fredag 30 maj 2014

Blogg 100. Del XCII. Kroppsarbete

Imorgon kommer jag ha jätteont i kroppen. 
För idag har jag arbetat med precis hela min lekamen. Alla muskler från topp till tå har använts, några kanske mer än andra. Men ändå. 
Vi har förberett för en friggebod i Nabban. Grävt, hämtat grus, hejat och stått i. Kroppsarbetat. Vilken grej. 
Ibland är smärta ganska härligt. 

torsdag 29 maj 2014

Blogg 100. Del XCI. Alfta

Idag åkte vi till Alfta. 
Det är en av mina favoritorter, av många skäl.
1. Vi gifte oss här
2. Det finns en fin stuga som vi brukar vara i när vi är där
3. Det finns inget dåligt där
Då är det inte så konstigt att jag gillar stället, eller hur? Nä, tänkte väl det. 
Idag har vi grävt för att en till stuga ska byggas på tomten. Jag är ganska otränad och det kommer kännas imorgon när jag ska klättra ner från våningssängen jag sover i inatt. Men det har varit en kul dag. Att jobba med trevliga människor gör en glad. Så glad att en hoppar i sjön efter uträttat arbete, trots svart bälte i badkrukeri.
Den här trakten är mättad av nostalgi för mig. Vi bor på campingen där vi hade vår bröllopsfest. En otroligt vacker plats då, en otroligt vacker plats nu. Jag njuter.
Imorgon ska vi åka till Alfta igen. 
Om jag kommer ner från våningssängen vill säga.

onsdag 28 maj 2014

Blogg 100. Del XC. Rättvisan

Nu är det bara tio inlägg kvar på den här utmaningen.
Det gäller att spänna musklerna nu och säga nåt viktigt.
Jag tänker då ta chansen att prata lite om rättvisa.
Ikväll var jag andretränare på barnens fotbollsträning. Den andre tränaren och jag hade diskuterat en text från en tidning där det stod om en femårig tjej som hade haft en bedrövlig första fotbollsträning. Det stod om hur hon hade kommit dit, glad i hågen för att få spela fotboll med de andra barnen, men hur hon och de andra tjejerna hade fått en trist specialbehandling som gjorde att hon inte fick testa på fotbollen ordentligt. 
Den andre tränaren och jag kom fram till att vi absolut inte skulle göra så. Vi skulle försöka att se alla och ge alla samma chans att spela fotboll. Jo, det går faktiskt när de som spelar är fem till sju år. Det behövs bara lite flexibilitet och att man pratar lite med barnen. Och att man är ganska mycket flexibel.
Ikväll gick det ganska bra. Några barn (mina egna) var lite besvikna på att de inte fick stå i mål tillräckligt mycket men jag tänker muta dem med en lite fetare veckopeng på lördag så det borde inte vara några problem. Skoja. De får väl sin vanliga veckopeng, så snart de skaffar Swish. Men tills dess så gav jag dem en kram och försökte förklara att de skulle få stå i mål nästa vecka. Det föll väl i sådär god jord, men barn glömmer ju så lätt. (Skoja, de glömmer aldrig.)
Överlag så gick det alltså bra. Jag var nöjd med att jag såg de barnen som var där och jag hoppas att de kände sig sedda. 
Men jag är väldigt självkritisk i det här ämnet, för jag är ute och trippar på väldigt tunn is. Vet jag ens vad jag håller på med?
En del säger att det bara är att köra med sunt förnuft, så ordnar det mesta sig. Det gör det kanske, men jag vill verkligen bidra till att det blir bättre för mina barn, där de kan känna att de har samma chanser som alla andra och jag vill verkligen inte sabba nåt. Det kanske jag inte kommer göra heller, men jag är extremt ödmjuk inför det här. Jag, en vit priviligerad man i mina bästa (?) år med alla maneger i världen krattade framför mig - vem är jag att komma och säga att jag ska styra upp i den här patriarkala soppan som kokats ihop genom alla tider? 
Jag är nog ingen. Men jag tänker att jag i all ödmjukhet kan försöka, och jag hoppas innerligt att ni som vet och kan det här ger mig lite tips och råd hur jag kan tänka för att inte stöka till allt. 
För det här är viktigt. 



