onsdag 30 november 2011

Dagens Konferensskola. Om anteckningsblock

Tänk er en föreläsningssal. Storleken spelar ingen roll. Det är bord och stolar. Som ett klassrum. På varje plats ligger ett block och en penna. Blocket har ett par linjerade papper och pennan har förmodligen en logotype.
Det är dagens lektions scen. Pay attention. 


En av fördelarna med mitt nya jobb är att jag får städa efter konferenser. Plocka lite skräp, ställa till stolar och kolla folks anteckningar efter (tråkiga? intressanta? spännande?) föreläsningar och informationsmöten. Vi på Kavelmora Ink vill inte vara de som rangordnar gäster men hittills så har snickare haft de bästa, kvarlämnade blocken med klotter (konst?) efter en föreläsning. Maken till kreativa människor har nog sällan skådats.

Så del ett av den här lektionen är alltså: Klottra gärna på blocken som ligger framme. Det gör inget. Och klottra gärna så fint du kan, det blir roligare för konferenskoordinatorn som kommer städa. Fula ord undanbedes.

Men det finns en del två på den här lektionen också. Den är lite allvarligare, men lika viktig. Så pay attention här också, okej?
När du som konferensgäst sitter och "lyssnar" på föreläsaren och känner för att "anteckna" något.  
(Här känner jag att det är läge för en parentes. Det här hände 1998, på hösten. Vi hade åkt från en småländsk folkhögskola till en annan småländsk folkhögskola för att vara med på en konferens med internationella talare. Vi i vår klass satt längst bak. Vår rektor satt på raden bakom oss och sov och jag hamnade bredvid en tjej i min klass. Vi hade fått anteckningsblock och så började vi skriva till varandra. Hon på sitt block och jag på mitt. Eller så skrev vi på samma. Jag minns inte riktigt och jag kan inte fråga heller för hon som vet är på restaurang. Men hursomhelst så skrev vi och den där dagen gick väldigt fort. Och det roligaste av allt var att våra klasskompisar tyckte vi var så otroligt ambitiösa som antecknade så mycket.)
Då är det jättebra om du väljer att faktiskt skriva något och inte bara gör en liten prick på framsidan. Eller fyller i pärmhålen. För hur miljövänlig en konferensanläggning än försöker vara så känns det fel att inte ta bort det kluddade papperet. Så sluta. Rita nåt fint istället så det känns värt att kasta bort papperet! Eller om det är riktigt fint så kanske det hamnar i nåt galleri här på Kavelmora Ink.

Så. Det var dagens lektion. Nu tar ni kaffekoppen och ställer den i den blå backen utanför lokalen (och tryck inte ner servetten i koppen). Det är helt okej att ta med pennan hem. Tack för besöket. Och välkommen åter.

Frågor på det?

tisdag 29 november 2011

Måndag. The extended version going on Tuesday

Ja, jag är känd för att vara dagvill.
Men jag hann inte skriva nåt ordentligt igår. Så jag gör det nu istället.

Jag är astigmatiker. Med dubbelseende. Det har min ortoptist sagt. Trött är jag också.
Det blev låneglasögon. Jag ser ut lite som Adam Alsing. Fast inte lika rik som han.
De är snyggfula, glasögonen. Inte riktigt fulsnygga, men nästan. Det känns som att jag skojar, när jag går omkring i mina glasögon. Men de funkar.

Jag är så trött att jag igår inte ens orkade ta in att vår äldste son tyckte jag var snygg och såg ut som en "jockstjäjna". Det är en såkallad dal just nu,

Men idag är det tisdag och jag försöker kämpa mig upp till ljusrosa på färgskalan. Sånt som hjälper när man strävar ditåt är samtalssession med proffs, lunch med fru och lite egentid. (För dig som inte förstår syftet med egentid så kan jag förklara det någon gång.)

Jag gillar den här sidan Kavelmora Ink. Jag trivs här. Jag sa till en person idag att det är min sida - men det är inte riktigt sant. Det är din också. Du som läser. Hoppas att du kan trivas här med mig.

Just nu sitter jag i Hökviken och skriver. Ensam. Med radion som vän. Och där leder Modo. Det är också sånt som hjälper i rosaskapandet av min personliga färgskala.

