En av pudelns kärnor måste vara att jag bryr mig för mycket om vad jag tror att andra tänker om mig.
Nån som har nåt universaltips för att komma undan denna frustrerande metod?
lördag 28 juli 2012
måndag 23 juli 2012
Ett inlägg om fotboll
I lördags spelade jag fotboll.
Jag är ingen Zlatan, på nåt vis. Det visste vi nog alla så förvåningen över detta blev inte så stor.
Skulle nog mer kanske vilja likna mig vid Cassano. Alltså rent kroppshyddemässigt, efter att han har varit sparkad från nån klubb och precis kommit tillbaka till spel och innan han läggs i hårdträning av coachen. Fast en skillnad oss emellan (förutom alla miljoner och att jag har begåvats med en lenare hy i ansiktet) är ju att han har lite annan teknik än mig och så har han nog lite mer grundkondition. Från födseln, typ.
Nåväl.
Det gick i alla fall ganska bra. Jag kunde såklart låtsas att jag spelade på en högre nivå än jag kanske klarar av eftersom det var tre tvättäkta brassar med och spelade och jag gjorde nån pass. Och ett mål.
Sen var det också det här att det ena laget skulle spela utan tröjor. Sånt gillar jag egentligen inte, för jag vill inte skrämma motståndare av planen bara pga min uppenbarelse, men jag bet ihop och hoppades att jag skulle hamna i laget MED tröjor.
Det gjorde jag inte.
Så jag skrämde folk av planen till höger och vänster med min bleka och lite rundnätta lekamen och tro mig eller ej, jag gjorde nåt mål också. (Tänk tåfjuttare.)
Och så har vi det här med blogging och fotboll. Det ÄR inte samma sak med inlägg på en blogg och i fotboll.
Jag är ingen Zlatan, på nåt vis. Det visste vi nog alla så förvåningen över detta blev inte så stor.
Skulle nog mer kanske vilja likna mig vid Cassano. Alltså rent kroppshyddemässigt, efter att han har varit sparkad från nån klubb och precis kommit tillbaka till spel och innan han läggs i hårdträning av coachen. Fast en skillnad oss emellan (förutom alla miljoner och att jag har begåvats med en lenare hy i ansiktet) är ju att han har lite annan teknik än mig och så har han nog lite mer grundkondition. Från födseln, typ.
Nåväl.
Det gick i alla fall ganska bra. Jag kunde såklart låtsas att jag spelade på en högre nivå än jag kanske klarar av eftersom det var tre tvättäkta brassar med och spelade och jag gjorde nån pass. Och ett mål.
Sen var det också det här att det ena laget skulle spela utan tröjor. Sånt gillar jag egentligen inte, för jag vill inte skrämma motståndare av planen bara pga min uppenbarelse, men jag bet ihop och hoppades att jag skulle hamna i laget MED tröjor.
Det gjorde jag inte.
Så jag skrämde folk av planen till höger och vänster med min bleka och lite rundnätta lekamen och tro mig eller ej, jag gjorde nåt mål också. (Tänk tåfjuttare.)
Och så har vi det här med blogging och fotboll. Det ÄR inte samma sak med inlägg på en blogg och i fotboll.
söndag 22 juli 2012
Ett inlägg om ÄNTLIGEN
Jag är som ni kanske inte vet pyttelite drygt 34 år gammal.
34 år som jag har levt i ganska stort överflöd. Mina första år förvisso i ett östafrikanskt land, men ändå med mer mat för dagen än vad jag kanske behövde.
Jag är uppvuxen i en liten stad i inre Västerbotten med långt både till hav och sand men med fyra äldre syskon. Mina föräldrar försörjde sig som missionärer, pastorspar och hemmafruar och min frikyrkliga uppväxt har format mig till den jag är idag. (Med allt vad det innebär.)
Men idag hände det.
Vi hade åkt till några vänner för att fira vilodagen. Självklart stressade vi som små gnuer för att hinna i tid till fikat som skulle bjudas på bryggan klockan 14.00
Det var tre familjer som skulle mötas. Tre trebarnsfamiljer. (För att göra det här inlägget till lite av ett matematiskt inlägg så kan jag som ledtråd till vilka de här familjerna var säga att det var nio barn mellan 1 och 12 år samlade idag. På alla de här barnen sammantaget så har alla föräldrarna, alltså de sex stycken som var där, varit inblandade i 4 stycken BB-besök. Nu är det bara att gnugga geniknölarna. Fina priser om ni gissar rätt.)
Efter fikat som vi avnjöt i blåsten gick vi ut i skogen för att kolla efter spöken. Man gör sånt när man har barn. (Det är också lite viktigt att man såklart viskar till oroliga femåringar att det självklart inte finns några spöken egentligen, men att man kan låtsas.)