Ps. Och nåde den som kommer och klappar mig på axeln och säger "Men åh vad duktig du är som tar upp det här, du är verkligen en toppenkille". Det kanske är bra att jag tar upp det här men det är inte jag som är bra, det är alla andra som har fått kämpa för såna här saker igenom alla tider som ska ha credit för det de gjort. Hylla dem som hyllas bör. Ds.

tisdag 27 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXIX. Kvalitet

Den här bloggen har en ganska jämn kvalitet. 
Den jämna kvaliteten är tyvärr ganska låg. Tycker jag.
Jag skriver det inte för att få sympatier utan mest för att jag vill få tankarna ur mitt system. Jag vet att jag jag emellanåt kan skriva och ibland blir det ganska bra.
Så har det inte varit på sistone.
Kalla det kreativ ångest, skrivkramp, frustrerad och låst hjärna eller vad som helst. Alla de grejerna stämmer på mig och Kavelmora Ink för tillfället.

Helst vill jag att det här ska vara en rolig blogg. En som skänker leenden på grund av komik eller fyndiga iaktagelser. Ungefär som Popskolan by Nigge är och många jämte andra hans blogg.
Jag vill gärna att det ska vara en eftertänksam blogg, där tankar och funderingar får rymmas. Just nu bor alla mina tankar i mitt huvud. Jag vågar inte riktigt släppa ut dem än. Och så är ju hjärnan låst också, vilket inte underlättar att tankarna släpps ut.

Egentligen så är det ju jag som skriver som bestämmer hur den här bloggen ska bli, så lite får jag kanske skylla mig själv för att den är som den är.
Men med tanke på hur jag är nuförtiden så är det inte så konstigt.

Det gäller väl bara att få upp den jämna kvaliteten ett par snäpp.
Undra hur.

måndag 26 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXVIII. Memoarerna

Den här måndagen kommer det inte skrivas om i min memoarer.
Inget hände förutom att jag höll på att komma försent till samtalet med psykologen, och det känns som en darling som kanske får sätta livet till när materialet till boken ska bantas ner.
Men men. 
Jag får väl kategorisera in den här dagen i kapitlen om alla de här dagarna som det inte hände nåt på. Det kommer bli en rafflande bok.

söndag 25 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXVII. Söndag

1. Fästingbett. Mitt första
2. Förbereda Pulled Pork. Första gången
3. Fira mors dag
4. Rösta i EU-valet
5. Äta Pulled Pork. Gott.
6. Se de preliminära valresultaten. Besviken. Dags att börja fortsätta kämpa mot rasisterna och deras värre släktingar nazisterna.
7. Gå och sova

Blogg 100. Del LXXXVI. Champions Leauge

En lördag, som vilken som helst. 
Varmt, soligt, första baddagen för några, grillpremiär och final i Champions Leauge. 
Årets match. 
Tills fel lag, i mitt tycke, förlorade. De osympatiska vann över de sympatiska, stjärnorna vann över kämparna, fel lag vann. 
Egentligen var det en match med två lag som jag inte bryr mig så mycket om och ändå blir jag så frustrerad. 
Just nu är jag ute och promenerar med en tax. Som om det var som vilken lördag som helst. 

fredag 23 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXV. Skinnvästar

Ett inlägg om mode.
När jag tänkte att det skulle bli en vanlig det hade jag inte i åtanke att jag på niofikat skulle titta ut ur fönstret och se en herre iklädd blåspräckliga badshorts, en kamouflagefärgad keps och skinnväst. That was it. Ingen skjorta, ingen T-shirt, ingenting. Förutom en överkropp. Tänk Crocodile Dundee fast utan kniv och hatt och med dalmål som dialekt istället för australiensiskan. Men annars var det ganska likt. 
Det är inte upp till mig att ifrågasätta hur medmänniskor klär sig men mina ögon berättar en sak för mig som väcker tankar. Idag tänkte jag att det här med att bara ha en skinnväst direkt på övre delen av födelsedagskostymen inte är ett mode som jag kommer vara en del av.
Men det kanske bara är jag.

