Kavelmora Inks Semester-blogg. Måndag

Idag började jag semestern.

Jag avslutade också två års psykoterapi. Kommer kanske behöva prata med nån om detta.

Men dagen tog inte slut där! Det har varit ett grävande för plintar för förråd och planerande för reglar för altan och lekande med barn och skällande på hund och barn och när allt det var gjort så fanns det ändå saker kvar att göra.

Till exempel som att gå på Kavelmorafesten i Gunnars Loge. Lika trevligt som alltid. Några hade lagat paj (pun intended) eller som nån uttryckte det (i år igen) - "Fruntimren har gjort så vi har nåt att stoppa i hövvet! Alltid lika charmigt att tänka på såna här situationer ur ett genusperspektiv.

Och ja, den klassiska kommentaren "Jo det blir ju enklare att diska om karotterna är tomma!" kom också som ett brev på posten. Skönt med traditioner.

När Kavelmorafesten var slut fanns det tydligen lite dag kvar ändå. Det fanns precis så mycket dag kvar att jag hann försöka natta våra barn innan vår granne dök upp på framsidan och började bygga på vår trall igen. Ni skulle bara veta hur frustrerande det är att ens barn inte somnar så himla snabbt när det står en granne utanför fönstret och bygger på ens hus. Olidligt.

Men till slut så somnade alla och jag kunde dra på mig jobbarbyxorna. Jag klär ganska bra i jobbarbyxor, om jag får säga det själv (och eftersom ingen annan gör det så får jag väl göra det själv då). Om jag inte var tvungen att arbeta skulle nog folk kunna tro att jag hade potential inom arbetsbranschen.

Som sammanfattning kan vi konstatera att det här var en ganska fullspäckad dag med många roliga händelser.

Men. Den roligaste - eller åtminstone topp-tre - var att Pepe i Portugal fick rött kort och att Tyskland vann stort över dem. Ja, jag är en lumpen man som skrattar åt andras olycka.

Kanske behöver gå i terapi när allt kommer kring?

Kavelmora Inks VM-Blogg. Hattarna

Igår började VM i fotboll och idag var det skolavslutning.

Mina föräldrar dök upp igår också. Självklart med bilen full av bullar, motorsågar, en skottkärra, bensin, en kratta och fem till sex kylbagar. Men ingen lie.

Och det är väl så att det behövs en VM-blogg i dessa tider och då är jag inte den som är den. Klart jag kan bygga en VM-blogg, så svårt ska det väl inte vara? Niva kan och då borde jag ju också kunna. Särskilt eftersom jag har semester och all tid i världen nuförtiden. 

Det är märkligt det här med skolavslutningar. Hur tuff och hård man än är så är det alltid nåt som fastnar i ögat på en när sommarsångerna börjar sjungas där framifrån. Märkligt.

Nåt annat som är märkligt är några i publiken på VM.

Ganska många verkar komma från andra länder än Brasilien, och eftersom Brasilien ligger ganska långt bort så betyder det att ganska många i publiken har åkt ganska långt. De har säkert flygit.

På flyget så har man lite begränsade möjligheter att packa vad man vill. Ett VM pågår ju lite längre än låt säga en weekend och kräver kanske lite mer struktur i packningen. Förvisso är det ju ganska varmt i Brasilien just nu så det behövs ju inga tjocka kläder, men det lär ju ändå krävas lite planering om vad som ska tas med. Särskilt om man ska vara borta, låt säga, ett par veckor.

Om jag hade åkt till Brasilien för att kolla på VM och om Sverige hade varit med hade jag packat ner en sverigetröja. Det tycker jag hade varit rimligt och försvarbart.

Men det finns andra.