Imorgon är det onsdag.
Nån som vet om det är nåt på tv då?

måndag 28 november 2011

Måndag.

Ikväll tänker jag i stället för att skriva.


Published with Blogger-droid v2.0.1

söndag 27 november 2011

Kavelmora Inks ordskola

Några dagar som denna internetsida inte uppdateras. Jag tänker att kanske inte hela världen går under pga det, men nu är jag igång igen. Varför vi har varit borta? Jo, av två anledningar:

1. Långpanna
2. Tröttma

När jag i fredags nämnde att en "långpanna" drog igång vid halvåttablecket på morgonen så var det folk som reagerade. Och frågade vad som skulle lagas.
När man som jag jobbar inom lite olika branscher så lär man sig olika saker, och just "långpanna" är ett sådant ord jag lärt mig från kockeriet. (Jag är inte, har aldrig varit och kommer säkert aldrig att bli kock. Nu vet ni.) Jag har som ni nu vet aldrig varit kock, men jag har jobbat nära några. Och i den branschen, eller kanske faktiskt inom hela restaurangbranschen i stort, så använder man ordet "långpanna" när man ska köra ett långt pass. Jag tror de i forntidens restauranger diskuterade huruvida det kanske skulle heta ¨"långpassa" men jag tror nån humorbegåvad kock nog kom på att det kunde bli lite dubbeltydigt om man kallade det "långpanna" eftersom det ju handlade om mat. Ni kan googla på det om det är sant eller inte.

När man kört en långpanna från halv åtta på morgonen till halv ett på natten så drabbas man lätt av två saker. En är väl att Nigge kommer rasa över mina arbetstider och en annan är "tröttma". Vi på Kavelmora Ink använde det ordet i ett kort textmeddelande via mobiltelefon till en person, och hon tyckte tydligen att det var ett roligt ord. Och lite passande. Jag vet inte om vi på Kavelmora Ink kan ta på oss äran att ha myntat ordet, men det används ofta nuförtin.
Jag har drabbats av tröttma.

Igår var som en dag i dimma. Men det var soligt ute. En märklig lördag. Leonard åkte till tandläkaren med sin mamma. På en lördag. Varsch är världen på väg?

Idag är det första advent. +8 och regnblandat solsken. Vi hade tänkt gå på julskyltning men struntade i det när det regnade sidledes. Nu snöar det.

Men det är advent. Det betyder "ankomst".
Så. Det var dagens ordskola.

Frågor på det?

torsdag 24 november 2011

Dagens konferensskola. För föreläsare.

Mitt jobb innefattar en hel massa konferenskoordinerande. Man kan även kalla mig konferensvärd. Jag gillar titlar.
I mitt jobb får jag möta många föreläsare. De är ofta, nästan alltid, jättetrevliga. De kan ha rest en bit eller så kommer de från grannhuset. Det är olika. De senaste dagarna verkar föreläsarna från Göteborg ha haft min stad på sitt turnéschema, men det kanske mest var ett sammanträffande?

Nåväl.

När föreläsare kommer till en konferensanläggning så brukar de ofta ha en dator med sig. Konferensanläggningen tillhandahåller ofta en pc-projektor och så kopplar konferenskoordinatorn ihop dessa maskiner. Om, i detta fallet han, inte klarar av det så brukar han ringa till vaktmästaren. Sen brukar det funka.

Och sen håller ofta föreläsaren sitt föredrag. Och det är här poängen på lektionen kommer:
När du som föreläsare håller ett föredrag, använd inte bläckpenna i samband med ditt pratande. Ty det är så svårt att få bort bläckfärg från duken som bilderna projiceras på.

Frågor på det?

tisdag 22 november 2011

Mitt kontor

Jag har aldrig haft ett eget kontor. Jag har delat kontor, och det har gått bra.
Nu, på det jobb jag har just nu, där har jag ett kontor. Jag tror inte jag har berättat så mycket om det kontoret, så det är väl dags nu:

Tänk ett akvarium. Ett stort. Större än ett sånt som kan sprängas när lumpenkillar ska leka Crocodile Dundee och fiska med "dynamit". Mindre än ett sånt där akvarium med späckhuggare.
Så ser mitt kontor ut från foajén man kommer in i på mitt jobb.