torsdag 22 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXIV. 22 maj

Idag har jag fyllt år.
Årets varmaste dag hittills. Inte bara vädermässigt.
Jag brukar skriva om att jag fyller år varje 22 maj vilket är bra ifall jag nån gång skulle behöva gå tillbaka och kontrollräkna nåt. Det kan komma att behövas.
I övrigt finns inget att tillägga, tror jag. 


- Same procedure as last year?
- Same procedure as every year, James.

onsdag 21 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXIII. Fotbollsträning

Idag samlade jag pluspoäng hos ett av mina barn.
Jag köpte ett par fotbollsskor och den som har sett ett femårigt barn som får ett par nya skor - speciellt fotbollsskor - vet att det i det ögonblicket skon testas tänds stjärnor på himlavalvet på grund av den massiva glädje som utsöndras. Magiskt. (Om man har tvillingar och det ena barnet inte får fotbollsskor exakt samtidigt som det andra barnet så finns risken att stjärnor på himlavalvet släcks på grund av massiva besvikelser. Tyvärr. Idag gick det plus minus noll på stjärnhimlen, så att säga.)
På träningen fick jag äran att vara målvakt. Det gick bra, jag släppte in bollar på löpande band. (Ja, jag hade kunnat rädda vartenda ett (nåja, nästan) av skotten om inte skyttarna hade varit fem år gamla, faktiskt.) Barnen var glada och jag gladdes åt alla glada barn. Det fanns några glada föräldrar också, tydligen. De hade visst skrattat jättemycket när jag målvaktade och det tolkar jag som nåt positivt.
Men jag ska inte sticka under stol med att det känns lite när det blir dags för tvåmål och jag som stått hela skottövningen blir bänkad. Utan förklaring. Bara sådär. För en ungdomsspelare i ett utvecklingslag så kanske det inte är så farligt men för en trettiofemåring med en karriär som står i ett vägskäl - fortsätta eller lägga skorna på hyllan - så kan det vara lite tuffare. Faktiskt.
Var det en stjärna som slocknade där i öster?

tisdag 20 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXII. Hjältemod

Drömmen är ju att bli ihågkommen.
Kanske bli en actionfigur. En actionfigur med specialvapen som går att ta loss och byta ut. Kanske rörliga leder som gör att actionfiguren kan göra en massa avancerade rörelser eller kanske skulle den kunna flyga.
För att bli ihågkommen och förärad en actionfigur tänker jag att man behöver åstadkomma något exceptionellt. Typ som att rädda ett dussin kattungar ur ett träd med galna, vrålande vargar nedanför. Utan stege, såklart. Och sen när man kommit ner från trädet så skulle man bara göra ett Kung Fu-Panda-grepp på vargarna som åstadkommer en explosion precis som när Po nitar den där onda tigern i slutet av filmen och allla blir lyckliga över att drakkrigaren är tillbaka. Spoiler alert.
Det måste nog till nåt extra för att man verkligen ska bli en actionfigur. Kanske att man förhindrar en massa brott och att man har en cool kostym medan man gör det men när man är vanlig så kanske man har glasögon på sig och ingen mantel eller butler eller nån cool grotta under huset. 
Jag tror inte att man blir en actionfigur om nån på andra sidan vägen tappar kedjan på sin moped och man tillsammans med en av de andra dagispapporna åker hem och hämtar en hylsnyckelsats, åker tillbaka till mopedisten och ställer sig och håller i paraplyet över de andra som får göra själva mekandet.
Det tror jag inte.
Och det vore inte så kul att bara ha ett paraply som sitt specialvapen.

