som man kunde tända och släcka, beroende på hur mycket man ville se av boken och så fanns det inte så mycket mer.

Men mer behövdes egentligen inte. Man var ju där för att plugga och läsa, och då behövdes det egentligen bara ett bord, en lampa och en bok och av dessa tre ting behövde man bara komma ihåg en själv. Bra för mig.
Det finns ett tillfälle när jag pluggade där på den övre våningen på Universitetets bibliotek som sitter som fastetsad i min hjärna, och den vill jag dela med dig.

Jag satt och läste. Eller smsade, jag minns inte säkert. (Det var innan smart phones och jag hade fortfarande min Ericsson T10 så jag satt inte och surfade, det är ett som är säkert.) Och helt plötsligt märkte jag att det var något som inte var sig likt. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men det var en stickande känsla. Jag kollade mig omkring, men jag var ganska själv i det lilla klustret av studieplatser jag satt mig vid.
Sen kände jag det starkare. Jag kände att det var något som luktade. Men jag satt ju där själv, det kunde väl inte vara jag som luktade? Jag gjorde "självkollen" (ni vet när man kollar om man luktar fräscht genom att tilta huvudet neråt samtidigt som man höjer armen lite diskret så att ingen ska förstå vad man håller på med när man luktar om deodoranten har slutat fungera) och jag fick godkänt på den.
Jag kollade mig omkring igen, men det var bara böcker i min närhet. Och de luktar väl inte?

Nej, det var inte böckerna. Jag var tvungen att vidga mitt sökande, så jag ställde mig upp lite diskret och kikade mig omkring. Inget konstigt i sikte, men i lukte var det konstiga saker i farten.
Jag vidgade mitt sökande lite mer och kom till en cirkel med fotöljer där folk kunde sitta och läsa magasin eller andra läsdon. Det var såna här fotöljer med typ tygnät i breda skotsrutor och de var egentligen inte särskilt bekväma att sitta i, men i jämförelse med en hård standardstol så var de gudomliga.
I ringen satt ett par personer i varsin fotölj, och här var odören mycket stark.
Jag förstod att jag var nära källan och mycket riktigt så fanns den där!

I en av fotöljerna satt en man som hade tagit av sig sina kängor. Han satt där och läste sin bok barfota. Och det var därifrån stanken kom.
Jag hade känt den från ca 7 meter bort! Hans fotsvett! Jag tänkte i mitt stilla sinne när jag retirerade tillbaka till min plats på de studiekamrater som satt i samma ring av fotöljer som formligen bombarderats av hans fotsvetssmissiler - förmodligen utan att hinna reagera innan det varit för sent.

Men. Jag. Har. Insett. En. Sak.

Jag är nu han.

Det har slagit mig ett par gånger den senaste tiden att jag har blivit lite yr och illamående när jag böjt mig ner för att knyta skorna, och jag har kommit på varför.
Mina skor har slutat andas.
Och mina närstående håller andan.
Som jag gjorde den där gången när jag lämnade biblioteket för att hitta en luktfri studieplats.

lördag 4 december 2010

Frågestund?

Är fler än hundra vattkoppor mycket?
Om det bara är de på magen som är fler än hundra då?
På ett barn?

Och hur blir det då när lillebrodern har fler?
Och de uppenbarligen kliar...

Nån som vet?

fredag 3 december 2010

Dagens Caféskola. Om att tjäna pengar eller få annan vinning.

Välkomna.
Idag blir det också en kort lektion. Jag tror man lär sig bra när det går snabbt och är lite intensivt, så häng på.

"Va, har ni ingen varm mat? Inte ens en liten pizza att värma på?"

När detta sägs med en lite snorkig röst från än inte övertrevlig (läs ganska otrevlig) person så börjar de flesta baristor och andra som jobbar med service reagera. Inte alltid till kunden eller gästens fördel. Det kan till och med leda till att man som kund går miste om vissa fördelar som man hade fått om man hade varit LITE trevlig. Det kan ibland vara så att man kanske hade fått smaka på nåt gott eller fått ett rabatterat pris om man INTE snorkat och varit allmänt otrevlig (och det går inte att skylla på att man varit hungrig eller nåt sånt, för sådana argument håller inte.)

