Det var länge sen.
Sen jag skrev. Sen jag på riktigt orkade.
Själströttman tär extremt mycket. På mig och på dem runt omkring mig.
Förut kunde jag se nåt positivt i nästan alla situationer, oavsett.
Nu är det nästan omöjligt.
Det är enormt frustrerande.
För mig och för andra.
Mina nära och kära.
Om en del av allt grått bara kunde ha lite färg i sig. Färg som jag kunde se.
Det hade varit kul.
lördag 23 mars 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh vad jag önskar att jag kunde skicka en regnbåge rätt in i själen på dig! Vet ju hur det känns att ha den där grötgråa tröttman som tränger in i märgen och gör allt så tungt. Vet hur man bara vill krypa in under täcket och varken behöva höra se eller prata. Bara ligga och önska att man kunde krypa ur sitt eget skinn och bli nån annan. Nån som är glad, pigg och som fixar det där som känns som en total omöjlighet just nu... Men jag vet också att det faktiskt vänder. Hade nån sagt det till mig mitt i tröttman så hade jag nog slösat mina sista krafter på en käftsmäll... men så här i efterhand så vet jag. Dock tar jag det säkra före det osäkra och skriver det till dig istället för att ta det irl, ifall du skulle få samma lust som jag :) Med risk för att vara tjatig så har jag två lyssnarvilliga öron, ifall du vill och orkar. Jag har varit nånstans i närheten där du är, och kanske kan jag lindra något litet. Men det är fullt frivilligt, och jag tar INTE illa upp ifall du inte vill. Nåt jag däremot tvingar på dig är en kram!! En stor!!/Ordpolisen
SvaraRaderaKram tillbaka. Jag blir varm av att läsa det du skriver.
RaderaVill bara säga hej och visa att jag läser och tänker på dig och er. Kram
SvaraRaderaÅh. Kram
RaderaÅh det är precis så där PMS känns:(. Men det går ju över på ett par dagar. Tungt. Vi gillar dig ändå. Bara då att du vet.
SvaraRadera