måndag 19 maj 2014

Blogg 100. Del LXXXI. Föräldraskap

Det var ingen som sa att det skulle bli jättesvårt att vara förälder.
Om jag får komma med lite feedback hade nån gärna fått göra en liten heads up om det.
Det hade inte skadat.

söndag 18 maj 2014

Blogg 100. Del LXXX. Tålamod

I fredags gick jag för att förlänga mitt abonnemang och kanske köpa en ny telefon.
Det stod en kvinna framme hos den trevlige säljaren och jag kollade runt i butiken lite. Kvinnan tog sin tid på sig och säljaren som var extremt serviceinriktad hade full fokus på sin kund. Föredömligt. Jag hade inte bråttom.
Efter en stund ringde min bror och jag hann avklara ett samtal med honom medan kvinnan stod kvar hos säljaren. Förnöjt väntade jag - det hade säkert gått en kvart.
Till slut fick jag komma fram till säljaren med mitt ärende. Samtidigt kom en annan säljare fram bakom disken och fler kunder fyllde butiken. Solen sken ute och det var varmt. Jag hade lagt min jacka på en bänk.
Den andre säljaren var lite ovan, så min säljare - butikschefen - fick äran att hjälpa sin kollega, på min bekostnad. Flera gånger fick jag beröm för mitt tålamod, och självklart svarade jag "äsch då, det är ingen fara.." trots att jag egentligen började få bråttom.

Idag var jag ledig. Vilodagen. Inga åtaganden eller plikter, annat än att jag skulle jobba som pappa. Det uppdraget gick i stöpet ganska tidigt - hann inte ens koka mitt kaffe innan jag hade hunnit tappa tålamodet första gången. Och det var inte heller sista gången idag.

Jag vet att jag är en bra pappa för mina barn, men likafullt blir jag extremt frustrerad på mig själv när jag fokuserar så fel. Det är ju inte telefonförsäljaren som ska ha mitt utomordentliga tålamod, det är ju min familj som ska ha det. 
Varför är det såhär och hur kan jag fokusera om?

Om ingen av er har nåt svar får väl googla googla själv eller ladda ner nån tålamodsapp på min nya telefon. 

Blogg 100. Del LXXIX. Taxen Ida

Vissa dagar finns det bloggstoff för en hel omgång #blogg100
Idag var en sån dag.
Det började med sol och värme. Bara det är ju värt ett par inlägg efter den här bedrövliga våren vi haft. Kaffet som avnjöts med ryggen mot den solvarma husväggen förtjänar också ett par inlägg.
Sen packade vi vår kylväska med makaroner och micrade köttbullar. Kaffe i termos, hur onördigt det än må vara, så är det lite av ett livselexir. Särskilt när en vet att det kommer inmundigas i det fria. 
Vi skulle nämligen på utflykt, för idag var dagen.
Dagen då vi skulle hämta hem Taxen Ida till Kavelmora.
Vi har träffat Taxen Ida förut och hon har varit i Kavelmora förut. Ändå var den här dagen lite speciell, för nu skulle det skrivas papper. Det är ett häftigt ämbete att vara fodervärd kan jag upplysa om. Nu finns det inte högskoleutbildningear inom detta ämne men det borde nästan göra det. 
Vi körde in på gården hos familjen vi skulle möta. Solen värmde men vinden var inte ljum. Jag var lite nervös. Jag tenderar att bli det i nya situationer. 
Vi pratade med familjen, vi skrev lite papper, vi såg barn som tog avsked av en kär vän, vi såg andra barn som var lyckligare än på julafton och solen fortsatte värma. 
Vi läste fodervärdsavtalet och kände glädje. Och jag kände nervositet. Skrev under, fick låna kroken man sätter i marken så hunden kan ha en löplina i trädgården och lockade in Taxen i kattburen vi hade med oss. Det är svårt att läsa av hundars känslor för en novis som jag men hon verkade nöjd. Vi var förväntansfulla.
Klockan var efter normal lunchtid och vi stannade till vid en äng. Från ängen såg man sjön nedanför backen och man såg vägen. Inte så konstigt med tanke på att ängen låg precis bredvid vägen.
Det gjorde inget. En picknick-filt har en magisk funktion som gör att det känns mysigt nästan oavsett var man är och är man hungrig också så kan inget gå fel.
Och nu hade vi en hund med på picknicken. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig och grabbarnas brännbolssspelande passade perfekt ihop med den lite tafatta promenaden mamman och dottern gjorde med Taxen Ida. Kaffet smakade gudomligt.
Jag skulle kunna skriva exakt om varje händelse som har skett idag - allt från när vi köpte hundmat till när jag klippte gräset till när jag och Helena gick på promenad vid halv elva-tiden, men det skulle bli ett långt inlägg.
Det jag ville berätta var att Taxen Ida kom hem till oss idag och att jag med spänd förväntar ser fram emot nästa epok i vårt familjeliv. Den som hundägare. Hur jag hoppas att min nervositet inte ska smitta av sig varken på hundar eller kortväxta människor och att jag drömmer om att den här hunden ska hjälpa oss gå framåt.
Nu sover alla i vårt hus, hund och människor.
Imorgon börjar en ny epok. Den med Taxen Ida i centrum.