En del andra tänker när de ska packa sina väskor: - Hm, vad var det jag skulle ta med mig? Pass, pengar, shorts, rena underkläder (vändbara) och sen får jag ju inte glömma att ta med mig den där GIGANTISKA HATTEN SOM SER UT SOM EN FOTBOLLSPLAN MED EN TJUR SOM SKA SYMBOLISERA TJURFÄKTNINGEN för den kan ju komma till användning där nere. Jag får inte glömma att ringa Paco och Rodrigo och påminna dem att de ska komma ihåg sina... Aj då, allt verkar inte få plats. Aja, då får underkläderna stanna hemma då! Inga konstigheter!

Så tänker vissa. Verkar det som.

Mina föräldrar tog inte med någon konstig hatt hit till oss i Kavelmora. 

Men allt annat.

Förutom en lie.

Blogg 100. Del C. Le Grand Finale

Hundra dagar går ju jättesnabbt.

Eller?

Tiden är en cirkel, som Nietzsche och Rust Chole från True Detective brukar säga. Allt är rutin, mer eller mindre. Så även livet som denna blogg hämtar sitt stoff ifrån.

Förr bloggade jag jättemycket. Skrev 400+ inlägg på ett år och lyckades tänka högt på den här skärmen som vi läser på. Humor och vemod, om vartannat. 

Sen tog inspirationen slut. Min syster sa en gång "Sluta aldrig skriva" men jag höll på att svika henne. Men så utmanade min kompis Niklas mig. Han tyckte att det var dags att jag började skriva igen och hade jag haft lite mer mod hade jag sagt nej till honom. Jag var totalt osugen på att börja skriva igen - vad skulle jag skriva om?

Hans blogg är jättebra. Han brukar lägga ut puffar för sin blogg på diverse sociala medier och jag har likeat nästan alla, för de har varit så bra. (Kommer ni ihåg att det var jag som fick honom att blogga förr i tiden? Varsågoda för det.)

Jag har inte tyckt att min blogg har varit bra på sistone. Ja, jag vet att jag har ett dåligt självförtroende när det kommer till att gilla mina egna grejer och jag försöker få hjälp att förstå att jag kanske behöver tänka om, men jag har ändå tyckt det. Det har varit fantasilöst emellanåt och inte särskilt underhållande. Inte ens för mig.

Men en del inlägg har jag varit nöjd med. Faktiskt. Även om inspirationskällorna har sinat ibland.

Jag kommer kanske fortsätta att blogga. 

Det hundrade inlägget borde ju vara ett bombastiskt inlägg, typ som en årskrönika som till exempel Rapport på SVT har där alla viktiga händelser staplas upp i ett långt led. En fin resumé eller nåt riktigt spektakulärt.

Men som sagt, hundra dagar går så snabbt.

Och jag verkar inte ha hunnit förbereda nåt hundrade inlägg.

Vilken Grande Finale.

Blogg 100. Del LXVIII. Det bortglömda inlägget

100 inlägg är ganska många.

Sådär många så att den som skriver inlägg ibland blir glada när det nästan är över. Inte för att jag tycker att det är tråkigt att ni sju som läser läser, utan mer för att jag tycker lite synd om er sju som läser som måste läsa alla dessa inlägg jag skriver. Därför var jag glad att dagens inlägg skulle bli nummer hundra.

Men så var det såklart inte. Jag hade missat inlägg 68. Lätt hänt, såklart. Tack och lov att inga större skador har skett - hoppas jag - och det är ju inget som inte går att ordna såhär i efterhand. Tack och lov för den digitala världen där allt är retuscherbart.

Idag fick jag sovmorgon till halv tolv och sen åkte vi på tioårskalas i Säter. Helt galet! (Ja, man måste skämta så annars dör en kattunge.)

Sen åkte vi hem och jag la kycklingarna på grillen. Inga kycklingar som Taxen Ida har bragt om livet utan andra. Indirekt grillning är mitt nya. Älskar det, även om det tar lite tid. Kommer den här sommaren se till att jag kommer slå längdrekord i grillningstid. Siktar på timmar, minst.

Det blev gott. Nästan lika gott som det efterföljande samtalet med vår vän S. 