Vi såg inga spöken, tack och lov, men väl ett ödehus utan tak. Sånt förgyller lätt en skogspromenad.
Men så plötsligt hände det!
Vi gick där i godan ro. Myggen bet oss sådär som bara myggor kan och så plötsligt hörde jag: "Fredrik, här har du några!"
Och där var de. Skogens guld.
För första gången i mitt 34-åriga liv såg jag kantareller. Livs levande. Och inte nog med det - med hjälp av allemansrätten så fick jag äran att plocka några! FÖR FÖRSTA GÅNGEN!!! Förstår ni hur stort det här är?
Nej. Troligen inte.
Men det tar jag inget extra för.
Jag har ju svamp att steka som räcker till en macka imorgon.
Och jag kan äntligen bocka av "plocka svamp för första gången" på listan.
34 år som jag har levt i ganska stort överflöd. Mina första år förvisso i ett östafrikanskt land, men ändå med mer mat för dagen än vad jag kanske behövde.
Jag är uppvuxen i en liten stad i inre Västerbotten med långt både till hav och sand men med fyra äldre syskon. Mina föräldrar försörjde sig som missionärer, pastorspar och hemmafruar och min frikyrkliga uppväxt har format mig till den jag är idag. (Med allt vad det innebär.)
Men idag hände det.
Vi hade åkt till några vänner för att fira vilodagen. Självklart stressade vi som små gnuer för att hinna i tid till fikat som skulle bjudas på bryggan klockan 14.00
Det var tre familjer som skulle mötas. Tre trebarnsfamiljer. (För att göra det här inlägget till lite av ett matematiskt inlägg så kan jag som ledtråd till vilka de här familjerna var säga att det var nio barn mellan 1 och 12 år samlade idag. På alla de här barnen sammantaget så har alla föräldrarna, alltså de sex stycken som var där, varit inblandade i 4 stycken BB-besök. Nu är det bara att gnugga geniknölarna. Fina priser om ni gissar rätt.)
Efter fikat som vi avnjöt i blåsten gick vi ut i skogen för att kolla efter spöken. Man gör sånt när man har barn. (Det är också lite viktigt att man såklart viskar till oroliga femåringar att det självklart inte finns några spöken egentligen, men att man kan låtsas.)
Vi såg inga spöken, tack och lov, men väl ett ödehus utan tak. Sånt förgyller lätt en skogspromenad.
Men så plötsligt hände det!
Vi gick där i godan ro. Myggen bet oss sådär som bara myggor kan och så plötsligt hörde jag: "Fredrik, här har du några!"
Och där var de. Skogens guld.
För första gången i mitt 34-åriga liv såg jag kantareller. Livs levande. Och inte nog med det - med hjälp av allemansrätten så fick jag äran att plocka några! FÖR FÖRSTA GÅNGEN!!! Förstår ni hur stort det här är?
Nej. Troligen inte.
Men det tar jag inget extra för.
Jag har ju svamp att steka som räcker till en macka imorgon.
Och jag kan äntligen bocka av "plocka svamp för första gången" på listan.
torsdag 19 juli 2012
Ett inlägg om en regnig promenad
Jag tänkte ta en promenad ikväll.
Vädret var fint. Solen sken bakom Chryslern och grannen och jag möttes och samtalade medan vi viftade bort en massa schviar'n*. Han skulle hjälpa en annan granne med en ringklocka så våra vägar skiljdes.
Runkeepern var igångkickad och jag var laddad. Kände ett litet regnstänk, men det hindrade mig inte. Jag var på "G".
Lite längre fram på grusvägen som leder bort genom skogen mot Skog, mötte jag en annan granne. Självklart pausade jag Runkeepern (man vill ju inte få dåliga stats så här i början) och vi började prata. Han pekade på den vackra, dubbla regnbågen som skymtade ovanför tallarna och vi njöt.
"Nej, nu kommer regnet. Hej på dig!" sa min granne och vinkade åt mig.
Jag kände såklart att han hade rätt, men det går ju inte att avbryta en promenad efter 450 meter bara för lite regn. Det är ju lite mesigt, tänkte jag och fortsatte bortåt skogen. Jag kryssade fram mellan vattenpölarna och kände regndropparna dugga mot mitt huvud och mina axlar.
"Den andra nedfarten har inte lika högt gräs, så på den blir du nog inte lika blöt tror jag. Jag och mitt barnbarn gick där förra veckan och fick se en älgko med kalv där nere!" hade min granne sagt innan han skyndade hemåt.
Två grejer som lockade mig 1. älgar 2. torra kläder gjorde att jag valde den andra avtagsvägen.