lördag 17 maj 2014

Blogg 100. Del LXXVIII. Tänkarfredag

Idag har jag tänkt så det har knakat.
Vid ett tillfälle så luktade det till och med räk på kontoret, men det visade sig att det förmodligen var en gratiskissare som hade med sig en cigarettfimp in på toan. Men det hade kunnat vara mitt huvud som hade börjat explodera, faktiskt. Så mycket har jag tänkt.
Ämnen jag bollat i mitt huvud (och lite utanför huvudet) har varit genus, politik, religion och etik. Alla enkla ämnen alltså.  Jag har också tänkt på att mina föräldrar firar femtio år som gifta idag och det är så imponerande att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Eller tänka.
Jag är lite drygt 35 och har idag insett (igen) att jag nog inte har tänkt så mycket förut. Tack och lov att det inte är försent att börja nu, för det är kul att tänka. Lite svårt nu i början men jag kommer nog in i det så småningom.
Imorgon ska vi hämta hem en hund. 
Det tänker jag ska bli kul.

torsdag 15 maj 2014

Blogg 100. Del LXXVII. Samtalet

Gång på gång märker jag att samtalet är så utomordentligt bra.
Samtal med maka, vänner, familj eller terapeut - alla samtal är bra. En del är jobbigare än andra men i slutändan tror jag att samtal är bra.
När man samtalar är det viktigt att lyssna också. Annars blir det inget samtal.
Jag är så naiv att jag tror att mycket skulle kunna ändra på sig i vårt samhälle om vi lyssnade på varandra och inte bara skrek högst. Vi behöver inte tycka lika som alla men i samtalet tycker jag att vi kan anstränga oss så pass att vi faktiskt kan lyssna på vad vi säger.
Det tror jag också vore utomordentligt bra.



PS. Idag var jag nästan utomordentligt bra på innebandyn. Det var kul. Ds.

onsdag 14 maj 2014

Blogg 100. Del LXXVI. Hela spektrat

Idag var en sån dag som börjar med att du hinner ta en mun kaffe ur muggen innan din kollega ska skoja till det med en hund och kastar en boll som studsar på en pelare, studsar tillbaka och stöter till din kopp så att din mobil hamnar som i en swimmingpool av utspillt, prima kaffe. Och slutar fungera som den ska.
En sån dag som bara fortsätter att andas frustration. Där du budgeterat tid för att hinna allt i tid innan du ska åka hem och så börjar skyltsystemet fallera. En sån dag när det bara är mottrafikanter på vägarna.
Men det var också en sån dag när du kommer hem och en son möter dig med jeansjackan på. Som tydligen varit på sen tvåtiden, allt för att vara redo i tid till fotbollsträningen. Det är en sån dag när solen faktiskt tittar fram på förkvällen och även om den inte värmer som i juli så ger den ljus. 
En sån dag när fotbollsträningen och föräldrarna där och barnen och tränaren bara gör att man ler inombords. Sådär mycket att det inte riktigt ryms så mycket annat, just då. Barn som i klunga springer efter en boll och ibland så kommer en passning igenom, nästan. Det finns inte mycket som klår det.
Och att sen få hjälpa en annan pappa att lyfta av hans bil (!) av en sten och inse att det finns fler som haft en kass dag ger perspektiv, även om det inte känns bättre.
Men det kommer det kanske göra sen.
En annan dag.