Sen fick jag läsa Barna Hedenhös med min äldste son. Boken om Urlympiaden. Jag tog chansen att lära honom att det är ocoolt att använda n-ordet och att alla är lika mycket värda, oavsett hudfärg. Han fattar, smart som han är.

Nu njuter jag av vårt uterum. Världens bästa uppfinning, om du frågar mig. Perfekt rum att sitta i och  kontemplera över vad inlägg nummer C ska handla om. 

Blogg 100. Del XCIX. Nationaldagen

Idag var det den sjätte juni.

Om ni hade kunnat få välja vad jag skulle skriva om idag hade ni kunnat få lite olika alternativ:

1. Om när flaggan hissades

2. Om mitt dåliga självförtroende 

3. Om när vi åkte till Sågmyra för att barnen skulle få vara kepsfotomodeller och hur fina de var

4. Om hur god den indirekt grillade fläskfilén blev tillsammans med den provensalska potatissalladen på recept från Ica.

5. Om hur bedrövligt dålig filmen vi såg på kvällen var

6. Om när, eller bara om, flaggan kommer halas

Nu har ni dessvärre inte möjligheten att välja så jag tar mig friheten att avsluta inlägget såhär.

Och egentligen är det redan den sjunde juni när det här inlägget skrivs, och flaggan är inte halad än.

Blogg 100. Del XCVIII. Utvecklingssamtal

Idag var det utvecklingssamtalsdags på bystugan.

Egentligen inget att vara orolig för eftersom det handlade om att få höra hur ett par femåringar har det på sitt jobb, men ändå så pirrade det till lite extra när jag körde längs 293:an från mitt jobb till deras.

Självklart var allt fullständigt normalt och jag gick därifrån med tankar om vad jag skulle få för omdömen om mitt föräldraskap utvärderades. Förmodligen ganska bra, men ändå. Det är så dumt att ens behöva fundera.

Men jag försöker intala mig att det är bra att fundera lite över hur man är lite sådär i allmänhet. Mitt mål är att hamna på en nivå där jag inte överanalyserar livet och förutspår både troliga och otroliga framtidsscenarion, för det är bara dumt. 

Mina egna utvecklingssamtal är på väg att ta slut. Kanske inte nåt att vara orolig för, de som varit har ju bara handlat om hur jag har det i mitt liv.

Fast lite pirrar det.

Blogg 100. Del XCVII. Butchers pappa

Idag var det fotbollsträning igen. 

Jag var åskådare då den ordinarie tränaren var på plats. (Enligt spelare var förra veckans träning, då min kompis Niklas och jag höll i träningen, den roligaste gången hittills. Tränaren sa att hon inte hörde vad barnet sa, men jag gjorde det klart och tydligt. Några av de andra föräldrarna också, jag kontrollfrågade.)

Övningarna var kanske något mer avancerade idag. Det är inte så himla lätt att hålla bollen på den vita linjen runt planen ska ni veta men barnen gillade det. Oklart om de gillade övningarna snäppet mer än förra veckan, men det låter vi vara oskrivet. Spekulationer är ibland av ondo.

Sen blev det dags för två-mål. En av mina grabbar hade med sina jobbarhandskar och var självskriven målvakt första delen av matchen. Den andra grabben stänkte in ett mål i krysset och jag fylldes av stolthet. Sådär som en pappa kan bli fylld av stolthet när hans barn verkar gilla det de gör.

Efter ett tag så byttes positioner i lagen och min dotter hamnade i det ena målet. Hon räddade ett skott och jag fortsatte vara stolt. Försökte att inte låta det märkas för mycket inför de andra föräldrarna, men det gick säkert sådär.

Sen hände något märkligt. Barnet som hade sagt att förra veckans träning var den roligaste hittills kom spiringande med bollen över mittplan. Min dotter stod i målet. På uppvärmningen hade barnet ifråga skjutit ungefär lika hårt som SuperMac i Buster gjorde på sin tid och jag hann tänka "Tänk om min dotter får ett sånt där hårt skott som sköts på uppvärmningen rakt i ansiktet..."

