Det är egentligen helt omöjligt att skriva en semesterresumé såhär sista kvällen på semestern när man varit ledig i sju veckor.
Vi har hunnit med besök av familj och vänner. Såna vi träffar ganska ofta och såna vi inte sett på sju år. Faktiskt. Vi har hunnit hälsa på familj i ett helt annat land. Flugit flygplan, ätit glass och stekt pannkakor. Minst två gånger varje vecka. Glass har vi ätit oftare och en vecka flög vi faktiskt två gånger.
Vi har badat.
Vi har sett på brittiska kriminalare tills det nästan inte fanns något brott kvar att lösa.
Ibland har vi tärt på varandra. Nött oss gnälliga, trots att solen har värmt nästan varje dag. Det har varit gråa dagar även om solen har värmt. Ångest tar inte alltid semester, även om den verkar jobba väldigt mycket mindre hårt under juni, juli och lite av augusti.
Vi har varit dagvilla fler dagar än det går att räkna. Det har varit fest nästan varje dag och läggtider har inte riktigt funnits. För nån.
Vi har byggt ett förråd och en trall och en hylla och tappat bort en hammare och vattnat grässlänter och målat brädor och sågat med cirkelsåg och vi har byggt självförtroende. Självkänslan tar vi härnäst.
Vi har badat.
Vi har hållit i paddor och gått ut med hunden. Vi har haft shorts alla dagar.
Kanske har vi haft en bra sommar, en sån man minns. Jag hoppas det. Jag tror det.
Nu är semestern slut. Bara ett par skälvande timmar kvar innan det normala livet börjar igen. Eller är det kanske det normala livet som tar en liten paus på en tio-elva månader eller så, jag vet inte.
Ikväll känns hösten som ett Tabula Rasa, ett oskrivet blad. Jag vet inte.
Det här har varit en av de bästa somrarna i mitt liv. Den har varit jättejobbig ibland. Jag har inte varit en bra pappa alla dagar och det stör mig.
Det här har varit en av de bästa somrarna i mitt liv. Det har varit ljuvligt.
Sju veckor är en evighet.