tisdag 13 maj 2014

Blogg 100. Del LXXV. Tack själv

Ibland får jag servera mat.
Det är inte min spetskompetens men jag gör det oftast godkänt. Förutom idag då ett gäng koppar gick i golvet men det blev bara en härlig stämning i lokalen på grund av detta. För alla andra alltså, Jg vantrivdes.
Men hursomhelst.
När man serverar mat så bär man ut den. Ställer den på bordet eller till och med kommer ut med en färdig tallrik. Vi brukar göra lite mitt emellan: vi ställer ut lite kolhydrater och sen serverar vi proteinet. Mycket behändigt och, om jag får säga det själv, ganska snofsigt. Fyrstjärnigt.
När sen maten är serverad så går serveringspersonal runt bland borden för att på ett smidigt sätt läsa av relationerna gästerna har till maten eller så är det mest för att kolla om det behövs hämtas mer sås. Det är lite olika.
Förhoppningsvis är gästerna nöjda och eftersom vi lever och bor där vi bor så är det i 99 fall av 100 ingen som klagar. Skönt. Men jobbet är inte slut där.
Nu kommer avdukningen. Det, i mitt tycke, svåraste momentet i hela lunchproceduren. Inga knivar ska tappas, tallrikar ska balanseras och rester ska liksom diskret skjutas från en tallrik till en annan samtidigt som ingen helst ska märka att man är där. (Jag väljer med flit att inte här ta upp otyget som vissa lunchgäster har för sig nämligen att stapla sallads- eller brödfatet på mattallriken OCH lägga servetten ovanpå som vore man i högstadiematsalen och ville dölja för matserveringspersonalen att man inte ätit upp allt man tagit för sig. Det ska jag inte ta upp här. Men om du tar åt dig - sluta genast med oskicket.)
När tallrikar och annat porslin är bortplockat från bordet brukar gästen ofta, eftersom hen generellt är ganska väluppfostrad, säga "Tack så mycket, det var väldigt gott" eller "Mm, det här hade ni gjort bra, tack så mycket!" och så vidare. Det är jättetrevligt.
Men sen händer något som jag inte förstår varför det händer. Det händer ofta, säkert nio gånger av tio. Minst. Det är helt oförklarligt.
Jag säger direkt till gästen "Tack själv!" med ett glatt leende.
För vad? Det är inte som att hen har gjort nåt för mig - förmodligen har hon även staplat tallrikar åt mig - varför ska jag tacka henne?
Snälla, om nån (du) som läser den här bloggen har ett svar - skriv ner det i kommentarsfältet. 
Jag vill verkligen ha svar.

måndag 12 maj 2014

Blogg 100. Del LXXIV. Vi väntar

Det är måndag och allt är sig likt.

söndag 11 maj 2014

Blogg 100. Del LXXIII. Skrivkrampssöndag

Hej bloggen.
Det är inte du, det är jag. 
Förut kunde jag berätta saker med målande ord och nu känns det inte så. 
Inombords har jag många berättelser och tankar men fingrarna förmår inte medelst tangenterna förmedla vad de är. Trist.
Kanske hittar jag ordpenslarna igen. Snart.
Det vore kul.