Det finns två dörrar in till mitt kontor. En ingång och en utgång. Fast båda dörrarna fungerar åt båda hållen, så det spelar egentligen ingen roll vilken man använder.

Det finns två skrivbord på mitt kontor. Ett är mitt och ett är oftast tomt. De är liksom ställda mot varandra med ett mellanrum emellan. I mellanrummet så är det en radda med små, små hyllor med små, små lådor på. I lådorna finns det lite olika pryttlar. Till exempel post-itlappar, gem och pennor.

Jag har en jättestor räkneapparat. En sån där med remsa. Maskinen knattrar nåt enormt när man använder den, även om man inte riktigt vet hur den fungerar. Jag jobbar mest med plus, minus och gånger på den. Ibland dividerat.

Min dataskärm är jättestor. Det hjälper föga då min ena ögonmuskel är lite slö. Jag måste ändå kisa. Men skärmsläckaren är lite rolig för det är som såpbubblor som åker omkring på skärmen. Jag är ganska lättroad. Fönstren ut mot världen är frostade så jag ser inget utåt men fönsternischerna är djupa och rymmer bland annat ett par stora växter. Som jag brukar glömma vattna.

Mitt kontor har en egen lounge. Fyra lite moderna fåtöljer (som jag äntligen lärt mig stava till) och ett lågt bord som står på en fluffig matta i ena hörnet av kontoret. På väggarna hänger såna här "ledsen clown/glad clown-tavlor" och sprider kultur och kreativitet i rummet. Det finns en klocka också, med runda färgglada prickar i stället för siffror. Jag brukar inte använda just den klockan för att se vad klockan är.
I loungen brukar vi fika. Oftast eftermiddasfikorna.

Jag gillar mitt kontor.

måndag 21 november 2011

Måndag. Ny vecka, nya möjligheter

Mitt nya mål med den här veckan och tiden framöver kommer innefatta två saker:
1. Jobba på min självkänsla
2. Gå och lägga mig tidigare

Punkt 1 har gått bra idag. Min kompis Philip, som jag nästan inte känner men som jag gillar jättemycket, gav mig den finaste av komplimanger idag. Han tyckte att en av mina vänner skrev som mig på facebook. Det gjorde mig enormt glad.
Punkt 2 gör att det här inlägget kommer bli lite kort.

söndag 20 november 2011

Vilodagen

Efter TV-inspelning passar det enormt bra att lämna sina barn till deras morföräldrar för ett ledigt dygn av vila.
Vi har varit enormt trötta den senaste tiden, och stressade. Stressade över livet, jobbet, relationer, tankar och allt annat man kan vara stressad över. Nu skulle vi få en paus.

Vi gick på restaurang. Avnjöt lite fläskfilé snabbt som ögat och åkte hem till TV'n. Och glassen. Och chipsen. Och vilan.
Att få sova helt ostört en hel natt, att vakna klockan sex och inse att jag får somna om - somna om och sedan vakna runt halvelvablecket - utan nån stress; det är medicin. Som gör underverk.
Frukost i lugn och ro, med lite kaffe och äggmacka - det är genialt! Gör underverk.
Att sedan få åka in till stan, parkera bilen på min egen parkeringsplats, kliva ur, låsa och gå in i förstabästa butik och bara flanera - det är sånt man hör om i sagorna. Men idag var det verklighet.
En jacka till frun och ett par strumpor till mig senare avnjöt vi en restauranglunch med ostressat samtal till dessert och kände att jo, det finns hopp om livet.
Att sedan kaffet på annan lokal var jättegott och trivsamt gjorde ingenting sämre.

Efter en sån här dag av vila känner man att man orkar en stund till.

Så tack kära svärföräldrar för att ni orkade låna våra barn i helgen. Och smart kära svärmor att ta semester imorgon. Du är ett geni.



Ps. Vi älskar våra barn jättemycket och är otroligt välsignade att ha fått dem. Som gåvor. Men ibland så ledsnar vi lite. Mest på oss själva. Och då kan det faktist behövas en liten paus. På typ 14-16 timmar. Av lugn och ro. Och jösses vad man kramar sina barn sen. När man fått vila lite. Ds.