Det hade jag inget för. Regnet började falla med allt tyngre droppar och om jag inte misstar mig så var dessa droppar som föll på mig lite extra blöta jämfört med andra droppar. Som vanligt, när man går på promenad i regn, så tänkte jag att det nog skulle sluta snart. Det gjorde det inte.
Jag blev jätteblöt. Sådär gammeldags blöt som man blev förr i världen när man blev blöt. Typ som en disktrasa innan man vrider ur den. Så blöt. (Tur att man inte är så söt.)
Men. Om vi nu ska försöka hitta NÅNTING positivt med den här regniga promenaden så måste det nog bli att det är ganska roligt, när man till slut insett att man inte kommer kunna hålla sig nåt torr alls, att bara gå rakt igenom pölarna. (Men det var också det enda och egentligen är det väl inte så mycket att hänga i julgranen.)
Så, om jag nu ska försöka betygsätta den här promenaden så får den 0 älgar.
*Folk envisas med att kalla dem för knott. Det är inte det, utan det är mindre kryp än KNORT (som det faktiskt heter på riktimeusmål) och de är lömska små rackare. Syns inte, men känns när de gnager sig fast i huden på en.
Vädret var fint. Solen sken bakom Chryslern och grannen och jag möttes och samtalade medan vi viftade bort en massa schviar'n*. Han skulle hjälpa en annan granne med en ringklocka så våra vägar skiljdes.
Runkeepern var igångkickad och jag var laddad. Kände ett litet regnstänk, men det hindrade mig inte. Jag var på "G".
Lite längre fram på grusvägen som leder bort genom skogen mot Skog, mötte jag en annan granne. Självklart pausade jag Runkeepern (man vill ju inte få dåliga stats så här i början) och vi började prata. Han pekade på den vackra, dubbla regnbågen som skymtade ovanför tallarna och vi njöt.
"Nej, nu kommer regnet. Hej på dig!" sa min granne och vinkade åt mig.
Jag kände såklart att han hade rätt, men det går ju inte att avbryta en promenad efter 450 meter bara för lite regn. Det är ju lite mesigt, tänkte jag och fortsatte bortåt skogen. Jag kryssade fram mellan vattenpölarna och kände regndropparna dugga mot mitt huvud och mina axlar.
"Den andra nedfarten har inte lika högt gräs, så på den blir du nog inte lika blöt tror jag. Jag och mitt barnbarn gick där förra veckan och fick se en älgko med kalv där nere!" hade min granne sagt innan han skyndade hemåt.
Två grejer som lockade mig 1. älgar 2. torra kläder gjorde att jag valde den andra avtagsvägen.
Det hade jag inget för. Regnet började falla med allt tyngre droppar och om jag inte misstar mig så var dessa droppar som föll på mig lite extra blöta jämfört med andra droppar. Som vanligt, när man går på promenad i regn, så tänkte jag att det nog skulle sluta snart. Det gjorde det inte.
Jag blev jätteblöt. Sådär gammeldags blöt som man blev förr i världen när man blev blöt. Typ som en disktrasa innan man vrider ur den. Så blöt. (Tur att man inte är så söt.)
Men. Om vi nu ska försöka hitta NÅNTING positivt med den här regniga promenaden så måste det nog bli att det är ganska roligt, när man till slut insett att man inte kommer kunna hålla sig nåt torr alls, att bara gå rakt igenom pölarna. (Men det var också det enda och egentligen är det väl inte så mycket att hänga i julgranen.)
Så, om jag nu ska försöka betygsätta den här promenaden så får den 0 älgar.
*Folk envisas med att kalla dem för knott. Det är inte det, utan det är mindre kryp än KNORT (som det faktiskt heter på riktimeusmål) och de är lömska små rackare. Syns inte, men känns när de gnager sig fast i huden på en.
onsdag 18 juli 2012
18 juli. Ett inlägg om dèja vú (som vanligt, och som vanligt blir jag sjukt osäker på stavningen. Igen.)
Ja, min skrivkramp verkar sitta i som berget.
Men det gör ingenting, när saker och ting verkar återupprepa sig med jämna mellanrum. Då kan man ta fram "gammal skåpmat" och bjuda på det. (Tänk "radhustapas" så förstår du vad jag menar.)
Du kanske tycker det är tråkigt att jag bara bjuder på samma gamla makaroner och korv, men hey - sån är jag. Och när det tydligen är som så att saker och ting blir EXAKT på samma vis som förut, då passar det väl perfekt att bjuda på samma sak igen? Det är väl inte mitt fel att saker och ting blir som det var förut? (Ja, skyll på mig nu när Zlatan gått och bytt klubb igen, gör det bara.)
