En tokig Pappa

Det här var en bra dag.
Snön föll, det var minus fem grader och jag fick sova ut. Ingen sol, men väl en härlig vinterdag. En skoter körde förbi och doften från den var gudomlig.
Vi gick ut och åkte bob, hela familjen. Täckbyxor och handskar - hela grejen, allihop. Vi gick till backen ner mot bäcken. Den var för långsam. Vi gick till backen bortanför grannarna, ner mot sjön. Den branta.
Vi åkte. Turades om med sparken. Ibland åkte vi tillsammans, ibland åkte vi själva. Röda boben, blåa boben. Vi skrattade när vi kom långt, grät när vi åkte kort.
En vända när jag åkte med Leonard och vi sladdade nerför backen märkte jag att Henry skrattade väldigt. "Du är så tokig, Pappa" sa han.
Det gjorde mig hög och lycklig.
Viskade till grabbarna att jag skulle putta deras mamma i snödrivan, så fort hon hade instagrammat klart och stoppat ner sin iPhone i fickan. Det lyste ur deras ögon och jag kastade mig över deras mamma och puttade ut henne i snödrivan. Kastade snö på hennes, sådär som man gör när man leker i snön.
"Du är så tokig, Pappa."

När den mesta tiden går åt att försöka hålla humöret någorlunda uppe och inte sjunka ner i det gråa så är såna här dagar ganska värdefulla. Väldigt värdefulla. Det går inte att veta hur länge det håller i.

Den största rädslan är att minnet av mig när våra barn växer upp kommer vara att jag var nere den största delen av tiden. Alla dagarna när jag inte följde med ut och lekte. Alla gångerna när jag tappade tålamodet, bara för att våra barn var barn och jag inte mådde så bra.

Jag vill att de ska minnas den här dagen. När jag var så tokig, deras Pappa.