Kavelmora Inks TV-karriär. So far.

Jag brukar kolla på TV ganska ofta. Det är inte så ofta jag är med i TV. Det har väl hänt kanske en handfull gånger, typ så många gånger att det nog går att lista dem här i den här bloggen.

1. Första gången var när jag var kanske 10-11 år. Jag sjöng i en barnkör som hette Ung Ton och det skulle vara en gudstjänstinspelning från pingstkyrkan hemma i Lycksele. Jag var sådär knubbig som jag var när jag var liten och jag tror att jag syntes lite i bild. Pastorn som skulle predika hade spelat badminton och slitit av hälsenan och hoppade på ett ben genom kyrksalen fram till estraden. Inte i bild, såklart.

2. Jag och min dåvarande flickvän och nuvarande fru hade fått biljetter till Grammisgalan i Globen. Vi skulle stå i publiken, precis nedanför scenen och se glada ut. Rusiak spelade och han hade en cool jacka och Magnus Uggla var ganska kort. Tydligen svepte kameran förbi mig och Helena så vi syntes i nån form av närbild och jag vill minnas att jag hade en snygg, mörkblå skjorta på mig. Jag fick ganska många sms där på kvällen av folk som hade sett oss. Jag kommer inte ihåg om jag nånsin såg nån repris av det där.

3. I lördags hade vi TV-inspelning i kyrkan. Efter att vi hade rest Kavelmoragranen här i byn och druckit årets första glögg. Vi hann dit i tid, Sig/Hen och jag. Vår äldste son skulle sjunga i barnkör (Se ovan fast han är inte knubbig som jag var) och min fru hade blivit vald till mötesledare. Hon kommer synas i TV. Själv hade jag mina rosa tv-strumpor, min ljusrutiga flanellskjorta och kommer säkert bli bortklippt pga skäggighet. Men om våra barn kommer synas blir det bra, för de är mycket söta. Inte så lika mig, och nu såhär när jag har ordet så kan jag passa på att säga att jag inte vet varifrån Henrys lockar kommer. Men han var trött, söt, hostig, lite gnällig och hal som en ål den sista halvtimmen. Leendet från en av kameramännen hjälpte något och jag hann ändå mellan panikattackerna tänka att det kanske inte gör så himla mycket om det väsar omkring ett litet barn i tv ett par tidiga söndagsförmiddagar efter nyår. Det är ju ändå inte vi som ska vara i fokus.

En fredag med en clown

Varför berättar jag så lite för er nu för tiden? Va? Skandal. Det måste bli ändring på det nu.

I fredags hade vi en hostig son. Han fick följa med till jobbet. Det var han den yngre. Den med lite krulligare hår. Han som är lite intensivare än vad en trött pappa egentligen klarar av att ta med till jobbet. Men han fick följa med. Han är väldigt hjälpsam och så gillar han att trycka på knappar. Min andra, riktiga kollega, fick jobba i ömsom ljus och ömsom mörkt kontor, men hon sa att det inte gjorde nåt. Jag vet inte om hon talade sanning eller inte.
Han fick låna en räknemaskin. En sån med pappersremsa. Jösses vad han tryckte ut papper, vår son. Jag tror han var i himmelriket för en stund.
Tills han fick fatt på gemlådan. Tusen gem är ganska många, om man säger som så. Lägger man ut dem på bordet så krävs det faktiskt en annan kollega till hjälp för att städa ihop alla. Även om gossen med guldlockarna är en ytterst energisk son med milsvid arbetskapacitet.

Och det är något visst att ha sitt barn med på jobbet.

Och det är något visst att åka till Bystugan och där hitta en ormmålad son och sen få sin hostsjuke son målad som en clown.

Han behövde ingen peruk.

fredag 18 november 2011

Biljettskolan. Första och kanske enda lektionen någonsin

I sann public service anda vill jag starta en ny skola. En med mjuka pekpinnar. En, där du kanske kan lära dig något som du inte tänkt på förut. En, där jag, som självutnämnd rektor kan och vill lära mig lika mycket som dig, om du vill vara med och dela dina tankar.

