Kavelmora Inks Årskrönika

Nästa år måste bli bättre.
Längtar efter att få se i backspegeln och känna att jag är på väg framåt.
Med en massa kunskap i bagaget.
Nästa år ska bli bättre.

En tokig Pappa

Det här var en bra dag.
Snön föll, det var minus fem grader och jag fick sova ut. Ingen sol, men väl en härlig vinterdag. En skoter körde förbi och doften från den var gudomlig.
Vi gick ut och åkte bob, hela familjen. Täckbyxor och handskar - hela grejen, allihop. Vi gick till backen ner mot bäcken. Den var för långsam. Vi gick till backen bortanför grannarna, ner mot sjön. Den branta.
Vi åkte. Turades om med sparken. Ibland åkte vi tillsammans, ibland åkte vi själva. Röda boben, blåa boben. Vi skrattade när vi kom långt, grät när vi åkte kort.
En vända när jag åkte med Leonard och vi sladdade nerför backen märkte jag att Henry skrattade väldigt. "Du är så tokig, Pappa" sa han.
Det gjorde mig hög och lycklig.
Viskade till grabbarna att jag skulle putta deras mamma i snödrivan, så fort hon hade instagrammat klart och stoppat ner sin iPhone i fickan. Det lyste ur deras ögon och jag kastade mig över deras mamma och puttade ut henne i snödrivan. Kastade snö på hennes, sådär som man gör när man leker i snön.
"Du är så tokig, Pappa."

När den mesta tiden går åt att försöka hålla humöret någorlunda uppe och inte sjunka ner i det gråa så är såna här dagar ganska värdefulla. Väldigt värdefulla. Det går inte att veta hur länge det håller i.

Den största rädslan är att minnet av mig när våra barn växer upp kommer vara att jag var nere den största delen av tiden. Alla dagarna när jag inte följde med ut och lekte. Alla gångerna när jag tappade tålamodet, bara för att våra barn var barn och jag inte mådde så bra.

Jag vill att de ska minnas den här dagen. När jag var så tokig, deras Pappa.

Ett inlägg om dagens gig

Idag var jag sådär nära att vara en rockstjärna som jag alltid drömt om att vara.
Vi skulle sjunga för DHR i grannstan. Julsånger, enligt konstens alla regler.
Vår kompis skulle spela gitarr och det var han som gjorde framträdandet möjligt. Han och det här faktumet att våra yngsta barn var med och var sådär bedårande söta som barn lätt blir när de är iklädda tomtekostymer. Utan dem tre hade det inte blivit så mycket till framträdande.
Roligast var nog när gitarristen hittade på en anekdot om oss och luciatåg. Önskar att jag kunde återge den här, men ni får fantisera själva.
Tråkigast var nog stämmorna som inte stämde.
Men, som de säger: ömsom vin, ömsom vatten.
Så sa säker rockstjärnorna på sin tid också.