Ett inlägg om den här dagen

Det här var en sån där dag som man känner att man vill dela med sig av.
Även om livet inte alltid är så enkelt och man har sparat dystra inlägg i utkast till fördärvelse så kommer såna här gulddagar ibland. Då får man njuta och berätta om det.
Började med lugn frukost. Utan stress, allt smakade bra och kaffet blev fint.
Fortsatte med lån av skoter från grannen. En Arctic Cat, precis sådär grön som den ska vara. Alla barn ville åka och jag fick uppleva det där härliga när en snygg tjej bakifrån kramar om ens mage alltmedan farttårarna rann under integralhjälmen med igenimmat visir.

Sen höll det dock gå på tok.
Vi skulle åka på rally i grannbyn på andra sidan sjön. Det är oklart vem som var mest laddad men om du skulle ha satt en krona på det hade oddsen på mig varit ganska låga.
Det är förresten väldigt svårt att inte köra rally själv när man ska på rally.
Vi hittade till tävlingen men blodsockernivån på barn och fru var låg. En funktionär iklädd gul varselväst informerade om att det fanns en parkering en kilometer bort, precis vid Skogladan. Där vi var fanns dock en korvkiosk så barn och fru hoppade av och jag åkte vidare med orden "vi hörs, jag letar upp er när jag parkerat bilen".
Men ni vet hur det blir: Man parkerar bilen och får instruktion av en annan funktionär i varselväst att "det är bara att följa vägen en bit där bortåt så kommer du fram" och så börjar man gå. Ut i skogen. Utan täckning på mobilen. Med vetskapen att ens fru är med tre, förmodligen lite krävande men ack så söta barn och säkert inte är jätteglad över att man själv är på andra sidan skogen. När det är så går man snabbt. Det gjorde jag.
Mitt ut i rallyskogen.
Jag har aldrig varit på rally. Vet inte riktigt hur det funkar så när jag hörde lite motorljud bakom en kurva så hoppade jag i diket. Sen skämdes jag lite för det var bara en skoter och med tanke att jag precis en timme innan hade åkt skoter borde jag ju ha känt igen frekvensen på ljudet. (Men det var typ en ski-doo så det var inte så himla lätt.)
Jag gick och gick och kom aldrig fram kändes det som. Allt jag kunde tänka på var på hur jag skulle få tag på min familj där ute i skogen och huruvida jag var på rätt väg.
Dristade mig till att lite osvenskt fråga två medvandrare om hur långt det var kvar och de visste lika lite som mig och inte hade de mottagning på mobilen heller.
"DÄR ÄR DU JU FREDRIK HUR TÄNKTE DU EGENTLIGEN??" ropades ut ur en Honda CRV mitt där jag gick och svettades som bäst. Jag kände igen rösten men tänkte att det var så overkligt så jag fortsatte gå tills jag kom på att jag ju hette Fredrik och att det kanske var mig den högt ropade frågan var riktad till.
Det var en vänlig korvförsäljare från första parkeringen som hade förbarmat sig över min familj och skjutsat dem ofastspända hela vägen till där jag promenerade. Lite chockad hoppade jag in i bilen och åkte de 200 meterna (!) som var kvar till tävlingen och man kan väl säga att flytet vände och kom tillbaka i det ögonblicket.
Vi var framme vid rallyt och Helena plockade fram Signes korv med bröd som hon tryckt ner i jackfickan när de fick skjutsen. Nu var vi på rally.
Och det är något speciellt med att se pärliga barnögon som hajar till av baktändande rallybilar som sladdar likt värsta tv-spelet. Det är något speciellt att se dessa familjer som står på granris i sina identiska skoteroveraller alltmedan de grillar korv och dricker både ur termosar och aluminiumburkar. Det är något speciellt med att göra sånt man inte gör varje dag.

Idag var en speciell dag. En sån där dag som man kan stjärnmarkera i hjärtat och tänka på när de gråa dagarna kommer. För de kommer också.
Men inte idag.

En helg vid fjällen

I helgen var min äldsta son och jag i fjällen.
Vi åkte genom ett svinkallt sydnorrland till en varm stuga för att umgås med en man och hans son. För enkelhetens skull har den andre mannen samma namn som mig och om min son haft ett kort smeknamn så hade det rimmat på den andre grabbens namn.
Vi åkte skidor och njöt av vinter. Vinter och sällskap. Min son fick en ny vän och jag fick än vänskap som utvecklades. En vän hade jag redan.
På kvällen när grabbarna hade somnat, trötta av skidåkning och lek, satte vi oss att samtala. Om drömmar, skrivande och roller.
När man träffar en som skriver börjar jag tänka mer i bilder. Hur jag vill beskriva det som händer. Målande ord, vägda på guldvåg, skrivna med ett syfte.
En sån här helg är svårbeskriven. Futtiga instagramfilter kan inte riktigt göra de snötyngda granarna rättvisa. Kan inte förmedla stolthet som pappor känner när deras barn gör nåt för första gången och på en gång lyckas. Samtalen. Värmen från kaminen. Det går inte att beskriva det i en facebookstatus, även om jag har försökt och gjort det så bra jag kunnat.
En sån här helg kan egentligen bara upplevas live.
Det har vi gjort. Och det är vi glada för.

Ljus i tunnel

Det är nog ett av mina favoritljus.
Jag tror banne mig att det finns ett sånt. Jag anar det.

Barnen är barn och vinterhängiga och glada. Bestämda och medgörliga. Jag bara visslar, just nu.

Visslar och skruvar ihop skridskoskydd och lära-sig-åka-skidor-bindningar och espressokvarnar. Jobbar och står i. Andas i botten, utan hyperventilering. Kikar upp över gropkanten.
Väntar på att åka till en stuga halvlångt borta.

Vågar ändra mig och säga nej. Tänker på mig. _Mig_.
Känner självförtroende och självkänsla komma tillbaka.

Det är tack vare fusk och hjälp och lite hårt arbete, men det gör inget. Just nu är det bra och det är bra.

Ljus i tunnel är verkligen ett av mina favoritljus.