En skola om hur man gör när man visar fram en biljett till ett evenemang.

Nu kör vi. Häng med.

Det är inte så ofta jag går på evenemang. Livet ger inte alltid tillfället att göra det. Men ibland så. Då händer det. Att jag går på evenemang. Konsert, hockeymatch, innebandymatch eller bio. Typ. Den här skolan riktar sig på alla dessa alternativ men också på alla andra möjliga arrangemang. Och jag anser att det här är en lektion som många behöver gå.

Varför då? kanske du undrar.
Jo, jag vet. För jag märkte igår att det inte är alla som vet hur man hanterar sin biljett när man går på evenemang.
Meh, det som är så himla lätt! kanske du rasar där på andra sidan din skärm. Varför ska Kavelmora Ink hålla på och starta upp nya, mästrande skolor hela tiden när det handlar om skitenkla grejer som ALLA kan?

Jo, det ska jag berätta för dig: FÖR DET ÄR INTE ALLA SOM VET HUR MAN HANTERAR SINA BILJETTER NÄR MAN GÅR PÅ EVENEMANG! Så därför finns den här skolan. (Och om det jag kommer gå igenom härnäst är gammal skåpmat - more power to you! I applaude you. Men det finns andra som du och jag behöver hjälpa. Okej?)

Nu till själva lektionen:
Buntning av biljetter
När du kommer fram till dörren och biljettrivaren, se gärna till att alla biljetter är isärrivna från sina biljettkompisar. (Den här lilla stumpen som biljettrivaren ska riva får inte vara isärdragen, men biljett för biljett får gärna vara isär.) Om du vill vara lite extra fixig och hjälpsam mot biljettrivaren lägger du biljetterna i samma riktning så att perforeringarna ligger ihop. (Helst inte fler än två-och-två, det blir för tjockt och svårrivet annars.) BILJETTERNA SKA INTE VARA I ETT METERLÅNGT PÄRLBAND AV GANSKA TJOCKT PAPPER.

Riktning
Se absolut till att du håller i den stora delen av biljetten så att biljettrivaren bara har att riva av stumpen. Det underlättar enormt! (Har jag hört.)

Överkurs och guldstjärnenivå
Vill du glänsa lite extra förriver du din biljett lite grann, alternativt viker i perforeringen mellan stumpen och stordelen av biljetten. Sån bortskämning av biljettrivaren uppskattas enormt mycket och gör flödet in i lokalen så oerhört mycket smidigare. Men det här är inget tvång, såklart. Men vill man ha en guldstjärna finns ju alltid det alternativet...

Ja, jag tror det var det viktigaste vi hade att komma med idag.
Men kom nu för gudruns skull ihåg att det inte ska vara läskigt att gå på evenemang, bara för att en sån här skola har startat (som jag vet vissa tänkte när Caféskolan var som mest aktiv). Och jag vet, av erfarenhet, att ni kan det här! (Du behöver inte känna dig träffad, du vars biljett jag rev igår. Du skötte dig galant.)

Så. Frågor på det?

Imorgon

Då tänker jag starta en biljettskola och så tänker jag fira casual friday.


Published with Blogger-droid v2.0.1

onsdag 16 november 2011

Vi lägger det här inlägget på kö

Det är något jag gör. Upprepar mig. Men vissa saker måste tydligen skrivas om flera gånger!
Köer till exempel. När det fanns en Caféskola här på Internet så handlade många lektioner om hur man köar. Hur man kan göra det enklare, svårare, bättre, sämre.

Nu finns inte Caféskolan längre (i sin forna glans). Men köandet har inte tagit slut för det, och han Rektorn för Caféskolan jobbar ju numera med konferenser. Och serverar kaffe, även där, på det nya jobbet.

Och det är så fascinerande hur människor hanterar köer. De ställer sig där (vilket är bra, eftersom det är ett rättvist system och vi på Kavelmora Ink gillar rättvisa) och så ska det mycket till att de flyttar sig. Även om det är en hejdundrandes lång kö till Konferenskoordinatorns kaffe och hans kollega står och tvingas sms:a för att inte tråkas ut pga inga gäster vid sin kaffebuffé.
Det spelar ingen roll att den här Konferenskoordinatorn tipsar, med ganska hög röst, att det finns INGEN kö på andra sidan foajén och att det är lika gott kaffe där.
Folket står kvar. Orubbliga. Låtsas inte höra uppmaningen att byta kö - DE ÄR JU NÄSTAN FRAMME!