Så tänk på det nästa gång du går och fikar - om du skippar den otrevliga, snorkiga attityden så har du massor att vinna!
Lycka till.

torsdag 2 december 2010

Att äta lunch hemma

Tur man har nära till jobbet.
Hank blev hemskickad på grund av dåligt uppförande idag och eftersom han inte får gå över vägen själv, till busshållsplatsen plus att han inte når upp till dörrhandtaget hemma eller inte har möjlighet att säga "En barnbiljett till Kavelmora, tack!" så fick jag åka och hämta honom.
Det gör jag så gärna. Det är ju bara en liten tur runt hörnet, från Sågmyra och hem hit till Kavelmora, och en dag som denna med blida temperaturer under -17 så var det bara härligt att åka lite bil. Faktiskt så var det ganska härligt med frostbitna träd i strålande solsken mot en klarblå himmel - en härlig vinterdag med andra ord.
Och åka bil på vintern har man ju gjort några gånger... Tänk, det finns så många inlägg egentligen om bilresor så jag skulle kunna ha ett eget namn på den bloggen: Kavelmora vINter (Kar travelling) eller så struntar jag i att ha en till blogg och så kanske jag skriver om vinterbilresor ändå.

Men inte nu.

Fördelen med att åka hem runt elvasnåret för att hämta hem sin son från Bystugan är att man får äta lunch hemma! Det var sjukt länge sen jag åt lunch hemma, för att sedan åka tillbaka till jobbet. Vänta nu här... har jag nånsin egentligen gjort det? Hm... nej, jag tror faktiskt inte att jag har gjort det nån gång!
Vi kollar några få utvalda:
Selecta: Njaej. Nej. Eller kanske. Men det var 1999.
Bältrosen: Nej. Där fick man ju äta med barn.
Subban: Nej. Även fast jag bodde nära...
Tellmans: Nej.
Nu: Ja, en gång. Idag.

Jag har typ alltid pendlat, förutom när jag bodde i Farsta. Eller ja, då pendlade jag ju mot slutet till Västerås - typ 11-12 mil enkel resa så jag kanske kan säga att jag alltid har pendlat. Mellan hopp och förtvivlan ibland också, men det är en annan sak.

Nu har jag tre mil till jobbet. Långt kanske vissa tycker, men inte jag. Som är från Lappland. Där allt ligger långt borta ur sörlänningars perspektiv.
Idag kändes det inte så långt, men det blev några mil i bil idag. Typ 15 om man överslagsräknar lite eftersom jag var tvungen att åka via Falun på tilljobbetresan #2 för att tanka och sen hem via Falun på hemresan #2 för att hämta post och handla - så kan det bli när man bor i paradiset.

Jag skryter inte, jag skulle gärna jobba i granngården om det gick för då kanske jag skulle kunna äta lunch hemma oftare! För det var skönt.
Men det blev en långlunch. 2:13 hade jag varit borta när jag kom tillbaka till jobbet. Men det var det värt eftersom jag fick äta Makaroner och Korv till lunch idag.

Drivkraft, del V

Kaffe rå?

onsdag 1 december 2010

Drivkraft, del IV

Men nu måste jag sova! Det blir ett litet appendix till min drivkraftsslogan.

Och gratis påtår. Till alla.

Drivkraft, del III

Wikipedia har svaret på det mesta.
Jag undrar alltså vilken drivfjäder som jag har installerad, vad som får mig att gå framåt.

Hm.

Jag kan nog kopiera det där med glädje ändå... och så lägger jag nog till nåt kul om humor också. Skönt att de liksom går hand i hand - lite som ler och långhalm.

Alltså: Fredriks Drivkraft:
Att vara i närheten av glädje och där få njuta av humor.

Kan det stämma? Nån som vet?

Drivkraft, del II

Kan humor vara en drivkraft?
Vad är egentligen en drivkraft? Bäst jag googlar lite innan jag går och drar det där gamla över mig...

Drivkraft

- Vad är din drivkraft? Min är att vara nära glädje, bland annat...

Ja, det låter som nåt jag skulle kunna kopiera. Jag tror jag gör det, men först går jag och drar nåt gammalt över mig.