Men. Det här hände alltså idag. Klicka --> här <--
Men det gör ingenting, när saker och ting verkar återupprepa sig med jämna mellanrum. Då kan man ta fram "gammal skåpmat" och bjuda på det. (Tänk "radhustapas" så förstår du vad jag menar.)
Du kanske tycker det är tråkigt att jag bara bjuder på samma gamla makaroner och korv, men hey - sån är jag. Och när det tydligen är som så att saker och ting blir EXAKT på samma vis som förut, då passar det väl perfekt att bjuda på samma sak igen? Det är väl inte mitt fel att saker och ting blir som det var förut? (Ja, skyll på mig nu när Zlatan gått och bytt klubb igen, gör det bara.)
Men. Det här hände alltså idag. Klicka --> här <--
söndag 15 juli 2012
onsdag 11 juli 2012
Ett inlägg om superkrafter
Tänkte skriva ett inlägg om alternativa superkrafter, typ som att kunna micra mat jättebra eller det här att köpa onödigt många burkar skånsk senap, men jag vet inte.
Jag är på ett osedvanligt bra humör.
Kanske beror det på att jag har lyckats klättra upp ur hålet för en stund, kanske beror det på att jag fixade en ny mobil igår, kanske beror det på att vi får finbesök imorgon, kanske beror det på att jag har fina kollegor och vänner - jag vet inte.
Men det spelar ingen roll.
Jag håller på och blir trygg. Tryggare. Det är det jag gör, och jag lär mig allt eftersom. Det är kanske därför jag är lite tyst här emellanåt för att bearbetningen gör sig bäst inombords.
Och under tiden så går jag ut i frysen och hämtar in lite älgstek.
Min superkraft skulle med fördel kunna vara att grilla även om det regnar.
Jag är på ett osedvanligt bra humör.
Kanske beror det på att jag har lyckats klättra upp ur hålet för en stund, kanske beror det på att jag fixade en ny mobil igår, kanske beror det på att vi får finbesök imorgon, kanske beror det på att jag har fina kollegor och vänner - jag vet inte.
Men det spelar ingen roll.
Jag håller på och blir trygg. Tryggare. Det är det jag gör, och jag lär mig allt eftersom. Det är kanske därför jag är lite tyst här emellanåt för att bearbetningen gör sig bäst inombords.
Och under tiden så går jag ut i frysen och hämtar in lite älgstek.
Min superkraft skulle med fördel kunna vara att grilla även om det regnar.
måndag 9 juli 2012
Ett kort inlägg
De här små, små sekunderna när jag känner mig bra och har lite skrivlusta så njuter jag.
onsdag 4 juli 2012
Ett inlägg om semester
Mitt närminne är kort men jag är en hejare på nostalgi.
Har suttit 45 minuter sen jag skrev förra meningen utan att komma på en fortsättning.
Listar lite stödord så får ni brodera er en egen tavla av dessa.
Midnattssol. Eldrök. Sena nätter. Samtal med viktiga personer om viktiga saker. Barn som jobbar med sin farfar. Mammas frukost. Angry birds. Radioskugga. Tystnad. Vila. Utedass. Smörbollar. Pilbågsskytte. Mygg. Vila. Uppbrott.
Resa på favoritväg, E12. Att kunna alla kurvor.
Anlända till vänner. Vandra i hemkvarter. Minnen. Nostalgifrossa. Vila. Skogsmuseum. Lek. Mottagning via Wifi. Kusinträff. Samtal. Upptäckter. Glädje. Vila. Uppbrott.
Resa på krokig väg.
Anlända till vänner. Skratt. Utsikt. Go'mat. Vaknatt. Vila. Uppbrott.
Hemfärd.
Glädje. Saknad. Vederkvickt.
Några dagar kvar.
Har suttit 45 minuter sen jag skrev förra meningen utan att komma på en fortsättning.
Listar lite stödord så får ni brodera er en egen tavla av dessa.
Midnattssol. Eldrök. Sena nätter. Samtal med viktiga personer om viktiga saker. Barn som jobbar med sin farfar. Mammas frukost. Angry birds. Radioskugga. Tystnad. Vila. Utedass. Smörbollar. Pilbågsskytte. Mygg. Vila. Uppbrott.
Resa på favoritväg, E12. Att kunna alla kurvor.
Anlända till vänner. Vandra i hemkvarter. Minnen. Nostalgifrossa. Vila. Skogsmuseum. Lek. Mottagning via Wifi. Kusinträff. Samtal. Upptäckter. Glädje. Vila. Uppbrott.
Resa på krokig väg.
Anlända till vänner. Skratt. Utsikt. Go'mat. Vaknatt. Vila. Uppbrott.
Hemfärd.
Glädje. Saknad. Vederkvickt.
Några dagar kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