Även om det är så att Konferenskoordinatorn kanske drabbas av slut i termosen så står folk kvar. "Det finns väl liiiite kaffe till mig?" verkar det som de tänker. Bara de slipper lämna sin plats i kön.

En annan bra sak med köer är om man har en lite sjuk son som pga logistik får tvärfölja med sin pappa till jobbet. Om man sätter denne son på pappans kontorsstol vid en dator som visar traktorfilmer på nån sån där filmsida så kan det leda till att medelgamla damer (och yngre/äldre) blir lite gladare och trivs i kön lite bättre.

Men det är ändå fascinerande det här med köer. Jag tänker att det kanske inte finns så många frågor på det här, utan kanske lite sanningar - så dela med dig av det i kommentarsfältet!

tisdag 15 november 2011

Ett sedvanligt klagoinlägg på min blogg

Det här med dagbokeriet som en sån här blogg kan vara.
Det är väl lite så jag har tänkt. Att jag ska kunna kolla tillbaka om tusen år och se vad som hände då, och då.

Och så vill jag att det ska vara lite roligt. Både för mig och för andra på internet som har hittat hit. Jag brukar ha såna här dalar emellanåt, och det är ju ganska värdelöst. Åsså får jag prestationsångest. Tänker att det jag skriver nog inte är nåt roligt eller spännande ens för mig själv, som äger bloggen.

Men jag vill inte sluta heller. Så det kommer jag inte att göra.

Och jag ska bara vässa på mitt självförtroende lite, så kommer det här att bli jättebra. Om en stund. Kanske. Hoppas jag.

Medans vi väntar på nåt sånt där bra så kan vi komma ihåg att jag ringde arbetsförmedlingen idag för att avanmäla mig. Han som svarade hette Stefan Karlsson och pratade norrländska. För mig innebar det ganska mycket glädje.
Och det är ändå sånt som gör att det trots allt finns lite positiva strimmor nånstans där bakom gråttet.

söndag 13 november 2011

Växelvis

Den ena stunden är man glad som en lärka. Hela solen skiner på en, medvinden är sådär skönt ojobbig, allt funkar.
Nästa sekund blir det grått. Mulet så in i bänken. Tröttman slår till som en slägga och släggan sitter liksom kvar i skallen där den landade för en sekund sedan.

Livet. Säger vissa. Normalt. Säger andra.

Skitdrygt. Säger jag.

Men så är det. Men vad ska man skriva om det? Hur ska man ventilera sina tankar så att en sån här humorbaserad blogg inte skrämmer bort läsare med en massa dysterheter?
När allt verkar så bra. Fasaden visar en familj i ljusrosa. Lockiga barn med stora glada ögon. Ett farsdagskort med två hjärtan för att han som har gjort det tycker om pappan som får kortet så dubbelt mycket. Jobb, mat i kylen (korv och makaroner), svärföräldrar som finns till hands, grannar, vänner och andra fina som bryr sig, tv-kanaler med en massa fotboll på, bilar som inte rostat ihop helt ännu och två katter som fångar möss mest hela dagarna.
Men så finns det där växlandet. Av humöret. Som inte märks utåt. Annat än här hemma.
Vad gör man åt det?

Jag vet inte, för jag har svårt att tänka. Men jag tänker ändå på det där jag läste häromsistens: "Njut när du kan, härda ut när du måste". Jag tror det var en kvinna som myntat uttrycket, för det är så smart.

Så jag försöker härda ut. För helt plötsligt vänder det. Om en kvart? Nästa vecka? I morgon?
Ingen vet. Inte jag.

Och så tänker jag ändå att det var ett väldans fint kort jag fick idag på farsdag av vår Leonard.
Det kommer hamna på mitt skrivbord på jobbet.

Som en påminnelse att jag har det ganska bra ändå.

fredag 11 november 2011

Ett obligatoriskt inlägg

Dagens datum. 111111

En fredag.


Jag återkommer.


