Själströttman

Det var länge sen.
Sen jag skrev. Sen jag på riktigt orkade.

Själströttman tär extremt mycket. På mig och på dem runt omkring mig.

Förut kunde jag se nåt positivt i nästan alla situationer, oavsett.
Nu är det nästan omöjligt.
Det är enormt frustrerande.

För mig och för andra.
Mina nära och kära.

Om en del av allt grått bara kunde ha lite färg i sig. Färg som jag kunde se.
Det hade varit kul.