Det fick hon. Exakt sekunden jag tänkt klart tanken avlossades skottet och en halv sekund senare träffade bollen min dotters näsa. Hon hann inte upp med händerna, alls. Det var som att Lucky Luke hade utmanat henne på duell och hon vann inte.

Nu hände nåt märkligt.

Precis när hon träffats av bollen bestämde jag mig för att klippa lite i navelsträngen som fortfarande löper mellan min dotters och mitt hjärta. Jag stod ett tjugotal meter från planen och kollade på när tränaren sprang fram till henne och klungan av barn som samlats kring den slagna hjältinnan. Jag förstod att även om barnet som hade skjutit skottet sköt hårt för sin ålder så hade det såklart inte skett nån större skada, men jag blev lite kall ändå. Inombords, för utombords märktes det nog inte. (Jag tror ganska högt om mina skådespelartalanger, som ni märker.)

Jag hörde gråten och min ene son kom springade för att hämta mig. Jag släntrade ner mot målet, med ambitionen att verka cool. Vet inte varför, egentligen, men jag gjorde så. 

Tränaren kom bärande på min dotter och blodet rann från näsan ner över munnen och det såg otäckt ut. Jag skyndade på stegen och tog min dotter i famnen. Kollade att allt verkade helt och satte mig ner med henne i knät. 

Jag är ganska dålig på att gråta. Det var nämligen ett tag sen och jag vet inte riktigt hur man gör.

Men där och då, med henne i famnen, var det nära. Det är ju mitt jobb att skydda mina barn, men samtidigt behöver de rustas för livet. Jättekonstig ekvation, åtminstone för den här pappan. 

Kommer jag nånsin att lära mig?

För att göra en kort historia lite längre kan jag berätta att tröjan är tvättad och näsblodet avtorkat, både från kinder och mina glasögon. Barnet som sköt har fått veta att allt gick bra och att olyckor händer ibland. Det blev inte mål utan näsräddningen gjorde att de gula vann matchen. (Vet egentligen inte om det blev så men jag friserar lite för att bättra på storyn.)

Och avslutningsvis kan vi fundera på ett par saker: 

1. Hur kände sig Terry Butchers pappa när hans son blödde ner minst två fotbollströjor den där matchen England spelade? Hur cool var han?

2. Gick blodfläckarna på de tröjorna bort i tvätten?

Blogg 100. Del XCVI. Hamburgerdressing

Idag spontanbjöd vi in oss hos vänner.

De hade hämtat ett litet barn som tillhör oss och vi tänkte hämta hem det och göra kväll. Dock kom vi inte särskilt långt eftersom barnen som bor där i huset är typ de allra bästa vännerna som våra vänner har. Det är inte så lätt att hämta barn då, om en säger..

Så vi blev bjudna på mat. Mat är gott, om man nu gillar det som bjuds. Ibland gillar inte barn mat men jag gillade det som bjöds. Närproducerad köttfärs ihopstekt i fina hamburgare med lite kvalitativa strips till. Mums.

Och så bjöds det på hemmagjord hamburgerdressing. Ni vet sån där rosaaktig dressing som brukar finnas i lite rosaaktiga tuber? Den vi fick idag var bättre. Mycket bättre. Han som gjorde dressingen, alltså min kompis, har nämligen en bakgrund som hamburgerdressingsmakare. Det är inte alla som har det på sitt CV kan vi kosta på oss att konstatera, men min kompis har det. Eller borde ha det om han inte redan har det nedskrivet på sitt CV. Han har iofs ett bra jobb så han kanske inte har uppdaterat sitt CV på sistone? Jag vet inte.

Men jag vet att hans dressing är gudomlig. Senapig, ketchupig, majonäsisk, lökig och bostongurkig - helt fenomenal. 