Published with Blogger-droid v2.0

onsdag 9 november 2011

Från och med idag då?

Heltid.

tisdag 8 november 2011

Ett inlägg för syns skull

När jag gick i högstadiet så fick jag glasögon. Runda, fina, alldeles moderna glasögon. Jag hade lite översynthet och brukade få ont i huvudet och fick således börja använda glasögon.
Det gick bra. När jag hade lärt mig avståndsbedöma saker och ting ordentligt så funkade det riktigt fint! Jag såg ut, vill jag lova.

Sen en dag så blev dessa glasögon smutsiga. Det var året jag var i USA. Jag vet inte om det bara var ett sammanträffande, men jag orkade inte rengöra dem.
Jag slutade med mina glasögon.

Det gick bra. Huvudvärken kom inte tillbaka och när jag skulle synkollas för körkortet såg jag lika bra som en hök jagandes en liten hare. Eller åtminstone som en människa som inte behöver glasögon.

Men. Idag.

Så gick jag till optikern. Jag har den senaste tiden märkt att jag tvingas kisa väldeliga när jag sitter framför datorn, och eftersom mitt jobb till viss stor del består av att sitta framför datorn så betyder det ju att jag kisar ganska mycket. För man vill ju gärna se vad man skriver/läser där på datorn. Plus att det är jobbigt att kisa.

Det var länge sen jag var hos optikern. Är ni som jag, att det känns som att man inte vill göra fel när man är på en sån där kontroll? Sån är jag. Och inte hade jag pluggat på heller...
Och det gick väl sådär, kan man säga.
Resultatet var att jag var lite översynt (igen?) med ett litet brytningsfel och så fick jag en remiss till en ortoptist. Tydligen var min ena ögonmuskel lite dåligt tränad och hängde inte riktigt med.

Så nu tänker jag, precis som ni alla andra - VILKET PASS SKA MAN GÅ PÅ GYMMET NU FÖR ATT TRÄNA UPP SINA ÖGONMUSKLER?

För det lär ju inte räcka med att promenera?

måndag 7 november 2011

Att tänka på olika saker

Ibland så tänker jag på olika saker.
Idag behövde jag spolarvätska framrutan på bilen.

Och vips var jag hemma i LSE, sittandes i min kompis gråa Golf GTI med vridet spolarvätskemunstycke på raggarrunda genom stan. Vridet så att det gick att köra genom drive-thru'n på Frasses och samtidigt spraya spolarvätska mot luckan där man normalt sett brukade få mat.

Det tänkte jag på idag.
Vad tänkte du på?

söndag 6 november 2011

En helgsammanfattning, såklart.

Och ni tror att den här helgen kommer rymmas i ett blogginlägg? Tillåt mig småle.

Fredag:
Vänner från storstad kommer för att hälsa på. Alldeles för länge mellan gångerna, alldeles lika trevligt när de kommer. Att det var två hundra år sedan sist vi sågs märks inte. Vi njuter.

Lördag:
Klockan fem på morgonen wordfeudar min bror mig ordet VILAR för kanske en åtta poäng. Han skulle kommit fredagkväll "inte särskilt sent" men valde ett annat alternativ. Han fick sova tre timmar i sin brorssons rum med de två mjukisdjur som hans brorsson hade bäddat madrassen med.
Finfrukost med finkaffe och fulväder. "Men sol i sinne, skitsamma vilket väder det är" som det gamla talesättet lyder.
Samtal.

Promenad. Cykeltur. Barn på axlar. Gråt och gåvägran. Sexhjulingskörning. Grävmaskinskoll.
Pannkakslunch.

Sen innebandyturnering. Jag är med i Ledarlaget (?) och sitter i sekretariatet. Ingen skrattar när domaren säger "Svart boll" och jag i mikrofonen säger "Nej, bollen är vit eftersom det är en innebandyboll". Om jag blir förvånad? Inte nämnvärt.
Nummer 50 i ledarlaget gör ett mål, vi går till semifinal och där ligger vi under med 1-2. Skjuter i stolpen med tio sekunder kvar och får vila resten av turneringen. Inte ens bronsmatch. Nöjd.
I finalen stjäls pokalen av ett ett ninjalag. Sekretariatet tappar kollen på ställningen men Leksand förlorar.