Blogg 100. Del LXXII. Denna dagen

Idag hade jag kunnat skriva ett inlägg om tennis, om ett kafferep med två femtioåringar, om konflikträdsla, om eurovisionsfestivalen och om hur det känns att bära en sovande sjuåring genom skogen hem från grannarna.
Nu är timmen alldeles för sen för detta så om ni vill så får ni måla upp era egna små bilder kring detta.
Väl mött imorgon igen.

fredag 9 maj 2014

Blogg 100. Del LXXI. Fredag

Inte för att skryta men nu är det helg.
På riktigt.
Lärdomarna vi tar med oss från den här veckan är att rasister inte ska intervjuas när mikrofonen är på såvida de inte vill att folk ska höra vad de tänker. Fast i och för sig är det bra att de tänker högt för då kan man resonera med dem.
Nästa sak vi lärt oss är att man tydligen ska våga vilja vara obekväm. Det ska bli roligt när jag lär mig det.
Sen har vi lärt oss om det här med barnmorskekaffe. Starkt ska det vara.
Och idag har vi lärt oss att det är jätteskönt med fredag.

torsdag 8 maj 2014

Blogg 100. Del LXX. Barnmorskekaffe

Idag träffade jag en av de barnmorskor jag haft att göra med i mitt föräldrsblivande. 
Hon kände inte igen mig, föga förvånande. Men hon bad om ursäkt för att hon inte kände igen mig och det kändes bra.
Vad jag inte visste i morse, förutom att jag inte visste att jag skulle träffa vår barnmorska, var att jag skulle få lära mig en ny kunskap idag. 
En extremt nyttig kunskap.
Vid ett samtal med en av deltagarna på konferensen - ja ni gissade rätt, det var en barnmorska jag talade med - berättade hon om att det finns något som kallas barnmorskekaffe. Det är lite extra starkt, som ni kanske förstår.
Hon berättade också om de danska barnmorskorna som skrev till kungs eller vilka det nu var som bestämde där förr i tin att de, pga sitt starka kaffe, behövde lite extra ranson kaffe för att kunna klara "jobbet". Och det fick de. 
Nästa gång jag träffar nån barnmorska ska jag bjuda på starkt kaffe.

onsdag 7 maj 2014

Blogg 100. Del LXIX. Kurs

Idag har jag varit på kurs.
Det är kul att åka på kurs. Jag har lärt mig hur förhandling funkar och så har jag kört femtio mil i bil. Det ingick inte i kursen, det kunde jag redan.
Jag vet inte riktigt vartåt det här inlägget barkar så jag slutar här.
Det har liksom tappat kursen.

tisdag 6 maj 2014

Blogg 100. Del LXVII. Mina hjärtefrågor

Ni har, förhoppningsvis, lyckats lyssna på intervjun med ordförande för SvP i Mora.
Om inte, försök lite till för det är verkligen en intervju som är värd att lyssnas på. För den är förfärlig.
Rasism är så dåligt, på så många plan. Jag ser det bara utifrån för jag drabbas sällan av det men jag vill ändå säga att det är kasst. All denna fina retorik om att det är viktigast att vi ska ta hand om oss själva först för vi har inte möjlighet att att ta hand om en massa andra men vi är inte rasister för att vi säger ju bara det alla tycker - det tycker jag är ledsamt. 
Det är jättemånga som inte verkar tycka att det är ledsamt. Snarare tvärtom, eftersom det finns flera politiska partier med tydliga och rasistiska budskap.
Det är ledsamt.
Men jag tänker att vi ändå är jättemånga fler som tänker tvärtom mot för vad rasisterna gör, så vad säger ni om att vi hjälps åt att störa hur de jobbar och tänker?
Mitt förslag är att vi satsar på tre grejer - kärlek, värme och respekt. Om vi liksom koncentrerar oss på de grejerna - aka hjärtefrågor - och skickar sånt på våra medmänniskor så tror jag att vi kan vara en bit på väg. Eller?

Om ni har frågor så behöver ni inte kontakta Riks.