Han, min kompis, har berättat om när han brukade göra dressingen i en tiolitershink. Tänk vilket paradis att få jobba på ett ställe där man får göra god dressing i tiolitershinkar! Helt fantastiskt. Tänk vilka gigantiska mått man skulle få använda för att lägga i alla ingredienserna och vilken rejäl visp man måste få använda för att blanda ihop allt. Wow.

Men idag räckte det med en liten skål.

Det var mer än trevligt ändå.

Blogg 100. Del XCV. Måndag

Vissa dagar i veckan är måndagar.

Idag sammanföll det så att måndagen inföll på en måndag. Även om solen sken så var det inte jättemycket som liksom gick som smort. Vissa dagar är såna.

Nu är den dagen snart slut, tack och lov. Den var kanske i längsta laget, men i och med att den var ganska lång så hann vi ut på en promenad med Taxen Ida nyss.

Och då märkte jag att en frisk sommarkväll med göken galande i öster är en ganska fin avslutning på en dålig dag.

Blogg 100. Del XCIV. Kalas

Idag blev min son bjuden på ett kalas.

Kalaset var idag, alltså. Men vi hann.

Huset, som kunde ha platsats i Aspebodas MTV Cribs var beyond coolt. Jag gillar när man har en rondell framför farstutrappen, men det kanske bara är jag.

Solen sken och barnen skulle ha kalaset nere vid dammen. Där fanns det tydligen jättemånga grodyngel. Eller paddyngel, som det tydligen egentligen var. Jag blev inte mer begeistrad när jag fick äran att veta att det var paddyngel. Ni som fattar varför, fattar.

Paddyngel är ganska söta. Små, svarta klumpar med en liten svans som simmar omkring i vattnet. Varför kan de inte få fortsätta göra så i all evighet?

När det blev dags för fika dukade föräldrarna fram saft, kakor och bullar.

Trots huset, dammen, den minutiöst planerade trätrallen utanför bastun nere vid vattnet, de magnifika hästhagarna som böljade fram runt huset så var det fikastunden som fångade mitt minne mest.

Ett av barnen utbrast "Åh, negerbollar!" och jag höll på att sätta pumpespresson i halsen.

Jag blir så besviken. 

Besviken på föräldrar, upplysta och i min egen generation som lär sina barn att använda ord som är förlegade och laddade med en negativ innebörd.

Vi har en del kvar att jobba med, vänner.

Oavsett om det är på kalas eller annars.

Läs den här fina texten om chokladbollar också.

Blogg 100. Del XCIII. Sudda, börja om

Började skriva ett inlägg.

Gick ut med hunden och kom på att det inte är så roligt att varken skriva eller läsa ett inlägg om hur sur och trött och grinig jag är mot barnen på dagarna när folk inte ser mig så då skriver jag om hur härligt det är att gå ut med hunden istället.

De vackra sommarnätterna, där solen precis gått ner bakom horisonten. När värmen nästan dröjer sig kvar i asfallten och där den medhavda tröjan fyller en funktion, men bara nästan. Det är roligare att tänka på det än på skäll och irritation. Vår hund skäller inte jättemycket när vi går på promenad, men ibland. Jag skäller nog oftare än hon gör, om jag räknar efter. Men det vet nog inte folk.

Det är egentligen ganska lite som vi vet.

Vi vet inte vad det är som pågår i våra barns sinnen och varför det påverkar hur de beter sig. Vi vet inte alltid varför vi reagerar som vi gör (även om sömnbrist och dålig fokusering är lågoddsare om vi skulle gissa oss fram lite) när saker och ting briserar i hemmet.

Vi vet inte vad som kommer hända efter de här hundra inläggen jag skrivit och vi vet inte vad som kommer hända när barnen blir stora och flyttar hemifrån. Vem kommer jag vara då? Kommer det att komma en morgondag ens? Kommer det att bli ett inlägg av alla de här orden eller?

Eftersom vi inte vet så får vi passa på att njuta här och nu, om vi kan. Av sommarnätter, av de ljusa stunderna med barnen, på hundpromenader och bland blogginlägg tills morgonen kommer.

Då vi kanske får chansen att börja om.