Middag. Timjangrillat älgkött och klyftpotatis. Enkelt, genialiskt gott. Grillbesticken ska ju inte behöva vila bara för att det är höst, eller hur?
Dessert. Ingen. Chips och godis och mitt viktmål känns avlägset.

Sen gjorde min bror och jag något som resulterade i skrämda grannar, en skogspromenad med "Morden i Midsumer-feeling" och ett minne som kommer finnas kvar för alltid. Ni skulle varit med.

Söndag:
Helt plötsligt visar det sig att han som gett namn till Thomaskurvan fyller år. Trots att han är i Kavelmora. Vi firar med kokta ägg på frukostbordet, ett paket och en utflykt till Sågmyra. Jag mindes vägen och inga Subarus sekade ner hastigheten.
Att väl där få möta sina fina vänner och fd kollegor gav en skön eftersmak till utflykten. Att också själv få göra en latte till sin fru var ju lite extra roligt plus att känna att man visste hur man skulle ta undan brickorna - det gjorde susen.
Sen var vi redo för lunch hos svärföräldrarna. Som var sådär god och trevlig som den alltid brukar vara.

Åsså åkte vi hem.
Helgcirkeln lite sluten.
Och här sitter vi nu. Glada, med pepparkakssmak i mun och med en träningsvärk som genererar huvudvärk.

Summa summarum: En bra helg.

torsdag 3 november 2011

Thomaskurvan

Imorgon får vi besök. Min storebror kommer på besök och det är alltid lika trevligt. Och så kommer det fler gäster.

Det finns en kurva i Kavelmora som har ett namn. Jag har gett den namnet Thomaskurvan.
Han som är orsaken till namnet på kurvan kommer till oss med sin familj. Det finns inte ord hur kul det kommer bli, det brukar bli det när trevliga människor kommer på besök.

Men av hänsyn till honom så kommer jag inte här att namnge honom för jag vill inte röja hans identitet.

Vi har som tur är barmark i Kavelmora just nu.

onsdag 2 november 2011

OBS. Glöm inte!

Medan jag går och wordfeudar mig till sömns så kan ni friska upp minnet om den här spännande grejen som jag pratade om förra veckan.
Den lever fortfarande, den är bara i sin linda ännu.

Men glöm inte bort den.

tisdag 1 november 2011

En syster fyller år

Det finns vissa saker som är klurigare än andra för mig att komma ihåg. Jag blandar lätt ihop. Enkla grejer. Löjliga grejer, som en femåring kan klara av. (De kan väl iofs klara av vad som helst, men ändå.)
En grej jag har mycket svårt att lära mig är vad klockan är i England. Är det en timme framåt eller bakåt? Jag lär mig aldrig.

Därför brukar jag alltid fråga min syster vad klockan är där. För hon bor ju in England. En timme bort i tid (framåt eller bakåt, jag vet inte) men ändå väldigt långt borta.
Idag hade jag också svårt att komma ihåg om det var idag hon fyllde år. Varför jag blev osäker vet jag inte, men det är också en sån där grej som jag aldrig kommer förstå.

Men jag ringde henne i alla fall. Och chansade genom att fråga om hon ätit nån tårta idag. Det hade hon inte, men tydligen så hade hon fått frukost på sängen så då vågade jag stämma upp i ett grattis.

Hon sa att hon blev glad för det. Hon är fyra år äldre än mig (så kanske hon fyller 37? ..jag vet inte...) och den som jag lekte mest med när jag var liten. Mindre.
Vi har ganska lika humor, min syster och jag.
 
Lånad från internet
Vi kom in på en bok hon hade, som jag också brukade kolla i. Det var en liten, brun bok med alternativa norska OS-grenar. Kanske världens roligaste bok. Bilden på framsidan är från grenen Back-Hoppning. En annan favorit var Frack-Hoppning där personen åkte backhoppning iklädd frack. Min personliga favorit var Svimning. En man som faller med ögon som ser ut som kryss. Otroligt roligt.

Om du frågar oss.

Jag gillar min syster väldigt mycket. Passade på att säga det till henne också.
Klockan var runt åtta.