22 maj. Min födelsedag

Idag fyller jag 35 år.
Det är ingen ålder på en häst, jag har ju ändå trettio år till pensionen.
Även fast jag har fyllt ett par år genom tiden så slår det mig varje gång att jag verkligen är kass på att fylla år. Jag tycker nästan att det är pinsamt. Ändå ser jag fram emot det. Och skäms för det hela dagen.
Ja, jag vet. Det är helt kookoo att tänka så.
Ändå gör jag det, år efter år.
Vet inte när jag på slutade gilla att fylla år. Det är inte att jag har nån åldersnoja för det bryr mig nada att jag är femton år äldre än en del kollegor.
Men nån gång slutade jag att gilla att fylla år.

Vår sexåring har sprudlat som en lagom skakad sockerdricksflaska idag. För att jag fyller år. Han klev upp på första vakningsuppmaningen, och det har inte varit supervanligt på sistone.
Han gillar att jag fyller år och han pratar om sin födelsedag ofta. Planerar vilken sorts kalas han ska ha och nu lutar det åt labyrintkalas eller nåt annat som jag inte har lyssnat ordentligt på när han har berättat det.
Han har ju en sund inställning till sin födelsedag. Det är ju den bästa dagen ever, för det var ju på den dagen han kom till oss!

En kompis till mig sa till mig på min kanske tjugoandra födelsedag ungefär så. Jag hade nog redan då börjat ha svårt med att fylla år, och då sa han att det var ju faktiskt värt att fira att jag hade blivit född där på slutet av sjuttiotalet, uppe på Umeå Lasarett.

Jag hörde vad han sa, men det gick liksom aldrig riktigt ända in i min insiktshjärna. (Det är svårt att komma in där, tyvärr.)

Idag ringde min telefon mer än den har ringt sen jag köpte den förra sommaren. Familj och vänner har hört av sig. Det har plingat tweets, whatsapps, meddelanden och me-messages hela dagen. Och facebook har svämmat över av grattis.
Till mig. Som har blivit rörd.
Ikväll kom familj, grannar och vänner och firade mig med både tårta och presenter. Och jag gillade det, först lite i smyg. Sen lite mer.

Nu är den här dagen snart slut. Och innerst inne längtar jag nog redan nu till nästa födelsedag. För det är ganska kul att fylla år. Och jag är ju ändå bäst i världen på att fylla år.





ps. Tack Helena för att du antar utmaningen. ds.

Knack knack.

Är den här på?

Kavelmora Ink har inte missbrukats den sista tiden.
Det har inte funnits särskilt mycket att berätta och det lilla som har funnits att berätta har jag inte känt har varit värt att berätta.
Då är det svårt att ha en blogg och skriva på den.

Den mest frekventa färgen som har målats med har varit grå.
Ganska feta streck och självklart de dystra nyanserna, de lite mörkare.
Väldigt få gula strimmor har synts och de som flashat förbi har varit snabba som blixten.

Sa nån gång att jag tänkte skriva mina memoarer här framöver.
Konstaterade att åren 2011-2013 nog skulle bli sjukt tunga att läsa om. Därför har jag lyckats att inte skriva så himla mycket för då slipper jag minnas allt.
Istället kan jag ta med de här glättiga facebookstatusarna där barnen kläcker ur sig roligheter eller man kommer på nåt lite smart skämt som kan ackompanjera grillbilder och vackra solnedgångar i memoarerna.

För vem vill läsa tråkigheter?

Eller ja, det finns väl de som gillar sånt också. Det är bara det att jag inte gillar att skriva sånt.

Jag vill ju hellre ha en blogg som såna som han som har en popskola i grannbyn har där puns och klurigheter samsas som ett lyckligt, gift par.
Jag vill ju hellre ha en blogg där jag kan lägga upp bilder på fina vespor som jag skulle vilja önska mig i födelsedagspresent.
Eller så vill jag ju ha en blogg där jag kan berätta om hur bra det går med mitt kafferostarprojekt och där jag kan skriva smarta tankar som jag har.

Men det verkar inte funka just nu.

Är den här bloggen verkligen på? Nån som vet?


Hallå..?