Och om ni haft svårt att leta reda på intervjun så går det att klicka --> här <-- font="">

måndag 5 maj 2014

Blogg 100. Del LXVI. Måndag

Det här är ju ungefär som en dagbok.
Därför kan jag skriva att det varit måndag idag. Det är första dagen på veckan om man räknar som vi gör i den här delen av världen. Faktumet att det precis varit helg gör att måndagar sällan är uppskattade dagar, även om en trivs med sitt jobb och tillvaro i övrigt.
Jag är lite kluven till måndagar. Idag var en halvhyffsad måndag - inga katastrofer eller underbara härligheter. En vanlig måndag.
Om jag skulle lista det roligaste jag gjort idag skulle det nog vara när jag fick till bilden på projektorn i Stadsteatern eller när jag fick in rullpodierna i förrådet på ett smidigt sätt. Jag är inte en kräsen man.
Det tristaste jag gjorde idag var nog att skrapa bilrutorna imorse och det där skällandet på barnen som är svårt att undvika när en är en trött förälder. Det är så ganska ofta, men det syns inte på instagram.
Det allra bästa som hände idag var när jag fick bära min stora lilla sovande sjuåring från soffan till hans säng. Det var härligt. Och innan dess, när hans syster, som var vaken hela Pettsonfilmen, strök honom över håret, la filten tillrätta på honom där i soffan och sen pussade honom på hjässan, så fick mitt hjärta en extra dos kärlek och en visshet om att de mår ganska bra, våra barn. Trots måndagar och trött gnällpappa.
Nu är den här måndagen slut.

söndag 4 maj 2014

Blogg 100. Del LXV. Filmtajm

Det här blir ett kort inlägg.

Kommer ta dig ca tretton och en halv minut att ta dig igenom det. Om du känner igen hon som är med i sista delen, tveka inte att skriva det i kommentarerna här nedanför. Jag kan nämligen inte placera varifrån jag känner igen henne och du kanske kan hjälpa?

Nåväl. Imorgon kanske det blir ett mer klassiskt inlägg. Vem vet.

Blogg 100. Del LXIV. Långpanna

Idag har jag lärt mig en sak.
Det är att om en jobbar mellan 09:00 på lördagmorgonen och slutar först 01:00 på natten mot söndagen så hinner en inte blogga ordentligt som lagen om #blogg100 säger.
Det struntar jag i.
Istället tar jag mina ömma fötter och packar mig i säng.

fredag 2 maj 2014

Blogg 100. Del LXIII. Lördag

Idag är det fredag.
Dessvärre har det känts som lördag och jag ska jobba hela dagen imorgon. Kastar om veckan som om det inte fanns en morgondag.
Idag däremot lämnade vi tillbaka Taxen Ida. Jösses vad grisgödsel luktar illa. Men hunden var fin.
Imorgon är en annan dag.

torsdag 1 maj 2014

Blogg 100. Del LXII. Hundvakt

Om man bor granne med 3000 grisar så luktar det inte tårta.
Tur att vi inte gör det, även om jag gillar tårta. Men det är tur att det finns folk som bor så för det gör att man kan åka dit för att låna en hund.
Vi gjorde det idag. Åkte till en gård ute på det riktiga landet, där grisar frodas och där stängslen runt gethagarna sträcker sig kilometerlånga.
Ett rött hus med staket runt gården. Vit grind och en skylt som upplyste om lösspringande hundar, extremt idylliskt. Om en bortser från grisdoften.
Familjen bjöd på samtal och ett kaffe med ungefär samma färg som nybryggt cascara och när vi åkte därifrån så hade vi en bur med en svart tax i skuffen på bilen.
Det är fint med ett djur som trippar omkring i huset och luktar på precis allting. Det är också fint med barn som tar uppdraget att ta hand om en hund på allvar, särskilt om de har svårt att uttala bokstaven R. Det mesta blir fint med barn som inte kan säga bokstaven R. Men det här blev extra fint.
Nu sover hon i soffan här bredvid mig. 
I och för sig så luktar hon inte tårta, men jag gillar henne.