Läget?

Inget nytt under solen.
Jag jobbar.
Längtar tillbaka.
Vill framåt. Uppåt.

Snart.

Ett inlägg om humor

Förr i världen skrev jag om humor här på den här bloggen.
Det var kul.
Jag har alltid tyckt att humor är det roligaste som finns.
Jag har skämtat och skojat om vartannat till mångens förtret, och kanske till någons glädje.
Men så har ju saker och ting ändrat sig lite. Jag har blivit lite allvarsammare, åtminstone för mig själv. Jag har märkt att jag slutat skratta åt saker som jag förr tyckte var hysteriskt roliga. Jag har fått kämpa med att hålla upp min egen skämtnivå - så att folk inte tror att jag tappat konceptet helt.
Det har varit trist att märka att saker och ting inte är roliga längre. Jag har sörjt min humor lite.
Mitt eget skämtande har inte ens roat mig som det i alla fall gjorde förr i tiden.

Ikväll hade jag förmånen att jobba. Jag gjorde det med glädje trots att det var första avsnittet av På Spåret på TV för jag skulle får träffa en personlig favorit. En komiker, en av landets roligaste.

Såklart blev jag lite star struck när jag mötte honom i foajén. (Varför han presenterade sig förstår jag fortfarande inte.) Vi hälsade och jag började leda honom mot trappen upp till sceningången.
Jag frågade om hans rosa rullresväska var tung och om han behövde ta hissen varpå han svarade, lite tyst: "Nä den är inte tung, den är bara rosa."

Jag skrattade men jag vet inte om han märkte det.
Sen hade jag förmånen att få lyssna på delar av föreställningen och jag försökte pinpointa det roligaste skämtet i repertoaren, och det fanns många att välja mellan.

Men det roligaste var ändå det om väskan.

Och det ger mig lite hopp om att min humor inte är borta.
Tack och lov.

Ikväll har jag...

.. druckit kvällskaffe med två pensionärer inne i Falun.
Det kostade 1500 kronor men då ingick två skorpor och en kaffemaskin.
Skorporna åt jag upp och maskinen tog jag med hem.

Så vem vill smaka?

Platå.

Endera dagen kommer jag säga att jag inte bloggar längre.
Det är som ett knep för mig att få tillbaka skrivlustan. För nästa dag skulle jag vara där igen, skrivande och tänkande. Och delande.
Det är verkligen inte det att det inte händer något. Det händer nåt hela tiden.
Roliga grejer på jobbet, som det här med att skämta med föreläsare om Nakna Pistolen och headsets.
Tråkiga grejer hemma, som det här att man skäller och bråkar över småsaker. När man skriker åt barnen att de ska vara tysta. Såna grejer händer hela tiden.
Trevliga saker man gör. Sånt händer hela tiden. Typ som att åka till Säter på ett helt galet kalas. (Ja, det är ungefär den här nivån på humor som jag håller.)
Nya jeans. Sånt kan man kanske egentligen skriva om.

Hoppas jag inte slutar blogga innan dess bara.
Och att det fortsätter hända grejer även när jag är på den här platån av oskrivlust.