Jag köpte ett par fotbollsskor och den som har sett ett femårigt barn som får ett par nya skor - speciellt fotbollsskor - vet att det i det ögonblicket skon testas tänds stjärnor på himlavalvet på grund av den massiva glädje som utsöndras. Magiskt. (Om man har tvillingar och det ena barnet inte får fotbollsskor exakt samtidigt som det andra barnet så finns risken att stjärnor på himlavalvet släcks på grund av massiva besvikelser. Tyvärr. Idag gick det plus minus noll på stjärnhimlen, så att säga.)
På träningen fick jag äran att vara målvakt. Det gick bra, jag släppte in bollar på löpande band. (Ja, jag hade kunnat rädda vartenda ett (nåja, nästan) av skotten om inte skyttarna hade varit fem år gamla, faktiskt.) Barnen var glada och jag gladdes åt alla glada barn. Det fanns några glada föräldrar också, tydligen. De hade visst skrattat jättemycket när jag målvaktade och det tolkar jag som nåt positivt.
Men jag ska inte sticka under stol med att det känns lite när det blir dags för tvåmål och jag som stått hela skottövningen blir bänkad. Utan förklaring. Bara sådär. För en ungdomsspelare i ett utvecklingslag så kanske det inte är så farligt men för en trettiofemåring med en karriär som står i ett vägskäl - fortsätta eller lägga skorna på hyllan - så kan det vara lite tuffare. Faktiskt.
Var det en stjärna som slocknade där i öster?
Nästa vecka kan vi bestämma själva (och jag har faktiskt bestämt att du får stå i mål då. Jag tänker verkligen inte peta dig).
SvaraRadera<3
RaderaOch jag är ganska bra på att passa om du behöver mig till det också, coach.